Staten mot kulturen

Regeringen vill starta en ny utredning för en ny kulturpolitik. Vår kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skrev i DN Debatt 2007/06/28: ”För att kunna fungera väl behöver kulturpolitiken bygga på ett betydande mått av samsyn över partigränserna. Regeringen kommer därför att bjuda in samtliga riksdagspartier till en särskild politisk expertgrupp, som skall följa utredningsarbetet och svara för att kommittén löpande under arbetet kan stämma av sina slutsatser mot de politiska analyserna”.

Utredningen ska reda ut ett gäng frågor. En sådan fråga är: ”Hur värnas kulturens frihet? Konstens och kulturens frihet är en hörnsten för kulturpolitiken. Därom råder enighet. Dock måste vi fråga hur friheten värnas bäst”. Mycket bra fråga. Det är dock något förbluffande hur våra politiker än kan tro att den kultursocialism som alla sju partier är eniga om, inte kommer att leda till mindre frihet för kulturen och konstnärerna. Ändå är det just kultursocialism som man förespråkar som en förutsättning för en fri kultur: ”Staten har ett grundläggande ansvar för detta och för kulturlivets utveckling”. Kulturministern stoppar in en varning i förbifarten: ”Att se ansvaret för kulturen som en angelägenhet enbart för den offentliga sektorn för dock med sig risker. Vi behöver nu därför hitta vägar och former för att bredda ansvarstagandet och de ekonomiska grundvalarna för kultur i Sverige”. Hon förklarar inte varför detta är en risk, men om hon verkligen vet att det är risk och varför, då är återigen frågan varför hon envisas med att säga att boven i dramat, nämligen staten, har ett ”ansvar”?

Med kultursocialism som utgångspunkt följer naturligtvis frågan: ”Hur skall staten agera?” Svaret låter sig inte vänta: ”Staten är och ska vara en stark aktör inom kulturpolitiken. Totalt omfattar kulturbudgeten tio miljarder kronor. De statliga institutionerna och den statliga förvaltningsorganisationen har en djupgående inverkan på kulturlivet”. Detta är ett erkännande som under andra (mer rationella) omständigheter skulle vara ett perfekt exempel på en freudiansk felsägning. Vad vår kulturminister egentligen säger är att eftersom staten har en sådan ”djupgående inverkan på kulturlivet”, kommer allt politikerna att göra i denna fråga att leda till att en del konstnärer lär få sina karriärer förstörda, allt bara för att man har plötsligt bestämt sig för att satsa på andra konstnärer som på helt godtyckliga grunder har lyckats imponera på politikerna.

Statlig konst kan endast förstöra konsten och konstnärernas frihet. Det hör till sakens natur. Allt politikerna gör, i denna fråga, är att de under tvång tar pengar från en del konstkonsumenter och -producenter och ger till andra. Ju mer politikerna bestämmer här, desto mindre frihet för alla involverade. Eftersom ”konstnärlig frihet” i dessa sammanhang betyder ”frihet från kommersiella krafter”, kan alla försök att ”befria” konstnärerna endast resultera i att staten bränner våra pengar på att producera skräp eller också så kallad modern konst. Det är ju bara den ”konsten” som inte har en chans på en marknad och som därför ”förtjänar” våra skattepengar.

I slutändan är det irrelevant huruvida staten förmår att producera någon konst överhuvudtaget eller till och med bra sådan. Den relevanta frågan här är den principiella: Bör staten ägna sig åt konst och kultur? Med andra ord: Bör staten tvinga mig att subventionera andras teater- eller operabesök? Nej. Staten bör inte göra det och staten har ingen rätt att göra det.

Hur kan politiker inbilla sig att det är rätt att tvinga folk att finansiera statlig konst och kultur? Det är som det brukar vara i dessa sammanhang: irrationell filosofi. Det är närmare bestämt den intrinsikala värdeteorin som ligger bakom kultursocialismen: ”Kulturen har sitt eget värde och behöver inte motiveras av annan nytta…”. Om man verkligen tror att kulturen har ett intrinsikalt värde, ett värde i sig, ett värde helt oberoende av dess relation till faktiska konstkonsumenter (eller, för den delen, faktiska konstnärer), kan man få för sig att det är gott och riktigt att tvinga folk att spendera pengar på konst som de själva inte får ut någon glädje av.

Om du någon gång hamnar i den fasansfulla situationen där du måste vänta på en viktig operation, för att det helt enkelt inte finns några pengar, tänk då på att de bland annat inte finns där för att en del politiker har fått för sig att konsten är ”helig”.

Annonser

Behövs libertarianismen?

Per Bylund skrev för ett tag sedan en artikel i Captus tidning, som heter ”Behövs staten?” Jag tänker inte återigen redogöra för det objektivistiska argumentet för varför vi behöver en stat. Det finns massor med litteratur om detta. Både på Internet och i böcker för de som är genuint intresserade. Vad jag däremot tänker göra är att analysera alla konstiga argument som Bylund använder sig av för att argumentera emot staten. Bylunds artikel är intressant för den tar upp verkliga problem med det libertarianska projektet.

Bylund börjar sin essä genom att ”problematisera” vad han ser som den grundläggande nyliberala principen, nämligen principen om individens rättigheter. Bylund skriver:

Rätten till liv, frihet och egendom brukar framhållas som det grundläggande knippet principer inom den klassiska liberalismen, ofta kallad nyliberalism. Ibland sammanfattas detta fundament som rätten till självägande – att var och en per definition är sin egen och därmed har suverän rätt till och över sig själv – och därur härleds exempelvis varje individs rätt, utan inskränkning, till (legitimt erhållen) egendom.

Den grundläggande hållningen kan vid första anblicken verka uppenbar och tydlig. Men det är endast en illusion – i sin enkelhet skapar självägandet som grundläggande princip grogrund för diverse tolkningar som alla gör anspråk på att vara den ”rätta” tolkningen. Således är nyliberalism inte ett enhetligt begrepp: häri ryms så kallade nattväktarliberaler som endast vill ha rättsväsende och kanske polis i statlig regi, liksom de som önskar en långt mer omfattande stat.

Problemet som Bylund tar upp är verkligt.

Börjar man, som så många nyliberaler gör, endast med politiken utan en filosofisk bakgrund, kan sådana begrepp som frihet, rättvisa, rättigheter och stat få radikalt annorlunda innebörd beroende på vilken nyliberal det är du frågar. Men sedan är detta också det generella problemet med hela det libertarianska projektet: att försöka ena alla som är för ”frihet” under en och samma paroll.

Problemet blir just att eftersom innebörden av ”frihet” såväl som ”tvång” beror på de filosofiska premisserna man håller, finns det även plats för ekologister, kristna fundamentalister, anarkister, rasister, mutualister, pacifistiska Israelhatare till konspirationsknäppskallar, nazistiska miljöfundamentalister, och marxister och socialister i det libertarianska träsket.

Bylund skriver:

Även om principen om självägande omformuleras till den ofta omtalade icke-aggressions-principen blir resultatet godtyckligt. Uppenbarligen är aggression inte så enkelt att definiera – varför är statliga åtaganden i vissa fall per definition aggression, men inte i andra? Nyliberaler har vanligtvis en mängd inövade svar på frågor som denna, men det är sällan de är särskilt övertygande för den som inte redan accepterat det nyliberala argumentet till dels – eller i alla fall dess grundvalar.

Problemet med denna syn är just att det finns en godtycklig gräns för statens storlek. Att endast ”skydda naturliga rättigheter” är ingen klar gräns; inte ens nyliberaler kan vara helt överens om exakt vilka naturliga rättigheter som finns eller hur dessa får/bör/ska skyddas. Hur ska då den övriga befolkningen i ett samhälla kunna vara överens?

Så med andra ord: beroende på vem du frågar får du olika svar på vad frihet är och vad staten bör göra. Följaktligen beror innebörden av begrepp såsom frihet, tvång och stat på den filosofiska basen. Följaktligen kan inte alla som säger sig vara för frihet vara det – inte såvida man vill att begreppen ska referera till något i verkligheten – inte såvida man vill att ens begrepp och därmed ens tankar ska vara förenliga med verkligheten, dvs fria från motsägelser, dvs objektiva och sanna.

Men istället för att upptäcka och plädera för en rationell filosofi som kan validera frihetens natur och värde i verklighetens fakta, nämligen Ayn Rands filosofi objektivismen, vill Bylund använda detta som ett argument för att frihetsbegreppet i själva verket inte har något med verkligheten att göra, att allt endast är en fråga om godtycke. Bylund skriver: ”De personliga preferenserna och tolkningarna har företräde, vilket gör att nyliberaler inte alltid kan hålla med andra nyliberaler – i alla fall inte vad gäller slutmålet”. Bylund säger inte ett knyst om att det, så klart, är människors filosofi som bestämmer vad de uppfattar som frihet eller frihetens värde. Förmodligen tror Bylund att folk även väljer dessa på godtyckliga grunder. Precis som frihetsbegreppet inte har något med verkligheten att göra, att folk ”bestämmer” vad som är frihet på grundval av deras personliga preferenser, så ”bestämmer” de vad som är sant på grundval av deras personliga preferenser.

Människors åsikter, i grund och botten, vare sig det handlar om deras syn på frihet eller deras djupaste filosofiska premisser, är bara uttryck för känslor och preferenser. Det finns ingen objektiv grund för att göra anspråk på en filosofi framför en annan – eller ett frihetsbegrepp framför ett annat. Det är därför Bylund känner sig motiverad att säga att en gränsdragning för vad som är frihet och vad som är tvång, är lika godtycklig som någon annan, och att inte ens en sådan princip som den om individens rättigheter, ger oss någon meningsfull vägledning i frågan.

Nu är frågan: Varför vill Per Bylund reducera frihetsbegreppet till en fråga om godtyckliga personliga preferenser? Bylund ger oss en ledtråd när han själv förklarar vad han menar med ”maximal” frihet:

Den logiska följden av ett resonemang som går ut på att maximera individens frihet är ju naturligtvis att helt göra sig kvitt perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt. Individen är inte, och kan heller inte vara, helt och fullt fri om hon inte har full rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Detta är omöjligt i ett samhälle som byggs kring eller grundas i en stat – oavsett hur liten den är.

Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?

Detta argument är svårt att besvara från ett nattväktarperspektiv – den logiska konsekvensen av det individualistiska synsättet måste vara att individualismen inte är fullkomlig annat än om individen befriats från hela staten, oavsett dess uppgifter eller innehåll.

Hur vet Per Bylund allt detta? Hur vet han vad ”maximal frihet” är? Gör inte Bylund sig skyldig till självuteslutning nu? Antydde inte Bylund, ganska tydligt, innan att frihetsbegreppet saknar en objektiv grund? Att allt är svårt att definiera? Att allt i slutändan blir en fråga om godtyckliga gränsdragningar? Att människors varierande uppfattningar i olika frågor är ett resultat av personliga preferenser (inte fakta och argument)? Nej, detta är ingen motsägelse från Bylunds sida. Bylund anser ju inte att det finns någon objektivitet. Allt är bara subjektiva preferenser. Det finns ingen riktig sanning, bara idéer valda på måfå för att de känns rätt. Samma sak är det med Bylunds egna idéer. Och samma sak är det med hans definitioner. Enligt honom är allas åsikter godtyckliga och icke-objektiva. Det är antingen detta eller så är också logik blott en fråga om ”personliga preferenser” och ”tolkningar”: vad som är logiskt för Bylund behöver inte vara logiskt för någon annan.

Denna subjektivism är i sin essens hela Bylunds argument för ”frihet”, definierat som ”maximal frihet”, ”friheten” att ”att göra vad hon vill med sitt liv”, utan några som helst restriktioner. För om subjektivismen är sann – för Bylund och alla andra subjektivister – då förefaller det för dem rimligt att fråga oss, varför vi tror att vi har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, frihet eller icke-frihet, en lämplig stat eller olämplig stat. Vilka är vi att göra anspråk på att våra gränsdragningar, som ju blott är ett uttryck för våra personliga preferenser och tolkningar, skulle vara mer sanna än deras lika godtyckliga gränsdragningar? Alltså finns det ingen ursäkt för att ”pracka på” Bylund och hans anhängare en stat av något slag. Det spelar ingen roll hur stor staten är eller vad staten gör. Äkta ”frihet” som Bylund ser det kräver att vi tar bort staten, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”.

Vad betyder detta? Eftersom åtminstone objektivister anser att statens enda uppgift är att skydda individens rättigheter – en ”godtycklig” gränsdragning enligt Bylund – följer det bland annat att staten ska förbjuda initierandet av fysiskt våld – ännu en ”godtycklig” gränsdragning – vilket betyder att den ska förbjuda sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri – ännu fler ”godtyckliga” definitioner och gränsdragningar. Eftersom staten, enligt Bylund, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”, utgör en ”godtycklig” och orättfärdig gräns för individens frihet att göra vad hon vill med sitt liv, betyder det att ”äkta frihet”, som Bylund ser det, förutsätter att man inte förbjuder sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri. Så i ett ”fritt samhälle” är man fri att råna folk, våldföra sig på folk, förslava folk, ägna sig åt bedrägeri och mord. Det är antingen det eller också menar Bylund bara att det ska vara fritt fram för vem som helst att själv avgöra vad som utgör ett rån, bedrägeri eller mord. I praktiken blir det ingen skillnad.

Om du opponerar dig mot detta och säger att äkta frihet inte betyder att individen lämnas utan några som helst restriktioner, då är du med Bylunds egna ord utan ”heder” och dessutom via implikation anti-individualist. Och om du säger att det verkar helt absurt att ”maximal frihet” är friheten att förslava eller mörda eller råna människor, då får du ett klart svar från Bylund.

Problemet är inte att människor vill mörda andra. Mord är liksom frihet en definitionsfråga och definitioner beror på våra ”tolkningar”. Dessa tolkningar görs utifrån ”perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt”, dvs perspektivet att ett samhälle måste bygga på vissa idéer och värderingar. Men eftersom alla idéer och värderingar bara är uttryck för ”personliga preferenser”, följer det att allt är subjektivt och godtyckligt. Dessa godtyckliga subjektiva idéer kan endast resultera i att sätta gränser på individens fullständiga frihet.

Även principen om individens rättigheter är ett problem: ”Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?” Med andra ord: eftersom principen om individens rättigheter innebär att man förbjuder mord, rån, bedrägeri, etc, så blir en sådan regel ”begränsande för åtminstone någon”, och hur kan den då ”inte vara förtryckande?” Det är ur denna kontext som vi ska förstå Bylunds tal om att staten, oavsett dess uppgifter, ska förstås som ett orättfärdigt hinder för individens ”maximala frihet”.

Bylund förespråkar inte frihet. Han förespråkar bara förstörandet av staten. Han ser på staten som sin fiende eftersom han anser att frihet handlar om att individen fritt, dvs utan några som helst restriktioner, ska kunna hänge sig åt sina känslor, preferenser och nycker. Ingenting ska få hindra individen. Inte ens rationella principer såsom principen om individens rättigheter. Det utgör en orättfärdig restriktion eftersom det enligt Bylund inte finns några objektiva grunder för att under några som helst omständigheter begränsa individens frihet. En stat som syftar till att skydda individens rättigheter är precis lika orättfärdig.

Bylunds mentalitet kan förklara varför så många objektivister fördömer libertarianismen och varför så många libertarianer har så oerhört svårt för objektivister. Bylund kan sägas vara representativ för libertarianismens ideologiska kärna. (För bevis för denna specifika slutsats gärna Peter Schwartz mästerliga pamflett, Libertarianism: The Perversion of Liberty.) Bylund är som sagt emot alla restriktioner mot hans nycker, även om det handlar sådana rationella principer som den om individens rättigheter. Det framgår inte bara av vad han säger i denna essä, det framgår även av vad han säger i andra sammanhang. Per Bylund är grundaren till den libertarianska portalen Anarchism.net.

Vad är syftet med denna portal? Syftet är att förena alla libertarianer, dvs alla anarkister, i hela världen för ”friheten”. Problemet är, säger Bylund, att libertarianerna inte är särskilt eniga om så mycket – förutom möjligtvis att de alla är för ”frihet” (vad det nu betyder). Och det är verkligen inte klart vad ”frihet” betyder här, för enligt Per Bylund (förmodar jag) är den libertarianska rörelsen onekligen en enda röra:

Anarchism is a jungle. There can be no other word for it: there are collectivist and individualist anarchists, revolutionary and pacifist anarchists, atheist and Christian anarchists, communist and socialist anarchists, high-tech and primatism anarchists, industry-centered and environmentalist anarchists, as well as property abolitionist and free-market or capitalist anarchists.

Om alla dessa är för ”frihet”, då är alla för ”frihet”. Dvs det finns ingen riktig fiende till ”friheten”. SSU har en tidning som heter Frihet. Jag antar att detta gör SSU till en del av den libertarianska rörelsen.

Men nu är frågan: Om i princip alla i hela världen är för ”frihet”, hur kommer det sig då att vi inte har så värst mycket ”frihet”? Problemet är att libertarianerna bråkar med varandra. Bylund förklarar:

The greatest threat to freedom is the dogmatic factions of anarchism raising one great philosophical leader to the skies, aiming to convince or subjugate all other kinds of anarchism of the superiority of the True Anarchism.

Så libertarianer bråkar med varandra, för att de felaktigt har fått för sig att de har upptäckt den (objektiva) sanningen. Detta gör dem till ”dogmatiska”. Endast om man har uppfattningen, som Bylund tycks ha, att människors åsikter ytterst vilar på subjektiva preferenser, kan man avfärda alla med principfasta ideologiska övertygelser som ”dogmatiker”. Alla åsikter är lika värdefulla och kan bidra lika mycket till ”friheten” eftersom alla åsikter, i grund och botten, är lika grundlösa och eftersom ”frihet” har ingen speciell innebörd. Följaktligen skriver Bylund:

But virtually all anarchist thinkers throughout time have contributed or can contribute to the tradition of anarchism. By combining the great teachings of different views we can find new solutions to unsolved problems, and bring the shattered movement together.

Med andra ord är, tro det eller ej, Ayn Rands filosofi objektivismen och objektivisterna ”the greatest threat to freedom”. De är ju extremister när det kommer till att göra anspråk på en sann och rationell filosofi. De har dessutom mage att påstå att de kan vara säkra på sina slutsatser, att begrepp är objektiva, att frihet därför har en specifik innebörd, att friheten är värdefull för att den tjänar objektiva värden (inte nycker), och att endast objektivismen kan försvara friheten fullt ut.

(I princip utgör vem som helst, inte bara objektivister, ett ”hot mot friheten” och därmed den libertarianska rörelsen, så länge som de vågar göra anspråk på att ha upptäckt en sann filosofi som ger deras kärlek till friheten ett filosofiskt berättigande. Så länge som du emellertid går med på att dina åsikter inte är mer motiverade eller sanna än någon annans, då är du välkommen.)

När man har insett att alla ”frihetsbegrepp” är likvärdiga, och att anarkister därför borde upphöra vara så ”dogmatiska”, och istället bli lite mer samarbetsvilliga och kompromissvilliga, då blir det mycket lättare att inse hur de olika anarkisterna kan komplettera varandra. Ur denna röra av anarkister ska man alltså alstra fram en oslagbar anarkism. Bylund igen:

The socialist tradition has obvious shortcomings which can easily be corrected using the teachings of free market anarchism and anarcho-capitalism. The same is true with the latter, which has a lot to learn from the socialist anarchist traditions. Combining the socialist “gut feeling” philosophy with the “calculating” economy-centered, rationalist tradition of anarcho-capitalism creates a great and indisputably powerful anarchism. Strengthening the idea further with arguments from the green anarchist, syndicalist, individualist, and voluntaryist standpoints makes this meta theory of anarchism unbeatable!

Om du protesterar och säger att inte finns något bra med kollektivistisk anarkism eller grön anarkism eller anarkism överhuvudtaget, då betyder det, förmodar jag, bara att du är en ”dogmatisk” fiende till friheten.

Om du protesterar och säger att detta är omöjligt, och att det dessutom inte vore önskvärt även om det ens vore möjligt, då får du ett klart svar tillbaka:

This may seem like mixing something good with something bad, or poison with food, bound to cause a deadly or unhealthy mix. And this is probably a solution which is not greeted by the common dogmatic anarchist. But it is a solution we believe is very powerful, and from which every anarchist can learn and find inspiration.

Alltså: ”Vi tror faktiskt på att blanda mat och gift. Dogmatikerna gör det inte. Sluta vara så ‘uptight’ och slut upp dig till den libertarianska frihetsrörelsen!”

Eftersom bråket mellan anarkister är ett hot mot ”friheten”, betyder detta, att i princip alla förutom objektivister och andra ”dogmatiker” är välkomna i den libertarianska rörelsen. Det är nog lika bra, för ingen objektivist med heder vill ändå sluta sig till den libertarianska rörelsen.

”UNIVERSAL HEALTHCARE IS WHAT’S SICKO”

George Reisman har publicerat ett inlägg av Gen LaGreca på sin blogg. Inlägget heter ”UNIVERSAL HEALTHCARE IS WHAT’S SICKO” och är helt underbart. Bör läsas. Utdrag:

Michael Moore says he made the film, ”Sicko,” to ”ignite a fire for free, universal healthcare.” How absurd is it for someone seeking proper healthcare to take an odyssey to Communist Cuba? That Moore’s camera-rolling entourage would receive the same healthcare as a Cuban citizen stretches even a child’s imagination. His film should be renamed ”Another Celebrity Falls for Dictator’s Dog-and-Pony Show.”

People like Moore believe capitalism is the disease and government takeover the cure for our healthcare ills. They think people have a ”right” to free healthcare simply because they need it.

If so, why stop at medicine? Couldn’t we claim the same ”right” to other necessities? Take food, for instance. What if the government seized control of the food industry and fed us for free with a new entitlement, ”Foodcare”?

Läs hela!

En god nyhet

Svenskt näringsliv rapporterar att efter ”en fyra månader lång samrådsperiod har EU-kommissionen offentliggjort sin syn på behovet av en modernare arbetsrätt i Europa. Kommissionen föreslår gemensamma principer för flexicurity för att främja konkurrenskraft, sysselsättning och arbetstillfredsställelse”.

Om flexicurity, dvs det system som de har i Danmark, implementerades i hela EU, då skulle det göra arbetsmarknaden i Europa och Sverige bättre.

En del invänder så klart mot flexicurity. De säger att det inte fungerar så bra som det ibland sägs. Medan det är sant att ungefär lika många går på bidrag i Danmark som i Sverige, råder det ändå ingen tvekan om att arbetslösheten är lägre och att det är lättare att få ett jobb i Danmark än i Sverige. Ungdomsarbetslösheten var 2006 ca 24% i Sverige vilket kan jämföras med att den var ca 8% i Danmark. Och det är ju i första hand ungdomar som drabbas av lagar som LAS.

Jag hoppas verkligen att regeringen tar till sig EU-kommissionens uppmaning att arbeta fram en svensk flexicuritymodell. Detta vore nämligen ett litet men mycket välkommet steg i rätt riktning.

Platon och Bush

Vad har Platon med Bushadministrationens neokonservatism att göra? John David Lewis skrev för tre år sedan en artikel, ”Opposing Platonic Conservatism: A Matter of Values”, som förklarade hur neokonservatism faktiskt är en platonsk ideologi. Dr Lewis är dock inte ensam i att ha identifierat detta faktum. Filosofen Simon Blackburn har nyligen skrivit en bok om Platons Staten där detta faktum behandlas. Den heter Plato’s Republic och kom ut förra året. På Amazon.com skriver Publishers Weekly:

Hitler, totalitarianism and neoconservatism can’t be blamed solely on ”time and circumstance, land, food, guns, and money, the economic and social forces,” he argues, so it may be that Socrates’ utopian republic, ruled by philosopher-kings, may also have influenced the world in the worst possible way. Blackburn explores the themes that support such an argument, from Socrates’ defense of the right of armies to conquer and colonize, to his extolling the benefits of a caste system.

I en intervju med författaren för denna nya bok för Salon.com kan man läsa:

Former Deputy Secretary of Defense Paul Wolfowitz actually took courses on Plato from Strauss at the University of Chicago; other neoconservative hawks with Straussian genes include Richard Perle, Zalmay Khalilzad, the former U.S. ambassador to Afghanistan and Iraq and current ambassador to the U.N.; and Bill Kristol, neocon pundit and co-founder of the Weekly Standard.

In his new book,”Plato’s Republic,” Simon Blackburn re-explores the seminal work. The professor of philosophy at the University of Cambridge in England (yes, the professor of philosophy — in England, Blackburn explains, professor really means head of the department), Blackburn was from 1990 until 2001 the Edna J. Koury distinguished professor of philosophy at the University of North Carolina. He’s also written for the New Republic and the New York Times Book Review; this is his ninth book. Salon spoke with Blackburn to get his perspective on why Plato is a hit with modern American conservatives, and what the ancient Greek philosopher might think of George W. Bush’s flight suit.

Intervjun är inte så givande som man skulle kunna tro; jag hade i alla fall förväntat mig mycket mer. Jag tyckte att en del av Blackburns svar var ytliga och konstiga. En del fann jag direkt intetsägande. Så om man verkligen vill förstå hur Platon influerar de neokonservativa bör ni istället läsa John D Lewis artikel.

Men det är ändå lite roligt inte ens humeaner som Simon Blackburn kan låta bli att se att det finns åtminstone någon koppling mellan abstrakt filosofi från ca 2500 år före Kristus, till de händelser som idag skapar rubriker världen över. Filosofi sätter ordningen; filosofi är den främsta faktorn i människans historia.

Otroligt

Detta är något av det dummaste jag har hört i hela mitt liv. Jeffrey Tucker, redaktör för Mises.org, säger att brottslingar kan tjäna oss på marknaden. Hur då? Jo, genom att vara brottslingar kan de förvärva förmågor som de förmodligen inte skulle kunna förvärva på andra hederliga sätt – förmågor som vi sedan kan ha nytta av. Tuckers egna exempel är biltjuvar som smidigt kan öppna bilar när vi själva har varit dumma nog att låsa in nycklarna i bilen eller lär oss hur vi ska förbättra säkerheten på bilarna.

Direkt ur hästens mun:

A skill gained from, mostly likely, years spent doing things they should not have been doing, now put to service in a way that is beneficial and profitable to the human community of civilized people.

It’s hardly the only example. We can think of the number of computer hackers now serving large companies to the benefit of everyone, or toughs who might otherwise be hurting people who play sports, or people with a penchant for guns and violence now serving as security guards or bouncers. There are many ways in which skills associated with criminality can serve a productive purpose.

Imagine a world without market-based opportunities to serve. These people would be social parasites instead of producers who are valued by others for their contribution. The more the division of labor expands, and capital is accumulated in a context of the freedom to trade, the more opportunities there are for civilizing what would otherwise be destructive impulses.

There are the effects of markets that are impossible to quantify but they have a grand impact on the culture in turning people away from crime and toward peaceful forms of human engagement.

They can also teach us a few things about security holes that exist in the world we inhabit. In the same way that a hacker can provide a good test against holes in program code, the crowbar kids at the rental place showed me something important: if you are worried about the security of your automobile, you need to do more than lock your car.

Men vänta lite… OM DET INTE HADE FUNNITS NÅGRA J-VLA BILTJUVAR TILL ATT BÖRJA MED HADE VI ALDRIG BEHÖVT HA NÅGRA NYCKLAR!!!!!

Om detta inte bara är ett uttryck för ren dumhet, så är det i varje fall ett sällsynt extremt exempel på ”context-dropping”. Och jag känner inte Jeffrey Tucker, så jag tänker nog ge honom ”the benefit of the doubt” här.

Ammunition mot Michael Moore

Med anledning av Michael Moores nya propagandafilm Sicko, vill jag uppmärksamma ett gäng artiklar. Den första är ”Health Care Is Not A Right” av Leonard Peikoff. Den andra är ”No Right to ‘Free’ Health Care” av Onkar Ghate.

Den tredje är ”Michael Moore’s Sickness” av Rick Lowry. Ett utdrag:

Cuban health care works only for the select few: if you are a high-ranking member of the party or the military and have access to top-notch clinics; or a health-care tourist who can pay in foreign currency at a special facility catering to foreigners; or a documentarian who can be relied upon to produce a lickspittle film whitewashing the system.

Ordinary Cubans experience the wasteland of the real system. Even aspirin and Pepto-Bismol can be rare, and there’s a black market for them. According to a report in the Canadian National Post: ”Hospitals are falling apart, surgeons lack basic supplies and must reuse latex gloves. Patients must buy their sutures on the black market and provide bed sheets and food for extended hospital stays.”

How could it be any different when Cuba embarked on a campaign of economic self-sabotage with the revolution of 1959? It went from third in per capita food consumption in Latin America to near the bottom, according to a State Department report. Per capita consumption of basic foodstuffs like cereals and meat actually has declined from the 1950s. There are fewer cars (true of no other country in the hemisphere), and development of electrical power has trailed every other Latin American country except Haiti.

But the routine medical care, we’re supposed to believe, is superb.

Den fjärde är ”Michael Moore’s Shticko” av Michael C. Moynihan. Ett utdrag:

Sicko also introduces us to Diane, whose brain tumor operation was initially denied by Horizon BlueCross because it didn’t consider her condition ”life threatening.” She eventually received treatment, but ”not without battling the insurance companies,” Moore says.

Jack Szmyt found himself in a similar situation. After waiting two months for his initial diagnosis—he too had a brain tumor—Szmyt was told that it would be another month until doctors could start the necessary treatment. Rather than wait in a queue, he borrowed $30,000 from a friend, and flew to a private clinic in Germany. Had he not sought private treatment abroad, his German doctor said, he would likely have died. When contacted by the media, his insurer, again the Swedish government, said it didn’t consider the assigned waiting period ”unreasonable.”

Such examples suggest that Moore’s depiction of European-style medicine as an easy panacea for America’s problems is rather more complicated than presented.

Den femte är What is Interventionism?” av George Reisman. Denna artikel är visserligen lång, men väldigt nyttig att läsa. Om ni är för lata bör ni i varje fall läsa detta utdrag som behandlar just sjukvård.

[T]he government imposes medical licensing, which keeps down the supply of physicians and artificially increases their rates, making their services unaffordable by people who otherwise could have afforded them. Then, in an effort to alleviate this problem, it encourages employer-financed medical ”insurance” so-called, which has the effect of making the cost of medical care seem virtually free to growing numbers of workers. This is a system which should be understood not as any actual kind of insurance, but as the collectivization of medical costs. Because of the lack of cost of medical care to the individual under this arrangement, the demand for medical services begins to grow without limit.

Physicians cash in on the system by ordering more and more tests and procedures that may be of some benefit to their patients, but which they would not have ordered if they knew the patients themselves would have to pay for them and could not afford to do so. Soon physicians become exposed to malpractice suits for failing to order such tests and procedures and even for taking a patient’s financial circumstances into account at all. They then begin practicing ”defensive medicine,” ordering still more tests and procedures in order to protect themselves from such suits. And malpractice insurance premiums grow ever higher.

In this process, the cost of medical care is driven beyond the reach of more and more people who lack so-called medical ”insurance.” To deal with this problem, the government goes on to establish the programs of ”Medicare” and ”Medicaid.” The effect of these programs is to drive up the costs of medical care still further and to expose anyone who remains outside the system of so-called medical ”insurance” to financial ruin should he need any significant medical care.

Finally, in order to limit the rise in costs, the government more and more seizes control of what doctors and hospitals are allowed to do and how they are to do it. This is the point we are at today in medical care.

Slutligen vill jag tipsa om en väldigt bra hemsida som heter Free Market Cure. Där kan man hitta massor av fakta och statistik som kan vara intressant och användbar. Det finns inte bara en del bra artiklar där, det finns dessutom fyra kortfilmer som argumenterar för sjukvårdskapitalism och mot den sjukvårdssocialism som Michael Moore förordar.

UPPDATERING: Jag kom på två andra artiklar som jag också skulle vilja rekommendera. Nämligen ”Socialized Medicine Is Wrong For Colorado” av Paul S Hsiesh och ”Health Care’s A Mess–So What’s the Solution?” av Michael J Hurd.