Till försvar för läkemedelsbolagens rättigheter

I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa en debattartikel med rubriken ”Mediciner ska inte regleras som konstnärers upphovsrätt”. Detta är bakgrunden:

I dag kan riksdagen ta ett viktigt steg för att göra läkemedel tillgängliga till rimliga priser för fattiga länder. Näringsutskottet har nyligen behandlat fyra motioner som förordar en översyn av TRIPS-avtalet i WTO som reglerar läkemedelspatent. Utskottet menar att utvecklingen går i rätt riktning och föreslår avslag på motionerna. Det är fel slutsats. Dagens patentavtal hjälper inte en enda patient. Vi uppmanar därför riksdagens ledamöter att bifalla motionerna.

Författarna är Gabi Björsson kanslichef Afrikagrupperna, Bo Forsberg generalsekreterare Diakonia, Inger Björk generalsekreterare för Forum Syd och. PehrOlov Pehrson från Läkare Utan Gränser. Varför är slutsatsen fel enligt dessa författare? ”Livsnödvändiga mediciner skall inte regleras i samma avtal som konstnärers upphovsrätt och varumärken som behöver skyddas från intrång. Det handlar om rätten till liv och behandling och är ytterst en fråga om rätten till hälsa och sjukvård”.

Dessa författare har fel. Rätten till liv betyder inte rätten till hälsa och sjukvård eller läkemedel. Rätten till liv betyder inte att andra har skyldigheten att förse folk med saker som de kan tänkas behöva för att leva. Rätten till liv betyder inte att man har rätt till slaveri eller parasitism.

Rättigheter är moralprinciper som definierar och sanktionerar människors handlingsfrihet i relation till andra människor. Så rätten till liv betyder rätten att handla på ett sätt som tjänar ditt eget liv. Detta ger dock ingen rätten att kränka andras rättigheter; det finns ingen sådan ”rätt” – att göra anspråk på en sådan rättighet är att göra anspråk på en motsägelse.

Det skäl som ger en människa rätt till liv är lika riktiga för alla andra människor. (Skälet är, i korthet, att människans liv är standarden; det goda är det som främjar människans liv och det onda är det som skadar det. Det följer av detta att du därför har rätt att handla på ett livsbefrämjande sätt.) Därför är rätten till liv något som alla människor har. Och eftersom alla har rätt till liv har ingen rätt att kränka andras rättigheter. Det vore nämligen att göra sig skyldig till en motsägelse. Förnekar man andras rättigheter kan man själv inte göra anspråk på några.

Dessutom kan man inte främja sitt eget liv, långsiktigt, genom att kränka andras rättigheter. Vad tror dessa författare kommer att hända om man systematiskt verkar för att upphäva egendomsrätten? Att verka för att läkemedel inte ska skyddas av patent är i praktiken detsamma som att förneka läkemedelbolagens rätt till sina produkter.

På kort sikt har det samma effekt som att man legaliserar stöld och snatteri. Till en början får vi en massa välstånd helt gratis. Men vad tror ni händer på lite längre sikt? Kommer folk att ha någon lust att fortsätta producera bilar eller datorer eller tvspel eller mat, under dessa omständigheter? Frågan är retorisk. (För de som inte gillar retoriska knep hänvisar jag till de som har fått lära sig, den hårda vägen, vikten av att respektera egendomsrätten i Zimbabwe.) Principen är densamma med läkemedel. Det ligger därför även i de fattigas rationella egenintresse att respektera egendomsrätten fullt ut.

Det är, i själva verket, bara kapitalisternas rätt till liv som kränks om vi förnekar dem deras patent, dvs deras egendomsrätt. Om man inte har rätt till resultatet av sitt arbete, då har man ingen möjlighet att försörja sig, har man ingen möjlighet att försörja sig, då kan man inte överleva. Utan rätten till egendom är inga rättigheter möjliga, som Ayn Rand korrekt påpekade.

Det blev en liten repetition här. Men ibland kan en repetition vara på sin plats.

2 reaktioner på ”Till försvar för läkemedelsbolagens rättigheter

  1. Jag har aldrig förstått mig på när politiska företrädare som i normala fall frikostigt spenderar våra skattepengar inte kan använda sig av samma principer som man använder i hemlandet för utlandet.
    Betala för medicinen helt enkelt, om nu afrikanska länder är för fattiga så kan man endera från rika länders håll köpa ett visst antal enheter medicin eller kanske betala för att producera dem på licens.
    Detta kan göras på flera sätt.

    Driv på vanligt maneer in skatt och använd pengarna i detta syfte. Är personligen mot skatter men är man inte det borde det vara rimligt.

    Finansiera det hela med ett lån till de fattiga länderna.

    Låt folk om de så önskar bidra till en fond som köper in mediciner eller rätt att producera dem på licens, om man önskar lite statlig inblandning kan staten alltid gå ut och informera om fondens existens i statlig media ( typ SVT SR osv i Sverige )
    Om önskan finns att faktiskt hjälpa fattiga i afrika så kommer bidrag ges, om man faktiskt inte bryr sig kan man avstå i det sista fallet.

    Starta en ideel förening som utvecklar och producerar mediciner och vaccin och som vidrarbefodrar dessa till en kostnad som föreningen anser rimlig.
    Givetvis bör en sådan förening inte ges skattepengar utan vara beroende av frivilliga donationer, kostnaderna för kliniska tester o.s.v blir troligen lägre i lågkostnadsländer.

    De 2 senare alternativen bygger givetvis på att folk faktiskt bryr sig tillräckligt för att avstå egna pengar istället för att anse att någon annan ( läkemedelsbolagen och aktieägarna i dessa ) ska stå för hela kakan.

    Om priserna på dessa mediciner blir alltför subventionerade kan man säkert räkna med att de kommer parallelimporteras tillbaka till den rika världen i viss mån, men det är ett annat problem om det nu är ett problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s