Skrämmande statistik

Robert Spencer:

Some of the results of the Pew Research Center poll of Muslims in America were startling: 26% of Muslims between the ages of 18 and 29 affirmed that there could be justification in some (unspecified) circumstances for suicide bombing, and five percent of all the Muslims surveyed said that they had a favorable view of Al-Qaeda. Given the Pew Center’s estimate of 2.35 million Muslims in America, and the total of thirteen percent that avowed a belief that suicide bombings could ever be justified, that’s over 300,000 supporters of suicide attacks. And 117,500 supporters of Al-Qaeda.

Eftersom det är OK att ljuga enligt islam, om det främjar islams sak, då kan man inte veta hur många som svarade annorlunda, på grund av rädsla för repressalier från allmänheten. Om exempelvis 50% av muslimerna hade sagt att de tycker det är helt rätt att mörda amerikaner lär ju amerikanska allmänheten reagera på ett helt annorlunda sätt.

Robert Spencer noterar att när företrädare för muslimska organisationer i USA skulle kommentera denna opinionsundersökning, tog det inte lång tid förrän de började ljuga på nationell TV.

Terrorism expert Steven Emerson, meanwhile, confronted Edina Lekovic of the Muslim Public Affairs Council on CNBC’s Lawrence Kudlow show, reading an editorial in praise of Osama bin Laden published in the UCLA Muslim Students Association’s newspaper in 1999, while she was editor of the paper. Lekovic denied having been the editor of the paper at that time, but Emerson has made available a pdf of the paper’s masthead that lists her as editor. Kudlow had asked Lekovic what Muslims in America were doing to combat the jihadist views expressed by some in the poll, and she stated that they were doing a great deal, but offered no specifics — and the incident with Emerson damaged her credibility. In fact, neither the CAIR nor the MPAC website contains any announcement about any program or initiative of any kind designed to lessen support for suicide bombing and Al-Qaeda within the Muslim community in America.

Hur många muslimer vägrar säga vad de egentligen tycker? Enligt undersökningen ville 27% inte säga vad de tyckte om al-Qaida.

Det är värt att notera att många muslimer tycks inte bry sig om om de framstår som konspiratoriska knäppskallar: ”Stunningly, only 40% of American Muslims believe that Arabs (Muslims) attacked the United States on September 11, 2001”. Så uppenbarligen avstår de bara från att fälla omdömen när de vet att den amerikanska allmänheten kan förväntas reagera med legitimerad vrede. Men som Pews rapport också lägger märke till finns det ett samband mellan att tro på galna konspirationsteorier och att vara mer djupt religiös och mer benägen att acceptera terrorism:

Highly religious Muslim Americans are less likely to believe that groups of Arabs carried out the 9/11 attacks than are less religious Muslims. In addition, the survey finds that those who say that suicide bombings in defense of Islam can be often or sometimes justified are more disbelieving than others that Arabs carried out the Sept. 11 attacks.

Hur kommer det sig förresten att så många fler av de yngre jämfört med de äldre är för terrorism? Pew:

[T]he survey finds that younger Muslim Americans – those under age 30 – are both much more religiously observant and more accepting of Islamic extremism than are older Muslim Americans. Younger Muslim Americans report attending services at a mosque more frequently than do older Muslims. And a greater percentage of younger Muslims in the U.S. think of themselves first as Muslims, rather than primarily as Americans (60% vs. 41% among Muslim Americans ages 30 and older). Moreover, more than twice as many Muslim Americans under age 30 as older Muslims believe that suicide bombings can be often or sometimes justified in the defense of Islam (15% vs. 6%).

Med andra ord finns det ett starkt samband mellan att vara mer extrem, dvs mellan att ta sin religion på allvar, och att vara för terrorism. Och det är, som man säger, ungdomarna som är framtiden. Vad betyder det då för USA:s framtid?

Annonser

En summering

Vad är det jag gör när jag inte spelar trummor, umgås med vänner eller bloggar? Jag pluggar. Faktum är att det är anledningen till att jag är vaken ännu; jag kunde inte somna så jag passade istället på att läsa lite om Russell, Wittgenstein och Quine.

Sedan våren 2006, har jag läst teoretisk filosofi A, ekonomisk historia och idé- och lärdomshistoria A. Jag har fått VG på samtliga tentor under denna period. På de två senaste tentorna fick jag till och med, till min egna förvåning, full pott. Jag har bara fem poäng kvar på den sistnämnda kursen. Jag ska sedan, är det tänkt, tentera av de resterande 3 poängen av finansiell ekonomi som jag inte klarade av 2004.

När allt detta är avklarat, då har jag skaffat mig en kandidatexamen i praktisk filosofi. Detta är dock bara början. Jag tänker senare fortsätta läsa vidare så att jag en dag kan börja doktorera i ämnet.

Om allt går som det ska, och jag tar min examen i höst, då kommer jag att ta en paus från universitetsstudierna. Jag har inga som helst planer på att ta en paus ifrån mina självstudier i filosofi. Tvärtom har jag stora planer på att köpa in så mycket litteratur och kurser som plånboken tillåter. Förhoppningsvis kommer detta att också ge mig mer tid att blogga, tänka och skriva.

Så det så.

”Keynes är ond”

De senaste dagarna har mitt schema varit fullspäckat med studier och relaterade aktiviteter. Därav den relativa inaktiviteten på bloggen. Jag tänkte bland annat igår uppdatera bloggen men det blev inte av pga tidsbrist. Jag tänkte följa upp min kommentar om miljörörelsen; uppföljningen kommer snart. Men för de som har ett bra minne kan jag nu annonsera att min essä om keynesianismen numera går att läsa.

Varför tog det en sådan tid? Det finns flera skäl till det. Dock är inte redigeringsarbetet den primära orsaken. Nej, den primära orsaken var att när jag först skrev den insåg jag att den är alldeles för teknisk på sina ställen. Så pass teknisk att knappt jag orkade läsa igenom texten själv. Och med tanke på publiken jag riktar mig till kom jag på att detta inte var publicerbart. Så jag skrev om stora delar av texten så att den nu var mer lämpligt anpassad.

Nu uppstod emellertid ett annat problem. Nu hade jag nämligen tagit bort så mycket från texten, att jag nu tyckte att jag bara upprepade sådant som alla redan visste. Så jag såg inget värde i texten längre. Men när en vän till mig tidigare idag bad mig om en bra text om Keynes tänkte jag att hon kanske kunde ha nytta av min egen text, som då hade legat och dammat ganska länge. Så jag läste igenom den och upptäckte att den faktiskt inte var så dålig trots allt.

Jag insåg då att jag har nog fel attityd här. Jag borde nog inta attityden att de som inte har läst samma böcker och essäer som jag har läst, kanske kan ha någon nytta av det jag skriver. Och om ni tycker detsamma, då får ni gärna sprida kännedom om texten. Om ni däremot tycker att texten är dålig, då tar jag gärna emot hjälpsamma förslag till ändringar.

Vad ni än väljer att kritisera mig för, försök komma ihåg för vem det är jag skriver: det är för folk som vet en del, men inte jättemycket om ekonomi, och som kanske precis har börjat studera ekonomisk historia vid, säg, Lunds universitet. Min avsikt är att med så få ord som möjligt visa dem varför Keynes inte är något att ha.

Hur som helst. Ni kan läsa essän här och den heter ”Keynes är ond”. Trevlig läsning!

PS: Jag har också andra projekt på gång. Jag funderar bland annat på att skriva en essä som kritiserar GE Moores argument ”det naturliga misstaget”. Om tid och energi finns, tänkte jag låta det vara början på en serie av artiklar som syftar till att hjälpa nybörjarobjektivister som funderar på att ta upp filosofistudier vid något av landets universitet. Syftet är att hjälpa dem med att lättare se, mer explicit, vad som är fel med många av de moderna filosofernas argument och resonemang.

Uppdatering: Jag kommer senare idag (söndag) att komma med en uppdaterad version av min text. Jag har nämligen fått många bra och hjälpsamma kommentarer från olika håll, inte minst Stefan Karlsson. Det kommer inte att vara fråga om några dramatiska förändringar, men ändå tillräckligt stora för att de ska vara värda att uppmärksamma. Tack igen Stefan!

Uppdatering II: Redigerad version finns tillgänglig nu. Tack igen!

Stort?

Det finns en mycket populär bloggare som säger att han inte är religiös. Han är en ”kristen ateist”. Han tror inte på religiös dogma. Han tror inte på Gud. Men han värnar om de kristna värderingarna. Så här skriver han: ”[I] kristendomen [finns] djupa traditioner och värderingar som varje gång de ställs mot den icke-kristna världen visar sig vara överlägsna. Ingen högre civilisation har bättre normer och koder än den kristna”. Detta är ett helt grundlöst påstående. Hur vet jag det? Därför att den kristna etiken till sin essens är inget annat än altruism. (Och det finns i principiella termer väldigt lite som skiljer den kristna etiken från andra religiösa etiker.)

På vilka grunder vet han detta? Det är uppenbart att han inte gör det på rationella grunder. Ingen kan på förnuftiga grunder försvara den kristna etiken. Det spelar i slutändan ingen roll vad den kristna etiken rent konkret säger, för så länge den inte har en rationell grund, står den utan försvar. I synnerhet blir hans vädjan till den kristna etiken fullkomligt obegriplig och oförsvarbar med tanke på hur världen ser ut idag. Det är för mig förbluffande hur han kan bortse ifrån att det är, i första hand, den kristna altruistiska etiken som har gjort att de totalitära islamisterna inte är besegrade ännu.

Det som gör allt detta ännu mer förbluffande – hur det nu är möjligt – är just att bloggaren själv vet att detta är essensen av den kristna etiken – och att det därför endast främjar våra fiender, västvärldens religiösa fanatiker till fiender – och att han därför endast hjälper fienden när han propagerar för den kristna etiken.

Hur vet jag då detta? Därför att bloggaren som jag talar om är förstås ingen annan än Dick Erixon. Det som fick mig att reagera på detta är ett av hans senare inlägg där han kommenterar publiceringen av Ronald Reagans dagbok. I denna dagbok framgår det att Ronald Reagan förlät mannen som försökte mörda honom. Detta är – som jag ser det – föraktfullt och äckligt. Men hur reagerar herr Erixon? ”Att förlåta den som försöker döda en. Det är stort!”

Stort? Det är i första hand Ronald Reagans problem att han var villig att förlåta människan som försökte mörda honom. Men varför är det meningen att vi andra se upp till detta som ett moraliskt sett ”stort” handlande? Är i själva verket inte detta något av det mest föraktfulla, låga och omoraliska man kan tänka sig? Vilken varelse av minsta lilla uns självaktning skulle gå med på att ens överväga en sådan sak?

När jag läste detta blev jag både illamående och upprörd, inte bara på grund av all altruism, dvs all den rena ondskan i detta. Utan även för att Erixon genom att säga såna onda saker, som alla andra äckliga (kristna) altruister, genomsyras av ofattbart hyckleri. Om Erixon verkligen förstod orden han använder sig av, då undrar jag om han verkligen är villig att förlåta de islamiska terroristerna som ju mördade tusentals oskyldiga människor den 11 september 2001. Varför inte? Vore inte det ”stort”? Jodå. Ett stort moraliskt brott.

Om det var ”stort” av Ronald Reagan att förlåta personen som försökte mörda honom, hur mycket större kan det då bli att förlåta personerna som försöker förinta Israel och USA? Eller vad sägs om att förlåta Mohammad Atta som inte bara försökte begå massmord utan som dessutom lyckades? Fast det är klart. Man måste kanske misslyckas med sina mord för att en god kristen ska kunna förlåta dig. Är det dessa värderingar som sägs göra den kristna etiken vida överlägsen alla andra?

Folk undrar säkert varför jag besöker Dick Erixons blogg om den endast väcker sådan avsky och förakt hos mig. Mitt svar är att det är lite som en hemsk bilolycka. Man vill inte titta. Man vet att det man kommer att se kommer att göra en illamående. Men det är svårt att låta bli.

Detta är kanske en rationalisering från min sida (och i så fall förväntar jag mig inte någon förlåtelse), men jag intalar mig själv att precis som det kanske kan vara bra att se hemska bilolyckor för att bli påmind om allvaret med att vara försiktig i trafiken, bör man kanske ta del av bloggar som Dick Erixons för att bli påmind om allvaret med att ta idéer på allvar.

Miljörörelsen som D2

Enligt Leonard Peikoffs DIM-hypotes är miljörörelsen, såsom den ser ut idag, framför allt ett uttryck för D2 inom politik. Det vill säga, när det kommer till hur en filosofisk eller ideologisk rörelse ställer sig till frågan om hur ett samhälle ska vara organiserat, så kan man i grunden ha tre positioner. En integrerad, disintegrerad eller misintegrerad.

Att ha en integrerad syn betyder i princip att samhället bygger på rationellt validerbara principer. Laissez-faire kapitalism är därför ett exempel på detta för det bygger på principen om individens rättigheter (som ju går att härleda hela vägen tillbaka till våra fem sinnens vittnesbörd av verkligheten).

När det kommer till att ha en disintegrerad syn kan man ha det i varierande grad. Peikoff delar i princip upp det i två grader: D1 eller D2. Ett exempel på D1 inom politik är blandekonomi eller välfärdsetatism. Det bygger inte på några rationellt validerbara principer. Det bygger i själva verket inte på några principer alls. Det förekommer principer – men inget system av idéer som förenar dem – ingen ideologi.

Vilka idéer som styr ett D1-samhälle beror endast på individers eller majoritetens nyck, slump (mediernas sättande av agendan) och politikens smutsiga spel. Det som gör det till D1 istället för D2 är förstås att det finns ändå rester av några rationella principer i denna soppa – men de försvaras inte och accepteras inte fullt ut. (Inga principer försvaras eller accepteras fullt ut.) Bara upp till en viss grad. Ibland. När situationen tillåter det eller opinionsundersökningarna sympatiserar med det.

Vad utgör då D2? Peikoff ger flera exempel, men det gemensamma är att de samtliga ger uttryck för en total disintegration när det kommer till samhället. Det handlar om att fullständigt förstöra ett organiserat samhälle – och alla förutsättningar för det. Ett exempel här – det främsta – är ekologismen eller environmentalismen; miljörörelsen. De vill förstöra industrin. De vill förstöra kapitalismen. De vill förstöra civilisationen såsom vi känner den. De vill inte förstöra detta för något påstått ”högre” värde – de vill förstöra det för något lägre. Det ska inte finnas några mänskliga förmånstagare här. (För ingen kan seriöst hävda att de söker förstöra allt detta för människornas skull; notera att de anser att problemet är att det finns för många människor på jorden.)

Folk som inte tar idéer på allvar har en tendens att skaka av sig allt detta som överdrivet nonsens. Egentligen vill inte miljörörelsen allt detta. Det är bara tomma ord. Bara slogans som de slänger sig med för att få mediernas uppmärksamhet. Detta stämmer kanske för den stora massan av anhängare inom miljörörelsen som ofta utgörs av människor som först har skrämts till lydnad och underkastelse av miljörörelsens skamliga propaganda – och som sedan i ett desperat försök att ”göra något” slutar sig till dessa grupper utan att tänka igenom det särskilt noga. Men det stämmer inte för rörelsens ideologiska ledare. För de har verkligen tänkt. Därför är deras synpunkter – och de praktiska konsekvenserna av deras synpunkter – aldrig en olyckshändelse.

Vi kan härleda det absurda och orimliga och livsfarliga i deras idéer genom att ta dem på allvar och sedan försöka projicera i verkligheten – i konkreta termer – vad detta skulle innebära. Gör man det kommer man, som jag, konstatera att deras intentioner inte är goda och aldrig har varit det. Att deras prat om att vi måste vara måna om människans miljö aldrig var genuina. Deras avsikt är och var att förstöra.

Nu behöver vi faktiskt inte ens härleda konsekvenserna av miljörörelsens idéer. Vi behöver bara lyssna på vad de har att säga. Paul Watson, grundaren och presidenten för Sea Shepherd Conservation Society skrev för ett tag sedan en hårresande artikel i vilken han gjorde klart för oss vad vi måste göra för att ”rädda jorden”.

Vad är (den falska) premissen för herr Watsons synsätt? ”A virus kills its host and that is exactly what we are doing with our planet’s life support system. We are killing our host the planet Earth”. Så människan är ett virus – och det är från människan som jorden ska ”räddas”. Är detta bara retorik? Watson försäkrar oss att så inte är fallet: ”I was once severely criticized for describing human beings as being the ‘AIDS of the Earth.’ I make no apologies for that statement”.

Ett virus kan man inte döda. Men man kan göra livet outhärdligt för det. Hur? Genom att begå (själv)mord. ”[W]e also have the capability of being the anti-virus if only we can recognize the symptoms and address the disease with effective measures of control”. Mer konkret betyder det följande:

There is only one cure, only one way of stopping this rising epidemic of extinctions. The solution requires an extraordinarily immense effort by all of human society but it is achievable.

We need to re-wild the planet. We need to “get ourselves back to the garden” as Joni Mitchell once so poetically framed it.

This is a process that will require a complete overhaul of all of humanities economic, cultural, and life style systems. Within the context of our present anthropocentric mind-set the solution is impossible. It will require a complete transformation of all human realities.

Låt oss bli än mer konkreta, herr Watson?

We should not be living in human communities that enclose tiny preserved ecosystems within them. Human communities should be maintained in small population enclaves within linked wilderness ecosystems. No human community should be larger than 20,000 people and separated from other communities by wilderness areas. Communication systems can link the communities.

In other words, people should be placed in parks within ecosystems instead of parks placed in human communities. We need vast areas of the planet where humans do not live at all and where other species are free to evolve without human interference.

We need to radically and intelligently reduce human populations to fewer than one billion…

”Curing a body of cancer requires radical and invasive therapy, and therefore, curing the biosphere of the human virus will also require a radical and invasive approach”, konstaterar Watson.

I princip förespråkar han att vi ska transformera oss tillbaka till stenåldern – med det lilla undantaget att vi ska sluta bråka oss människor emellan utan istället leva i ”harmoni” med resten av biosfären. ”We need to eliminate nationalism and tribalism and become Earthlings. And as Earthlings, we need to recognize that all the other species that live on this planet are also fellow citizens and also Earthlings. This is a planet of incredible diversity of life-forms; it is not a planet of one species as many of us believe”.

Om ni är rädda för att få mardrömmar av detta, låt mig då påminna er om att detta i praktiken är precis vad miljöpartiets program så eufemistiskt förespråkar:

Människan är en sårbar del av ett känsligt ekologiskt system där allt hänger samman. Försiktighetsprincipen innebär att vi måste hantera naturen med stor varsamhet och vara ödmjuka inför vår egen ofullständiga kunskap om alla dess samband. Vi människor måste ta ansvar för att förvalta jordens resurser i balans med naturen så att den biologiska mångfalden bevaras. Vi anser att allt liv har ett värde i sig, oberoende av dess nytta för människan. När människan håller sig inom de ramar naturen ger finns grunden för goda livsförutsättningar och en hållbar välfärd.

Jag har analyserat innebörden av detta i ett tidigare inlägg här.

Om detta är D2 när det kommer till environmentalism, finns det då inte en form av environmentalism som är M2? Dvs som bygger på irrationella principer? För ett svar se del 2 av detta inlägg, som kommer, förhoppnignsvis, imorgon.

!!!!

Jag är ordlös. Eller ja, nästan. Uppenbarligen inte helt och hållet. För jag är förmögen att skriva detta. Men… ja. *flämt* Om ni inte redan har fått PM:et så har nu SAMTLIGA föreläsningar och anföranden av Ayn Rand lagts ut på Ayn Randinstitutets hemsida! HURRA!