Intrinsikalism och moralisk mysticism

Hur avgör du om något är bra eller dåligt? Jag kan bara tala för mig själv och när jag försöker avgöra om något är bra eller dåligt, gott eller ont, rätt eller fel, då gör jag det genom att sätta saker och ting i relation till något ändamål. Detta ändamål får sedan tjäna som standard. Jag skulle tro att de allra flesta tänker ungefär så här, om än inte explicit så i varje fall implicit.

Ta en sådan sak som naturen. Det är onekligen sant att naturen är ett värde för oss. Det är ett estetiskt värde för somliga. En del tycker att det finns syner och utsikter i naturen som är väldigt vackra. En del gillar att promenera i naturen. En del gillar att plocka svamp och bär i skogen. Generellt ser vi ett värde i att kunna exploatera naturen för våra behov och ändamål. Men notera att naturen är ett värde för oss just eftersom det främjar våra liv.

Nu finns det, så klart, de som inte delar detta synsätt. Det finns en hel rörelse av individer som kallar sig för environmentalister. De menar istället att naturen är ”helig”, att den bär på ett intrinsikalt värde. Naturen är god i sig. Den är alltså inte god för oss människor eller våra ändamål. Den är inte ens god för framtida generationer och deras ändamål.

Föreställningen om naturen som ett intrinsikalt värde är, för att uttrycka det milt, väldigt problematiskt. Varför? Därför att det är omöjligt att förklara för folk varför intrinsikala värden är värden överhuvudtaget. Jag kan förklara värdet av saker och ting genom att sätta dem i relation till mina ändamål. Bestick är bra att ha om jag ska äta. En bil är bra att ha om jag ska ta mig till centrum. Likaså ett busskort eller en cykel. Eller åtminstone ett par skor.

Men hur kan jag förklara värdet av något som sägs ha ett värde alldeles oavsett dess relation till några av mina behov eller ändamål? Sanningen är att så fort någon företrädare för environmentalismen försöker förklara varför naturen är av ett intrinsikalt värde genom att säga någonting annat än ”Därför” eller ”Så bara är det” eller ”Det är uppenbart” eller liknande, då gör de klart för mig att de i själva verket inte ser på naturen som något intrinsikalt värdefullt.

Environmentalisterna är dock inte de enda som har detta problem. Kantianerna har också detta problem.

Kant gjorde explicit gällande att den goda viljan är det enda som är intrinsikalt gott. Kant påstod också att vi avgör vad som är rätt eller fel – intrinsikalt rätt eller fel inte genom att hänvisa till våra ändamål eller till några av verklighetens fakta, utan endast och allena genom att hänvisa till det ”noumenala” förnuftet. Det ”rena” förnuftet producerar en morallag och det är vårt ”fenomenala” förnufts plikt att leva efter den. För vad? För pliktens skull, dvs för det godas skull. Vi ska vara moraliska för moralens skull.

Varför ska man då vara intresserad av att vara moralisk? Kants enda svar på denna fråga är: självrespekt. Inte respekt för ditt ”fenomala” jag, så klart, utan för ditt ”noumenala” jag. Enligt Kant resulterar morallagen automatiskt i en känsla av aktning. Denna känsla av aktning färgar även av sig på dess upphovsman, ditt autonoma jag i den noumenala världen. Detta resulterar i att man ska vara moralisk för moralens skull, eftersom morallagen och dess upphovsman, är så goda att de förtjänar att lydas. Att uppfylla sin plikt är ju att visa aktning för morallagen.

Kant kan och vill inte svara på något annat sätt. Han kan inte säga, som en utilitarist: ”för det främjar den maximala lyckan i samhället”, eller som en objektivist: ”för det främjar din egen lycka”, eller som en hedonist: ”för det främjar din egen njutning”, eller som en socialdemokrat: ”för att det främjar bidragsberoendet i samhället”. Att motivera moraliskt handlande på några andra grunder skulle nämligen, enligt Kant, endast förstöra moralen.

Det moraliskt goda bestäms inte av våra ändamål, utan av det ”rena” förnuftet. Men hur kan förnuftet avgöra vad som är rätt eller fel om vi inte har ett ändamål att relatera till? Dvs hur kan vi avgöra vad som är rationellt eller irrationellt utan ett ändamål av något slag? Svaret är att det kan vi förstås inte. Så förnuftet – ”rent” eller inte – kan inte fungera som en moralisk vägledare för oss i det kantianska synsättet. Och att använda oss av det kategoriska imperativet som hjälp leder oss ingenstans. Som oräkneliga kritiker före mig har påpekat kan ingen härleda någonting med hjälp av det kategoriska imperativet utan att samtidigt smuggla in värderingar.

Observera att de religiösa säger att de vet att det goda är Guds vilja och att Guds vilja innebär att de ska lyda en godtycklig lista av budord. Hur vet de då detta? Eftersom de inte kan bevisa Guds existens, än mindre vad hans vilja består av, med hjälp av fakta och logik, finns det bara ett svar: de ”vet” det eftersom de känner det. Av samma anledning är det samma sak med kantianerna. Kants moralfilosofi mynnar ut i moralisk mysticism. Den här sortens mysticism mynnar, i sin tur, alltid ut i känslornas primat; det finns inget annat sätt att ”praktisera” mysticism.

Känner du dig lite förundrad? Du är inte ensam. Låt mig parafrasera Kant: ”Två saker fyller mig med förundran, Immanuel Kant och kantianerna”.

En reaktion på ”Intrinsikalism och moralisk mysticism

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s