Björklunds avslöjande tal

Jan Björklund, folkpartiets nya partiordförande, gav den 8 september ett tal som sammanfattar rätt mycket allt som är dåligt med folkpartiet. Det är dock en blandad påse. Låt mig börja med ”russinen i kakan”:

”1900-talet kom till stora delar att tillhöra socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”.

”Den viktigaste faktorn för ekonomisk utveckling i ett land är valet av ekonomiskt system. Nord- och Sydkorea var ett land med gemensam levnadsstandard 1950. Men när Korea splittrades i två länder efter Koreakriget valde Sydkorea marknadsekonomi medan Nordkorea valde planekonomi. Sydkorea har idag nästan samma levnadsstandard som vi själva. Nordkorea är ett av världens fattigaste länder. Jämför systemen och jämför resultaten. För den som tvekar mellan marknadsekonomi och socialistisk planekonomi kan jag rekommendera ett studiebesök på den koreanska halvön”.

”[V]i får inte lura oss själva; inga politiska beslut i världen kan i sig skapa jobb eller ekonomisk utveckling. Till sist beror det på att initiativkraftiga personer, människor av kött och blod, är beredda att satsa, ta risker och omsätta idéer i handling i vårt land. Låt mig bara nämna två framgångsrika entreprenörer från förr här från Västerås; Hakon Swenson som skapade ICA och Erling Persson som grundade Hennes och Mauritz”.

”Vi har för länge överlåtit miljödebatten och klimatdebatten åt dem som inte tror på utveckling. De som tror att lösningen ligger i att blicka bakåt, sänka vår levnadsnivå, sluta handla med varandra och stoppa utvecklingen. Det är visserligen sant att det är tekniken och ingenjörerna som med sina uppfinningar har skapat koldioxidutsläppen och växthuseffekten. Men det är också ingenjörerna som kan lösa växthuseffekten”.

Sedan tog det roliga slut. Ungefär. Resten av anförandet är, mer eller mindre, dåligt. Och med ”dåligt” menar jag att det antingen är interventionistiskt eller också socialistiskt.

Men detta betyder inte nödvändigtvis att vi, allt som allt, får ett mer interventionistiskt eller socialistiskt Sverige om Jan Björklund får bestämma.

I den mån Björklund signalerar vilken riktning han vill att Sverige, i sin helhet ska röra sig, är mot en något mindre välfärdsstat. Detta är inte exakt detsamma som att man tar ett explicit steg mot mer frihet, men det blir i praktiken ändå en liten förbättring.

Låt mig ge ett exempel på hur han faktiskt indikerar detta, trots allt anti-liberalt prat om att förbjuda ”åldersdiskriminering”, eller om enprocentsmål för bistånd, eller att skolan ska ägna sig åt att indoktrinera barn i politiskt korrekta ”sanningar”. För Björklund sade:

Folkpartiet är Sveriges socialliberala parti. Kombinationen av individuell frihet, fri marknadsekonomi och social trygghet är kärnan i socialliberalismen. Men låt oss vara självkritiska. Även vi i folkpartiet har stundtals under efterkrigstiden medverkat till att omhändertagandementaliteten gick för långt.

Vad han säger är alltså att välfärdspolitiken har alltså gått för långt, att folkpartiet har bidragit till detta, och att detta är en dålig sak. Detta är ett fint erkännande från folkpartiets sida. Och om han menar vad han säger, och begriper vad han säger, då betyder detta att han faktiskt anser att välfärdsstaten mås rullas tillbaka åtminstone lite.

Ett sätt för att uppnå detta är genom att verka för att bidragsberoendet ska minska. Hur då?

En del röster i dagens debatt verkar anse att det skulle vara något kränkande att ställa motkrav på dem som begär stöd från stat och kommun. De frisinnade socialpolitikerna för 100 år sedan insåg att det var precis tvärtom. Man förminskar människor om man inte förväntar sig något av dem. Få saker är så förödande för en människas självkänsla som att passivt ta emot hjälp.
 
Det är en avgörande skillnad mellan socialliberalismens tilltro till den enskilda människan och socialdemokratins tilltro till systemen.

Den som är vuxen men allvarligt sjuk ska kunna få sin försörjning tryggad. Men den som är arbetsför har ett ansvar att försörja sig själv. Alla ungdomar har rätt att gratis gå i skolan, men eleverna ska som motprestation anstränga sig i studierna och göra sitt bästa. Den invandrare som bosätter sig i Sverige ska få stöd i sin integration, men invandraren har själv ett stort ansvar att medverka till integrationen.
 
Alla kan inte leva på bidrag. Men alla kan bidra med något.

Och lite längre ned:

Ska Sverige lyfta måste alla med. Inte genom bidragsförsörjning. Utan genom att få stå på egna ben. Samhällets sociala skyddsnät ska fånga upp de som faller, men inte i onödan snärja dem som kan stå av sig själva. Det är det som är socialliberalism.

Allt som allt är detta väldigt små steg i rätt riktning. Notera nämligen att det här är fråga om, i huvudsak, att människor ska förtjäna hjälpen och stödet.

Problemet med folkpartiet och Jan Björklund är dock att i den mån partiet kan sägas ha en ideologi är det bara en enda stor röra av oförenliga idéer. Partiet är filosofiskt sett inkonsekvent. Folkpartiets socialliberalism bygger nämligen på altruism (eller ”snällism” som folkpartisterna kallar det för) och egalitarianism. Och dessa moralfilosofiska idéer är fundamentalt oförenliga med frihet och kapitalism. De är i allra högsta grad oförenliga med tanken att människor ska genom motprestationer göra sig förtjänta av stöd och hjälp.

Notera att kritiker till Björklunds ”kravliberalism” säger att det är inte ”moraliskt” dvs altruistiskt att ställa krav på människor, medan ”kravliberalerna” i sin tur försöker sälja denna politik genom att hävda att den faktiskt är mer altruistisk. Vem har rätt? Kritikerna till kravliberalismen har rätt. Att kräva motprestationer är, om altruismen är idealet, omoraliskt eftersom det handlar om att människor då måste, enligt någon standard, förtjäna andras hjälp och stöd. Att bara hjälpa människor som förtjänar det, i kraft av deras faktiska eller potentiella värden och dygder, är inte bara en fråga om rättvisa, det är en i allra högsta grad egoistiskt inställning till hela frågan.

Och som ett bevis för att socialliberalismens altruistiska och egalitarianistiska grund inte är förenlig med frihet, läs då dessa anmärkningar av Jan Björklund:

Rader av framgångsrika svenska entreprenörer, förresten även idrottsstjärnor, har i många årtionden valt att bosätta sig utomlands. Tror vi att detta har varit bra för Sverige? Tror vi att detta åstadkommer ökad jämlikhet i vårt land?
 

Att staten tillåter att människor kan få bli rika, är en förutsättning för att staten ska kunna stödja de människor som blir fattiga. Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom! (Min kursivering.)

Affärsmän ska alltså fungera som mjölkkor för välfärdsstaten och de fattiga. De ska finnas till för att öka jämlikheten och dra in skattepengar. Detta är de rika affärsmännens moraliska existensberättigande.

Notera hur exakt ordvalet är: staten ska tillåta människor att bli rika. Staten ska inte erkänna människors rätt till sina egna pengar, utan bara ge dem ett tillstånd att få behålla lite mer av pengarna som moraliskt sett tillhör de fattiga – och allt bara för att detta, i enlighet med en rawlsiansk ”maximin”standard, kommer att gynna de fattiga bäst.

Vad sägs om den där sista meningen? ”Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom!” Jag gillar inte att märka ord, men jag kan ändå inte låta bli eftersom jag inte kan inbilla mig att Björklund (eller vem det nu var som skrev hans tal), var så oerhört slarvig att han lät en sådan mening flyga förbi utan att reagera, om han nu inte menade vad det var han sade. Så vad menar han då? Om vi tar han på orden så menar han inte att det nödvändigtvis är fel att bekämpa rikedom, bara att det är ”viktigare” att bekämpa fattigdom. Antingen är detta extrem slarv eller också är detta ett genombrott a la Freud. I vilket fall som helst är det avslöjande och uppseendeväckande.

Detta är egentligen inget nytt, men det tjänar ändå som ett perfekt exempel på hur folkpartiets dominerande filosofi kraftigt underminerar alla försök att faktiskt åstadkomma mindre socialdemokratisk etatism och mer frihet i Sverige. Det spelar därför ingen roll, i slutändan, vad det är Björklund vill, för han lär ändå aldrig närma sig målet. Och med tanke på hur oambitiöst målet är (en litet mindre välfärdsstat), är detta ganska patetiskt. Han kommer inte att komma någonstans eftersom hans mer primära filosofiska premisser håller tillbaka honom från att effektivt argumentera för en bättre politik.

Björklund, och för den delen vår regering, är ett exempel på att vi endast kan åstadkomma genuina, långsiktiga förändringar, av en intellektuell filosofisk kamp. Politiker som Anders Borg, Reinfeldt och Björklund tvingas ge folket vad de vill ha för att få och behålla makten. Så länge folket inte vill ha något annat än socialliberalism eller socialdemokrati, eftersom de är anhängare av altruism, kollektivism och egalitarianism, kommer vi inte att få något annat än detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s