Ett cyniskt förslag

Hela tiden dör många amerikaner i Irak. Det finns många förklaringar till detta. Den fundamentala förklaringen är de altruistiska restriktioner som har präglat hela operationen från dag ett. Men det handlar även om att man inte har gett soldaterna det skydd som de behöver. Detta bland annat av ekonomiska skäl.

Detta har fått en förre detta amerikansk soldat vid namn Mark Finelli i Irak att fundera lite på vad som krävs för att få bukt med problemet. Problemet som han ser det är att man inte har tillämpat kapitalismen inom försvaret. Hans förslag går, tro det eller ej, ut på att mordhota de rikas barn. Det vore, otroligt nog, att tillämpa ”kapitalism” inom försvaret! Se här:

According to the Pentagon, no service personnel have died in an MRAP. So why isn’t every Marine or soldier in Iraq riding in one? Simple economics. An MRAP costs five times more than even the most up-armored Humvee. People need a personal, vested, blood-or-money interest to maximize potential. That is why capitalism has trumped communism time and again, but it is also why private contractors in Iraq have MRAPs while Marines don’t. Because in actuality, America isn’t practicing the basic tenet of capitalism on the battlefield with an all-volunteer military, and won’t be until the reinstitution of the draft. Because until the wealthy have that vested interest, until it’s the sons of senators and the wealthy upper classes sitting in those trucks—it takes more than the McCain boy or the son of Sen. Jim Webb—the best gear won’t get paid for on an infantryman’s timetable. Eighteen months after the Marines first asked for the MRAP, it’s finally being delivered. Though not nearly at the rate that’s needed. By the end of the year, only 1,500 will have been delivered, less than half the 3,900 the Pentagon had initially promised.

Och Irakkriget har blivit ett misslyckande, inte på grund av de filosofiskt falska premisser som har styrt kriget sedan starten, utan för att Bush inte införde värnplikten:

The real failure of this war, the mistake that has led to all the malaise of Operation Iraqi Freedom, was the failure to not reinstitute the draft on Sept. 12, 2001—something I certainly believed would happen after running down 61 flights of the South Tower, dodging the carnage as I made my way to the Hudson River [I worked at the World Trade Center as an investment adviser for Morgan Stanley at the time]. But President Bush was determined to keep the lives of nonuniformed America—the wealthiest Americans, like himself—uninterrupted by the war.

Hur mycket jag må förakta George Bush, kan jag inte låta bli att säga att den här soldaten är moraliskt sett nog lägre än George Bush och hans neokonservativa likar. (Och det säger inte lite det.) Jag finner det han seriöst inte bara så ofattbart dumt, utan framför allt så sällsynt cyniskt och perverst ondskefullt, att jag inte riktigt vet vad jag ska säga.

Men hur ofattbart ont detta än är, blir det värre. Det handlar, enligt denna soldat, inte bara om att det krävs ett incitament för att få fram mer pengar till försvaret – något som bara kan ske om man tvingar de rikas barn att riskera sina liv för Irak. Det handlar också om att de bästa soldaterna lär finnas bland överklassens barn – och det är därför som de måste offras i Irak!

Consequently, we have a severe talent  deficiency in the military, which the draft would remedy immediately. While America’s bravest are in the military, America’s brightest are not. Allow me to build a squad of the five brightest students from MIT and Caltech and promise them patrols on the highways connecting Baghdad and Fallujah, and I’ll bet that in six months they could render IED’s about as effective as a “Just Say No” campaign at a Grateful Dead show.

Dessutom är det ”viktigt” att offra de rikas barn för annars kommer kanske de fattiga som tvingas till Irak att känna sig mindre värdefulla än de som får stanna hemma: ”By allowing the fortunate and, often, most talented to stay home, those who are drafted feel less important than what they are asked to die for”.

Det är uppenbart att herr Finelli är en väldigt bitter människa. Och jag kan förstå det. Har man varit i Irak och slagits under de djupt omoraliska begränsningar som Bushadministrationen har satt upp, då är förutsättningarna för att man ska kunna göra sitt jobb effektivt och säkert betydligt sämre. Inte minst om man därutöver måste handskas med ett ekonomiskt sett dåligt underhållet försvar. Vem skulle inte bli bitter och frustrerad under sådana omständigheter?

Men hur bitter Finelli än är har han ingen rätt att kräva att den vanlige amerikanen ska offras och tvingas lida för irakiernas skull. Men detta är precis vad han gör:

This war on the jihadists needs to be more discomforting to the average American than just bad news on the tube. Democracies at war abroad cannot wage a protracted ground operation when the only people who are sacrificing are those who choose to go. This is the greatest lesson of my generation. Young Americans: you may not want to kill jihadists, but they are interested in killing you and your loved ones. Wake up.

Det långa svaret på detta bisarra synsätt är Yaron Brook och Alex Epsteins artikel ”Just War Theory” vs. American Self-Defense. Det korta svaret får vi däremot av pansargeneralen George Patton: ”Now I want you to remember that no bastard ever won a war by dying for his country. He won it by making the other poor dumb bastard die for his country”.

Annonser

Holistisk ondska

Prästen Ma Oftedal prisade igår i Expressen den norska princessan för sitt ”modiga” beslut att grunda en skola där man lär sig att ”heala” människor och tala med änglar. Oftedals hyllning mynnar raskt ut i ett osammanhängande, obegriplig röra av irrationellt svammel. Men trots att det är otydligt, suddigt och flummigt, går ett par poänger inte att ta miste på. Ma Oftedals metafysik är tämligen tydlig. Hon skriver:

[F]orskarna säger att allt i universum är holografiskt. Om man har ett hologram på en häst och skär ut hästens huvud och förstorar det, blir det inte ett större huvud, utan hela hästen framträder i hologrammets alla delar. Helheten i delen, delen i helheten. Och det är det nya paradigmet. Vi kan uppleva hela universum, i till exempel ett sandkorn. Men inte bara i materien är denna helhetsupplevelse möjlig, med lite träning kan vi känna och veta allt om varandra, djuren och naturen. Även medvetandet är ”holografiskt”.

Det är oklart vad exakt detta betyder. (Det finns, förstås, inga som helst bevis eller giltiga argument för denna holistiska ståndpunkt. Men som vanligt är det viktiga inte hur hon kom fram till det, utan vad hon själv läser ut av sina egna bisarra slutsatser.) Den närmsta referensen jag kommer på här är Parmenides eller också Hegel. ”Helheten i delen, delen i helheten”, skriver Oftedal. Och liksom Hegel har hon ”hittat” att vi har alla ett slags ansvar för helheten. Vi har alla ett ansvar inför helheten, en roll att spela. Ett uppdrag i det stora hela. En mening som kommer i ett ”flöde” av ”energi”:

Upplevelsen av denna nya mening beskrivs som ett påslag av energi, ett flöde som inte sinar utan rinner lugnt och kraftfullt. Inte sällan har denna ”flow” föregåtts av en kris och ett ensligt vandrande på självförverkligandets stig. Man har sökt, ofta utan att veta efter vad. Och som i reklamen – plötsligt händer det! Oj, detta är stort! Jag har själv varit med om det. Det är inte en religiös upplevelse, snarare en själslig, andlig sådan. Eller poetisk om man så vill.

Man startar det där företaget, man tar kontakt med en gammal vän, man slutar dricka, räddar en nation, man börjar måla eller börjar sjunga i en kör, man sätter sig på ett kafé och skriver dikter, stryker en blå gardin. Man säljer båten och bilen och reser till Mecka. Man förlåter, tar fram fotbollsdojorna igen, man läser, tittar rakt in i solen, tänder ett ljus när ingen ser. Man stänger av datorn och kopplar upp sig mot helheten genom meditation och bön. Man startar ett healingcentrum i Norge.

Flödet, meningen, målet eller syftet i livet är en ”dimension” som handlar om ”kärlek”.

Men ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Ibland känns det som om ”helheten” har övergett oss. Men då är det du som har missförstått allting. ”Helheten” har en plan, ett syfte med allting. Allt har en mening. Allt tjänar en roll i det stora:

Den kritik jag kan känna mot tolkningen av en ny tidsålder, är att det kan bli elitistiskt och skuldframkallande. Känner jag mig maktlös och nere, är det ett tecken i så fall på att jag står utanför helheten? Om jobb och pengar inte kommer in, trots att jag affirmerar och visualiserar, betyder det att jag inte duger som kosmisk medborgare? Om cancern inte försvinner trots böner och cellgifter, har då helheten övergivit mig?

Nej, helheten är just allt som finns, även sjukdomar, naturkatastrofer och personliga kriser. Det finns en flod under flödet, en vind i stormen, vatten innan törsten, en tröst i ett oändligt kosmos. Allt är precis som det ska vara. Både i mörkret och i framgången.

Så eftersom allt är precis som det ska vara bör vi förstås vara tacksamma:

Jag brukar i mina böner tacka dom som tog livet av sig, som gjorde morden och våldtäkterna, dom som tog på sig att bli pedofiler och landsförrädare. Om dom inte gjort det, hade jag kanske behövt vara den delen av helheten. Det slapp jag den här gången men jag är skyldig att försöka förstå och respektera alla helhetens delar. Även dom som ter sig motbjudande. (Min kursivering.)

Detta är inget annat än ren och skär ondska.

Botemedlet heter individualism

DN Debatt (2007/08/12) kunde man läsa en intressant artikel:

En symbolvärd av fåfänga och ytliga kunskaper ger oss ingen riktig guldkant. Hela vår tillvaro ska guldkantas. Status är nyckeltemat i vårt samhälle. Nya titlar skapas, yrken får ny auktorisation och legitimation, men utan att nya och bättre kunskaper tillförs. Vi söker en värld av tjusighet, men tillför ingen ny kompetens och substans. Denna statusjakt och symbolvärld skadar vår självkänsla. Det kan förklara att folk mår dåligt i vårt samhälle, skriver Mats Alvesson, professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

Här är, som jag ser det, nyckelpassagen i Alvassons artikel: ”Grandiositeten hänger samman med en alltmer utbredd narcissism och önskan att förbättra status och självkänsla. Vi vill bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala”. Detta är det fundamentala problemet som Alvasson och jag ser det: människor söker självkänsla – eller en verifiering på sin falska och uppblåsta självbild – och de söker den hos andra. Statusjakten och titelsjukan är ett uttryck för detta – det är en uttryck för den mentalitet som Ayn Rand beskrev i sin roman, Urkällan. Olyckligtvis, misstänker jag att Alvasson och många andra ser detta som ett uttryck för ”individualism”. I själva verket är detta inget annat än raka motsatsen. Oavsett vilket gör Alvasson rätt i att notera att denna statusjakt inte gör någon lycklig. Sann individualism såväl som lycka kommer inte av att man lyckas erhålla en ”fin” titel, det kommer inte av att imponera på andra.

Som en kommentar i förbifarten noterar jag dessutom att Alvesson korrekt beskriver dagens utveckling, där allt fler yrken ska akademiseras, som en långsam utveckling mot ett skråsamhälle:

Men i ett samhälle där status och tjusighet handlar om mera utbildning, formell behörighet och att tillgodose professionsanspråk i form av att ge auktorisation marginaliseras personliga förmågor och resultat. Tveklöst behöver skolan och lärarnas arbetssituation förbättras, men knappast genom standardiserad utbildning, skråtänkande och att man via krav på långa lärarutbildningar sätter höga murar kring lärarjobb. Det låter tjusigt med legitimerad lärare, men det hjälper inte med att peka på ett intyg från Skolverket för att få respekt från bökiga elever.

Lärarexamplet är inte unikt. Aktuellt är att göra civilekonomer till en ”riktig” profession med standardiserad utbildning och skyddad titel. Statsrådet Maria Larsson luftar idén att ge socialsekreterare legitimation. Detta är exempel på fantasilöst imiterande av dagens framgångsformel där allt fler yrkesgrupper via akademisering, utbildning, utestängning av andra än de rättutbildade och formell behörighet söker öka eller tillskrivas status och prestige.

Jag har länge tänkt på detta. För ett tag sedan försökte jag formulera exakt denna kritik i en diskussion jag hade. Olyckligtvis fann jag då inte de rätta orden för det jag försökte säga. Men till de som minns vår diskussion, kanske nu förstår vad det var jag försökte säga och varför jag sade vad jag sade.

Alvesson har däremot fullständigt fel när han påstår att allt detta är ett uttryck för vår kapitalistiska ekonomi. ”Ytterst hänger det här samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om övertalning av folk att köpa överflödet. Vi lever i en övertalningsekonomi”, skriver Alvesson. Detta är egentligen fel, men irrelevant för hans viktiga poäng. (Det är endast i en mening som Alvesson har rätt beträffande vår ekonomi. I den mån vi lever i en andrahandskultur är det förstås sant att ekonomin också, i viss mån, blir en ”övertalningsekonomi” där folk övertalas till att köpa saker som de egentligen inte vill ha, men som de ”måste” ha för att platsa bland rätt människor – bland andra människor.)

Alvessons viktiga poäng är nämligen att denna statusjakt och titelsjuka gör att många mår dåligt:

Det hävdas ofta att folk mår dåligt i vårt samhälle. Vi har nog en delförklaring här.

De grandiosa utfästelserna rekylerar och i stället för att ersätta verkligheten med en förskönad version riskeras en förfulning av densamma. Det grandiosa blir – liksom bondfångeriet – platt, vulgärt, lögnaktigt. Många vet eller anar att bakom den tjusiga kulissen återfinns något mindre tjusigt. Auktoriserad och behörig, javisst, men var finns substansen och garantin för att kunna sköta jobbet väl?

För en snabb konkretisering: se Peter Keating och Howard Roark; se alla Keatings och Roarks ni själva har träffat på i era liv, så kommer ni att se fler konkretiseringar.

Detta är ett typiskt exempel på varför lycka – äkta lycka – kräver personliga värden och verkliga bedrifter. Man kan inte bli lycklig genom att leva ett liv bestående av lögner, status och ”fina” titlar. Oförtjänta fina titlar som inte svarar på någon verklig förmåga gör oss inte lyckliga. Bärarna av sådana titlar vet att de inget betyder. Och samma sak är det med alla andra oförtjänta ting: pengar, kärlek, betyg.

Detta fenomen är något som inte bara förstör för de enskilda individerna, det förstör faktiskt för alla andra, indirekt, även de som inte tar del av de fina oförtjänta titlarna:

Det förtroendekapital som en gång i tiden låg i universitet, examina, betyg, titlar och professionsstatus undermineras. Man förstör då inte bara de positiva kvaliteter som låg i vad som skall exploateras utan man bidrar, när ihåligheterna blir uppenbara, också till att skapa ett cyniskt samhälle. Integritet urholkas och det är svårt undgå spela med. Det är kanske en av de allvarligaste konsekvenserna av den massiva utbredningen av grandiositetsupphöjande och kvalitetsurholkande samhällsinstitutioner.

Jag kunde inte säga det bättre själv.

Jag vill lägga till en sak här. Och det är att eftersom formella utmärkelser, legitimationer, utbildningar, status och titlar har blivit så viktigt, hänger detta onekligen ihop med det vardagliga talet om att ”pressen” på människor har ökat. Detta har väldigt lite att göra med ”internationell konkurrens” som har blivit hårdare. Detta har snarare mer att göra med att folk inte känner sig lyckade om de inte får igenkännande och erkännande från andra.

2005 hade Svenska Dagbladet en artikelserie om 80-talisterna, den så kallade ”MeWe-generationen”. Denna generation sägs vara ovanligt ”individualistisk”. Och de sägs må relativt dåligt jämfört med andra generationer. Men om man studerade denna generation upptäcker man emellertid att vad som avsågs med att de var ”individualister” var just att de bestod av en hel generation av Peter Keatings. De var plågade av pressen från samhället, men pressen bestod inte av metafysiska betingelser, utan av normen att framgång och lycka i livet består av att leva genom andra.

2005 kom boken The MeWe Generation. SvD summerar bokens fynd:

The MeWe Generation går in i detalj på ungdomars värderingar, konsumtionsmönster och förhållande till ny teknik. Underlaget är delvis hämtat från Kairos Futures undersökning Nordic Youth som genomfördes i fjol tillsammans med musikkanalen MTV. Bilden som tonas upp av dagens gymnasieelev är en individ som utvecklar sin identitet via olika grupper. (Min kursivering.)

Så att vara ”individualist”, betyder i detta sammanhang, att man blir ”någon” – genom sin grupptillhörighet. Det vill säga: genom andra. Sanningen är att dessa individualister är i själva verket så icke-individualistiska att författarna själva föredrar begreppet ”dividualister”: ”The MeWes are what postmodern thinkers call ‘dividuals’. They don’t have one single identity, but an entire wardrobe of mes that they wear depending on the occasion. Although, or maybe as a consequence of, the MeWes high-speed life, friends are what matters most”. Varför är vänner och grupper så viktiga? För det är så de tar sig fram i livet. Det är så de blir ”något”: ”The MeWes main goal in life is to increase their opportunities; they value alternatives by whether these will increase their opportunities or not. They are afraid of being stuck with no alternatives”. De strävar efter att ”förverkliga sig själva”, men vad betyder det? Jo, det betyder: att följa strömmen; att bli ett med gruppen. Att förverkliga sig själv som ”något” – ”något” bestämt av andra. En ”individualist” är alltså en en formlös klump av lera, som gladeligen fritt anpassar sig efter omgivningen, likt en kameleont.

Låt mig citera ur en artikel från 2005/04/18, i Svenska Dagbladet. Titeln var passande för ämnet: ”80-talisterna – en förlorad generation?” Det är tvivelsutan sant att arbetslösheten bland 80-talisterna gör att många mår dåligt. Men det är inte bara de arbetslösa 80-talisterna som lider psykologiskt av vår andrahandskultur. Artikeln fortsätter:

Men även de ”välanpassade” unga vuxna – som studerar och arbetar – har det många gånger tuffare än andra åldersgrupper. De lider i högre grad än förr av sömnsvårigheter, oro och psykiska besvär. Nivån på det upplevda välbefinnandet har sjunkit i hela samhället, men studenter står för den största relativa försämringen.

Att unga mår psykiskt dåligt är inget isolerat svenskt fenomen. I rapporter från WHO kan man se att den psykiska ohälsan ökar världen över. Lennart Hallsten är docent på Socialstyrelsen och forskar kring detta. Nyligen gick han igenom en stor sammanfattande studie från USA där man undersökt barns och ungdomars ångestnivåer från 1950-talet till 1990-talet. Man fann en mycket kraftig ökning.
– Det som sker i Sverige och på andra håll i världen kan vara en del av en megatrend som påbörjades någon gång efter andra världskriget. Kanske är det så att allt fler känner sig ensamma i ett allt mer individualiserat samhälle. Många saknar den trygghet som en grupptillhörighet skänker och det kan vara så att rädslan ökar generellt, att man upplever fler hot än förr.

Forskaren Ulla Arnell Gustafsson på Arbetslivsinstitutet säger: ”Men jag tror generellt att det är svårt att vara ung i dag. Individualismen har sitt pris, man måste hela tiden välja och många lägger nog skulden på sig själva om det går fel. Och storstäderna, där många av dessa unga bor, är en hård miljö. Anonymiteten är stor”. ”Individualism” används här som om det betydde att man stack ut, att man skilde ut sig från gruppen, från ”den gråa massan”. Men sann individualism handlar inte om att skilja ut sig bara för att skilja ut sig; sann individualism är inte att vara en icke-konformist som författaren Lois Cook i Urkällan.

Sann individualism handlar om att intellektuellt och materiellt stå på egna ben. Att tänka själv och för sig själv. Inte för att tjäna andra, inte för att imponera på andra. Men ungdomarna får inte lära sig att tänka själva. De får inte heller lära sig av värdet av att göra det. Visst, ibland försöker man uppmuntras till ”kritiskt tänkande”, men det består i vår kultur nästan alltid av att på grundlösa grunder ifrågasätta saker och ting för ifrågasättandets skull. Återigen ställs ungdomar, på detta sätt, implicit inför det falska alternativet mellan att vara en Peter Keating och följa strömmen eller gå emot strömmen och vara en Lois Cook.

SvD:s artikelserie fick många 80-talister att reagera. De flesta kände väl igen sig i den beskrivning som hade givits. ”Att lyckas är allt som räknas” tycks vara den utmärkande attityden hos 80-talisterna. Men vad, återigen, avses med att ”lyckas”? Inte är det att lyckas som en Roark, utan att lyckas som en Keating. Detta vittnar 80-talisterna som hörde av sig till SvD om:

Alla orkar inte med den stress och prestationsångest som uppstår inför valen av utbildningar, resor och vad man ska göra av sitt liv, menar Susanne ”1984”. Hon berättar: ”Alltför många av mina vänner födda på 1980-talet har höga krav på sig att snabbt bli självständiga och ”lyckade”, skaffa en partner, se bra ut och vara smala, effektiva, glada, sociala, resa och hinna se hela världen och vid sidan om studierna extraarbeta.

Många jag känner har ätstörningar, skär sig själva, festar mycket och faller då och då in i djupa depressioner. Det är en oerhört kravfylld värld vi lever i och det är svårt att leva upp till alla förväntningar.

Krav finns överallt, ofta undangömda och inte så påtagliga som vi tror. Kravet på att ha en stil, en utstuderad identitet som omfattar rätt kläder, rätt märken, rätt attityd och rätt åsikter.”

Det känner Emilia, nu 22 år, alltför väl igen. I den stilen ingår knappast att bli en så ung mamma. När hon berättade om sin graviditet möttes hon av blickar, suckar och kommentarer som alla sa samma sak: ”Men din karriär då?”

Emilia undrar: ”Varför får samhället mig att känna att jag gör fel, när jag gör rätt?” Hon menar att hela 80-talistgenerationen strävar efter att vara någon, bli någon, synas, höras och åter synas.

Många unga vet, vilket är fullt naturligt, inte riktigt vad de vill bli när de ska bli stora. Men det är en sak att inte veta vad de vill bli, och att sedan drabbas av en enorm ångest, så fort de hamnar inför situationen att välja vilken utbildning de ska ha.

Varför får de en sådan ångest? På grund av att de har fått lära sig att andras krav, förväntningar och åsikter är det avgörande i livet. Låt mig citera ur SvD-artikeln ”Svårt att ta vara på den nya friheten”:

Åren efter gymnasiet – det ska egentligen vara den period i livet då friheten är som störst. Skolans schema är förbi, man får göra egna val och föräldrarna finns litet lagom i bakgrunden. Det är ännu inte dags att bilda ny familj och man har ännu inte fått ett alltför ansvarsfullt jobb.

Kort sagt: Det är nu man har chansen att hitta sitt oberoende, självständiga jag.

Men både samhälle och föräldrar påverkar gärna dagens unga att gå direkt in i studierna efter gymnasiet. En del föräldrar kan ha så starka önskemål om barnens framtid att de psykologiskt hindrar dem från att göra ett eget val. Samma sak kan hända om de unga själva lyssnat för mycket på vad kompisarna anser vara statusutbildningar. Den här sortens press är tvärt emot livet självt i de där åren, menar studentpsykologen Michael Lindén på Studenthälsan i Uppsala.

Michael Lindén har jobbat i över 20 år på Studenthälsan inte långt från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Under den perioden har han sett studenterna tvingas hänga med i allt snabbare förändringar och allt tidigare ta eget ansvar. Föräldrarna har haft fullt upp med sitt – kanske en anledning till att de unga har blivit mer sårbara, säger han.

– De är osedda och obekräftade. Studenter som kommer till mig har ofta velat vara duktiga och inte göra andra ledsna, arga och besvikna. De har blivit så hänsynstagande att de inte får fatt i vad de själva vill och känner. Då kan de heller inte pröva vilka de är innerst inne.

De har inga objektiva faktorer att gå på. De har ingen objektiv norm att använda sig av för att avgöra vilka av dessa krav, förväntningar och åsikter som är legitima eller intressanta. Utan en sådan måttstock framstår i slutändan alternativen de står emellan som ett alternativ mellan nycker – där alla nycker väger lika mycket.

Så antingen tänker de själva, tror de, och går emot strömmen – bara för att de vill utmärka sig – eller så gör de som alla andra säger, och följer strömmen – i hopp om att detta kanske ska få dem att imponera på andra, tillfredställa andra, eller bli omskrivna av medierna. För först då blir de ju ”något” – i andras ögon. Men vad de än gör kommer det att vara mer eller mindre ångestframkallande.

Vi behöver, tvärtemot vad våra experter antyder, en mer individualistisk kultur i ordets rätta bemärkelse. Först då kommer vi att bli kvitt den irrationella statusjakt och titelsjuka som vi har idag med den falskhet och cynism som den generar. Vi kommer också att bli kvitt den onödiga psykologiska press som många ungdomar idag står inför och som gör att så många mår dåligt. De unga måste få veta vad det innebär att tänka och skapa av och för sig själva. De måste upptäckva vad det innebär att besitta ett ”självtillräckligt” ego.

Uppdatering: Jag fann en ”bugg” mitt i texten som jag har ändrat. Det var bland annat ett citat från SvD som saknades och som gjorde en del saker icke-objektiva och ett helt stycke osammanhängande.

Om att släcka eld med bensin

För ett tag sedan anklagade jag Investor’s Business Daily för att propagera för en i all väsentlighet keynesianistisk politik (om än i form av ”supply-side economics”), fick jag lite protester från en läsare som minsann menade att jag hade läst fel och missförstått allting. Sådant händer så klart, men som jag förklarade redan då var så inte fallet den gången vilket kontexten gjorde klart.

Nyligen brast husbubblan i USA och kreditmarknaderna kom i gungning. Detta var en direkt konsekvens av den inflationistiska politik som den amerikanska centralbanken har fört. (Se George Reismans redogörelse här.) Men istället för att låta marknaden anpassa sig till verkligheten, vilket på sikt vore bra för den amerikanska ekonomin, lovordade IBD den 10 augusti inte bara centralbankernas beslut att kraftigt inflatera penningmängden.

IBD rapporterade: ”As we reported Friday, the European Central Bank pushed $130 billion into its banking system to stave off a liquidity crisis. It was the largest such monetary intervention in the history of central banking. The Fed dumped a more modest yet still-substantial $38 billion — and some $88 billion total over the last week. Japan, too, added more than a trillion yen, just to be safe”. Ändå frågar de sig: ”[W]hat if they weren’t enough? There’s still plenty central banks can do”. De noterar bland annat att strax efter den 11 september slungade den amerikanska centralbanken in 256 miljarder dollar!

Ni kan tydligt se implikationerna. Snacka om att vilja släcka en eld med bensin!

Icke-simulerad bitterhet

Nick Bostrom, filosof vid universitet i Oxford, har kommit fram till att vi förmodligen inte är något annat än datorsimuleringar. John Tierney skrev en artikel om det, ”Our Lives, Controlled From Some Guy’s Couch”, i New York Times (2007/08/14):

[I]t seems quite possible. In fact, if you accept a pretty reasonable assumption of Dr. Bostrom’s, it is almost a mathematical certainty that we are living in someone else’s computer simulation.

This simulation would be similar to the one in “The Matrix,” in which most humans don’t realize that their lives and their world are just illusions created in their brains while their bodies are suspended in vats of liquid. But in Dr. Bostrom’s notion of reality, you wouldn’t even have a body made of flesh. Your brain would exist only as a network of computer circuits.

Hur kom dr Bostrom fram till detta?

Dr. Bostrom assumes that technological advances could produce a computer with more processing power than all the brains in the world, and that advanced humans, or “posthumans,” could run “ancestor simulations” of their evolutionary history by creating virtual worlds inhabited by virtual people with fully developed virtual nervous systems.

Some computer experts have projected, based on trends in processing power, that we will have such a computer by the middle of this century, but it doesn’t matter for Dr. Bostrom’s argument whether it takes 50 years or 5 million years. If civilization survived long enough to reach that stage, and if the posthumans were to run lots of simulations for research purposes or entertainment, then the number of virtual ancestors they created would be vastly greater than the number of real ancestors.

There would be no way for any of these ancestors to know for sure whether they were virtual or real, because the sights and feelings they’d experience would be indistinguishable. But since there would be so many more virtual ancestors, any individual could figure that the odds made it nearly certain that he or she was living in a virtual world.

The math and the logic are inexorable once you assume that lots of simulations are being run.

Hur vet dr Bostrom detta? Det gör han inte. Han bara gissar, antar och spekulerar en massa – i en sann popperiansk anda. Och precis som FN har sina klimatmodeller som varierar rätt kraftigt, har dr Bostrom sina hypoteser.

Vilka av dessa är mest troliga? Det vet han inte heller. Men dr Bostrom har ett instrument som, skulle man kunna tro, seriösa filosofer aldrig skulle använda sig av: ”Dr. Bostrom doesn’t pretend to know which of these hypotheses is more likely, but he thinks none of them can be ruled out. ‘My gut feeling, and it’s nothing more than that,” he says, “is that there’s a 20 percent chance we’re living in a computer simulation.'” Där har vi det: magkänslan.

En filosof spenderar nästan 18 månader åt att försvara Ayn Rands metaetik – och efter mycket om och men blir han godkänd. Andra filosofer slänger istället ur sig absurda och grundlösa hypoteser – och får en egen artikel i New York Times. Och folk undrar ibland varför man känner sig lite bitter.

Demokraterna och Irak

Idag har New York Times en artikel som handlar om demokraternas främsta presidentkandidater och hur de förhåller sig till Irakkriget. Det som framgår i artikel kom som en nyhet för mig. En positiv nyhet. Medan jag visste att de flesta av demokraterna vill ha USA ut ur Irak, visste jag inte detaljerna i deras positioner. Länge trodde jag också att det endast var fråga om ”populism”. Jag börjar bli lite mer fundersam om det verkligen stämmer.

De tre främsta kandidaterna är faktiskt vacklande i frågan om USA borde lämna Irak:

Even as they call for an end to the war and pledge to bring the troops home, the Democratic presidential candidates are setting out positions that could leave the United States engaged in Iraq for years.

John Edwards, the former North Carolina senator, would keep troops in the region to intervene in an Iraqi genocide and be prepared for military action if violence spills into other countries. Senator Hillary Rodham Clinton of New York would leave residual forces to fight terrorism and to stabilize the Kurdish region in the north. And Senator Barack Obama of Illinois would leave a military presence of as-yet unspecified size in Iraq to provide security for American personnel, fight terrorism and train Iraqis.

Frågan är nämligen komplicerad, säger demokraterna: ”[M]any Democrats are increasingly taking the position, in televised debates and in sessions with voters across the country, that ending a war can be as complicated as starting one”.

Å ena sidan vill de ta hem soldaterna, å andra sidan vill de ha det politiska mandatet för att stanna kvar utifall det skulle visa sig vara nödvändigt.

In political terms, their strategies are a balancing act. In her public appearances, Mrs. Clinton often says, “If this president does not end this war before he leaves office, when I am president, I will.” But she has affirmed in recent months remarks she made to The New York Times in March, when she said that there were “remaining vital national security interests in Iraq” that would require a continuing deployment of American troops. The United States’ security, she said then, would be undermined if part of Iraq turned into a failed state” that serves as a Petri dish for insurgents and Al Qaeda.”

Detta låter med andra ord exakt som president Bush och är därför inte särskilt imponerande.

Men det finns enligt New York Times tre stora frågor beträffande Irak som kandidaterna måste ta hänsyn till och jag är benägen att hålla med om att frågorna ger en bra ledtråd till hur man faktiskt ser på det här kriget:

Among the challenges the next president could face in Iraq, three seem to be resonating the most: What to do if there is a genocide? What to do if chaos in Iraq threatens to engulf the region in a wider war? And what to do if Iraq descends into further lawlessness and becomes the staging ground for terrorist attacks elsewhere, including in the United States?

Det är nu det blir intressant. Vita huset, republikanerna, de neokonservativa och deras apologeter vill gärna göra gällande att om USA lämnar Irak, då skulle vi få se ett inbördeskrig och folkmord utan dess like. Det må vara sant, men så vadå? Jo, säger, dessa människor: det är USA:s moraliska ansvar att agera världspolis och internationell socialtant, säger de i princip. USA bör därför stanna kvar, i flera år om det är vad som krävs, för att förhindra en sådan sak från att ske – även om det förmodligen inte skulle påverka USA:s säkerhet det minsta lilla negativt om deras fiender var fullt upptagna med att döda varandra.

Nu är Irak en sådan röra att det verkar omöjligt att säga vad som är det minst dåliga alternativet mellan att stanna kvar eller att lämna Irak. Men en sak är säker och det är att irakiernas oförmåga att leva tillsammans som civiliserade människor, är inget argument för att stanna kvar.

Republikanerna är fega:

The leading Republican candidates have largely chosen not to wrestle publicly with Iraq policy questions, instead deferring to President Bush and waiting until Gen. David H. Petraeus delivers a progress report next month on the troop buildup this year.

Detta stämmer överens med mina egna observationer och detta säger mig att de republikanska kandidaterna inte alls ifrågasätter den standard för framgång och seger i Irak som Vita huset har satt upp.

De tycks tro att man kan stoppa terroristerna i Irak från att mörda amerikaner i Irak, utan att man gör något åt Iran och Syrien som beväpnar och på andra sätt understödjer dem. De tycks likaså tro att ett någorlunda ”stabilt” Irak, som gör det möjligt för en Iranvänlig regering där att få full kontroll över landet, är en bra sak för Amerika och att detta konstituerar en slags ”seger”. Inget kan vara mer fel.

Demokraterna är däremot inte lika fega:

While the Democrats talk exhaustively about Iraq, a review of the remarks they have made during campaign stops over the last six months leaves little ambiguity in their message: If the president refuses to end the war, they will.

Och:

Mrs. Clinton has been equally vocal in making “bringing the troops home” a central theme. In February, she said her message to the Iraqi government would be simple: “I would say ‘I’m sorry, it’s over. We are not going to baby-sit a civil war.’”

Both candidates, in interviews or debates, have said that they would not support intervening in a genocidal war should the majority Shiites slaughter Sunnis — and Sunnis retaliate — on a much greater scale than now takes place.

Detta är faktiskt ganska kontroversiella uttalanden. Varför? Därför att de är, åtminstone om man tar dem för vad de är, så explicit själviska.

I en intervju har Hillary Clinton som svar på frågan om USA bör handla om ett folkmord på sunnimuslimer uppstår i Irak: ”No one wants to sit by and see mass killing. It’s going on every day! Thousands of people are dying every month in Iraq. Our presence there is not stopping it. And there is no potential opportunity that I can imagine where it could. This is an Iraqi problem – we cannot save the Iraqis from themselves”. Barack Obama fick frågan om folkmord är skäl nog för att stanna i Irak. Hans svar? ”If that’s the criteria by which we are making descisions on the deployment of US forces, then by that argument you would have 300 000 troops in the Congo right now – where millions have been slaughtered as a consequence of ethnic strife – which we haven’t done. … We would be deploying unilaterally and occupying the Sudan, which we haven’t done”.

Nu uppstår förstås en fråga: Med vilket allvar ska man ta detta? I detta sammanhang är det värt att lägga märke till att den mest idealistiska av demokraternas tre främsta presidentkandidater, John Edwards, har sagt att om inbördeskrig skulle bryta ut i Irak eller om kriget skulle sprida sig till andra länder, då skulle USA förmodligen stanna kvar för att stoppa utvecklingen. Jag säger dock att det är omöjligt att säga med vilket allvar man ska ta dessa kommentarer från Obama och Clinton. Det enda som gör att jag inte kategoriskt avfärdar detta som populistisk och pragmatisk retorik, är just det faktum att det är så oerhört kontroversiellt att i vår kultur säga dessa saker.

Vad tror ni?