Kina har en bit kvar

Jag kan förstå optimismen om man ser hur mycket Kina har åstadkommit sedan liberaliseringen av ekonomin sedan slutet av 1970-talet. Kina utgör idag ännu en demonstration på kapitalismens oerhörda förmåga att bringa välstånd till massorna.

Hundratals miljoner har 20 lyfts ur den svält och misär som socialismen innebar. Hundratals miljoner har på 20 år erhållit en levnadsstandard som motsvarar den västeuropeiska. Och sakta men säkert blir den kinesiska medelklassen större och större.

Men vi ska inte lura oss själva. SvD:

Makarna Wang – tittar ut över högarna av stenkross och armeringsjärn. I mer än 70 år var detta – deras hemtrakter. Nu är det en byggarbetsplats. De gamla slitna arbetarkvarteren i Shanghai innerstad ska – rivas och omvandlas till världsutställning.

-Vi ville inte flytta. Men de kom varje dag och tjatade att det var för landets bästa. De lovade att i expostaden som byggdes för oss skulle allt finnas, de lurade oss, säger den 79-årige mannen.

Tiotusentals Shanghaibor har beordrats att flytta i den största expropriationen i stadens historia.

-De som inte skrev på hotades med att deras barn skulle få sparken, säger Wang.

De fick bara en månad på sig att packa ihop och ordna allt, för två 79-åringar med hjärtproblem var det fruktansvärt i den fuktiga sommarvärmen.

-Först kände jag mig arg, sedan ledsen. Ingen frågade oss vad vi tyckte. Det finns ingen frihet. Vill de att man ska flytta så måste man, säger han.

-Till mig sa de att de skulle riva huset över mig om jag inte flyttade, säger en annan gammal kvinna.

I slutet av mars demonstrerade ett 30-tal för att protestera mot låga kompensationer, tre av dem uppges ha arresterats.

Tidigare världsutställningar har ofta förlagts till nya områden utanför stadscentrum. Det är lätt att förstå varför: I demokratier med utvecklad äganderätt är det svårt att flytta tiotusentals människor… (Min kursivering.)

Kina har fortfarande en bit kvar innan det är ett fullständigt kapitalistiskt samhälle.

Men bör vi inte vara hoppfulla? Bör vi inte hoppas på att Kina kommer att bli frihetens stora rike? Jo, hoppas kan vi alltid. Men vi bör vara försiktiga med hoppet. ”Wishing won’t make it so”.

Det är mitt intryck att Kinas kultur kan beskrivas som ett bra exempel på en D1-civilisation. Om man har en någorlunda bra koll på vad detta betyder förstår man att det är omöjligt att förutsäga vart Kina är på väg. (Detsamma kan nog också sägas om Fascistryssland.) (Se Leonard Peikoffs DIM-föreläsningar för en mer detaljerad beskrivning av D1.) Kina är precis som blandekonomierna i det pragmatiska Europa eller USA; det går fram och tillbaka. Ett tag rör vi oss mot mer frihet, ett tag rör vi oss mot mindre frihet. (USA tycks däremot långsamt utveckla sig mer mot en M2-kultur i och med den kristna fundamentalismens frammarsch.)

Historien är inte förutbestämd. Människan har en fri vilja. Om man emellertid har en hum om vilka idéer och övertygelser som dominerar en kultur då kan man förstås göra en del förutsägelser om åt vilken riktning samhället kommer att röra sig. Den sortens prognoser är nog helt omöjliga när det kommer till Kina, just eftersom det inte verkar finnas någon dominerande eller ens större grupp av ideologisk eller filosofisk rörelse i landet. Socialismen som ideologisk kraft och rörelse är också död och begraven i Kina.

Poängen här är dock vidare än att framtiden är oviss till följd av människans frihet eller till följd av frånvaron av vägledande principer. Poängen är att jag inte ger mycket för idén att Kina mer eller mindre automatiskt kommer att utvecklas mot ett fritt samhälle. Kina kan därför, när vi minst anar det, plötsligt byta färdriktning. Det är oroväckande på så många plan. Inte minst om man påminner sig om Kinas enorma upprustning de senaste decennierna.

Visst. Hoppas kan vi alltid.

2 reaktioner på ”Kina har en bit kvar

  1. Leonard Peikoff: ”[M]y thesis is that the dominant trends in every key area can be defined by their leaders’ policy toward integration: they are against it (Disintegration, D); they are for it, if it conforms to reality (Integration, I); they are for it, if it conforms to a superior reality (Misintegration, M).”

    Hur ter detta sig inom politik? Jag citerar ur de anteckningar jag gjorde till Peikoffs DIM-föreläsningar (som man kan lyssna på alldeles gratis här):

    D1: Blandekonomi (välfärdsstaten). I USA kom välfärdsstaten först på 1930-talet. Det hade länge varit en blandekonomi, men det var fortfarande framför allt en kapitalistisk nation.

    De filosofiska försvararna till välfärdsstaten eller blandekonomin, vilket utgör nästan alla förutom den värsta vänstern, har en icke-filosofisk, anti-ideologiskt inställning. Man baserar inte politiken på metafysiska teorier om människan eller verkligheten. De är öppet ”anti-extremism”, ”anti-dogmatism” dvs emot ALLA principer qua principer. Nyckeln till D1 är övertygelsen om att inte finns några grundläggande principer eller teorier som ligger till grund för samhället. Vad är då försvaret för samhället? Svaret är att frågan är ogiltig. Detta är nämligen inget system som måste vara på ett visst sätt och som därför måste försvaras. Vår inställning är att komma med specifika och avgränsade lösningar på specifika och avgränsade problem. Det finns ingen ”helhet” att försvara. Det finns verkligen _inga_ absoluter: yttrandefrihet, rättigheter, allmänhetens välfärd, individens liv, – _allt_ är förhandlingsbart och går att kompromissa om (och bort).

    Välfärdsstaten är altruism omsatt i verkligheten – _men inte av princip_. (Men varför just altruism? Därför att den här sortens människor, pragmatiker, oundvikligen måste parasitera på andras moralfilosofier för vägledning: det praktiska är det som ”fungerar”, men vad som ”fungerar” bestäms av vad folk tycker och känner är rätt, och de flesta, i alla fall bland de intellektuella, är altruister.) För när det väl händer, då försvinner ALL frihet och vi får en totalitär kollektivistisk diktatur.

    Hur fungerar samhället då? Vi måste vara varseblivningsmässiga, konkretbundna, och vi måste ta beslut ”case by case”, endast med hänsyn till kortsiktiga överväganden, stundens ”behov”. Vems behov? Presidentens, allmänhetens, rasens, särintressen, bögarnas, etc. Och allt är OK, om det känns rätt för stunden.

    Vad bygger då detta system på rent moraliskt? Social subjektivism. Därför är det OK att rättigheter inte är absoluta. De är inte principer, de är tillstånd som gruppen ger dem, ibland, när de känner för det, när de vill det. De vill ha bra läkare och de vill ha gratis sjukvård, de vill ha jobb för alla och höga minimumlöner, de vill ha hög levnadsstandard och statliga kontroller över ekonomin, etc. Och detta leder inte till någon motsägelse, såvitt de kan de. Detta är ett rent uttryck för Humes idé att förnuftet ska vara en slav under våra begär. Alla sociala teorier om verkligheten är aldrig M utan måste alltid vara D. Det är bara uttrycket för gruppers nycker: allt är OK, om gruppen vill det.

    M2: Precis som M1 är M2 för metafysik, filosofisk inställning, moral, absoluter, principer, system. De tror att abstraktioner är viktiga, men i formen av Platon och Hegel, som var de största företrädarna inom filosofi för M2 inom politik. Vid detta lag finns det inga element av I kvar, därav M2 istället för M1. Inga individuella rättigheter eller frihet, eftersom det finns inget kvar av grunden för denna frihet. Det finns inte längre någon verklighet med orsak och verkan, och inte längre någon epistemologi med logik. Så abstraktioner för dessa rationalister är av nödvändighet flytande. (Några enstaka axiom kan kanske vara legitima, precis när det kommer till M1.) Så det finns inga rättigheter, men vi har en organiserad moralisk synpunkt, som metodiskt och systematiskt står ovanför individen: Gud eller gruppen. Vi har inget religiös eller kollektivistisk försvar för kapitalismen. Syftet är nu fullständig förening med Gud eller gruppen. Total negation av individens frihet. Nu har vi ”the one, consuming the many”. Bara för att illlustrera vidden av hur rationalistiska dessa tänkare var, ta det faktum att Hegel sade sig stå för frihet. Vad han menade var att när du sluter dig samman med kollektivet, då kan det kännas som att du inte är fri. Men detta är bara vad ditt ytliga jag tycker, men ditt genuina jag är däremot helt fri och låter sig endast uttryckas genom att sluta sig till kollektivet. Ingenting här är kopplat till verkligheten. Ta bara en sådan sak som ”Proletariatet”. En sådan entitet kan vi inte ta del av via varseblivning. Det har inget med verkligheten att göra. Det är precis lika mycket en mystisk entitet som Gud. Den politiska deduktionen som dessa rationalisterna gör är behovet av en diktator, en allsmäktig stat. Staten agerar som ett verktyg för ”the ultimate one”. Detta är alltid Gud eller gruppen. Det har aldrig funnits en egoistisk diktatur. Det finns inga fall där någon säger: ”Låt oss offra oss för… mig!” Men det finns genom historien oräknerliga fall där några säger: ”Låt oss offra oss för Gud/gruppen!”. Endast i vårt århundrande har vi sett M2 ersättas av D2. Tack vare deras teknik var de mycket mer effektiva än M2.

    Om du vill ha ett mer detaljerat/begripligt svar än så här, lyssna då igenom föreläsningarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s