Är altruism alltid fel?

Q: ”Anser objektivister att altruism alltid är moraliskt felaktigt, även fast altruisten själv inte försöker tvinga på folk att göra något altruistiskt?”

A: Objektivismen anser att det alltid är fel med självuppoffringar, med ett självdestruktivt beteende, alldeles oavsett om andra gynnas av det eller inte. (I slutändan kan emellertid ingen gynnas av att man offrar sig själv, men det är en annan diskussion.)

Bara så att vi vet vad vi talar om är det kanske bra att vi definierar våra termer lite.

Altruism handlar inte om att hjälpa andra (som förtjänar det). Det handlar inte om att vara generös mot sina vänner eller om att vara välvilligt inställd till människor i största allmänhet. Det handlar om att offra sig för andra. Och att offra sig handlar om att ge upp värden, saker som gör livet och lyckan möjligt. Men att offra sig utan, att ge upp värden, till förmån för ingen och inget, är inte altruism. Det är bara, i den mån det är gjort med flit (och inte av okunskap eller misstag), självhat. Är det inte fel att hata sig själv på detta sätt?

Anser du att det är fel att hugga av dig din egen arm, även om du inte har några planer på att tvinga andra att hugga av deras arm? Har du några problem med att förstöra ditt liv med knark, även om du inte har några planer på att förstöra andras liv med knark? Tycker du att offrandet av din egen lycka är OK, så länge du inte tvingar andra att offra din egen lycka?

Objektivismen håller att varje individ är ett självändamål. Att varje individ har rätt att leva för sin egen skull; att hon inte ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv. Att det moraliska syftet med livet är att sträva efter lycka. Sin egen lycka. Därför är all form av självuppoffring, oavsett om det är tänkt att andra ska gynnas av det eller inte, fel och omoraliskt.

Förresten är det som så att man inte kan konsekvent förespråka altruism utan att också förespråka påtvingad altruism. Altruismen säger ju att man ska offra sig för andra. Altruism innebär alltså att individen inte ska betraktas som ett självändamål utan som ett legitimt medel för andras ändamål. Varför kan då en altruist inte kräva och, om nödvändigt, tvinga dig att offra dig för andra?

Med vilka reservationer kan förresten en altruist avstå från att tvinga dig till ett altruistiskt beteende? Altruisten kanske kan alltid säga så här: ”Ja, jag personligen vill ju inte se dig offrad. Men det är inte för mig, det är för andra”.

Så med altruismen går det alltid att rationalisera självuppoffringar under tvång. Detta är inte bara teori. Detta är också förklaringen till varför så många kommunistdiktatorer hade och har än idag så många som vill försvara dem moraliskt. Ett exempel ur högen på detta är Mikael Wiehes försvar av Castros Kuba. Visst, säger han, sker övergrepp. Men vi får ju inte glömma bort att de fattiga nu har fått det bättre. Så mord är OK, enligt de nyttiga idioterna, om det sker av altruistiska skäl.

Och för bara ett par år sedan läste jag i Metro om två föräldrar som försökte mörda deras barn därför att de hade förstört deras privata ekonomi. (Jag skrev händelsevis om det här på bloggen.) Det var för att lindra barnens lidande som de ville mörda dem. De försökte alltså ursäkta mord på altruistiska grunder.

Hoppas att detta svarar på din fråga. Har du som ställde denna fråga några följdfrågor är det fritt fram att ställa dem. Har ni andra några frågor om helt andra ämnen är det också fritt fram att ställa dem.

28 reaktioner på ”Är altruism alltid fel?

  1. Även jag tycker att varje individ har rätt att leva efter sin egen lycka. Men, varför är det omoraliskt att välja att offra sitt eget liv för att försvara andra människors rättigheter?
    Isåfall är väl även de soldater som bekämpade Nazityskland omoraliska?

  2. ”Även jag tycker att varje individ har rätt att leva efter sin egen lycka. Men, varför är det omoraliskt att välja att offra sitt eget liv för att försvara andra människors rättigheter? Isåfall är väl även de soldater som bekämpade Nazityskland omoraliska?”

    Det kortaste svaret på din första fråga är: Varför ska man offra sitt eget liv för att försvara andra människors rättigheter? Hur kan man motivera det? Hur kan man moraliskt motivera det? Om du vill leva då kan du aldrig motivera det eller på något annat sätt ursäkta det. Om du väljer att leva då väljer du att hålla livet ditt yttersta värde och som måttstock för alla (moraliska) värden. Med livet som måttstock kan du aldrig, moraliskt, ursäkta ett altruistiskt beteende.

    Om du bara vill dö, då kan du inte heller motivera det, eftersom även en sådan här altruistisk handling förutsätter att man åtminstone sätter något värde på att försvara andra människors rättigheter. Men om du bara vill dö, då kan du inte motivera några värden alls för döden kräver inget av dig. Det är livet, inte döden som är villkorlig och som därför kräver handling för att bevaras.

    Du kan dessutom inte förena idén att du har en moralisk skyldighet att offra dig för andras välfärd, andras rättigheter, med idén att du ska överge dessa förpliktelser genom att begå självmord. Det är ju därför som självmord ofta fördöms som en så ”självisk” sak, även när det inte fanns något själviskt med det alls, när man ser till den relevanta faktan i fallet.

    Även om du inser detta, och inser att inte ens den här sortens altruism går att motivera om man bara vill dö, då uppstår en annan fråga: Hur kan du berättiga att man utan vidare bara kastar bort sitt liv? Det är en sak att man väljer att begå självmord eftersom man har drabbats av en dödlig, smärtsam och obotlig sjukdom. Eller för att man har hamnat i ett koncentrationsläger och man inte ser några som helst möjligheter att komma därifrån med livet i behåll. Eller något liknande.

    I alla dessa fall handlar det om att man inte vill leva om lyckan inte är möjlig; om allt som väntar en är smärta och lidande; ett tillstånd av att vara en levande död. Inom denna kontext väljer man inte att kasta bort livet bara så där, vad man väljer bort är ett meningslöst, smärtsamt, plågosamt tillstånd av att vara halvdöd och totalt oförmögen att någonsin bli lycklig igen, som ett substitut för ett liv som är värt att leva.

    Det kortaste svaret på din andra fråga är att de som slogs mot nazisterna var inte alls altruister. Och de var därför inte omoraliska. Att slåss för att skydda sin egen frihet, sina egna rättigheter är inte altruism. Det var det som de allierade gjorde i kriget mot Nazityskland och Japan under andra världskriget.

    Jag tror att ditt problem med att förstå varför det är omoraliskt är för att du ställer dina frågor utifrån föreställningen att moral endast är en fråga om hur människor bör förhålla sig till varandra. Så om en person väljer att bete sig självdestruktivt, och det inte skadar någon annan, då finns det ingen anledning för oss att moralisera kring beteendet. Men detta synsätt är bristfälligt av flera skäl.

    Det blir lättare att se detta om man tänker på varför vi människor behöver etik överhuvudtaget. Just därför att vi inte föds med någon kunskap om hur vi bör handla för att leva lyckligt. Rationell etik är till för att ge oss denna kunskap. Etiken är till för att fylla ett objektivt överlevnadsbehov hos den enskilde individen.

  3. Utöver vad Carl skriver är det ett fel i Kids sätt att ställa frågan. Den som försvarar *andras* rättigheter försvarar samtidigt sina *egna* rättigheter. En rättighet är något som tillkommer varje människa i egenskap av människa; så det finns inget *motsatsförhållande* mellan att kämpa för sin egen rätt och att kämpa för andras rätt. (En rättighet kan förverkas: den som kränker någon annans rätt, som t.ex. en mördare eller en ficktjuv, kan inte åberopa samma rätt för egen del. Men här talar vi ju om krig i självförsvar mot regimer som själva är rättighetskränkande.)

    Det är naturligtvis sant att soldater riskerar sina eget liv när de går ut i krig. Men om hotet är tillräckligt allvarligt, är det ändå moraliskt att göra det. Ett liv under någon form av diktatur – det må nu vara nazistisk, kommunistisk eller islamistisk – är inte mycket till liv. Under sådana förhållanden kan det t.o.m. vara bättre att vara död. Och jag skulle inte vilja kalla det *osjälviskt* eller altruistiskt att föredra döden framför ett liv under diktatur.

    *Tvångsutskrivning* av soldater är förstås djupt omoralisk. Liksom att skicka ut soldater på självmordsuppdrag som inte har att göra med att försvara några rättigheter alls, utan bara med att sprida presidents Bushs version av altruismen.

  4. Hej igen!

    jag har fundrat om mamma född barn som är handikapp, t.ex döv, blind, rörselhindra eller utvecklingstörd.
    Många säger om mamma född som är handikapp och måste acceptera sig.

    Tycker ni ok mamma vill inte barn som är handikapp och lämnar barn hem??

    Jag tycker alla är mindre eller mer altruism även mindre eller mer egoist men jag tycker bra man propagande för etik egoist är bra pga konkurrens mot kommunist och socialist som skyller liberal och kapitalist är egoist, därför kapitalist och liberal vill vända mot socialist.

  5. Hmm… Så, ni ser ett anfall mot diktaturer som moraliskt rätt i vissa fall. Bra.

    ”Med livet som måttstock kan du aldrig, moraliskt, ursäkta altruistiskt beteende.”

    Men om ens måttstock inte är livet utan att försvara andra människors liv, är det då omoraliskt?

    Jag instämmer att tvångsutskrivning är mycket omoraliskt. Dock anser jag att de människor som frivilligt går ut i krig för att försvara friheten vi har i väst är mycket hedervärda och förtjänar respekt.

  6. LiberalKid,

    Du skrev: ”Men om ens måttstock inte är livet utan att försvara andra människors liv, är det då omoraliskt?”

    Du besvarar din egen fråga genom att formulera den så. Om det goda ligger i att försvara andra människors liv, då följer det självklart att det inte är omoraliskt. Men man kan inte resonera så där; det du gör är att resonera i cirklar. Du förutsätter i din fråga det som ska bevisas, nämligen att måttstocken är att försvara andra människors liv.

    Du kan inte behandla den här sortens frågor ”midstream”, dvs genom att börja från en godtycklig punkt, tagen på måfå, mitt i en diskussion utan en etablerad kontext. Och jag säger inte detta som en kritik, utan för att jag vill att du ska förstå olämpligheten i att ställa frågor som den du ställde ovan.

    Det händer ofta att man i sina frågor eller sina argument förutsätter vad som ska bevisas, just eftersom man inte börjar från början (från verkligheten), utan börjar mitt i en diskussion, där man bara antar att en massa saker som inte alls är självklart faktiskt är självklart. Att tänka så här är inte omoraliskt. Det är ett vanligt tankefel som jag själv också gör mig skyldig till då och då.

    Det hela har att göra med att när vi tänker och resonerar, studerar bevisen, argumenten, faktan, och till slut kommer fram till en slutsats, då händer det ofta att vi glömmer bort dessa steg som ledde oss till den. Så mitt råd är att du frågar dig själv följande: Varför anser jag att det högsta goda ligger i att rädda andra människor?

    Jag menar att om man börjar från början, från verklighetens fakta, då kommer man att komma fram till att livet är det yttersta värdet – det är det enda som logiskt sett kan tjäna som ett yttersta värde. Livet är därför den enda rationellt validerbara måttstocken.

    Implicit är de allra flesta på något plan medvetna om detta. Men för att man ska bli explicit medveten om hur allt detta egentligen förhåller sig kan man behöva lite vägledning av rationella filosofer som belyser de specifika fakta som pekar på denna slutsats. Därför rekommenderar jag dig att läsa böcker som The Virtue of Selfishness av Ayn Rand, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff, Loving Life av Craig Biddle, Viable Values av Tara Smith. Eller om du vill spara mycket pengar kan du ju alltid läsa min C-uppsats.

    Mvh,
    Carl Svanberg

  7. Jo, det är ju faktiskt en lite underlig fråga Kid ställer: ”…om ens måttstock inte är livet utan att försvara andra människors liv…” Varför skulle man göra alla *andras* liv till en måttstock, med uteslutande av sig själv? Och om man inte sätter värde på sitt *eget* liv, hur kan man då sätta värde på någon *annans* liv?

    Carls läslista är kanske lite väl maffig, om man inte redan har läst en del om objektivismen. Tara Smiths ”Viable Values” i all ära, men den är lite väl komplicerad för en nybörjare. Jag skulle rekommendera uppsatsen ”Objektivismens etik” i ”Själviskhetens dygd” till att börja med, och ett jättebra komplement är Ayn Rands kortroman ”Lovsång”.

  8. POS: Du har rätt i att det är en ganska maffig läslista. Egentligen menade jag dock inte att man måste läsa alla dessa böcker. Jag menade mest att man kan läsa böcker som dessa. Men i vilket fall som helst har du rätt i en sak. (Eller ja du har rätt i mycket men du fattar.) Man ska nog inte börja med Tara Smith. Det räcker gott och väl att börja med VOS.

  9. En sak jag tänkte på är att Kid fortfarande är tonåring. Det var därför jag rekommenderade ”Lovsång”. För tonåringar är nog just denna bok den absolut bästa introduktionen till AR och objektivismen.

  10. Egentligen är väl Kids ursprungliga fråga redan tillfredsställande besvarad, så det här blir kanske en upprepning, men i alla fall:

    Om man har en sådan fråga som om altruism är OK, så länge man inte tvingar den på andra, måste man ta termen ”altruism” bokstavligt. ”Altruism” betyder att sätta andras intressen *över* sina egna.

    Om man har en situation där ens egna intressen *sammanfaller* med någon annans, så finns det ju inget altruistiskt i att också ställa upp för den andres intressen. Att gå i krig för en fri nation mot en hotande diktatur är ju ett exempel på det. De enda som kan ha ett motstridigt intresse i det fallet är ju faktiskt diktaturens medlöpare i det egna landet – och *deras* intresse ska man ju inte sätta över sitt eget.

    Men det är ju en vanlig missupfattning (och ett vanligt trick från altruisternas sida) att bunta ihop ”altruism” med vanlig hygglighet och hjälpsamhet, vilket är en *helt* annan företeelse.

    Ett väldigt vardagligt exempel är när man står i kö i kassan på ICA eller Konsum. När man har ställt upp sina varor på bandet, placerar man den lilla skiljaren bakom sina varor – d.v.s. man är hygglig och hjälpsam mot nästa kund, som snabbare kan ställa upp sina varor på bandet. Men ingen vettig människa skulle väl kallas det en akt av *självuppoffring* att sträcka ut handen efter skiljaren och ställa den bakom sina varor? Eller av att sätta nästa kunds intressen *över* sina egna? (Man väntar sig ju faktiskt samma tjänst från kunden före.) Ändå är det *sådant* som altruisterna behagar kalla altruism, när de ska sockra sitt budskap.

    Men visst: om altruisterna tog sin altruism på allvar – om de *verkligen* ville sätta andras intresse över sitt eget, och samtidigt inte försökte pracka på någon annan detsamma – då skulle de offra sig illa kvickt, och det ordentligt också, och vi skulle slippa ifrån dem i fortsättningen. Men någon altruist som varit *så* tillmötesgående har jag då aldrig stött på.

  11. Svanberg skrev: ”Det blir lättare att se detta om man tänker på varför vi människor behöver etik överhuvudtaget. Just därför att vi inte föds med någon kunskap om hur vi bör handla för att leva lyckligt. Rationell etik är till för att ge oss denna kunskap. Etiken är till för att fylla ett objektivt överlevnadsbehov hos den enskilde individen.”

    Antyder emellertid inte modern evolutionsbiologisk forskning att naturen utrustat människosläktet med en medfödd förmåga till etik, som kommer till uttryck bland annat genom att belöningssystem i hjärnan stimulerar vissa beteenden som har visat sig framgångsrika i kampen för tillvaron?

    Men om nu evolutionen frambringat etiska förhållningssätt som varit biologiskt fruktbara för mänskligheten, är det liktydigt med det rätta? Här kommer vi väl in på David Hume, men ni objektivister verkar få högt blodtryck av Hume så jag avstår tills vidare. Det kanske är framgångsrikt för min överlevnad på detta forum!?

  12. Detta är inget forum. Detta är en blogg. Min blogg närmare bestämt och den är i första hand till för att propagera för min synpunkt på saker och ting. Jag har inget emot att folk ställer frågor. Jag har inget emot att en del saker jag skriver mynnar ut i en diskussion eller debatt bland kommentarerna. Men det gör inte detta till ett forum.

    Ibland tillåter jag inte kommentarer eftersom om jag inte anser mig ha tid eller lust att svara på inlägget. Och ibland kan det faktum att det är obesvarat tas som tecken från vissa att jag inte har ett svar eller att jag håller med. Och det intrycket vill jag förstås undvika. Det är bland annat därför som jag modererar kommentarerna. Och för att undvika att folk förolämpar mig och mina vänner.

    Hur som helst. Till din fråga: ”Antyder emellertid inte modern evolutionsbiologisk forskning att naturen utrustat människosläktet med en medfödd förmåga till etik, som kommer till uttryck bland annat genom att belöningssystem i hjärnan stimulerar vissa beteenden som har visat sig framgångsrika i kampen för tillvaron?”

    Jag är ingen expert på evolution och än mindre den senaste evolutionsbiologiska forskningen. Men vi behöver nog inte ens studera hjärnan för att t ex veta att vi är födda med olika ”belöningssystem”. Vi föds exempelvis med förmågan att uppleva smärta och njutning. Och för det allra mesta finns det en stark korrelation mellan smärta och njutning och beteenden som främjar vår överlevnad. För det mesta finns det också en stark korrelation mellan saker som smakar gott och som är bra för oss och saker som smakar äckligt och som inte är bra för oss. Våra känslor i övrigt fungerar också som ett ”belöningssystem”. Under normala omständigheter leder framgång i livet till lycka. Och vice versa.

    Notera nu att trots att vi föds med dessa förmågor (som av allt att döma säkerligen har haft en funktion för oss i vår kamp för tillvaron), så följer det inte att vi automatiskt vet vad som är rätt och fel för oss. Bara för att illustrera detta vill jag ge dig ett par exempel:

    Ibland måste vi göra saker som gör ont, som i värsta fall medför en direkt fara för vår överlevnad, för att vi ska slippa att ha ont i framtiden och/eller slippa att dö i framtiden. T ex genomföra en stor operation av något slag. Om vi endast gick efter vår njutning/smärta-mekanism, då skulle vi inte komma särskilt långt.

    Ett annat exempel som Ayn Rand själv tog upp är det faktum att blotta behovet av mat, och upplevelsen av hunger, inte på något sätt implicerar någon kunskap om vad vi kan äta, vad vi bör äta, eller hur vi får tag på maten, hur vi ska tillaga maten.

    Människan kan inte överleva långsiktigt utan begreppslig kunskap. Om vi endast skulle, som djuren, gå efter tillfällets förnimmelser eller varseblivningar, då skulle vi inte komma särskilt långt. Poängen är nu den att denna begreppsliga kunskap som vi behöver är inte medfödd. Den måste vi verkligen kämpa oss till för att uppnå. Faktum är att människan har fått kämpa sig till den i tusentals år. Det hände verkligen inte över en natt. Och vi behöver inte bara kämpa oss till kunskap om naturen i största allmänhet, för att vi ska veta hur vi ska handskas med den, vi måste i synnerhet kämpa oss till kunskap om människans natur qua förnuftsvarelse, och hur hon måste handla långsiktigt för att främja sin långsiktiga överlevnad och lycka.

    Jag har skrivit spaltmeter om detta på bloggen, så jag tänker därför inte upprepa mig alltför kring detta. Sök i arkiven. Hoppas dock att detta svar ger dig en hum om hur jag tänker. I framtiden skulle jag för övrigt uppskatta om du använde ditt riktiga namn när du kommenterar här på bloggen. Att nämna David Hume är inget som automatiskt gör dig till en fiende för mig. Om du är minsta lilla oroad över din överlevnad på min blogg, då är det viktigare att man har en hyfsad ton mot mig och mina vänner.

  13. I en essä i DN från den 21 feb kan man läsa: ”Det har blivit alltmer uppenbart att människor föds med en rad avancerade ”inlärningsprogram”, som aktiveras och utvecklas genom mötet med en förväntad livsmiljö. Mycket talar för att det förhåller sig på liknande sätt med människans moraliska kunskap, det vill säga att vi människor föds med något som skulle kunna beskrivas som en ”universell moralisk grammatik”, med biologiskt bestämda parametrar som hamnar i olika lägen beroende på vilken kultur vi föds in i.”

    Förekomsten av det som brukar benämnas reciprok altruism är med stor sannolikhet ett resultat av att beteendet varit evolutionärt framgångsrikt i bemärkelsen gynnat artens fortlevnad. Vidare så producerar olika ekonomisk-psykologiska experiment underlag för slutsatsen att individers rationella vinstmaximering som den neoklassiska doktrinen postulerar inte alltid erbjuder en korrekt beskrivning av verklighetens förhållanden. Människor uppvisar nämligen en benägenhet att ”straffa” beteenden som är själviska även om de själva förlorar ekonomiskt på det, vilket kan förstås som en biologiskt betingad fientlig reaktion mot det som inte överensstämmer med vad som i en grupp (eller ett samhälle) anses utgöra ett rättfärdigt beteende. För den intresserade finns en essä i DN kultur av Handelsekonomen Robert Östling från 18 jan 06.

    Min poäng, vilken jag nu tänkte komma till på denna BLOGG, är att en morallära som baserar sig på den ”rationella egoismen” kan (observera ordet kan) stå i motsatsställning till en i människan av evolutionen inplanterad moralisk disposition. Men kan då automatiskt ett VARA (det må ha visat sig vara evolutionärt rätt) översättas till ett BÖR? Ja, ni vet vem…

    För övrigt är mitt namn Martin, och jag har i skrivande stund avverkat exakt 400 sidor i Atlas Shrugged.

  14. Teorin om medfödda idéer blir inte ett dugg sannare av att den framförts i en essä i DN.

    Och nej: ett sådant faktum eller ”vara” som att något stått i DN kan definitivt inte automatiskt översättas till ett ”böra” av typen ”det bör accepteras”.

    Och vill du veta mer om varför vi är emot David Hume, kan du faktiskt surfa runt lite grann på min hemsida.

    Eller läs vidare i ”Atlas”, till du kommer fram till meningen ”Do you prattle about an instinct of self-preservation?”

  15. Finns det några teorier som blir sannare av att framföras i svensk press, kan man fråga sig? Dock kan det finnas skäl att tro att just en ”universell moralisk grammatik” faktiskt existerar och att en sådan evolutionärt utvecklad moral utövar ett inflytande på människor även om människan inte, som djuren, kan (och bör!) förlita sig på ”tillfällets förnimmelser eller varseblivningar”. Mina funderingar gäller om, och hur, en sådan insikt kan påverka uppslutningen kring en rationell egoism så som den formuleras av A. Rand.

    Jag har vidare läst lite om era invändningar beträffande dikotomin vara/böra och finner argumentationen överlag tillfredställande. Vad som annars är en vanligt förekommande och problematisk utgångspunkt är den argumenation som låter förmodade biologiska skillnader mellan till exempel könen motivera ställningstaganden av typen ”kvinnor BÖR stå vi spisen och servera öl till sportnytt eftersom kvinnor biologiskt ÄR ämnade för den typen av sysslor”.

    Jag har för avsikt att fördjupa mig i Rands tänkande då jag inte vill göra det vanliga (och fatala) misstaget att avfärda henne utan att faktiskt ha läst vad hon skrivit. Detta borde om inte annat glädja upphovsmannen till detta forum, förlåt denna blogg.

  16. POS har i princip redan svarat på din fråga. Själv vill jag bara tillägga tre saker.

    Jag har inte sett några som helst indikationer eller bevis för att vi har någon medfödd (begreppslig) kunskap av något slag. Inte heller moralisk kunskap. Och jag anser att i princip vem som helst kan verifiera detta förhållande genom att göra enkla observationer av människor. Jag har inte heller sett några indikationer eller bevis för det i den DN-artikel du hänvisar till.

    DN-artikeln i fråga var för övrigt korrupt på väldigt många nivåer; för de som själva vill se vad det är jag menar kan ju läsa den själv här. (Vill ni ha en ledtråd på alla fel i artikeln? Var exempelvis uppmärksam på alla ogrundade, obevisade, antaganden som görs.)

    Och även jag har behandlat frågan om är och bör lite på min blogg (om än inte direkt utan endast indirekt). Se detta inlägg.

  17. Jag läste igenom DN-uppsatsen, och det är förstås hur mycket fel på den som helst. För att bara ta en sak, så utgår den ju stillatigande från att det är altruismen som är god och egoismen som är ond, som om denna monstrositet vore alldeles oomtvistlig. Vilket leder artikelförfattaren till att kalla hjälpsamhet mellan människor för ”reciprok altruism”, d.v.s. ömsesidig självuppoffring. (Om något, är det ”reciprok egoism” – se mitt ICA-exempel i en tidigare kommentar.) Och när sedan alla offrar sig för alla andra, så får det heta ”gränsöverskridande solidaritet”, en vacker term för att sockra budskapet.

  18. ”Dock kan det finnas skäl att tro att just en “universell moralisk grammatik” faktiskt existerar och att en sådan evolutionärt utvecklad moral utövar ett inflytande på människor även om människan inte, som djuren, kan (och bör!) förlita sig på “tillfällets förnimmelser eller varseblivningar”. Mina funderingar gäller om, och hur, en sådan insikt kan påverka uppslutningen kring en rationell egoism så som den formuleras av A. Rand.”

    Jag säger så här.

    Om det finns en sådan här ”universell moralisk grammatik”, fast jag inte har sett några som helst bevis för den tesen (eller ens något som liknar ett bevis eller en antydan till bevis), då kan jag bara konstatera att det inte tycks ha någon avgörande effekt på människornas faktiska beteende. Människor beter sig uppenbarligen som om de inte någon medfödd kunskap (eller några medfödda ”program” som aktiveras beroende på vilka omständigheter de lever under) vad som är rätt eller fel.

    Det har inte heller, till synes, påverkat min och många andras uppslutning kring Ayn Rands rationella egoism. Och eftersom det inte var några medfödda ”program” som fick mig att inse sanningen i det hon säger, utan hennes argumentation, utgår jag kallt ifrån att det är det som kommer att påverka alla andras uppslutning kring hennes rationella egoism.

    ”Jag har för avsikt att fördjupa mig i Rands tänkande då jag inte vill göra det vanliga (och fatala) misstaget att avfärda henne utan att faktiskt ha läst vad hon skrivit. Detta borde om inte annat glädja upphovsmannen till detta forum, förlåt denna blogg.”

    Bra!

    PS: Att jag inte publicerade inlägget som jag svarar på nu förrän nu var en ren olyckshändelse. Jag såg inte det förrän nu nämligen.

  19. Den där ”universella moraliska grammatiken” utgår från Noam Chomskys idé att den vanliga *språkliga* grammatiken på något sätt skulle vara medfödd – vilket han grundar på iakttagelsen att små barn lär sig sitt modersmål förunderligt snabbt. Därav drar han slutsatsen att de grammatiska strukturerna skulle vara ”inbäddade” hos oss från födelsen.

    Men faktum är ju att de grammatiska strukturerna skiljer sig avsevärt från språk till språk. Man märker det t.o.m. om man jämför svenska med engelska; och de blir ju ännu större om man i stället går till finsk-ugriska språk eller bantuspråk eller kinesiska. Men finska barn har lika lätt att lära sig finska som svenska barn att lära sig svenska. Så vad är det för strukturer som skulle vara medfödda eller ”inbäddade”? Prepositionsuttryck som i svenska och engelska eller en massa olika kasus som i finskan och ungerskan?

    Sanningen är väl den att en människa är född med en enorm *potential* eller *förmåga* att lära sig en väldig massa saker – inte bara språk utan sådant som att spela piano, klättra i berg, spela snooker, m.m., m.m. *Förmågan* att abstrahera, bilda begrepp, formulera teorier, etc. är förvisso medfödd. (Och då också förstås förmågan att formulera moralprinciper.) Men det betyder inte att *innehållet* i ens medvetande också skulle vara medfött. Det är det inte. Det får man allt förvärva själv.

  20. Föreställningen om människan som ett oskrivet blad vid födseln, som emanerar från Lockes hjärna, tror jag är felaktig. Harvardpsykologen Steven Pinker har skrivit en bok om detta som heter just ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”. Jag är själv ingen expert på evolutionsbiologi som korrekt kan utvärdera alla nya rön inom fältet, men icke desto mindre är den fråga som synes mig fundamental i detta sammanhang fortfarande vara: OM det i framtiden framläggs tunga vetenskapliga bevis (tunga = måste accepteras även av herrarna Svenberg och POS) för att evolutionen utrustat människor med en preferens för beteendemönster som inte harmonierar med vad den rationella egoismen föreskriver, vad får detta för konsekvenser för Objektivismen? Funderingen blir aktuell då jag förstår att Rand bygger sin filosofi på vad som kan utläsas från verkligheten, vilket förvisso är en mycket bra utgångspunkt, men då blir den också sårbar för invändningar som utgår från nya, faktiska eller potentiella, observationer från samma verklighet.

    Svanbergs mothugg att människor inte beter sig som om medfödda moraliska anlag existerade kan vara relevant, men hur ska man t.ex. se på familjebandens styrka? De flesta skulle nog anse det vara moraliskt acceptabelt för en mor att vid en brand rädda sitt eget barn före grannens. Och i detta beslut är nog den genetiska bestämningen mer avgörande än slutsatser baserade på logiska härledningar om det egna livet som det högsta goda. Denna handling uttrycker väl ett innehåll, POS? Saken är att innehållet inte är resultatet av ett förnuftsmässigt övervägande och därför inte kan inordnas i någon av kategorierna ont eller gott, bra eller dåligt. Moral förutsätter ju, och nu nickar du säkert instämmande, en fri vilja. Slutsats: Människan har en natur. Den är varken ond eller god per se, men den finns och därför finns det anledning att ta hänsyn till den om målet är att skapa ett bra samhälle.

    Svanberg: ”Ibland måste vi göra saker som gör ont, som i värsta fall medför en direkt fara för vår överlevnad, för att vi ska slippa att ha ont i framtiden och/eller slippa att dö i framtiden. T ex genomföra en stor operation av något slag. Om vi endast gick efter vår njutning/smärta-mekanism, då skulle vi inte komma särskilt långt.”

    Att avstå från något skönt för att göra något jobbigt men som i ger avkastning i form av ökad tillfredställelse i framtiden kan också sägas ha evolutionär bakgrund. Belöningen är en känsla av meningsfullhet. ”Sköna känslor är det naturliga urvalets hävdvunna trick att få oss att uppträda på sätt som gynnar vår evolutionära framgång, i detta fall genom att få oss att antecipera i stället för att konsumera”, skriver Uppsalaprofessorn i ekologisk zoologi Staffan Ulfstrand i detta ämne.

  21. Martin skrev: ”Föreställningen om människan som ett oskrivet blad vid födseln, som emanerar från Lockes hjärna, tror jag är felaktig. Harvardpsykologen Steven Pinker har skrivit en bok om detta som heter just “Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur”.

    Jag har inte läst boken, men återigen. Studera verkligheten själv. Studera andra människor. Ägna dig åt lite introspektion. Kan du då finna någon medfödd kunskap? Jag kan inte. Och ingen annan har, såvitt jag vet, kunnat identifiera någon sådan medfödd kunskap.

    Låt mig nu också betona att jag talar om begreppslig kunskap. Reflexer räknas alltså inte. Tvärtom vet vi alla att vi måste lära sig allt ifrån fokusera sina ögon, till att gå, till att läsa, till att tala, till att räkna, osv. Vi föds inte med matematiska kunskaper, eller geometriska kunskaper, eller nationalekonomiska kunskaper, eller historiska kunskaper, eller moraliska kunskaper, osv. Allt detta och mycket mer därtill måste vi lära oss.

    Vad gäller Pinkers verkar han dock inte använda begreppet ”tabula rasa” i samma mening som jag och andra filosofer (Aristoteles, Thomas Aquinas, John Locke, Ayn Rand, m fl) använder det. (Jag baserar detta på vad jag kunde läsa om Steven Pinkers bok här.) När vi använder det då talar vi om huruvida vi föds med någon (begreppslig) kunskap eller ej. När Pinker tycks tala om det då tycks han tala om huruvida medvetandet har några medfödda karaktärsegenskaper alls. Detta är inget som jag eller några andra rationella filosofer förnekar. Självfallet har vårt medvetande, så att säga, nedärvda karaktärsegenskaper. T ex att vi har, i någon utsträckning, del skillnader mellan könen eller att intelligens, i någon utsträckning, är medfödd. Att förneka att medvetandet har karaktärsegenskaper vore en motsägelse; A är A och medvetandet är vad det är.

    ”Jag är själv ingen expert på evolutionsbiologi som korrekt kan utvärdera alla nya rön inom fältet, men icke desto mindre är den fråga som synes mig fundamental i detta sammanhang fortfarande vara: OM det i framtiden framläggs tunga vetenskapliga bevis (tunga = måste accepteras även av herrarna Svenberg och POS) för att evolutionen utrustat människor med en preferens för beteendemönster som inte harmonierar med vad den rationella egoismen föreskriver, vad får detta för konsekvenser för Objektivismen?”

    Inga alls. Skulle någon bevisa att människor föds med en gen som gör att hon har, säg, altruistiska tendenser eller preferenser, då skulle objektivismen istället säga att hon bör – för sitt eget liv och lyckas skull – systematiskt motarbeta dessa tendenser eller preferenser. Det är samma princip som med folk som föds med, säg, en större risk för vissa sjukdomar bör ta hänsyn till detta och, efter bästa mån, anpassa sitt beteende efter detta.

    ”Svanbergs mothugg att människor inte beter sig som om medfödda moraliska anlag existerade kan vara relevant, men hur ska man t.ex. se på familjebandens styrka? De flesta skulle nog anse det vara moraliskt acceptabelt för en mor att vid en brand rädda sitt eget barn före grannens. Och i detta beslut är nog den genetiska bestämningen mer avgörande än slutsatser baserade på logiska härledningar om det egna livet som det högsta goda. Denna handling uttrycker väl ett innehåll, POS? Saken är att innehållet inte är resultatet av ett förnuftsmässigt övervägande och därför inte kan inordnas i någon av kategorierna ont eller gott, bra eller dåligt.”

    Det där stämmer inte, dvs ditt exempel illustrerar inte vad det är avsett för att illustrera.

    För det första så är det så att de allra flesta oundvikligen gör värdeomdömen, om än implicita. Vi gör dessa genom alla val vi gör och genom de situationer vi ställs inför. Varje gång vi t ex väljer att handla på ett livsbefrämjande sätt då väljer vi implicit att hålla livet som det yttersta värdet. De flesta är implicit medvetna om att det är deras liv som ytterst står på spel. Det är därför de handlar som de gör; tar på sig bilbältet, tar på sig varma kläder när det är kallt ute, söker upp en läkare när de har bröstsmärtor, etc.

    (Att alla inte alltid eller konsekvent handlar på ett livsbefrämjande sätt, dvs på ett moraliskt sätt, verifierar bara att vi inte föds med någon medfödd moralisk kunskap. Att vi måste anstränga oss för att uppnå moralisk kunskap precis som vi måste kämpa oss till all annan kunskap.)

    Dessa (implicta) värdeomdömen lägger sedan till grund för hur vi känslomässigt förhåller oss till saker och ting. Känslorna kan ses som ”automatiserade” (moraliska) utvärderingar. Känslorna gör, så att säga, våra värderingar verkliga för oss. Och evolutionärt är detta säkert inte en slump. Vi har inte alltid tid att stup i kvarten gå igenom alla val vi har gjort för att avgöra vad som är rätt eller fel.

    Poängen är att bara för att vi ofta gör blixtsnabba utvärderingar som motiverar oss till handling, betyder det inte att det är uttryck för någon medfödd moralisk kunskap eller någon medfödd preferens. Alltså, förmågan att uppleva känslor är medfödd. Den är säkerligen en produkt av evolutionen. Men vad det är som får oss att t ex bli lyckliga eller olyckliga, det är inte medfött på samma sätt. Det beror på vår kunskap och våra värderingar.

    ”Moral förutsätter ju, och nu nickar du säkert instämmande, en fri vilja. Slutsats: Människan har en natur. Den är varken ond eller god per se, men den finns och därför finns det anledning att ta hänsyn till den om målet är att skapa ett bra samhälle.”

    Ja, människan har en natur och det ligger i hennes natur att hon har en fri vilja. Det ligger också i hennes natur att hon inte har någon medfödd begreppslig kunskap. Men om du själv medger och inser att moral förutsätter fri vilja, då borde du ju inse hur olämpligt det är att tala om en ”medfödd” moral i form av ett medfött ”moraliskt” beteende (ungefär som reflexer).

    Martin citerade mig: “Ibland måste vi göra saker som gör ont, som i värsta fall medför en direkt fara för vår överlevnad, för att vi ska slippa att ha ont i framtiden och/eller slippa att dö i framtiden. T ex genomföra en stor operation av något slag. Om vi endast gick efter vår njutning/smärta-mekanism, då skulle vi inte komma särskilt långt.”

    Och kommenterar: ”Att avstå från något skönt för att göra något jobbigt men som i ger avkastning i form av ökad tillfredställelse i framtiden kan också sägas ha evolutionär bakgrund. Belöningen är en känsla av meningsfullhet.”

    Så är det säkert. Det där ser jag ingen anledning att förneka för ett ögonblick. Men vad jag försökte visa med detta var ju att även om vi, tack vare evolutionen, har fått en förmåga att uppleva njutning och smärta, såväl som en förmåga att uppleva lycka och olycka, så betyder det fortfarande inte att vi har någon medfödd moral. Det betyder bara att vi föds med kapaciteten att upptäcka vad som är bra och dåligt för oss. Vår kunskap om vad som är bra eller dåligt för oss börjar, historiskt, med upplevelsen av njutning och smärta. Men för människan som inte kan förlita sig på sina förnimmelser eller varseblivningar, för att överleva på lång sikt, är det där bara början. Hon måste sedan skaffa sig begreppslig kunskap som ger henne vägledning på lång sikt. Och den kunskapen är _inte_ medfödd.

  22. DM: ”Föreställningen om människan som ett oskrivet blad vid födseln, som emanerar från Lockes hjärna, tror jag är felaktig.”

    När Locke skrev ”det finns ingenting i intellektet som inte förut funnits i sinnena”, replikerade Leibniz ”utom intellektet självt”. Jag anser att det är det bästa Leibniz någonsin sagt. Tyvärr gick han vidare och menade att intellektet innehåller medfödda *idéer*. Det gör det inte. Allt som finns är en *potential* att bilda idéer.

    ”OM det i framtiden framläggs tunga vetenskapliga bevis (tunga = måste accepteras även av herrarna Svenberg och POS) för att evolutionen utrustat människor med en preferens för beteendemönster som inte harmonierar med vad den rationella egoismen föreskriver, vad får detta för konsekvenser för Objektivismen?”

    Den dag det framläggs ”tunga vetenskapliga bevis” för att allt jag tänkt i själva verket inte tänkts av mig utan av evolutionen, kommer jag självfallet att ta livet av mig.

    Skämt åsido, så är det här ett argument som innebär att man ska överge allt man faktiskt *vet*, bara för att någon *påstår* att det *eventuellt* skulle kunna komma fram något i framtiden som kullkastar all ens kunskap. Jag har förresten sett det här förr, i alla möjliga versioner.

    ”…skriver Uppsalaprofessorn i ekologisk zoologi Staffan Ulfstrand i detta ämne.”

    Carl får tala för sig själv, men jag har en bestämd känsla (om betingad av evolutionen eller ej kan jag väl låta vara osagt) av att inga auktoriteter accepteras på denna blogg, inte ens Ayn Rands auktoritet. Vi har det från de bästa auktoriteter att det är ett felslut att förlita sig på auktoriteter.

  23. Jag kom på en sak som jag vill förtydliga. Martin skrev: ”Att avstå från något skönt för att göra något jobbigt men som i ger avkastning i form av ökad tillfredställelse i framtiden kan också sägas ha evolutionär bakgrund. Belöningen är en känsla av meningsfullhet.”

    Vad jag svarade på detta kan alla se ovan, men jag kom på att jag nog måste tillägga en sak för att göra det jag sade snäppet tydligare. Huruvida det finns en evolutionär bakgrund här eller ej, ser jag inga skäl att ifrågasätta. Om evolutionen är sann och människan är en produkt av den – en teori jag inte har något att ifrågasätta – då följer det att alla hennes förmågor i någon mening är en produkt av evolutionen, inklusive förmågan att, under de rätta omständigheterna, uppleva tillfällig smärta som värt besväret om hon är övertygad om att det i framtiden bringar henne mer lycka eller njutning (eller t o m en känsla av meningsfullhet).

    Men vad evolutionen uppenbarligen inte har försett oss med är den begreppsliga kunskapen om vad som faktiskt främjar vår lycka eller välfärd på längre sikt. Det vet vi eftersom många människor pga evasioner (som är ett uttryck för vår fria vilja) eller okunskap agerar kortsiktigt. Förnimmelser och varseblivningar kan, taget för sig själva, inte alstra en sådan kunskap. Mitt favoritexempel är Coca cola. Om vi dricker coca cola då kommer man, om man fungerar som jag, uppleva ren njutning. Men dricker man för mycket kan man få diabetes eller hål i tänderna eller bli överviktig. Men du kan inte utläsa dessa långsiktiga konsekvenser av njutningen som coca cola-konsumtionen åstadkommer. Du kan därför inte heller avgöra om det är värt att trappa ned på din coca cola-konsumtion (eller vad det nu är du kanske överkonsumerar), utan denna begreppsliga kunskap. Och det är denna kunskap som vi måste kämpa oss till just precis för att vi inte föds med den.

  24. Carl Svanberg,
    Vad skulle du göra om du vore en av fångarna i fångarnas dilemma?
    Och hur skulle du motivera det (vad du skulle göra)?

    Vad bör fångarna i fångarnas dilemma göra? (Detsamma som du skulle göra?)

  25. Altruismens klarifierande betoning utifrån socioeklektiska förklaranden.

    Skulle vilja förtydliga begreppet i sammanhanget. Altruismen, med betydelsen att offra sig för någon annan utan någon egenvinning utmynnar inte i en egenprocess av egoismens kärna eller relevans. om vi bortser från ordet är ”offrandet” själsligt och i viss mening gudomaktigt och djupt rotat i den mänskliga koloniseringen av människans livsspektra; den allmängiltiga Gudstron”. Jag ställer mig frågan varför, utifrån objektivitetens alla synvinklar och objektivitetens alla infallsvinkar, kan man sig bemästra andra människors livsspektra genom att avfärda ”offrandet” som den yttersta meningen av välvilja och för den delen att vara människa?

    Man kan inte objektivt avfärda människan som människa om man inte vet varför man gör det. Och eftersom objetiviteten inte sträcker sig längre än mänsklig objektivitet existerar den heller inte och går inte djupare. Alltså är förklaringen till altruismens ”offrande välvilja” av obetydelse då objektiviteten inte kan sträcka sig till att förklara den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s