”The Case for Conservatism”?

George Will avslutar sin artikel, ”The Case for Conservatism”, med följande: ”Conservatism is realism, about human nature and government’s competence. Is conservatism politically realistic, meaning persuasive? That is the kind of question presidential campaigns answer”. Till att börja med: Vad är konservatismen enligt herr Will? I USA handlar den primära politiska konflikten, enligt honom, mellan konservatismen som lägger vikten på frihet och ”liberalerna” som lägger vikten på jämlikhet.

Men den ”konservatismen” som herr Will talar om inte är den gamla konservativa högern som förespråkade en mindre stat och mer frihet (Barry Goldwater), utan den nya neokonservativa högern som står för välfärdsetatism (George Bush Jr). Som C Bradley Thompson avslöjade i sin essä ”The Rise and Decline of American Conservatism”, är neokonservatismen vänster. Det finns inga principiella skillnader mellan denna och ”liberalismen”: båda står för välfärdsetatism – de bara bråkar om detaljerna beträffande utförandet.

Med detta instämmer herr Will till fullo:

Steadily enlarging dependence on government accords with liberalism’s ethic of common provision, and with the liberal party’s interest in pleasing its most powerful faction — public employees and their unions. Conservatism’s rejoinder should be that the argument about whether there ought to be a welfare state is over. Today’s proper debate is about the modalities by which entitlements are delivered. (Min kursivering.)

Varför är det så viktigt hur välfärdsstaten levererar? Därför att hur välfärdsstaten levererar sina tjänster har en inverkan på människors attityder:

Modalities matter, because some encourage and others discourage attributes and attitudes — a future orientation, self-reliance, individual responsibility for healthy living — that are essential for dignified living in an economically vibrant society that a welfare state, ravenous for revenues in an aging society, requires.

Allt detta mynnar ut i en lika sällsynt komisk som smaklös rationalisering för den neokonservativa välfärdspolitiken:

Conservatism embraces President Kennedy’s exhortation to ”Ask not what your country can do for you — ask what you can do for your country,” and adds: You serve your country by embracing a spacious and expanding sphere of life for which your country is not responsible. (Min kursivering.)

Sällan har uttrycket ”jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”, känts mer lämpligt än nu. Kan man övertyga folket om att i huvudsak ska vara fria för sitt lands skull, då finns det inget som stoppar politikerna från att senare kräva av folket att de ska vara ofria för landets skull.

Kommer detta att fungera? Är detta, som herr Will uttrycker det, ”politiskt realistiskt”? Jag hoppas verkligen inte det. För det skulle säga en hel del om den amerikanska allmänheten varav inget är bra. Om detta är valet som det amerikanska folket står inför, då är frågan om man inte vill att vänstern ska vinna, bara att man inte ska ge någon uppmuntran till den här sortens skojare. Inte för att vänstern är ett dugg mer attraktiv (vilket ju säger sig själv), utan för att denna neokonservativa soppa är så oerhört pragmatisk, cynisk och falsk i sitt sätt att om de kan komma undan med detta finns det inget som de inte kan komma undan med. Bebisar som stirrar en rätt i ögonen och förnekar att de har bajsat på sig är en sak; vuxna politiker som gör detsamma i frihetens namn är endast skandalöst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s