Tony Blair – en pragmatisk nolla?

Theodore Dalrymple, författaren till boken Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass, har skrivit en väldigt bra och intressant artikel om Tony Blairs tio år vid makten. Dalrymple försöker i denna artikel besvara frågan hur Blair kunde gå från att vara så populär till att bli så impopulär:

Many have surmised that there was an essential flaw in Mr. Blair’s makeup that turned him gradually from the most popular to the most unpopular prime minister of recent history. The problem is to name that essential flaw. As a psychiatrist, I found this problem peculiarly irritating (bearing in mind that it is always highly speculative to make a diagnosis at a distance). But finally, a possible solution arrived in a flash of illumination. Mr. Blair suffered from a condition previously unknown to me: delusions of honesty.

Sedan ger han en massa exempel på vad detta betyder mer konkret. Ett exempel som kom som en stor nyhet för mig var det faktum att man under Blair i allt större utsträckning ägnade sig åt att gömma arbetslösa i statistiken.

Vi i Sverige är ganska bekanta med detta problem och jag har väl alltid misstänkt att samma företeelse förekommer i varierande utsträckning i alla välfärdsstater. Men inte kunde jag föreställa mig att problemet skulle vara så stort i Storbritannien som Dalrymple gör gällande. Låt mig citera:

The problem of unemployment in Britain illustrates perfectly the methods that Mr. Blair’s government used to obscure the truth. The world generally believes that, thanks to Labour’s prudent policies, Britain now enjoys low unemployment; indeed, Mr. Blair has often lectured other leaders on the subject. The low rate is not strictly a lie: those counted officially as unemployed are today relatively few.

Unfortunately, those counted as sick are many; and if you add the numbers of unemployed and sick together, the figure remains remarkably constant in recent years, oscillating around 3.5 million, though the proportion of sick to unemployed has risen rapidly. Approximately 2.7 million people are receiving disability benefits in Britain, 8% or 9% of the workforce, highly concentrated in the areas of former unemployment; more people are claiming that psychiatric disorders prevent them from working than are claiming that work is unavailable. In the former coal-mining town of Merthyr Tydfil, about a quarter of the adult population is on disability. Britain is thus the ill man of Europe, though all objective indicators suggest that people are living longer and healthier lives than ever.

Three groups profit from this statistical legerdemain: first, the unemployed themselves, because disability benefits are about 60% higher than unemployment benefits, and, once one is receiving them, one does not have to pretend to be looking for work; second, the doctors who make the bogus diagnoses, because by doing so they remove a possible cause of conflict with their patients and, given the assault rate on British doctors, this is important to them; and finally, the government, which can claim to have reduced unemployment.

Detta är förresetn enligt Dalrymple inget unikt fall. Han ger många fler exempel på oärligheter och förvrängningar från Tony Blairs sida. Dalrymple kommenterar:

Mr. Blair proved unusually expert in the postmodernist art of spin. A political advisor to the government perfectly captured this approach on Sept. 11, 2001, when she said that it was ”a good day to bury bad news.” In other words, you can get away with anything if the timing is right.

Vad är det för filosofi som får sitt uttryck här? Vad är det för filosofi som ligger bakom denna ”delusions of honesty”? Pragmatismen.

Enligt pragmatismen bestäms verkligheten och sanningen av det som ”fungerar”. Det är inte så att det fungerar för att det är sant, det är sant för att det ”fungerar”. Så om en föreställning av något slag tillfredställer dig på något sätt, då ”fungerar” uppgiften och den blir sann.

Sanning och verkligheten blir en fråga om bekvämlighet. Det blir en fråga om vad som känns rätt för dig eller för folket. Det blir en fråga om opinionsundersökningar och omröstningar. Det blir en fråga om vad som ”går hem”, inte vad som är sant och rätt. Följaktligen blir också frågan om hur saker och ting uppfattas viktigare än hur saker och ting faktiskt är.

Detta är så klart inte praktiskt. På någon nivå vet de flesta detta. De flesta lär sig redan som barn att det inte fungerar. De flesta barn lär sig till exempel att verkligheten inte upphör att existera bara för att de blundar. Men bland våra intellektuella och speciellt bland våra politiker avfärdas denna insikt som tecken på ”barnslighet” eller ”naivitet”. Istället ses det som ett tecken på ”mognad”, ”praktisk visdom”, ”sans och vett” att avfärda verklighetens absolutism.

I svenska förhållanden betyder en ”mogen” och ”vuxen” inställning till verkligheten att den förra regeringen låtsades som att det inte fanns någon arbetslöshet att tala om, medan den nuvarande regeringen istället låtsas som att det inte finns något behov av att ändra arbetsrätten. Fungerade det för den förra regeringen? Fungerar det för den nuvarande regeringen? Nej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s