Altruism, kapitalism och klimatfrågan

Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.

I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.

En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)

Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.

Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!

Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.

Vad världens fattiga behöver är inte amerikaner som minskar sitt koldioxidutsläpp med 90%, utan samma frihet som gör det möjligt för amerikanerna att producera så mycket energi och välstånd. Vad de behöver är med andra ord kapitalism. Laissez-faire kapitalism.

Miljörörelsen säger att klimatfrågan är en moralisk fråga. Att frågan har rättvise- och jämlikhetsdimensioner. Det är sant. Men om miljörörelsen verkligen brydde sig om mänsklig välfärd, om rättvisa och jämlikhet (i meningen att alla har samma rättigheter), då skulle de plädera för amerikanernas rätt att släppa ut 20 ton koldioxid per capita och indiernas rätt att tjugodubbla sitt koldioxidutsläpp per capita!

Men det gör de inte. De är av PR-mässiga skäl noga med att påpeka att Kyotoavtalet inte medför några restriktioner på de fattiga länderna. De inser säkert att ett sådant krav skulle avslöja dem som människofientliga. Men de inser förstås att de förr eller senaste måste plädera för att göra det. För annars kommer ju de uppoffringar som de vill tvinga på väst i allmänhet och USA i synnerhet att vara förgäves. En orgie av självuppoffringar är de ute efter – alla ska ned till Afrikas nivå; det är implikationen av deras tal om ”rättvisa” och ”jämlikhet” i dessa sammanhang. Och, som vanligt, förespråkar man det i ”människokärlekens” namn.

Det är altruismen som gör att så många köper idén att vi måste offra industrisamhället. Människor som inte tror att de har någon rätt att leva för sin egen skull, kan inte försvara alla de själviska värden de får ut av att åtnjuta en hög levnadsstandard. Så de äter upp propagandan som kommer fram i debatten, alldeles oavsett vad vetenskapen säger.

En del idealister köper avtalsbrev i form av utsläppsrättigheter. Sedan lovar och svär de på att de ska ändra sitt sätt att leva. De allra flesta slutar dock upp som socialistiska cyniker. De vet att de, liksom de flesta andra, är ”själviska” och därför onda. Deras bevis för detta är att varken de eller några andra tycks vara villiga att frivilligt ge upp sin höga levnadsstandard.

Men de vet att de enligt altruismen och egalitarianismen, som de har accepterat, inte kan moraliskt berättiga sitt beteende. Så, som vanligt, hoppas de istället på att politikerna ska göra livet ”enklare” för dem och alla andra, genom att helt enkelt tvinga på dem skatter och regleringar. Även de som inte inledningsvis har dåligt samvete för sin egen levnadsstandard kan gå med på detta, så fort politikerna har intalat dem om deras moraliska skyldigheter gentemot världens fattiga och utsatta.

Hela denna fråga, klimatfrågan, utgör alltså inget annat än ännu ett exempel på hur altruismen leder oss i väst till att vilja begå ett kollektivt självmord. Så genom att bekämpa den monstruösa läran, altruismen, och sprida ett rationellt alternativ, objektivismens etik, kan man samtidigt verka för att få en sundare debatt i denna fråga. För som i debatten mellan kapitalism och socialism, har det nog, långsiktigt sett, en större betydelse för debattens utfall, än statistik och ”fakta”.

12 reaktioner på ”Altruism, kapitalism och klimatfrågan

  1. Ponera att det hade funnits ett giftigt ämne som när det släpptes ut i små doser var ofarligt men när det nådde en viss kritisk massa, exploderade det.

    Varje individ släpper ut 1 ton per år i genomsnitt.

    När atmosfären mottagit 1 miljard ton upphör jorden att existera genom en gigantisk explosion.

    Det existerar en stor mängd individer. Alla individer utom 1 kommer frivilligt överens om att sluta släppa ut ämnet. Denna sista person fortsätter att släppa ut ämnet. Han bidrar väldigt lite till den totala mängden av ämnet, och det kommer ta lång tid innan han uppnår den kritiska massan (tillsammans med den redan utsläppta mängden). Det är dessutom möjligt att det föds nya individer som också har inställningen att det inte ligger i deras intresse att inte släppa ut mer av ämnet. För varje ton av ämnet som släpps ut, ju närmare kommer vi jordens undergång.

    Hur förhåller du dig till denna sista utsläppare?

  2. Egentligen är detta exempel alldeles för verklighetsfrånvänt för att jag ska kunna ta det på allvar. Det finns i princip inga situationer i verkligheten där hela världens öde är beroende av en persons handlingar. De finns endast i sådana här fantasier.

    Fantasi eller inte så har ingen någon rätt att försöka förinta hela världen. Alldeles oavsett vilket. Man kan ju fråga vad det är för irrationell människa som envisas med att vilja förinta hela jorden. Om det är en vanlig människa, som går efter sunda förnuftet, då kommer inte ens i fantasin sådana här ”problem” att uppstå. Och tur är det väl att vi lever i verkligheten där sådana här vanliga människor är betydligt vanligare än den sortens galningar du fantiserar om.

    Om det är en anhängare av David Humes filosofi, då går det omöjligen att resonera med honom, eftersom han är av uppfattningen att förnuftet ska vara slav under hans irrationella känslor. Och om man inte kan resonera sig ur denna situation, då får man väl helt enkelt stoppa honom med våld. Eftersom personen i ditt eget exempel har bestämt sig för att döda allt och alla, är det en form av självförsvarsvåld.

    Kom också ihåg att det är dosen som gör giftet. Så det enda ditt fantasiexempel egentligen illustrerar är att det finns en gräns där något till slut blir farligt, skadligt eller giftigt. Det är inte bara fantasiämnen som det du tänker på här. Det gäller alla ämnen. Ja, även vatten och luft. Den enskilda personen som (medvetet) gör dosen giftig är den som är ansvarig för alla som skadas eller dödas.

  3. Om det är farligt för oss att andra människor släpper ut stora mängder koldioxid, varför ska det då vara tillåtet? Om vi konstaterar att t ex Kinas framtida stora koldioxidutsläpp är farliga, är det inte då legitimt att i självförsvar hindra Kina från att släppa ut?

    Om vi tänker oss att fortsatta utsläpp av koldioxid leder till att t ex polarisarna smälter, och därmed utsätter oss för stor risk att dö, är det då inte legitimt att agera mot alla som släpper ut koldioxid, trots att varje persons utsläpp är små?

    Med andra ord:
    Hur försvarar vi oss mot en situation där det är rationellt för varje individ att fortsätta släppa ut men där det totala utsläppet från alla individer innebär kataströf?

  4. ”Om det är farligt för oss att andra människor släpper ut stora mängder koldioxid, varför ska det då vara tillåtet?”

    Granska dina premisser. Det är inte farligt med koldioxidutsläpp. Även om det var farligt, för att det SÄGS orsaka ”global uppvärmning”, då skulle det vara farligt först vid en nivå som motsvarar rena fantasisummor. När du hittar en människa som släpper ut, säg, 5 eller 10 miljarder ton koldioxid, kan du återkomma. Men visst, OM och NÄR en enskild släpper ut koldioxid vid en mängd där det vore farligt, då är det legitimt att göra något åt saken. Men några sådana finns ju inte i verkligheten.

    ”Om vi tänker oss att fortsatta utsläpp av koldioxid leder till att t ex polarisarna smälter, och därmed utsätter oss för stor risk att dö, är det då inte legitimt att agera mot alla som släpper ut koldioxid, trots att varje persons utsläpp är små?”

    Nej. Varför? För att det vore orättvist. Det vore ju att straffa enskilda individer för brott som de inte har begått. Men detta vet du redan. För jag skrev det i ursprungsinlägget.

    Eftersom ingen enskild individ är ansvarig för utfallet, håller jag med de som säger att man bör betrakta detta som ett naturligt fenomen (t ex Brian Simpson). Ungefär som vädret i övrigt. Detta är inte bara sant för att sådana saker som vädret är en produkt av miljontals faktorer, varav människans samlade aktiviteter bara är liten faktor bland alla andra. Det är ju dessutom sant eftersom människans bidrag faktiskt är helt naturligt, detta då människan också är en del av naturen.

    Om det är sant att klimatet förändras, oavsett orsaken, då är inte lösningen att man straffar oskyldiga individer. Lösningen är att vi anpassar oss till klimatförändringarna. Det kan exempelvis innebära att många människor måste flytta från en del av världen till en annan. Observera att samma sak hade ju gällt om vi gick in en ny istid. Då hade vi i Norden fått flytta till sydligare breddgrader.

  5. När jag läser det här, misstänker jag att Fredrik heter Olsson i efternamn. (Jag kan förstås ha fel.)

    Men jag anser att vi ska lämna de verklighetsfrämmande hypotesernas värld och återgå till den verklighet vi lever i. I den verkligheten används klimatfrågan som en hävstång för att bekämpa industrisamhället och driva oss tillbaka till förindustriell tid.

    Nej, det behöver inte gå så långt. Men avsikten finns där. Och detta är den *stora* och *viktiga* frågan.

  6. Jag vet inte vem Fredrik Olsson är.

    Jag förstår mycket väl att klimatfrågan används som en hävstång för att bekämpa industrisamhället, men det var inte det jag var intresserada av att diskutera. Jag var intresserad av hur Svanberg hade hanterat en situation där utsläppet faktiskt hotade livet på jorden. Det är inte svårt att tänka sig en situation där man personligen tjänar på att släppa ut ett visst ämne, men där det totala utsläppet från alla individer hotar livet på jorden.

    Om en sådan situation uppstår i framtiden, kommer Svanberg fortfarande att säga att en person som endast marginellt bidrar till utsläppet inte kan ställas till svars för detta? Om jag förstår saken rätt så ska man inte kunna ställas till svars. Det är alltså helt okej att bidraga till nedsmutsning, så länge den är tillräckligt liten för att drunkna i alla andras nedsmutsning.

    Tänk er att en grupp individer föredrar att jorden går under och oberoende av varandra börjar genomföra utsläpp. Det är uppenbart att den totala mängden utsläpp leder till undergång men varje individs utsläpp gör inte det. Måste man då inte agera mot denna grupps utsläpp, eller väntar man på att jorden går under?

  7. Vad säger du om den rent ekonomiska aspekten på problemet? Eftersom växthuseffekten är en extern effekt så kommer ju utsläppen att bli större än samhällsekonomiskt optimum. Förespåkar du inte ett ekonomiskt system som ger det bästa utfallet?

  8. Jacob Lundberg: Eftersom jag förespråkar laissez-faire kapitalism förespråkar jag *självfallet* ett ekonomiskt system som ger det bästa utfallet – rationellt definierat.

    Idén att utsläppen blir större än ett ”samhällsekonomiskt optimum” är däremot inte rationellt försvarbart. Den har *inget* med verkligheten att göra. Svaret på varför så är fallet är faktiskt implicerat i det jag säger ovan.

    Varför? Mer explicit därför att det finns bara individer. Det finns inget ”samhälle” som är större än det aggregat av individer som utgör det. Och det finns ingen ”samhällsnytta” som är skild från den enskilda individernas *personliga* nytta. Alla sådana resonemang mynnar ut i kollektivism och refererar därför inte till något verkligt.

    ”Samhällsnytta” har bara en rationell innebörd om man bokstavligen menar SAMTLIGA individers nytta. Men detta begrepp är som Ayn Rand påpekade fortfarande intetsägande om vi inte först vet vad som utgör den enskilde individens nytta. Och när vi väl har avgjort det, då blir samhällsperspektivet onödigt och ointressant.

    Jag har aldrig opponerat mig emot att man ska stoppa eller straffa folk som förstör för andra, dvs människor som bevisligen kränker andras rättigheter. Min poäng är emellertid den att mitt koldioxidutsläpp faktiskt INTE skadar andra, inte utgör en kränkning av andras rättigheter, och därför inte är något som staten ska stoppa eller motverka. Inte ens om vi köper IPCC:s ”vetenskap” rakt av följer det, vilket jag visar i inlägget ovan.

    Tvärtom vore det *endast* ekonomiskt och moraliskt sett oförsvarbart att stoppa enskilda individer från att bedriva en ekonomisk verksamhet som släpper ut koldioxid. Det finns ju bara *individer* och om du då med skatter och regleringar stoppar en *oskyldig* individ från att köra bil, eller producera välstånd, eller handla varor från andra sidan jorden, då förstör du för honom. Du försämrar hans levnadsstandard. Du förstör hans individuella lycka och nytta. Detta är inte optimalt, varken för honom eller för någon annan rationell individ, och därför inte heller för samhället, rationellt sett.

  9. Dessutom är det ju fortfarande sant att idén att växthuseffekten orsakas av mänskliga utsläpp är en synnerligen dubiös hypotes, som politikerna slår på trumman för och vill pracka på oss endast för att tillfredsställa sin egen maktfullkomlighet.

    Det är ju fortfarande sant att fakta talar emot hypotesen. Stora klimatförändringar har ägt rum i det förflutna långt före den industriella revolutionen.

    Det är ju fortfarande sant att bättre klimatologer har påpekat att orsakssammanhanget förmodligen är det rakt motsatta: att uppvärmningen kommer först och att den ökade halten av koldioxid är en effekt.

    Och framför allt är det fortfarande sant att den föreslagna ”lösningen” – strypning av industricivilisationen – kommer att leda till död och förödelse.

    Och det är fortfarande sant att det är *det* som är huvudfrågan – så länge livet är oss kärt. Den dag det blivit *okärt* kan vi börja diskutera den lämpligaste självmordsmetoden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s