Vad är fattigdom egentligen?

Stefan Karlsson har en intressant diskussion om den vanliga definition som annars används i debatten.

Annonser

Vänsterns hyckleri

Ungvänster skrev:

EU har haft en stor roll. Från att ena stunden agera demokratins förkämpe, importerade unionen varor från Burma till ett värde av $ 4 miljarder mellan åren 1998 och 2002. Det delvis fransktägda oljeföretaget, Total, har under decennier varit den största utländska investeraren i Burma. Väl på plats har infrastrukturen för företagets oljeutvinning byggts upp av burmeser under slavliknande förhållanden. Barnarbete är snarare regel än undantag i Burma.

Den svarta lista på utländska företag som handlar med eller investerar i Burma är lång och inkluderar företag som Total, Unocal, Rolls-Royce, Lloyd’s of London och reseföretag som Bales, Road to Mandalay och Orient Express. 1990, två år efter de blodiga protesterna 1988, levererade den brittiska vapenleverantören, BMARC, ammunition till juntan. Kulorna användes för att slå ner oroligheterna det året. Från och med samma år, 1999, står utländska oljebolag för två tredjedelar av investeringarna i juntans Burma.

Jag har inte haft någon tid eller möjlighet eller lust att undersöka om dessa påståenden stämmer. Jag ser ändå ingen anledning att ifrågasätta uppgifterna, så låt oss ta dem för vad de är. (Om något tror jag faktiskt att de underskattar västvärldens stöd till regimen i Burma, detta då de här har valt att koncentrera sig på att nämna affärer som har att göra med att beväpna militären.)

Det finns inget att vara förvånad över här. Länder som Burma kan inte överleva utan det direkta eller indirekta stödet från det kapitalistiska väst. Men detsamma kan för övrigt sägas om många andra länder, socialistiska länder i synnerhet.

Socialismen är, som jag vid upprepade tillfällen har sagt, inget annat än ett enda gigantiskt biståndsprojekt. Sovjetunionen kunde inte överleva utan det kapitalistiska väst. Idag kan inte Kuba, Venezuela och Nordkorea överleva utan det kapitalistiska väst. (För tio-femton år sedan kunde inte ens välfärdsstaten Sverige klara sig utan stora lån från USA.)

Och det är ju detta som alla liberala motståndare till biståndspolitiken har sagt i decennier: bistånd från väst bär bara upp socialistiska regeringar runtomkring i världen. Ändå anser vänstern att vi borde försörja fler, inte färre, av dem. (De har inget som helst emot idén att vi i väst ska försörja totalitära islamister i ”Palestina”.) Kanske vet de på något plan att socialismen inte kan överleva utan att parasitera på det kapitalistiska väst?

Vänstern är därför inget annat än gigantiska hycklare i denna fråga, inte vi radikalkapitalister som menar att vi borde avskaffa biståndet helt och hållet.

Länge leve reklamen

På sistone har jag läst många insändare där människor beklagar sig över reklamens existens. Dessa insändarförfattare tycks mena att reklamen utgör ett oacceptabelt ”övergrepp” på deras liv. De frågar sig med vilken ”rätt” företagen kan ”invadera” våra privatliv med denna reklam. Mitt svar? Med all rätt. Reklam är när allt kommer omkring inget annat än ett exempel på yttrandefrihet. Företag har precis som alla andra yttrandefrihet. Detta är något som reklamhatarna tycks ha glömt bort.

De som säger att de har rätt att slippa reklam, att det är en form av ”tvång” att utsättas för sådan eller annan reklam, de säger i princip att yttrandefrihet är en form av ”tvång”. Vilket betyder att yttrandefrihet som sådant skulle vara oförenligt med frihet. En sådan position är uppenbarligen ologisk och därför irrationell och felaktig.

De som ogillar reklam har rätt att minska sin exponering för den. Men de har ingen rätt att kränka andras rätt att göra eller att ta del av reklam. Ogillar du tvreklamen? Byt kanal eller stäng av. Ogillar du annonserna i tidningen? Bläddra vidare. Ogillar du reklampelarna på stan? Titta bort. Ogillar du reklam i brevlådan? Klistra då upp en lapp som säger: ”Ingen reklam, tack!” Svårare än så är det inte.

Reklam är inte bara ett uttryck för yttrandefrihet. Det är dessutom ett väldigt bra exempel på hur bra yttrandefrihet är. För tvärtemot vad många har fått för sig så gör reklamen väldigt mycket nytta. Reklam gör nämligen våra liv rikare än vad de annars skulle vara. Reklam upplyser oss om nya varor och tjänster som vi kanske aldrig hade känt till. De upplyser oss om hur varor och tjänster har blivit bättre eller billigare.

Reklam gör dessutom varor billigare, inte dyrare, än vad de annars skulle vara. För ju snabbare allmänheten blir bekanta med en ny vara, desto snabbare kommer den också att få många köpare. Ju snabbare den får många kunder, desto snabbare kommer investeringarna som krävdes för att skapa varan att betala sig. Ju snabbare detta sker, desto snabbare kommer man att massproducera varan, vilket gör den billigare och därmed tillgänglig för fler människor. Många underbara varor som många idag tar för givet, skulle inte massorna ha råd med, om det inte vore för all reklam.

En del säger dock att reklam är som ”propaganda”, att det handlar om att ”indoktrinera” kunderna till att köpa saker som de egentligen inte behöver eller vill ha. Detta är inget annat än en myt. Reklam kan inte få folk att köpa vad som helst oberoende av deras behov eller begär. Om det vore det minsta lilla sant, då skulle företagens framtid alltid stå och falla på reklamen. Men så är det ju inte.

Människor har en fri vilja och generell förmåga och benägenhet att välja det som objektivt sett, givet deras kunskap, tjänar deras behov eller begär. Ty annars hade vi förmodligen inte haft bilar idag utan fortsatt använda oss av häst och vagn, helt enkelt eftersom häst och vagn-industrin skulle kunna få oss att köpa detta koncept endast genom reklamens påstådda kraft att omkullkasta människors förmåga att tänka och sedan köpa saker som de inte behöver eller vill ha. Hur förklarar man bort det faktum att jag dagligen utsätts för en massa reklam för varor som jag aldrig har köpt och inte har några som helst planer på att köpa? Jag är knappast ensam om detta.

Det handlar inte alls om att ”pracka på” folk saker som de inte behöver eller vill ha. Det handlar om att upplysa människor om nya varor och tjänster eller också om att uppmuntra dem att pröva några av dessa nya varor och tjänster. Människor är inte allvetande. Så ju mer information vi får, desto lättare blir det för oss att ta bra beslut. Reklam hjälper oss genom att förse oss med denna information. Ju mer reklam, från olika alternativ, desto bättre för oss.

Ett förbud mot reklam vore inte bara en kränkning av yttrandefriheten, frågan är också vad alternativet skulle bestå av. Ska vi ha en statlig myndighet som studerar olika varor och tjänster – utan att göra reklam för sina slutsatser? Vad får oss förresten att tro att dessa myndigheter vet vad som är bäst för oss själva? Varför inte bara låta företagen försöka övertyga oss så bäst de kan?

Reklam är en bra sak som kommer med ett fritt samhälle. Har du problem med reklam bör du byta kanal eller också flytta härifrån. (I Nordkorea har de säkert ingen reklam.) Men varför ta ett så drastiskt beslut? Varför inte bara göra som jag och börja njuta av reklampauserna? Vem vet? Om du är tillräcklig uppmärksam kanske du upptäcker något som du behöver eller vill ha.

”Ekonomins viktigaste motor” (Del 2)

”The Forbes 400 As a Lesson in Economics” av John Tamny är en jättebra artikel som ytterligare behandlar ämnet som Magnus Henrekson tog upp i sin DN Debattartikel, nämligen entrepenörernas roll i ekonomin: ekonomins sanna motor; samhällsbärarna. Medan merparten av de dominerande företagen i Sverige har startats före 1970 och många klagar på att ”klyftorna” i samhället ökar, till följd av att alldeles för många är utanför arbetsmarknaden, ser bilden radikalt annorlunda ut i USA:

Even though the wealth gap is a positive in most economies for driving the economic creativity of those not-yet-rich, much is made of it in the media and among politicians who worry about individual wealth consolidation even more than they do the corporate kind. A quick look at the Forbes 400 would surely assuage some of their fears.

Indeed, of the charter members of the first Forbes 400, only 32 remain today. Far from a country where only the rich get richer, the wealthy in the US are very much a moving target. While there are 74 Forbes 400 members who inherited their entire fortune, 270 members are entirely self-made. Though many attended Harvard, Yale and Princeton, there are countless stories within of high school and college dropouts, not to mention others who grew up extremely poor. Politicians who regularly engage in class warfare would do well to keep the Forbes 400 out of the hands of their constituents, because it makes a mockery of the kind ”Two Americas” rhetoric suggesting the existence of a glass ceiling that keeps hard workers at the bottom of the economic ladder. To read the Forbes 400 is to know with surety that the U.S. is still very much the land of opportunity.

John Tamny nämner även Ludwig von Mises:

Ludwig Von Mises once wrote that the entrepreneur who fails to use his capital to the ”best possible satisfaction of consumers” is ”relegated to a place in which his ineptitude no longer hurts people’s well-being.” Conversely, successful entrepreneurs give consumers what they want, and remove what Von Mises termed ”uneasiness” from our daily lives by making us happier, healthier, and frequently, wealthier. When we read the stories of these brilliant capitalists, it becomes apparent that Von Mises knew well what he wrote.

Sedan fortsätter Tamny genom att förse läsaren med massor med exempel från Forbes 400-listan på hur entrepenörer har skapat enorma värden; hur de har drastiskt ökat levnadsstandarden för praktiskt taget alla genom att göra våra liv bättre ur alla tänkbara avseenden. Hela artikeln är i princip en enda lång hyllning till dessa moraliska hjältar; världens Hank Reardens och Dagny Taggarts.

Läs hela här.

”Ekonomins viktigaste motor”

På DN Debatt kunde jag idag läsa en av de bästa debattartiklarna jag har läst på mycket länge:

Professor i nationalekonomi kritiserar sina kolleger: Dags för nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att sluta bortse från de faktorer som främst skapar ekonomisk tillväxt. Aldrig tidigare har Sveriges politiska beslutsfattare haft så många forskarutbildade nationalekonomer att luta sig emot. Problemet är att i dessa ekonomers värld spelar inte entreprenörskap och företagande en avgörande roll för att främja tillväxt och nya jobb. I internationell nationalekonomisk forskning är däremot entreprenörskapet centralt för arbetsutbud, tillväxt och investeringar. Det är därför dags för de nationalekonomer som befolkar departement och myndigheter att upptäcka den felande länken inom sin egen vetenskap. Svensk politik har inte råd att förbise entreprenörens roll som ekonomins viktigaste motor, skriver Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och chef för Institutet för näringslivsforskning.

Läs hela här!

Partisk journalistik är bra

Vänstern brukar ofta säga att vi har bara en massa borgerlig media i Sverige. Deras enda ”bevis” för detta är att majoriteten av Sveriges tidningar sägs luta åt höger. Men om däremot studerar vad journalisterna själva ägnar sig åt är det snabbt uppenbart för alla seriösa observatörer att medierna har en mycket tydlig vänstervinkling på det mesta.

Forskningsstudier har många gånger verifierat detta. Den senaste sammanfattningen av många sådana studier, Den svenska journalistkåren, kom nyligen från Göteborgs universitet. SvD rapporterar:

Sympatier för miljöpartiet, vänsterpartiet och folkpartiet är starkare inom journalistkåren än hos folk i allmänhet. Däremot har moderaterna och socialdemokraterna relativt få sympatisörer inom kåren. Dessa mönster har funnits sedan första undersökningen 1989.

Generellt ligger journalistkåren till vänster om sin publik. I sakfrågor märks skillnader i synen på exempelvis flyktingmottagningen i Sverige. 11 procent av journalisterna vill minska flyktingmottagandet mot allmänhetens 49 procent.

En fråga: Är det ett problem att våra journalister är ”partiska”? Mitt svar lyder: nej.

Att vara partisk är inte detsamma som att vara en fiende till sanning och objektivitet. Objektivitet och sanning handlar om att ens tankar och påståenden är förenliga med verkligheten. En sann journalist måste i själv verket vara partisk om hon ska bli en bra journalist: hon måste vara partisk till sanningen. Vad skulle det innebära om hon var ”neutralt” inställd till lögn och sanning?

Vår svenska journalistkår är däremot inte partisk till sanningen. De förvänger verkligheten på ett sätt som passar deras socialistiska uppfattningar och känslor.

Många journalister vet säkert inte om detta medvetet. De tror verkligen att så som de rapporterar händelser är hur verkligheten är. Men som dr Harry Binswanger en gång påpekade, är detta bara ett exempel på hur många är påverkade av sin egen filosofi utan att de vet om det. Ungefär som att folk inte tänker på att de faktiskt har en dialekt.

En del journalister däremot vet att de inte är partiska till sanningen. Men det berör dem inte. För dem finns det ändå inget sådant som ”sanningen”, det finns bara olika ”sanningar” för olika grupper med olika intressen. Som marxistiskt inspirerade journalister anser de att de som journalister bör belysa vissa intressen som i sin tur bestäms av vilken samhällsklass de tillhör. Journalistik blir för dessa bara en förlängd del av klasskampen och reportagen förvandlas till smygpropaganda.

En partisk journalist kan inte bara vara ”neutral” inför sanning och lögn för att kunna göra sitt jobb på ett bra sätt. En partisk och bra journalist vet, åtminstone implicit, också varför det är så viktigt att rapportera sanningen istället för lögnen. Det beror på att en partisk journalist inte är en platonist som söker sanningen för sanningens skull. Nej, hon söker sanningen därför att den är, för att uttrycka det milt, betydligt mer användbar när det kommer till att handskas med tillvaron.

Partiska journalister som bara är intresserade av sanningen fungerar som allmänhetens underrättelsetjänst och precis som statens underrättelsetjänst behöver vi en för att få en hum om vad som händer i världen, så att vi vet hur vi ska agera och reagera. Varje vara implicerar, om vi vill livet, ett böra. Partisk journalistisk är därför inte en ”intresselös” aktivitet; det är av allas yttersta rationella egenintresse – journalisterna inkluderade – om vi vill leva.

Vem sade det där?

Jag har inte så mycket kommentarer kring den nya budgeten. Jag tycker att de flesta analyser som har gjorts är tillfredsställande. (Jag delar bland annat Stefan Karlssons analys beträffande restriktionerna på avtalsförsäkringar.) Men det finns i alla fall en sak som jag inte kan låta bli att kommentera.

Jag gillar att finansminister Anders Borg gick ut i medierna och förklarade varför vissa a-kassor blir dyrare och andra billigare, och argumenterade för att detta är lämpligt eftersom man måste låta fackföreningarnas medlemmar få betala för den arbetslöshet som de själva skapar genom att kräva för höga löner.

Men samtidigt som han gör detta argumenterar han för att för höga löner, framtvingade av fackföreningarna, skapar arbetslöshet. SR: ”De stora löneökningarna riskerar att höja arbetslösheten de kommande åren. Det ska finansminister Anders Borg tala om i sitt tal på politikerveckan i Almedalen i Visby under torsdagskvällen”.

Det intressant med detta argument är att Borg nu öppet medger att fackföreningarnas makt på arbetsmarknaden är destruktiv för jobben – en makt som de inte hade haft om det inte vore för arbetsrätten. Ändå är detta samma arbetsrätt som Anders Borg och de ”nya moderaterna” inte vill röra på grund av lögnen att den inte är dålig för jobben!

Så vad Borg gör, genom dessa uttalanden, är att öppet medge att regeringens pragmatism inte är praktisk. Tyvärr verkar han vara på tok för pragmatisk för att erkänna att detta faktiskt är den enda rimliga slutsatsen man kan dra av allt detta.

Apropå den destruktiva arbetslöshetsskapande arbetsrätten, läs gärna Thomas Gürs underbara sågning av moderaternas försvar av densamma.