Värdet av truppförstärkningen

Är det någon som vet varför USA är kvar i Irak? För flera år sedan trodde jag att jag visste. Men numera är jag förblindad och förvirrad av debatten om truppförstärkningen. Om vi frågar George Bush varför USA är kvar i Irak är svaret givet:

The success of a free Iraq is critical to the security of the United States. A free Iraq will deny Al Qaeda a safe haven. A free Iraq will counter the destructive ambitions of Iran. A free Iraq will marginalize extremists, unleash the talent of its people, and be an anchor of stability in the region. A free Iraq will set an example for people across the Middle East. A free Iraq will be our partner in the fight against terror – and that will make us safer here at home.

Jag tänker inte upprepa alla argument för varför denna vision är löjligt orealistisk och att detta projekt därför är dödfött. (De som vägrade att lyssna på mig de första hundra gångerna, lär inte lyssna den här gången heller.)

Länge har vänstern i USA försökt likna Irakfiaskot med Vietnam, detta för att få folk till att inse att kriget är ”förlorat” och att USA borde lämna Irak så snabbt som möjligt. Liknelsen är inte alls fel. Till många överraskning har nu emellertid Bush själv valt att likna situationen vid den i Vietnam. Även högern i USA försöker använda likheterna som ett argument för att stanna kvar och vinna i Irak. Rick Lowry från National Review skrev redan den 15 augusti 2006:

The consequences of that defeat [in Iraq] would be remarkably similar to those in the wake of Vietnam. The prestige of the U.S. government would sink around the world, emboldening our enemies and creating a period of American doubt and retreat. A humanitarian catastrophe would likely befall Iraq, just as it did Vietnam. The only significant difference is that in Iraq, radical Islamists harbor ambitions to come to our shores and kill Americans, whereas the Viet Cong never wanted to follow us home.

Bush sade, i talet där han först tog upp liknelsen med Vietnam, följande den 22 augusti 2007:

Three decades later, there is a legitimate debate about how we got into the Vietnam War and how we left. There’s no debate in my mind that the veterans from Vietnam deserve the high praise of the United States of America. Whatever your position is on that debate, one unmistakable legacy of Vietnam is that the price of America’s withdrawal was paid by millions of innocent citizens whose agonies would add to our vocabulary new terms like ”boat people,” ”re-education camps,” and ”killing fields.”

Men som Diana West har noterat håller inte riktigt högerns argumentation. Låt mig citera ur hennes lysande artikel ”Limited War vs. Total War”:

Well, for starters, South Vietnamese didn’t kill American troops, didn’t booby-trap buildings and towns, didn’t turn temples into armed camps, didn’t teach their young to throw rocks at GIs. To my knowledge, when training South Vietnamese army and police, American advisors didn’t require body armor (not to mention armed U.S. guards) to ensure their survival. And South Vietnamese leaders weren’t — while Americans were fighting on South Vietnam’s behalf — eagerly courting American enemies, as, for example, Prime Minister al-Maliki seems to do every week with junkets to Iran and Syria. Where next, North Korea?

This glossed-over distinction accounts for my uneasy reaction to the president’s exhortation to ”stand with the Iraqis at this difficult hour.” Which ”Iraqis”? Sunnis and Shi’ites eradicating Iraq’s remnant Christian population? Sunni bombers whose hatred of Shi’ites (fleetingly?) transcends their hatred of Americans? Agents of Iran? Agents of al Qaeda? Proponents of Hezbollah? Forgive me if I fail to be stirred by the president’s call.

Så medan det är lite begripligt att säga att USA inte kunde lämna sydvietnameserna till sitt öde, inte minst när man hade lovat att hjälpa dem i kriget mot kommunisterna i Norrvietnam, så är det inte alls lika begripligt, för att inte säga fullkomligt obegripligt, att USA ska hjälpa fientliga och otacksamma irakier. Detta är något som jag har argumenterat emot flera gånger om. Och detta är en av många saker som gör Irakkriget så altruistiskt och därför så omoraliskt.

Så exakt varför är då USA kvar i Irak? Förutom det att ett nederlag i Irak kommer att leda till att terroristerna blir starkare, så är det svårt att finna några svar. Samtidigt är det uppenbart att det inte finns någon vits med att stanna kvar om man ändå inte ger militären befogenheterna att göra vad som krävs för att vinna, dvs att göra slut på terroristerna.

I våras föreslog George Bush, trots allt detta, att USA skulle göra en truppförstärkning i Irak. Syftet var att man nu, äntligen, skulle åstadkomma verkliga framsteg på marken i Irak. Nyligen kom general David Petreus hem från Irak och rapporterade om hur denna truppförstärkning faktiskt har fungerat. Våldet har minskat. Al-anbarprovincen, som tidigare sågs som en hopplös provinc fullständigt övertagen av terrorister och deras sympatisörer, har stabiliserats och civilbefolkningen stöder inte längre al-Qaida utan har vänt sig emot den.

Högern i USA jublar över dessa framsteg, medan vänstern mest är skeptiska och irriterade. Framgångar i Irak skadar nämligen deras sak, att vinna nästa presidentval och att bidra till att förstöra amerikanernas självkänsla till den grad att USA aldrig någonsin får för sig att ens försöka använda militärt våld i självförsvar. Vänstern är, för det mesta, helt inne på att USA ska återgå till den diplomatiska ”realisitiska” och pragmatiska utrikespolitik USA hade hela vägen fram till den 11 september 2001. Medan vänsterns position är moraliskt sett genomrutten, förblir högerns mest bara obegriplig.

Varför är deras position, trots allt, ganska obegriplig? Diana West har återigen levererat en glasklar analys i sin artikel ”War Question”:

Let’s just say the surge defined as a military plan to enhance security in targeted sections of Iraqis working. As even The Washington Post owned up, ”If there is one indisputable truth regarding the current offensive, it is this: When large numbers of U.S. troops are funneled into areas, security improves.” No one needs four years at West Point or even two hours watching ”Battleground” to figure that out. The cavalry rides in, things get better.

But there are other, more significant questions to hash out: namely, whether the strategy behind the surge still makes national security sense for the United States. That is, should a functioning state of Iraq — the ultimate goal of the surge (aside from the president’s mirage-like vision of Iraq as a ”friend” and ”ally”) — remain the overriding objective of U.S. foreign policy?

I have long argued no, and not only because majority-Shi’ite Iraq is likely to end up a client-state of Shi’ite Iran, although that’s a huge reason. There’s also the fact that our gargantuan efforts to build an Iraqi society that never before existed do nothing whatsoever to ward off jihadist state threats — Iran, for instance, in the wider region.

This is the deepest chink in the president’s Iraqi-centric policy. As we minutely focus on Iraq, sect by sect, tribe by tribe, and now, literally, retina by retina, we have lost sight of the big bad world beyond, not to mention what’s in it for us. And ”tunnel vision” doesn’t begin to describe the microscopic range of debate we can expect between proponents of ”surge” and ”withdrawal.”

Wests visar hur det lätt kan gå fel i pragmatismens Amerika. När man överger principer som medel för rationell vägledning, då blir det oftast bara en irrationell fokusering på detaljer och konkreter kvar. Ty så fungerar ett icke-begreppsligt medvetande. För att tänka och handla långsiktigt måste man tänka och handla i termer av principer.

Kom ihåg hur debatten om Iraks samröre med Al-Qaida behandlades. Man bortsåg från helhetsbilden och koncentrerade sig helt och hållet på detaljer, som givetvis isolerade från den fullständiga kontexten, förblev intetsägande – men som, inte desto mindre, tillsammans med alla andra sådana detaljer och konkreter, målade upp en tydlig bild av Irak som en terrorsponsrande stat. Vi såg samma sak i debatten om Iraks massförstörelsevapen.

Och samma sak ser vi förresten i debatten om Irans kärnvapenprogram, sponsring av Hezbollah och Hamas, stöd av al-Qaida och framför allt understöd till terroristerna i Irak. Ändå är det många, som stirrar sig blinda på frågan om det kommer att ta 24 månader eller 36 månader innan Iran har kärnvapen eller om Ahmadinejads löfte om att förinta staten Israel är meningslös ”tuff” retorik eller om han verkligen menade det, som inte kan se varför USA måste – och har all rätt i världen – att göra slut på terrorstaten Iran.

Irak beskrivs ibland som ”fronten” i detta krig, och det är därför så många lägger en sådan vikt vid att åstadkomma en seger just där. Men detta är inte riktigt sant. Fronten har bara hamnat i Irak eftersom det råkar vara en granne till den riktiga terrorstaten: Iran. Detta leder oss till att ställa samma fråga som Diana West också ställer i sin artikel: ”Vad är det riktiga kriget?” West skriver:

Jed Babbin, author of ”In the Words of Our Enemies,” has written this formulation: ”Let’s be very clear: whether Iraq becomes a democracy is not determinative of our success or defeat in this war. Iraq is only one campaign in the war against the nations that sponsor terrorism. Victory isn’t an Iraq that can defend and govern itself. Victory is defined as the end of state sponsorship of Islamic terrorism, which means forcing Iran, Syria, Saudi Arabia and others out of that business. Nothing more is needed, and nothing less will defeat an existential threat to America.”

Jag instämmer fullständigt.

En reaktion på ”Värdet av truppförstärkningen

  1. Visserligen så var även Iran med i Bushdoktrinens ”the Axis of Evil”, så de är nog knappast bortglömda. Av de andra två så är Irak regimskiftat om än blåslaget och surmulet, medan Nordkorea har avsvurit sig kärnvapen (men vem vet med vilken uppriktighet). Kanske mullorna tänker på detta ibland. Kanske är det därför de vill ha kärnvapen.

    Vad göra i Irak? Som jag förstår det så opererar trots allt Al-Qaida i Irak, och ser det själva som ett centralt slagfält, så ett fokus på detta land är inte nödvändigtvis en distraktion. Ett tillbakadragande skulle vara en stor propagandaseger för dem och kanske leda till en storskalig upprepning av Talibanernas Afghanistan. (Men isåfall mer sannolikt en uppdelning av landet efter ytterligare inbördeskrig, exempelvis i Syriska, Turkiska och Iranska lydstater.) Ett fredligt, stabilt, demokratiskt Irak som amerikansk allierad skulle vara långsiktigt mycket positivt för mellanöstern, och också fungera som en hämsko för Iranska ambitioner. Antag att Irak var med i NATO till exempel? Och nog skulle ett invasionshot av Iran tas på större allvar om det till exempel fanns en landbas för en sådan. Dessa är rimligt goda skäl att stanna i mitt tycke. För Irakierna är det dessutom sannolikt deras stora chans att välja rätt spår till fred och välstånd under de närmaste 20-30 åren eller mer. Det är sannolikt också något vi själviska europeer skulle ha stor nytta av, även om vi är ovilliga att hjälpa till.

    De realistiska möjligheterna i Irak idag är som jag ser det: försök lappa ihop landet enligt ovan (Bush) eller välj kurderna som allierade och lägg truppnärvaron där, låt sedan övriga ha fria kriget (Clinton). Att överge Irak helt löser vad jag kan se inte mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s