Behövs libertarianismen?

Per Bylund skrev för ett tag sedan en artikel i Captus tidning, som heter ”Behövs staten?” Jag tänker inte återigen redogöra för det objektivistiska argumentet för varför vi behöver en stat. Det finns massor med litteratur om detta. Både på Internet och i böcker för de som är genuint intresserade. Vad jag däremot tänker göra är att analysera alla konstiga argument som Bylund använder sig av för att argumentera emot staten. Bylunds artikel är intressant för den tar upp verkliga problem med det libertarianska projektet.

Bylund börjar sin essä genom att ”problematisera” vad han ser som den grundläggande nyliberala principen, nämligen principen om individens rättigheter. Bylund skriver:

Rätten till liv, frihet och egendom brukar framhållas som det grundläggande knippet principer inom den klassiska liberalismen, ofta kallad nyliberalism. Ibland sammanfattas detta fundament som rätten till självägande – att var och en per definition är sin egen och därmed har suverän rätt till och över sig själv – och därur härleds exempelvis varje individs rätt, utan inskränkning, till (legitimt erhållen) egendom.

Den grundläggande hållningen kan vid första anblicken verka uppenbar och tydlig. Men det är endast en illusion – i sin enkelhet skapar självägandet som grundläggande princip grogrund för diverse tolkningar som alla gör anspråk på att vara den ”rätta” tolkningen. Således är nyliberalism inte ett enhetligt begrepp: häri ryms så kallade nattväktarliberaler som endast vill ha rättsväsende och kanske polis i statlig regi, liksom de som önskar en långt mer omfattande stat.

Problemet som Bylund tar upp är verkligt.

Börjar man, som så många nyliberaler gör, endast med politiken utan en filosofisk bakgrund, kan sådana begrepp som frihet, rättvisa, rättigheter och stat få radikalt annorlunda innebörd beroende på vilken nyliberal det är du frågar. Men sedan är detta också det generella problemet med hela det libertarianska projektet: att försöka ena alla som är för ”frihet” under en och samma paroll.

Problemet blir just att eftersom innebörden av ”frihet” såväl som ”tvång” beror på de filosofiska premisserna man håller, finns det även plats för ekologister, kristna fundamentalister, anarkister, rasister, mutualister, pacifistiska Israelhatare till konspirationsknäppskallar, nazistiska miljöfundamentalister, och marxister och socialister i det libertarianska träsket.

Bylund skriver:

Även om principen om självägande omformuleras till den ofta omtalade icke-aggressions-principen blir resultatet godtyckligt. Uppenbarligen är aggression inte så enkelt att definiera – varför är statliga åtaganden i vissa fall per definition aggression, men inte i andra? Nyliberaler har vanligtvis en mängd inövade svar på frågor som denna, men det är sällan de är särskilt övertygande för den som inte redan accepterat det nyliberala argumentet till dels – eller i alla fall dess grundvalar.

Problemet med denna syn är just att det finns en godtycklig gräns för statens storlek. Att endast ”skydda naturliga rättigheter” är ingen klar gräns; inte ens nyliberaler kan vara helt överens om exakt vilka naturliga rättigheter som finns eller hur dessa får/bör/ska skyddas. Hur ska då den övriga befolkningen i ett samhälla kunna vara överens?

Så med andra ord: beroende på vem du frågar får du olika svar på vad frihet är och vad staten bör göra. Följaktligen beror innebörden av begrepp såsom frihet, tvång och stat på den filosofiska basen. Följaktligen kan inte alla som säger sig vara för frihet vara det – inte såvida man vill att begreppen ska referera till något i verkligheten – inte såvida man vill att ens begrepp och därmed ens tankar ska vara förenliga med verkligheten, dvs fria från motsägelser, dvs objektiva och sanna.

Men istället för att upptäcka och plädera för en rationell filosofi som kan validera frihetens natur och värde i verklighetens fakta, nämligen Ayn Rands filosofi objektivismen, vill Bylund använda detta som ett argument för att frihetsbegreppet i själva verket inte har något med verkligheten att göra, att allt endast är en fråga om godtycke. Bylund skriver: ”De personliga preferenserna och tolkningarna har företräde, vilket gör att nyliberaler inte alltid kan hålla med andra nyliberaler – i alla fall inte vad gäller slutmålet”. Bylund säger inte ett knyst om att det, så klart, är människors filosofi som bestämmer vad de uppfattar som frihet eller frihetens värde. Förmodligen tror Bylund att folk även väljer dessa på godtyckliga grunder. Precis som frihetsbegreppet inte har något med verkligheten att göra, att folk ”bestämmer” vad som är frihet på grundval av deras personliga preferenser, så ”bestämmer” de vad som är sant på grundval av deras personliga preferenser.

Människors åsikter, i grund och botten, vare sig det handlar om deras syn på frihet eller deras djupaste filosofiska premisser, är bara uttryck för känslor och preferenser. Det finns ingen objektiv grund för att göra anspråk på en filosofi framför en annan – eller ett frihetsbegrepp framför ett annat. Det är därför Bylund känner sig motiverad att säga att en gränsdragning för vad som är frihet och vad som är tvång, är lika godtycklig som någon annan, och att inte ens en sådan princip som den om individens rättigheter, ger oss någon meningsfull vägledning i frågan.

Nu är frågan: Varför vill Per Bylund reducera frihetsbegreppet till en fråga om godtyckliga personliga preferenser? Bylund ger oss en ledtråd när han själv förklarar vad han menar med ”maximal” frihet:

Den logiska följden av ett resonemang som går ut på att maximera individens frihet är ju naturligtvis att helt göra sig kvitt perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt. Individen är inte, och kan heller inte vara, helt och fullt fri om hon inte har full rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Detta är omöjligt i ett samhälle som byggs kring eller grundas i en stat – oavsett hur liten den är.

Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?

Detta argument är svårt att besvara från ett nattväktarperspektiv – den logiska konsekvensen av det individualistiska synsättet måste vara att individualismen inte är fullkomlig annat än om individen befriats från hela staten, oavsett dess uppgifter eller innehåll.

Hur vet Per Bylund allt detta? Hur vet han vad ”maximal frihet” är? Gör inte Bylund sig skyldig till självuteslutning nu? Antydde inte Bylund, ganska tydligt, innan att frihetsbegreppet saknar en objektiv grund? Att allt är svårt att definiera? Att allt i slutändan blir en fråga om godtyckliga gränsdragningar? Att människors varierande uppfattningar i olika frågor är ett resultat av personliga preferenser (inte fakta och argument)? Nej, detta är ingen motsägelse från Bylunds sida. Bylund anser ju inte att det finns någon objektivitet. Allt är bara subjektiva preferenser. Det finns ingen riktig sanning, bara idéer valda på måfå för att de känns rätt. Samma sak är det med Bylunds egna idéer. Och samma sak är det med hans definitioner. Enligt honom är allas åsikter godtyckliga och icke-objektiva. Det är antingen detta eller så är också logik blott en fråga om ”personliga preferenser” och ”tolkningar”: vad som är logiskt för Bylund behöver inte vara logiskt för någon annan.

Denna subjektivism är i sin essens hela Bylunds argument för ”frihet”, definierat som ”maximal frihet”, ”friheten” att ”att göra vad hon vill med sitt liv”, utan några som helst restriktioner. För om subjektivismen är sann – för Bylund och alla andra subjektivister – då förefaller det för dem rimligt att fråga oss, varför vi tror att vi har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, frihet eller icke-frihet, en lämplig stat eller olämplig stat. Vilka är vi att göra anspråk på att våra gränsdragningar, som ju blott är ett uttryck för våra personliga preferenser och tolkningar, skulle vara mer sanna än deras lika godtyckliga gränsdragningar? Alltså finns det ingen ursäkt för att ”pracka på” Bylund och hans anhängare en stat av något slag. Det spelar ingen roll hur stor staten är eller vad staten gör. Äkta ”frihet” som Bylund ser det kräver att vi tar bort staten, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”.

Vad betyder detta? Eftersom åtminstone objektivister anser att statens enda uppgift är att skydda individens rättigheter – en ”godtycklig” gränsdragning enligt Bylund – följer det bland annat att staten ska förbjuda initierandet av fysiskt våld – ännu en ”godtycklig” gränsdragning – vilket betyder att den ska förbjuda sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri – ännu fler ”godtyckliga” definitioner och gränsdragningar. Eftersom staten, enligt Bylund, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”, utgör en ”godtycklig” och orättfärdig gräns för individens frihet att göra vad hon vill med sitt liv, betyder det att ”äkta frihet”, som Bylund ser det, förutsätter att man inte förbjuder sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri. Så i ett ”fritt samhälle” är man fri att råna folk, våldföra sig på folk, förslava folk, ägna sig åt bedrägeri och mord. Det är antingen det eller också menar Bylund bara att det ska vara fritt fram för vem som helst att själv avgöra vad som utgör ett rån, bedrägeri eller mord. I praktiken blir det ingen skillnad.

Om du opponerar dig mot detta och säger att äkta frihet inte betyder att individen lämnas utan några som helst restriktioner, då är du med Bylunds egna ord utan ”heder” och dessutom via implikation anti-individualist. Och om du säger att det verkar helt absurt att ”maximal frihet” är friheten att förslava eller mörda eller råna människor, då får du ett klart svar från Bylund.

Problemet är inte att människor vill mörda andra. Mord är liksom frihet en definitionsfråga och definitioner beror på våra ”tolkningar”. Dessa tolkningar görs utifrån ”perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt”, dvs perspektivet att ett samhälle måste bygga på vissa idéer och värderingar. Men eftersom alla idéer och värderingar bara är uttryck för ”personliga preferenser”, följer det att allt är subjektivt och godtyckligt. Dessa godtyckliga subjektiva idéer kan endast resultera i att sätta gränser på individens fullständiga frihet.

Även principen om individens rättigheter är ett problem: ”Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?” Med andra ord: eftersom principen om individens rättigheter innebär att man förbjuder mord, rån, bedrägeri, etc, så blir en sådan regel ”begränsande för åtminstone någon”, och hur kan den då ”inte vara förtryckande?” Det är ur denna kontext som vi ska förstå Bylunds tal om att staten, oavsett dess uppgifter, ska förstås som ett orättfärdigt hinder för individens ”maximala frihet”.

Bylund förespråkar inte frihet. Han förespråkar bara förstörandet av staten. Han ser på staten som sin fiende eftersom han anser att frihet handlar om att individen fritt, dvs utan några som helst restriktioner, ska kunna hänge sig åt sina känslor, preferenser och nycker. Ingenting ska få hindra individen. Inte ens rationella principer såsom principen om individens rättigheter. Det utgör en orättfärdig restriktion eftersom det enligt Bylund inte finns några objektiva grunder för att under några som helst omständigheter begränsa individens frihet. En stat som syftar till att skydda individens rättigheter är precis lika orättfärdig.

Bylunds mentalitet kan förklara varför så många objektivister fördömer libertarianismen och varför så många libertarianer har så oerhört svårt för objektivister. Bylund kan sägas vara representativ för libertarianismens ideologiska kärna. (För bevis för denna specifika slutsats gärna Peter Schwartz mästerliga pamflett, Libertarianism: The Perversion of Liberty.) Bylund är som sagt emot alla restriktioner mot hans nycker, även om det handlar sådana rationella principer som den om individens rättigheter. Det framgår inte bara av vad han säger i denna essä, det framgår även av vad han säger i andra sammanhang. Per Bylund är grundaren till den libertarianska portalen Anarchism.net.

Vad är syftet med denna portal? Syftet är att förena alla libertarianer, dvs alla anarkister, i hela världen för ”friheten”. Problemet är, säger Bylund, att libertarianerna inte är särskilt eniga om så mycket – förutom möjligtvis att de alla är för ”frihet” (vad det nu betyder). Och det är verkligen inte klart vad ”frihet” betyder här, för enligt Per Bylund (förmodar jag) är den libertarianska rörelsen onekligen en enda röra:

Anarchism is a jungle. There can be no other word for it: there are collectivist and individualist anarchists, revolutionary and pacifist anarchists, atheist and Christian anarchists, communist and socialist anarchists, high-tech and primatism anarchists, industry-centered and environmentalist anarchists, as well as property abolitionist and free-market or capitalist anarchists.

Om alla dessa är för ”frihet”, då är alla för ”frihet”. Dvs det finns ingen riktig fiende till ”friheten”. SSU har en tidning som heter Frihet. Jag antar att detta gör SSU till en del av den libertarianska rörelsen.

Men nu är frågan: Om i princip alla i hela världen är för ”frihet”, hur kommer det sig då att vi inte har så värst mycket ”frihet”? Problemet är att libertarianerna bråkar med varandra. Bylund förklarar:

The greatest threat to freedom is the dogmatic factions of anarchism raising one great philosophical leader to the skies, aiming to convince or subjugate all other kinds of anarchism of the superiority of the True Anarchism.

Så libertarianer bråkar med varandra, för att de felaktigt har fått för sig att de har upptäckt den (objektiva) sanningen. Detta gör dem till ”dogmatiska”. Endast om man har uppfattningen, som Bylund tycks ha, att människors åsikter ytterst vilar på subjektiva preferenser, kan man avfärda alla med principfasta ideologiska övertygelser som ”dogmatiker”. Alla åsikter är lika värdefulla och kan bidra lika mycket till ”friheten” eftersom alla åsikter, i grund och botten, är lika grundlösa och eftersom ”frihet” har ingen speciell innebörd. Följaktligen skriver Bylund:

But virtually all anarchist thinkers throughout time have contributed or can contribute to the tradition of anarchism. By combining the great teachings of different views we can find new solutions to unsolved problems, and bring the shattered movement together.

Med andra ord är, tro det eller ej, Ayn Rands filosofi objektivismen och objektivisterna ”the greatest threat to freedom”. De är ju extremister när det kommer till att göra anspråk på en sann och rationell filosofi. De har dessutom mage att påstå att de kan vara säkra på sina slutsatser, att begrepp är objektiva, att frihet därför har en specifik innebörd, att friheten är värdefull för att den tjänar objektiva värden (inte nycker), och att endast objektivismen kan försvara friheten fullt ut.

(I princip utgör vem som helst, inte bara objektivister, ett ”hot mot friheten” och därmed den libertarianska rörelsen, så länge som de vågar göra anspråk på att ha upptäckt en sann filosofi som ger deras kärlek till friheten ett filosofiskt berättigande. Så länge som du emellertid går med på att dina åsikter inte är mer motiverade eller sanna än någon annans, då är du välkommen.)

När man har insett att alla ”frihetsbegrepp” är likvärdiga, och att anarkister därför borde upphöra vara så ”dogmatiska”, och istället bli lite mer samarbetsvilliga och kompromissvilliga, då blir det mycket lättare att inse hur de olika anarkisterna kan komplettera varandra. Ur denna röra av anarkister ska man alltså alstra fram en oslagbar anarkism. Bylund igen:

The socialist tradition has obvious shortcomings which can easily be corrected using the teachings of free market anarchism and anarcho-capitalism. The same is true with the latter, which has a lot to learn from the socialist anarchist traditions. Combining the socialist “gut feeling” philosophy with the “calculating” economy-centered, rationalist tradition of anarcho-capitalism creates a great and indisputably powerful anarchism. Strengthening the idea further with arguments from the green anarchist, syndicalist, individualist, and voluntaryist standpoints makes this meta theory of anarchism unbeatable!

Om du protesterar och säger att inte finns något bra med kollektivistisk anarkism eller grön anarkism eller anarkism överhuvudtaget, då betyder det, förmodar jag, bara att du är en ”dogmatisk” fiende till friheten.

Om du protesterar och säger att detta är omöjligt, och att det dessutom inte vore önskvärt även om det ens vore möjligt, då får du ett klart svar tillbaka:

This may seem like mixing something good with something bad, or poison with food, bound to cause a deadly or unhealthy mix. And this is probably a solution which is not greeted by the common dogmatic anarchist. But it is a solution we believe is very powerful, and from which every anarchist can learn and find inspiration.

Alltså: ”Vi tror faktiskt på att blanda mat och gift. Dogmatikerna gör det inte. Sluta vara så ‘uptight’ och slut upp dig till den libertarianska frihetsrörelsen!”

Eftersom bråket mellan anarkister är ett hot mot ”friheten”, betyder detta, att i princip alla förutom objektivister och andra ”dogmatiker” är välkomna i den libertarianska rörelsen. Det är nog lika bra, för ingen objektivist med heder vill ändå sluta sig till den libertarianska rörelsen.

18 reaktioner på ”Behövs libertarianismen?

  1. Bra inlägg!

    Alltså det här med anarkism är så otroligt korkat. Som jag förstått det utgår de från att människor är autonoma och därför ska lämnas ”fria” att styra sig själva (inklusive att ”fritt” organisera sitt rättsskydd). Det de inte verkar förstå är att människor ÄR autonoma även i t.ex Nordkorea. Det är ett metafysiskt faktum att människor har fri vilja och kan göra sina egna val.

    Man KAN REDAN IDAG till exempel välja om man vill bli läkare eller seriemördare eller knarkare. Men man kan också _välja_ att med våld hindra andra från att bli något av dessa. Många autonoma människor har fritt _valt_ att organisera sig i en stat för att upprätthålla vissa sociala regler.

    Anarkister verkar tro att en stat har någon magisk kraft som inte deras privata ”skyddsbolag” skulle ha. Så är det dock inte. Om regeringen gick ut och sa att de skulle införa anarki: ”Klara färdiga gå” Och sen börjar människor organisera sig i små privata ”stater” ex Hells Angels AB etc.
    Den flesta människor skulle nog välja att gå med i den ”Svenska staten AB” Som med miljontals anhängare fort skulle konkurrera ut de mindre och allt hade återigen varit som idag.

    Kraften bör istället läggas på att kämpa för en korrekt filosofisk bas för friheten (objektivismen) för att när det arbetet bär frukt se till att staten håller sig till sin kärnfunktion.

    MVH Fredric Hansson

  2. Samma röra som alltid… (Om Hagamannen upplever staten som förtryckande, så *är* den minsann förtryckande – åtminstone för Hagamannen.)

    För några år sedan mejlade Bylund mig och undrade vad som skulle vara ett bra sätt att presentera Ayn Rands betydelse för ”anarkokapitalismen”. Jag har passat på att gräva fram mitt svar:

    ”Det första du bör nämna när någon frågar vad objektivismen har haft för betydelse för anarko-”kapitalismen” är att Ayn Rand var helt emot varje form av anarkism och fördömde idén att anarkism skulle kunna förlikas med kapitalism. Om du sedan håller med henne eller ej om den saken är en separat fråga. Men du kan inte bara förtiga det.”

  3. Du ser inga klara risker med att de som får ratta våldsmonopolet missbrukar sin makt? Sedan är det ju så att du anser att den privata sektorn är överlägsen allt annat, hur kommer det sig då att du inte anser att den privata sektorn är bäst på säkerhetstjänster såsom polis och militär?

  4. Är inte även det rationella subjektivt när man skall ta ställning i olika frågor?

    Är det rätt eller fel av USA:s stat att beskatta medborgarna för kriget i Irak? Är det en stats uppgift att sprida demokrati och frihet i andra länder?

    Ovan kan ju ses som förebyggande åtgärder för att försvara medborgarnas frihet, samtidigt som det är en inskränkning i deras äganderätt. Vad som låter enkelt i teorin verkar vara betydligt svårare i praktiken.

    Var och en väljer sina egna skygglappar för att bekräfta sin världsbild med för henne till synes objektiva och rationella argument. Det tycks som man kan landa varsomhelst på den ideologiska kartan genom att vara rationell och objektiv enligt eget tycke. En ”rationell filosofi som kan validera frihetens natur och värde i verklighetens fakta” skulle likaväl kunna vara en socialdemokrats slagord när han visar upp sin ginikoefficient.

    Ayn Rand tycks ha känt ett starkt obehag inför homosexualitet, inte byggde det på rationalitet och förnuft?

    Och som alibi:

    – En vän av objektivismen

  5. Alexander Eriksson: ”Du ser inga klara risker med att de som får ratta våldsmonopolet missbrukar sin makt?”

    Den risken finns förstås alltid, men det är absolut inget hållbart argument mot nattväktarstaten. Det enda detta betyder är att vi även i ett fritt samhälle, dvs under en nattväktarstat, där ju statens befogenheter är betydligt hårdare reglerat än idag, har vi en skyldighet att hålla ett vakande öga över våra politiker och att vi röstar dit lämpliga personer. Det är också där sådant som maktfördelning kommer in i bilden; det handlar inte bara om att reglera politikerna, det handlar också om att inte koncentrera makten hos ett fåtal.

    ”Sedan är det ju så att du anser att den privata sektorn är överlägsen allt annat, hur kommer det sig då att du inte anser att den privata sektorn är bäst på säkerhetstjänster såsom polis och militär?”

    Låt mig börja med att säga att jag inte har något emot att man utöver polisen anlitar privata säkerhetsbolag. Men alla sådana ”privata” poliser bör endast existera under premissen att deras verksamhet regleras. De ska inte ha fler befogenheter än den vanliga polisen. Och de ska nog behöva ett särskilt tillstånd för att få bedriva sin verksamhet. Allt detta är viktigt för det är viktigt att våldet i samhället regleras objektivt och att det regleras hårt. Detta just för att minimera alla möjligheter till sådant missbruk eller övergrepp eller brott. Det ska alltså inte vara fritt fram för vem som helst att börja jobba som polis.

    I övrigt hänvisar jag till alla de essäer som har skrivits i ämnet av sådana som Ayn Rand, Peter Schwartz, Leonard Peikoff, Per-Olof Samuelsson och Harry Binswanger. Läs gärna ”Anarchism vs. Objectivism” av Harry Binswanger.

  6. Tack för en underhållande text, jag drog på smilbanden både en och två gånger. Det är dock inte mycket jag känner igen av ”mina” åsikter, men ”guilt by association”-greppet i slutet känns bekant – det har jag bestämt hört förr.

    Jag förstår att texten är menad som en ”analys” som syftar till att predika till den egna kören. Som sådan är den säkert bra; som text rent allmänt är den kul och välskriven; som analys är den däremot förfärlig; och som filosofisk analys betraktat är den än värre. För att inte tala om hur du väljer och vrakar mellan citat bland meningar och även enstaka ord för att få ihop det till något som, åtminstone för en som är ignorant gällande min artikel, verkar sammanhängande.

    För den med insikt i det objektivistiska språkbruket blir det här inlägget i debatten ganska rolig på ett komiskt underhållande sätt, inte minst som jag uppenbarligen förespråkar frihet för individers ”nycker” – i direkt kontrast till deras objektiva, rationella intressen. Jag vet inte med mig att jag har använt just det ordet, eller dess synonymer, på väldigt länge.

    Inte heller finner jag något stöd i någon av mina artiklar för den subjektivism jag uppenbarligen representerar. Jag antar att detta är ytterligare ett sätt att få medhåll och stöd från goda medobjektivister.

    Jag föreslår att du läser artikeln en gång till och funderar över vad det är jag skriver om, för det är faktiskt förekomsten av ett allomfattande våldsmonopol som jag förhåller mig till – inte rättigheter per se. Artikeln är tänkt som en kortfattad kritik mot nyliberaler av olika nyanser; den fokuserar på den nödvändiga ambivalensen och godtyckligheten i resonemanget hos den som förespråkar en våldsmakt och därmed våldsbruk. (Detta gick dig uppenbarligen förbi.)

    Hör av dig när du läst igenom artikeln igen, så föreslår jag att vi träffas och diskuterar igenom saken. Jag tar mig gärna till Lund för att diskutera detta – jag åker trots allt förbi dagligen. Du kan få fördel av att välja dag och plats. Det vore mycket intressant att få föra en mer djupgående dialog med dig och höra vad du faktiskt tycker, utöver ordvrängandet på bloggen.

  7. Per Bylund: Jag skrev inte det jag skrev för att predika inför de ”redan frälsta”, jag skrev det just för de som kanske _inte_ förstår varför objektivister har så svårt för libertarianer och anarko”kapitalister”. Att skriva för de redan frälsta är för det mesta meningslöst, om man ändå inte har något nytt att komma med. När jag såg din artikel såg jag detta som ett utmärkt tillfälle att använda den som ett exempel för att visa vad jag anser är problemet med libertarianismen.

    Jag är inte särskilt intresserad av att möta dig personligen. Jag tänker inte heller ytterligare kommentera dina anklagelser om att jag ska ha förvrängt det du säger. Jag har länkat till din ursprunliga artikel. Det står alla fritt fram att läsa din egen text och själva avgöra om jag gör mig skyldig till något sådant. Som jag ser det följer bara en sak av dina anklagelser: antingen menar du inte vad du säger eller också menar du att dina ord inte har någon referent i verkligheten. Återigen lämnar jag det fritt fram för läsare att se vad du själv skriver.

  8. ”Robin Hood”: ”Är inte även det rationella subjektivt när man skall ta ställning i olika frågor?”

    Nej. Läs objektivistisk litteratur. Sök på min blogg eller studera t ex alla artiklar som du kan hitta bara genom att se på min ”blogroll”.

    ”Är det rätt eller fel av USA:s stat att beskatta medborgarna för kriget i Irak? Är det en stats uppgift att sprida demokrati och frihet i andra länder?”

    Jag har utförligt svarat på dessa frågor tidigare. Jag har gjort detta i oräknerliga blogginlägg. En del av dem skrev jag ganska nyligen dessutom. Se tidigare blogginlägg om du verkligen bryr dig.

    ”Var och en väljer sina egna skygglappar för att bekräfta sin världsbild med för henne till synes objektiva och rationella argument. Det tycks som man kan landa varsomhelst på den ideologiska kartan genom att vara rationell och objektiv enligt eget tycke. En ‘rationell filosofi som kan validera frihetens natur och värde i verklighetens fakta’ skulle likaväl kunna vara en socialdemokrats slagord när han visar upp sin ginikoefficient.”

    Om du ser på ideologier och filosofier som ett verktyg för att förvränga världen, för att förvränga sanningen, för att tjäna ett intresse – så som Marx och Nietzsche gjorde – och du därför antar att alla som har en filosofi eller ideologi (oavsett dess natur), därför måste göra sig skyldiga till att skriva om verkligheten för att få ”faktan” att stämma överens med teorin, då har jag bara en sak att säga: tala för dig själv!

    Du har _ingen_ rätt att ens antyda en sådan sak om folk – såvida du inte kan backa upp det med bevis. Du har ingen rätt att projicera att folk bara använder filosofier som rationaliseringar för deras intressen eller begär. Detta är en grov anklagelse mot mig och via implikation alla som säger sig stå för någonting – och det är fullständigt en grundlös sådan. Du anklagar ju mig för att systematiskt ljuga!

    Om du anser att din egen ideologiska övertygelse bara är en rationalisering för dina subjektiva preferenser, och att du endast använder idéer som skygglappar för att bekräfta din egen världsbild, då är det ju dåligt. Men det är ditt problem. Inte mitt. Och du bör sluta med det, för din egen skull. Du bör inte gå runt och tro att alla andra håller på så där.

    Vad som är rationellt eller objektivt sant beror _inte_ på ens ”egna tycke”. Det kortaste svaret på vad objektivitet är och om det är möjligt lyder som följer: Man _kan_ och _bör_ uppnå äkta objektivitet i sitt tänkande. Objektivitet handlar om att tänka på ett sätt som är förenligt med verklighetens fakta. I verkligheten finns det nämligen inga motsägelser: A är A. Så ska dina tankar motsvara verkligheten måste de vara fria från motsägelser. För att uppnå en sådan motsägelsefrihet måste du tänka logiskt. Logik är konsten att identifiera motsägelsefritt, det är alltså metoden för objektivitet.

    Det finns _massor_ med litteratur i detta ämne (objektivitet). T ex _Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand_ av Leonard Peikoff och _Introduction to Objectivist Epistemology_ av Ayn Rand. Om du dras med ideologiska skygglappar som gör att du inte vill studera denna litteratur och ta reda på vad som är innebörden av att vara objektiv i sitt tänkande, då är det som sagt ditt problem. Men som sagt, kom inte här och projicera din egen ideologiska blindhet på alla andra.

    ”Ayn Rand tycks ha känt ett starkt obehag inför homosexualitet, inte byggde det på rationalitet och förnuft?”

    Jag vet inte varför Ayn Rand trodde att homosexualitet var omoraliskt. Men om jag skulle spekulera då säger jag att det berodde på okunskap. Hon sade att homosexualitet var fel eftersom det byggde på falska premisser. Jag håller inte med henne. Även om jag kan förstå hur hon kanske kom fram till denna felaktiga slutsats. Enligt objektivismen är känslor och sexuella begär ett uttryck för vår kunskap, våra idéer och värderingar. Således är det inte omöjligt att tänka sig att homosexuella då kanske var homosexuella på grund av ”felaktiga” premisser. Allt detta bekräftar är ju att även Ayn Rand kunde fela ibland.

  9. Så George Reisman, som samverkar med libertarianska Ludwig von Mises Institute, saknar heder?

    Låt oss ha begreppen klara för oss. Libertarianism är helt enkelt åsikten att det är fel att initiera våld (inklusive implicit våld som hot, stöld och bedrägeri). Inget mer, inget mindre. Det är kort sagt liktydligt med objektivismens politiska filosofi. Det är också liktydligt med den klassiska liberalismen. Enda anledningen till att ordet kom att börja användas var att ordet ”liberal” i framförallt de engelskspråkiga länder kom att övertas av och bli liktydligt med personer som förespråkade socialdemokratisk politik. Om du på engelska säger att du förespråkar ”Liberal economic policy” betyder det idag att du är för saker som höjda skatter och välfärdsutgifter, det rakt motsatta mot vad det ursprungligen betydde. Då liberal i framförallt engelskspråkiga länder kom att betyda socialdemokratisk så uppstod ett behov av ett ord som benämnde vad liberal ursprungligen innebar, vilket då blev libertarian.

    Objektivister brukar förstås använda ordet kapitalism för att beteckna libertarianism/klassisk liberalism i ovannämnd bemärkelse, men det är lite problematiskt då kapitalist/kapitalism ofta används för att beteckna kapitalägare och dess verksamhet och det är sannerligen inte samma sak som motstånd mot initierandet av våld. Särskilt då som flera ledande kapitalister (de socialistiska kapitalisterna Warren Buffet och George Soros är bra exempel på det), använder delar av sin förmögenhet för att propagera för socialism.

    Givet denna insikt kommer vi fram till att objektivister faktiskt är libertarianer. Att avsäga säg den beteckningen bara för att en del andra libertarianer inte delar deras uppfattningar inom andra filosofiska områden är faktiskt lika dumt som att avsäga sig beteckningen ateist på grund av det faktum att kommunister och nazister också i allmänhet är ateister. Och eftersom det inte är en särskilt rationell attityd är det inte heller någon attityd som objektivister, inklusive Ayn Rand själv, haft särskilt konsekvent. Exempelvis har de libertarianska ekonomerna Ludwig von Mises och Henry Hazlitt lovprisats, trots att båda var etiska utilitarister och trots att Mises dessutom förespråkade en kantiansk kunskapsteori.

    Jag vet förstås att Ayn Rand avskydde beteckningen, men det har nog mer att göra att hon associerade det med Murray Rothbard, som hon hade en personlig dispyt med. Personliga dispyter kan ibland få vissa annars rationella personer att bete sig irrationellt, som Leonard Peikoffs behandling av George Reisman och Per-Olof Samuelsson illustrerar.

    Att likställa libertarianismen och anarkismen är också inte heller korrekt. Det finns förvisso libertarianer som är anarkister (som Rothbard) , men det finns också libertarianer som inte är anarkister och anarkister som inte är libertarianer. Dispyten mellan nattväktarstatslibertarianer och anarkistiska libertarianer är en diskussion om medel, inte mål. Dvs om stater eller privata rättsväsenden bäst skyddar rättigheter.

    Till den senare kategorin måste faktiskt Per Bylund räknas. I den länkade artikeln argumenterar han faktiskt emot libertarianismen (som han benämner med det försvenskade uttrycket ”nyliberalismen”). Det han menade var ju alltså att individuella rättigheter inte spelade någon roll, utan det enda som betydde något var frånvaron av stat. En syn som faktiskt inte bara står i konflikt med nattväktarstatslibertarianer, utan även med de anarkistiska libertarianer som likt Rothbard menade att det privata rättsväsendet för att vara legitimt måste vara inriktade på att skydda rättigheter.

    Till sist måste påpekas att det finns ingen libertariansk rörelse. Eller rättare sagt det finns ingen enhetlig libertariansk rörelse. Det finns många olika fraktioner som i vissa fall har lite dåliga relationer med varandra (Inte helt olikt förhållanderna i den objektivistiska rörelsen), exempelvis har de två största libertarianska organisationerna Ludwig von Mises Institute och Cato Institute dåliga relationer med varandra. Något som för övrigt även det nog i hög grad bottnar i personliga dispyter, inte minst då Mises Institute-grundaren Murray Rothbards bitterhet mot att han blev utmanövrerad ur Cato Institute (som han också var med och grundnade).

  10. Jaha, var ska jag börja? Jo, jag kan ju alltid börja med Stefans inlägg.

    ”Så George Reisman, som samverkar med libertarianska Ludwig von Mises Institute, saknar heder?”

    Retorisk fråga, förmodligen, så låt mig ge ett lika retoriskt svar: i just den här saken visar Misesintitutet upp betydligt mer heder än vad Peikoff/ARI gör!

    ”Libertarianism är helt enkelt åsikten att det är fel att initiera våld (inklusive implicit våld som hot, stöld och bedrägeri). Inget mer, inget mindre. Det är kort sagt liktydigt med objektivismens politiska filosofi. […] Givet denna insikt kommer vi fram till att objektivister faktiskt är libertarianer.”

    Svaret på detta är ett rungande ”ja och nej”. Jovisst, detta *är* objektivismens politiska filosofi. Dessutom känner jag till att Ayn Rand en gång i ett personligt samtal sade ungefär så här: ”Namnet på den politiska delen av min filosofi är ‘libertarianism’.” Denna uppgift har jag visserligen från ”djungeltelegrafen”, men jag tror knappast att personen som sade det (Joan Kennedy Taylor) ljög, för jag kan inte se vad hon skulle ha för skäl att ljuga om det. (Det här inträffade vid mitten eller slutet av 60-talet.)

    Det finns för all del objektivister som verkar tro att libertarianismens (eller nyliberalismens) ondska ligger i *ordet*. Det tar sig det uttrycket att såfort någon kallar sig ”nyliberal”, drar de slutsatsen att han/hon helt enkelt *måste* vara anarkist (eller ”anarkokapitalist”) och försöker bevisa det genom någon sorts avancerad (bisarr) ”begreppsanalys”. Det är naturligtvis inte sant.

    Men man får ju inte glömma bort att objektivismen är ett integrerat filosofiskt *system* och inte ett ”lapptäcke av ståndpunkter”. Det går inte att bortse från ”philosophical underpinnings” här. Objektivismens politik bottnar i dess etik (som i sin tur bottnar etc., etc.) Utan denna ”underpinning” finns det ingen ”underpinning” alls, och alltihop blir bara ”nyckdyrkan”. (Vilket f.ö. är summan av den Schwartzska kardemumman i ”Libertarianism: The Perversion of Liberty”.)

    ”Exempelvis har de libertarianska ekonomerna Ludwig von Mises och Henry Hazlitt lovprisats, trots att båda var etiska utilitarister och trots att Mises dessutom förespråkade en kantiansk kunskapsteori.”

    Javisst. Men det har ju faktiskt gjorts med en del ”caveats”. Om dessa saker har jag utbrett mig på annat håll.

    ”Personliga dispyter kan ibland få vissa annars rationella personer att bete sig irrationellt…”

    Det håller jag fullständigt med om. (Nog sagt…)

    ”Dispyten mellan nattväktarstatslibertarianer och anarkistiska libertarianer är en diskussion om medel, inte mål.”

    Den saken håller jag däremot inte med om för fem öre. (Se min uppsats ”Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”.) Om en rörelse har ”statens söndervittring” som mål, är det ett helt annat mål än ”vi nattväktarlibertarianer” förespråkar.) Iofs är det nog sant att anarkokapitalisterna faktiskt *tror* på sina ”privata skyddsorganisationer”. Men att de *tror* på det gör det ju inte rätt.

    ”Till sist måste påpekas att det finns ingen libertariansk rörelse. Eller rättare sagt det finns ingen enhetlig libertariansk rörelse.”

    I så fall vill jag gärna påpeka att det inte heller finns någon enhetlig *objektivistisk* rörelse – och att det inte *ska* finnas någon heller. Jag har ”auktoriteten på min sida” här. Det står klart och tydligt i Ayn Rands uppsats ”To Whom It May Concern” från 1968 att hon ville att objektivismen skulle vara en ”gräsrotsrörelse”, inte en *organiserad* rörelse. Existensen av en ”organiserad rörelse” är helt emot Ayn Rands egna intentioner.

    (Därmed inte sagt att allt ARI gör är fel. Men instistutet kunde gott byta namn till ”The Leonard Peikoff Institute”.)

  11. Robin Hood: ”Är inte även det rationella subjektivt när man skall ta ställning i olika frågor?”

    Det här speglar en missuppfattning som jag har tagit upp åtskilliga gånger förr, men det är väl lika bra att ta upp den en gång till:

    *All* kunskap förutsätter två saker: att det finns något att veta, och att det finns någon som vet det. M.a.o.: det måste finnas ett objekt och ett subjekt. Men om man härav drar slutsatsen att ”all kunskap är subjektiv”, kan man ju precis lika gärna dra slutsatsen att ”all kunskap är objektiv” – och då skulle distinktionen mellan ”subjektiv” och ”objektiv” bara bli en fånig ordlek.

    Men det är bara i denna fåniga ordleksmening som ”det rationella” är ”subjektivt”: det är alltid ett *subjekt* som är rationellt.

    Men att kunskap är objektiv betyder att den överensstämmer med objektet. (Med ett fint namn kallas detta ”korrepondensteorin om sanning”.) Om ens påstådda kunskap inte överensstämmer med objektet, så blir den inte rationell, bara för att den fortfarande involverar ett subjekt. Och den är fortfarande ”subjektiv” bara i den fåniga ordleksbemärkelsen att det är ett subjekt som hyser idén. I mera rell bemärkelse är kunskapen objektiv om den överensstämmer med objektet – annars inte.

    ”Var och en väljer sina egna skygglappar för att bekräfta sin världsbild med för henne till synes objektiva och rationella argument. Det tycks som man kan landa varsomhelst på den ideologiska kartan genom att vara rationell och objektiv enligt eget tycke.”

    Av det tidigare bör framgå att det inte är ens ”eget tycke” som gör ens idéer rationella eller objektiva – det är idéernas överensstämmelse med verkligheten. Så allt du säger här är att det är *omöjligt* att vara objektiv – att objektivitet och rationalitet alltid är ”till synes” – att det är *omöjligt* att göra annat än gå omkring med skygglappar. Tog du verkligen själv av dig dina egna skygglappar, innan du tänkte den tanken?

  12. Bylund: Jag har läst din uppsats, och jag drar sannerligen inte på några smilband, för den är smörja från början till slut.

    Ta bara detta:

    ”En så pass enkel grundprincip som självägande blir alltså inte alls enkel när man börjar skissa på systemet. De personliga preferenserna och tolkningarna har företräde…”

    Vad är det för ”preferenser” du pratar om här? Ska vi ta det här lite långsamt? Människor har alla möjliga olika preferenser som en nattväktarstat överhuvudtaget inte lägger sig i. Det finns säkert de som föredrar havregrynsgröt framför vindaloogryta, men ingen skulle väl komma på tanken att skriva in det i en nattväktarstats konstitution? Lika lite som jag skulle skriva in klassisk musik framför hårdrock, även om jag faktiskt föredrar klassisk musik.

    Det är ju faktiskt inte förrän någon visar preferenser för brottshandlingar (och *agerar* efter de preferenserna) som en nattväktarstat ingriper. Den som föredrar sex med främmande flickor (eller pojkar) i en mörk park framför det äktenskapliga umgänget kan räkna med kännbara påföljder, ifall han lever ut sin preferens.

    ”Även om principen om självägande omformuleras till den ofta omtalade icke-aggressions-principen blir resultatet godtyckligt. Uppenbarligen är aggression inte så enkelt att definiera – varför är statliga åtaganden i vissa fall per definition aggression, men inte i andra?”

    Nattväktarstaten ägnar sig inte åt ”aggression”. Den använder sin tvångsmakt mot dem som själva initierat tvång. Det är en rätt till självförsvar som dess medlemmar *delegerat* till den. Och att kalla självförsvar för ”aggression” är med förlov sagt rena svineriet. Och det har du mage att kalla ”*godtyckligt*”.

    ”Ytterligare problem finns med den nyliberala praktiken: vad är det som får staten att bibehålla sin storlek? Historien lär oss att makt sällan är konstant; den tenderar att öka just för att makt alltid attraherar, och småningom hålls av, den som är intresserad av makten per se, och som därför gärna ser att den ökar. Det spelar ingen roll om staten begränsas genom konstitution eller maktdelning, vilket exemplet USA visar med all önskvärd tydlighet.”

    Det här är faktiskt det enda anarkokapitalistiska argument jag hört som har det minsta fog för sig. Det är sant att ”makt korrumperar”, och det är sant att det är ett enormt problem att övervinna för oss som vill ha en nattväktarstat. Men om vi accepterade att det vore *omöjligt* att övervinna, skulle vi lika gärna kunna packa ihop med en gång och försöka dra oss fram bäst vi kan med den förvuxna ”välfärds”stat vi har idag. Vi löser det i varje fall inte med anarkism. För notera att tesen ”makt korrumperar” gäller precis lika mycket för de till ”skyddsorganisationer” omdöpta rövarband som ska föreställa ta till vara våra rättigheter i ett anarkistiskt samhälle.

    ”Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?”

    Ja, det blir värre och värre. Det finns ”en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter” som skulle gälla i en nattväktarstat (och som i viss mån faktiskt gäller redan nu), och de rättigheterna är ”begränsande för åtminstone någon”. Vad Hagamannen gjorde är förbjudet redan idag och kommer att vara om möjligt ännu mer förbjudet i en framtida nattväktarstat – så visst förtrycker staten Hagamannen. (Om du invänder att jag vantolkar dig och att du inte sagt ett ord om Hagamannen, så svarar jag att det har du visst det: det är *implicit* i vad du skriver ovan.)

    ”Det är en illusion att tro att rätten till liv, frihet och egendom kan vara resultatet av ett tvingande system.”

    Nattväktarstaten är inget *tvingande* system. Nattväktarstaten tar hand om något som dess medlemmar *delegerat* till den. Inte ens finansieringen av nattväktarstaten är tvingande (något som du mycket väl borde känna till, med tanke på att Ayn Rands uppsats om saken har varit tillgänglig sedan 1963.) Den som inte *vill* ansluta sig till nattväktarstaten slipper. Han ska bara inte åberopa nattväktarstatens skydd, när han behöver det. (Och när väl nattväktarstaten är införd, kommer försöken att starta ”konkurrerande stater” eller skyddsorganisationer att mötas av skrattsalvor – vilket är vad de förtjänar. Vad gäller rättsliga påföljder tror jag att en mild tillrättavisning räcker; för ingen som inte är direkt kriminell skulle i det läget komma på en sådan idé.)

    Men att anarkokapitalister idag kommer med halmdockeargument mot nattväktarstaten har i varje fall jag lite svårt att skratta åt. Det snarare vänder sig i magen.

  13. Jag har fått en del kommentarer av Per Bylund. Då jag just nu befinner mig på ”semester” hemma hos en kompis, har jag varken tid eller lust att i längd kommentera Bylunds anmärkningar. En del av hans anmärkningar är dock så elaka (de innehåller grova förolämpningar mot mig, Stefan Karlsson, Per-Olof Samuelsson m fl), att jag inte kommer att publicera dem. Jag tolererar inte sådana förolämpningar mot mig själv eller mina vänner.

  14. Det är kanske onödigt att ta upp saker som Carl redan besvarat, men det finns en del underligheter jag gärna vill kommentera.

    Ta Ayn Rands syn på homosexualitet. Jag delar inte alls den synen (det lilla jag vet om den). Men vad har det med ämnet att göra? Anarkism blir inte mindre fel, och libertarianismen i allmänhet blir varken bättre eller sämre, av att Ayn Rand hade fel i fråga om homosexualitet.

    Och f.ö. skrev jag ”det lilla jag vet”, därför att den enda källa vi har är ett kort frågesvar efter en föreläsning. Det är inte direkt en fjäder att göra en hönsgård av, eller en kedja av kycklingfarmer.

    Och sedan frågan om det är rätt att ta ut skatt för kriget i Irak. Har ju inte heller med anarkismen att göra. Men svaret på frågan (för att upprepa vad som sagts åtskilliga gånger förr) är att *alla* skatter är orättfärdiga, så länge inte beskattningen (i enlighet med Ayn Rands uppsats om saken) är helt frivillig. Så varför hänga upp sig på just *den här* skatten?

    Och (för att återigen upprepa något som redan upprepats till leda) så är kriget mot Irak, så som det bedrivs idag, djupt orättfärdigt. Det är inget annat än meningslös – och *blodig* – självuppoffring från USA:s sida. Men antag att det i stället fördes ett krig som faktiskt gick ut på att *tillintetgöra* fienden och *avlägsna* det dödliga hotet från de islamistiska makterna. Så länge vi ändå lever i en värld där tvångsbeskattning är en realitet, funnes det ju än mindre anledning att opponera sig mot *just den* skatten, när det finns så många andra skatter som bara är rent slöseri.

    Och så frågan om ”risken med att de som får ratta våldsmonopolet missbrukar sin makt”. Javisst finns det en sådan risk. Men (som jag var inne på i svaret till Bylund ovan) är risken precis densamma med privata skyddsorganisationer. Att sådana skyddsorganisationer är ”konkurrensutsatta” gör varken till eller ifrån här. De mest prominenta privata skyddsorganisationerna i dagens Sverige är Hell’s Angels och Bandidos – och de blir inte ett dugg bättre av att de konkurrerar med varandra.

    Och till sist det klassiska anarkokapitalistiska argumentet:

    “Sedan är det ju så att du anser att den privata sektorn är överlägsen allt annat, hur kommer det sig då att du inte anser att den privata sektorn är bäst på säkerhetstjänster såsom polis och militär?”

    Har besvarats femtioelva gånger förr (allra först, tror jag, i Ayn Rands uppsats ”Statens natur”, men också t.ex. i Binswangers uppsats om saken). ”Konkurrens” är ett begrepp som äger tillämpning på fredligt handelsutbyte. ”Konkurrens” med knytnävsslag – eller sablar, batonger, pistoler eller interkontinetala missiler – är något helt annat! Det finns en bra samlingsterm: *krig*.

  15. Det här är ett ämne som jag själv har skrivit så många artiklar om, under så många år, och likt förbannat är det fortfarande viktigt att infomera om nyliberalernas (dvs. libertarianernas) långtgångna subjektivism och alla de irrationella politiska konsekvenserna som följer därav.

    Jag har ingenting att tillägga i sak, men vill ge Carl beröm för hans val av rubrik. Den är både fyndig och poängterar någonting väsentligt. Om vi vill leva sunt och lyckligt på denna jord, så klarar vi oss bäst utan läbbisarnas ideologi.

    Mvh
    Filip Björner

  16. Min poäng var den att jag inte ser det som konstruktivt för objektivister och libertarianer att betrakta varandra som fiender. I vissa fall kan det till och med vara berättigat med viss samverkan, som när det gäller att sprida det misesianska paradigment inom nationalekonomi. Där är det i dagsläget bara libertarianska organisationer som Mises Institute som gör någon nytta, medan däremot Peikoffs grupp knappt gör något alls och i den mån de gör något är det direkt kontraproduktivt (som att bannlysa Reisman och publicera Salsman).

    Det innebär dock självfallet inte att man ska avstå från att kritisera de dåliga idéer som vissa libertarianer har, exempelvis då anarkokapitalismen.

  17. Stefan: Klart att jag håller med dig om det. Och ”libertarianism” är hur som helst en paraplyterm, så självfallet måste man bedöma varje person och varje fråga för sig.

    Sedan finns det andra frågor där ”Peikoffs grupp” faktiskt är bättre, som t.ex. i fråga om Irakkriget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s