Demokraterna och Irak

Idag har New York Times en artikel som handlar om demokraternas främsta presidentkandidater och hur de förhåller sig till Irakkriget. Det som framgår i artikel kom som en nyhet för mig. En positiv nyhet. Medan jag visste att de flesta av demokraterna vill ha USA ut ur Irak, visste jag inte detaljerna i deras positioner. Länge trodde jag också att det endast var fråga om ”populism”. Jag börjar bli lite mer fundersam om det verkligen stämmer.

De tre främsta kandidaterna är faktiskt vacklande i frågan om USA borde lämna Irak:

Even as they call for an end to the war and pledge to bring the troops home, the Democratic presidential candidates are setting out positions that could leave the United States engaged in Iraq for years.

John Edwards, the former North Carolina senator, would keep troops in the region to intervene in an Iraqi genocide and be prepared for military action if violence spills into other countries. Senator Hillary Rodham Clinton of New York would leave residual forces to fight terrorism and to stabilize the Kurdish region in the north. And Senator Barack Obama of Illinois would leave a military presence of as-yet unspecified size in Iraq to provide security for American personnel, fight terrorism and train Iraqis.

Frågan är nämligen komplicerad, säger demokraterna: ”[M]any Democrats are increasingly taking the position, in televised debates and in sessions with voters across the country, that ending a war can be as complicated as starting one”.

Å ena sidan vill de ta hem soldaterna, å andra sidan vill de ha det politiska mandatet för att stanna kvar utifall det skulle visa sig vara nödvändigt.

In political terms, their strategies are a balancing act. In her public appearances, Mrs. Clinton often says, “If this president does not end this war before he leaves office, when I am president, I will.” But she has affirmed in recent months remarks she made to The New York Times in March, when she said that there were “remaining vital national security interests in Iraq” that would require a continuing deployment of American troops. The United States’ security, she said then, would be undermined if part of Iraq turned into a failed state” that serves as a Petri dish for insurgents and Al Qaeda.”

Detta låter med andra ord exakt som president Bush och är därför inte särskilt imponerande.

Men det finns enligt New York Times tre stora frågor beträffande Irak som kandidaterna måste ta hänsyn till och jag är benägen att hålla med om att frågorna ger en bra ledtråd till hur man faktiskt ser på det här kriget:

Among the challenges the next president could face in Iraq, three seem to be resonating the most: What to do if there is a genocide? What to do if chaos in Iraq threatens to engulf the region in a wider war? And what to do if Iraq descends into further lawlessness and becomes the staging ground for terrorist attacks elsewhere, including in the United States?

Det är nu det blir intressant. Vita huset, republikanerna, de neokonservativa och deras apologeter vill gärna göra gällande att om USA lämnar Irak, då skulle vi få se ett inbördeskrig och folkmord utan dess like. Det må vara sant, men så vadå? Jo, säger, dessa människor: det är USA:s moraliska ansvar att agera världspolis och internationell socialtant, säger de i princip. USA bör därför stanna kvar, i flera år om det är vad som krävs, för att förhindra en sådan sak från att ske – även om det förmodligen inte skulle påverka USA:s säkerhet det minsta lilla negativt om deras fiender var fullt upptagna med att döda varandra.

Nu är Irak en sådan röra att det verkar omöjligt att säga vad som är det minst dåliga alternativet mellan att stanna kvar eller att lämna Irak. Men en sak är säker och det är att irakiernas oförmåga att leva tillsammans som civiliserade människor, är inget argument för att stanna kvar.

Republikanerna är fega:

The leading Republican candidates have largely chosen not to wrestle publicly with Iraq policy questions, instead deferring to President Bush and waiting until Gen. David H. Petraeus delivers a progress report next month on the troop buildup this year.

Detta stämmer överens med mina egna observationer och detta säger mig att de republikanska kandidaterna inte alls ifrågasätter den standard för framgång och seger i Irak som Vita huset har satt upp.

De tycks tro att man kan stoppa terroristerna i Irak från att mörda amerikaner i Irak, utan att man gör något åt Iran och Syrien som beväpnar och på andra sätt understödjer dem. De tycks likaså tro att ett någorlunda ”stabilt” Irak, som gör det möjligt för en Iranvänlig regering där att få full kontroll över landet, är en bra sak för Amerika och att detta konstituerar en slags ”seger”. Inget kan vara mer fel.

Demokraterna är däremot inte lika fega:

While the Democrats talk exhaustively about Iraq, a review of the remarks they have made during campaign stops over the last six months leaves little ambiguity in their message: If the president refuses to end the war, they will.

Och:

Mrs. Clinton has been equally vocal in making “bringing the troops home” a central theme. In February, she said her message to the Iraqi government would be simple: “I would say ‘I’m sorry, it’s over. We are not going to baby-sit a civil war.’”

Both candidates, in interviews or debates, have said that they would not support intervening in a genocidal war should the majority Shiites slaughter Sunnis — and Sunnis retaliate — on a much greater scale than now takes place.

Detta är faktiskt ganska kontroversiella uttalanden. Varför? Därför att de är, åtminstone om man tar dem för vad de är, så explicit själviska.

I en intervju har Hillary Clinton som svar på frågan om USA bör handla om ett folkmord på sunnimuslimer uppstår i Irak: ”No one wants to sit by and see mass killing. It’s going on every day! Thousands of people are dying every month in Iraq. Our presence there is not stopping it. And there is no potential opportunity that I can imagine where it could. This is an Iraqi problem – we cannot save the Iraqis from themselves”. Barack Obama fick frågan om folkmord är skäl nog för att stanna i Irak. Hans svar? ”If that’s the criteria by which we are making descisions on the deployment of US forces, then by that argument you would have 300 000 troops in the Congo right now – where millions have been slaughtered as a consequence of ethnic strife – which we haven’t done. … We would be deploying unilaterally and occupying the Sudan, which we haven’t done”.

Nu uppstår förstås en fråga: Med vilket allvar ska man ta detta? I detta sammanhang är det värt att lägga märke till att den mest idealistiska av demokraternas tre främsta presidentkandidater, John Edwards, har sagt att om inbördeskrig skulle bryta ut i Irak eller om kriget skulle sprida sig till andra länder, då skulle USA förmodligen stanna kvar för att stoppa utvecklingen. Jag säger dock att det är omöjligt att säga med vilket allvar man ska ta dessa kommentarer från Obama och Clinton. Det enda som gör att jag inte kategoriskt avfärdar detta som populistisk och pragmatisk retorik, är just det faktum att det är så oerhört kontroversiellt att i vår kultur säga dessa saker.

Vad tror ni?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s