Herbert Spencer – en radikal individualist?

I helgen har jag gjort lite research inför en artikel. Det innebar, för mina syften, att jag blev tvungen att läsa lite Herbert Spencer. Jag läste igenom nästan hela The Principles of Ethics Vol 2.

Jag visste sedan tidigare att Spencer var en förespråkare av laissez-faire kapitalism och att han motiverade det på utilitaristiska grunder (med främjandet av mänskligheten som standarden). Detta innebar att man kunde förutse att han inte skulle vara helt konsekvent i sin argumentation för kapitalismen. Men jag hade ändå inte förväntat mig det här:

Beyond those limits to the actions of individuals which it is the business of the state to maintain, individuals have to impose on themselves further limits, prompted by sympathetic consideration for their struggling fellow citizens. For the battle of life as carried on by competition, even within the bounds set by law, may have a mercilessness akin to the battle of life as carried on by violence. And each citizen, while in respect of this competition not to be restrained externally, ought to be restrained internally.

Lite längre ned:

Not many years since there lived in New York a man named Stewart, who, carrying on a wholesale and retail business on a vast scale, acquired a colossal fortune. A common practice of his was suddenly to lower his prices for a certain class of goods to an unremunerative rate, seriously damaging, if nothing more, numerous small traders, and greatly hampering, if he did not ruin, sundry large ones. Another practice was to encourage and aid some manufacturer in apparently a friendly spirit, and then, when he was largely indebted, come down upon him for immediate payment; selling him up and often buying his stock when he could not at once pay.

Competitive warfare carried on in this style, might not unfitly be called commercial murder; and were its flagitiousness to be measured by the pain inflicted, it might be held worse than murder, originally so called: the amount of suffering eventually caused among the ruined men and their families, being greater than that which many an assassin visits on his victims and others. (Min kursivering.)

Så att göra sitt bästa på att konkurrera ut andra på en fri marknad är, moraliskt sett, att betrakta som värre än mord?!

Sedan i nästa stycke kommer pricken över i:et: ”Such utter lack of negative beneficence [vilket betyder att avstå från att främja sitt egenintresse även om det inte innebär att man kränker andras rättigheter; detta håller Spencer som en form av altruism eftersom det handlar om att främja andra genom att avstå från att handla egoistiskt] is to be condemned not only because of the intense evils thus directly inflicted, but is also to be condemned in the interests of society”.

Detta uttalande kommer alltså ifrån ”one of the leading 19th century English radical individualists”.

Priset för en ofri arbetsmarknad

Ungdomarna mår sämre idag jämfört med för 25 år sedan. Eller det finns i varje fall indikationer på att så är fallet. SvD:

• Fyra gånger fler gör självmordsförsök.
• Nästan tre gånger fler känner ängslan, oro och ångest.
• Fler är trötta för jämnan, nära tre gånger fler har besvär med sömnen.
• Dubbelt så många är överviktiga och feta.

Vad beror detta på? Det finns säkerligen flera skäl till varför det är så här. Jag har inte studerat frågan ingående. Men i artikeln antyds det ändå att den höga arbetslösheten bland ungdomar kan vara en stor faktor.

-Pressen och svårigheten att klara livets alla val. Samt den höga ungdomsarbetslösheten, svarar Sven Bremberg, som analyserat ungdomars ohälsa i en regeringsrapport i höstas.

Det finns också ett tydligt statistiskt samband mellan hög arbetslöshet bland ungdomar upp till 24 år och psykiska besvär hos 15-åringar. Det visade en studie i nio europeiska länder.

Detta borde inte förvåna någon. Vem skulle inte må dåligt av att leva i ett samhälle där det är otroligt svårt att få ett jobb?

Är detta det psykologiska priset som ungdomarna får betala för den ofria arbetsmarknaden? Är detta priset för den ”solidariska” lönepolitiken? Är detta är vad vi får för att skydda de ”svaga” från de ”hemska” marknadskrafterna? Ungdomar som vill begå självmord; som lider av ängslan, oro och ångest.

Fackföreningarna, socialdemokratin och alla andra apologeter till skatterna, regleringarna och bidragen står direkt ansvariga för lidandet. Tänk på detta nästa gång du hör en företrädare för facket med ett stort falskt leende tala om hur viktigt det är att bekämpa arbetslösheten – samtidigt som de tvinga fram orimliga lönehöjningar som gör det omöjligt för ännu fler ungdomar att få ett jobb.

Fascism är inte liberalism

Är fascismen ett uttryck för liberalismen? Michael Moynihan förklarar varför så inte är fallet. Och att kulturvänsterns ständiga påståenden om att så skulle vara fallet bara är nys. Moynihan ger massor med referenser som jag en dag kan tänka mig att läsa igenom. När jag bara har mer tid och pengar. Ett exempel:

Men mest förödande för Lindeborgs Tingsten-argument (om man nu är så välvillig att man beskriver upprepade användningar av ett citat som ”argument”) är utgivningen av Götz Alys kontroversiella bok Hitlers Volkstaat: Raub, Rassenkrieg und nationaler Sozialismus (S. Fischer Verlage, 2005). Medan Alys uträkningar och radikala slutsatser blivit ifrågasatta (däribland av undertecknad) ger bokens grundläggande omvärdering av den nazistiska sociala modellen, med alla sina exempel från den samtida offentligheten, knappast upphov till någon dispyt. Med minutiös detaljskärpa tecknar Aly konturerna av regimens olika vänsterinriktade och omfördelande ekonomiska åtgärder, inklusive priskontroll, uppskruvade bolagsskatter, en rasistisk form av ”expropriering”, straffskatt [på cigaretter och alkohol, [hyreskontroll och ständig ”polemik mot godsägare”, obligatorisk sjukförsäkring, subsidier till tyska bönder som skydd ”mot vädrets och världsmarknadens nycker” och straffskatt för realisationsvinster (Hitler fördömde sådan avkastning som ”inkomster utan ansträngning”). Efter åratal av arkivstudier drar Aly slutsatsen att Hitlers ”inrikespolitik var påtagligt välvillig mot Tysklands lägre klasser genom dränering av de välbeställa och omfördelning av krigets bördor till de underprivilegierades fördel”. Med andra ord är Hitlerismens metodik själva antitesten till modern liberalism.

Det mesta som kommer fram är egentligen inte nytt. De flesta som exempelvis har läst sin Mises, Rand och Peikoff vet sanningen om nazismen och fascismen. Vad som däremot slog är just att så oerhört mycket forskning faktiskt har gjorts och vidare verifierat allt detta.

En sak som jag dock inte gillar med Moynihans redogörelse är att han inte tycks vilja tänka på det principiella planet. Varför han helt plötsligt skriver så här: ”Låt mig avslutningsvis vara mycket tydlig med min egen ståndpunkt: Inget av ovanstående ska uppfattas som ett försök att sammanblanda socialism – det vill säga den socialdemokratiska varianten – med fascism. Jag lämnar den typen av lättköpta poängen, till de mest polemiserande skribenterna på Aftonbladet”.

Men såvitt jag kan se finns det, i sin essens, inga skillnader mellan socialdemokraterna och fascismen. Precis som det i sin essens inte heller finns några skillnader mellan nazism och kommunism. Det är bara en fråga om grader. Och, som George Reisman har påepekat, en fråga om feghet:

The reason that Social Democrats do not establish socialism when they come to power, is that they are unwilling to do what would be required. The establishment of socialism as an economic system requires a massive act of theft — the means of production must be seized from their owners and turned over to the state. Such seizure is virtually certain to provoke substantial resistance on the part of the owners, resistance which can be overcome only by use of massive force.

The Communists were and are willing to apply such force, as evidenced in Soviet Russia. Their character is that of armed robbers prepared to commit murder if that is what is necessary to carry out their robbery. The character of the Social Democrats in contrast is more like that of pickpockets, who may talk of pulling the big job someday, but who in fact are unwilling to do the killing that would be required, and so give up at the slightest sign of serious resistance.

Nytt nummer av The Undercurrent

I det senaste numret av The Undercurrent finns det en trevlig intervju med Onkar Ghate om yttrandefriheten. Utdrag:

The right to free speech, however, is not a right to the material means by which to express one’s ideas. These means must be earned. It is not censorship, for example, if a book publisher refuses to publish my book. The owner of a publishing house has the right to decide which views his property will be used to express. If the government were to force him to publish my book (because I have failed to find another publisher or create my own publishing company), the government would be violating the publisher’s freedom of speech. The publisher would be forced to express not his own ideas or ideas he thinks should gain a hearing, but ideas with which he disagrees.

Similarly, the right to free speech is not a guarantee of an audience. This too must be earned. Just as I have the right to speak and write what I choose, so other individuals have the right not to listen to or read my views if they so decide. A reader of this paper, for instance, is free to stop reading anytime he chooses.

Rekommenderas.

Vetenskapens kollaps

Ayn Rand skrev:

Science was born as a result and consequence of philosophy; it cannot survive without a philosophical (particularly epistemological) base. If philosophy perishes, science will be next to go. (For The New Intellectual.)

Och:

The disintegration of philosophy in the nineteenth century and its collapse in the twentieth have led to a similar, though much slower and less obvious, process in the course of modern science.

Today’s frantic development in the field of technology has a quality reminiscient of the days preceding the economic crash of 1929: riding on the momentum of the past, on the unacknowledged remnants of an Aristotelian epistemology, it is a hectic, feverish expansion, heedless of the fact that its theoretical account is long since overdrawn – that in the field of scientific theory, unable to integrate or interpret their own date, scientists are abetting the resurgence of a primitive mysticism. (Capitalism: The Unknown Ideal.)

Det senaste exemplet på detta fann min vän Per Nilsson:

Some physicists are uncomfortable with the idea that all individual quantum events are innately random. This is why many have proposed more complete theories, which suggest that events are at least partially governed by extra ”hidden variables”. Now physicists from Austria claim to have performed an experiment that rules out a broad class of hidden-variables theories that focus on realism — giving the uneasy consequence that reality does not exist when we are not observing it (Nature 446 871).

Berkeley skulle ha varit stolt. Per Nilssons kommentar: ”OK, nu har de UTTRYCKLIGEN kommit fram till the primacy of consciousness”.

(Om man vill ha lite bakgrund kan man alltid läsa Travis Norsens artikelserie här. Men ställa inga frågor till mig om detta, för jag är absolut ingen expert i detta avseende.)

Vill ni veta mer om hur ofattbart irrationell och absurd modern fysik är i övrigt, då bör ni se PBS:s dokumentär The Elegant Universe. Visst är det lite underligt hur modern filosofi kan ha ett så dåligt rykte (ofta avfärdat som ett ”flummigt ämne”), medan moderna fysiker tycks kunna komma undan med vad som helst.

Om begräsningar i rösträtten

Q: ”Vilka tycker du borde få rösta? Givet ett rationellt samhälle alltså.”

Alla myndiga medborgare.

”Jag frågar för jag är inte så säker på att jag är nöjd med dagens system där alla över 18 har rösträtt.”

Att man är skeptisk till följd av hur samhället ser ut idag är jag inte ett dugg förvånad över. Men om du nu bytar kontext blir frågan helt annorlunda. Bara så att du är medveten om det.

”Som jag resonerar nu så ser jag inte hur rösträtten skulle kunna härledas från filosofiska principer”.

Om vi talar om ett rationellt samhälle, kan du då härleda det från rationella filosofiska principer? Såsom att staten ska vara en tjänare och att folket har rätt att i fria val som bygger på majoritetsprincipen välja sina företrädare i regering och riksdag. Kom ihåg att i ett rationellt samhälle skulle politikerna vi väljer att rösta på i princip bara kämpa för en sak: skydda våra rättigheter. Varken mer eller mindre.

Det kan tyckas onödigt att vi röstar och har politiker om ändå en överväldigande majoritet är för ett sådant här samhälle. Men som du säkert inser är en sådan här framtida situation inte en garanterad företeelse. Friheten måste man hela tiden försvara och värna om. Så även i ett helt rationellt och fritt samhälle kommer vi att behöva ha bra politiker. Vi måste även då bry oss om politik i den meningen att vi åtminstone måste hålla ett vakande öga över vad politikerna gör och hur pass bra de skyddar individens rättigheter.

I ett rationellt och fritt samhälle bör man rösta för, så att säga, konservativa politiker som vill värna om våra friheter och om det rådande systemet av laissez-faire kapitalism. Men mot vem ska de värna om vår frihet? Mot alla ”progressiva” och radikala politiker som även i ett mestadels rationellt samhälle lär finnas, även om de lär utgöras av en liten minoritet.

”Om vi kunde sätta t.ex en superdator att styra landet och vi kunde vara 100% säkra på att den skulle skydda individens rättigheter utan undantag så vore det en bättre lösning”.

Jag ser det där inte som en lösning. Eller rättare sagt: jag ser det inte som en bättre lösning än att folk tar sitt ansvar och bryr sig om politik. Vilket då och då innebär att de röstar fram sina företrädare i olika fria val. Varför? Därför att det finns inget som stoppar människor från att programmera om datorn eller bara stänga av datorn. Så i slutändan spelar det ingen roll. Det vore mycket bättre, tror jag, om alla som säger sig bry sig om att leva i ett fritt samhälle gör vad de kan för att kämpa sig till ett fritt samhälle. Sedan när vi väl har etablerat ett helt fritt samhälle då får vi fortsätta att handla för att värna om vår frihet. En dator är alltså ingen bättre garanti. Även om vi hade en sådan här dator, måste folket hålla ett vakande öga på de som sköter datorn.

”Nu till frågan om vilka som ska vara röstberättigade. Borde inte det bara vara en fråga om att hitta en demografisk grupp som man kan förvänta sig är ansvarsfulla människor som röstar fram representanter som värnar om människans rättigheter?”

Men vilka skulle dessa vara? Hur avgör man det? Hur bevisar man det? Vem ska avgöra det? Och vad har man för anledning att tro att dessa människor inte kan göra fel? Inte kan ångra sig? Inte ens om man var extremt snäv i sina kriterier, så att endast objektivister fick rösta, skulle jag vara för det. Objektivister är inte mer felfria än andra grupper. Dvs även objektivister kan fela.

Att vara objektivist är ingen garanti för att man är intelligent, kunnig eller rationell. Man kan tycka det, men så är det inte, ty även objektivister har en fri vilja och är kapabla till att göra allt ifrån mer eller mindre allvarliga misstag till att ägna sig åt rena evasioner.

Och även om man anser att objektivister, generellt, tenderar att vara bättre än andra (åtminstone när det kommer till att ha en rationell syn på politiska frågor), hur mycket mer problem kommer vi då inte att se om vi släpper in fler grupper i denna demografiska grupp av väljare? Liberaler i största allmänhet? Vilka liberaler? Och vem eller vilka bestämmer vilka som är liberala nog här?

Poängen är att jag anser i slutändan att tanken att kraftigt begränsa rösträtten till en liten grupp av ”lämpliga” väljare inte är en garanti för någonting. Men även om det för det mesta resulterade i en bättre politik kan jag inte se hur man kan motivera detta, för jag anser att alla vuxna människor, oavsett deras åsikter, har rätt att påverka vem eller vilka som ska företräda dem.

Ayn Rand validerade förresten rösträtten i enlighet med detta tankesätt så här:

The theory of representative government rests on the principle that man is a rational being, i.e., that he is able to perceive the facts of reality, to evaluate, to form rational judgments, to make his own choices, and to bear the responsibilites for the course of his life.

Politically, this principle is implemented by a man’s right to choose his own agents, i.e., those whom he authorizes to represent him in the government of his country. To represent him, in this context, means to represent his his views in terms of political principles. Thus the government of a free country derives its ”just powers from the consent of the governed.” (For the basis of this discussion, see ”Man’s Rights” and ”The Nature of Government” in Capitalism: The Unknown Ideal.)

(Voting is a derivative, not a fundamental, right; it is derived from the right to life, as a political implementation of the requirements of a rational being’s survival.)

[”Representation Without Authorization”, The Voice of Reason.]

Staten är alltså till för att tjäna människor – och staten får endast sin rättmätiga auktoritet genom folkets samtycke. Med vilken rätt kan då politiker stifta lagar och göra sitt jobb – om folket inte har gett dem sitt samtycke genom att rösta på dem?

Naturligtvis har inte folk rätt att kränka andras rättigheter. Att inskräna andras frihet. Att tvinga dem på välfärdspolitik och annat otyg. Det är ju detta, får jag förmoda, som ligger bakom din fullt förståeliga aversion mot att så många med högst olämpliga åsikter får rösta. Men den enklaste lösningen här är att verka för att införa begränsningar på vad politikerna får göra. Dvs att man verkar för en konstitutionell republik eller ett system som påminner om det man ursprungligen hade i USA. Då behöver man inte på samma sätt bry sig om vilka som röstar.

Men vägen dit är lång; att säga att detta är en ”enkel” lösning är att överdriva. Men jag ser det ändå som en bättre lösning. Det är lättare att motivera vad politikerna ska göra och hur deras befogenheter ska vara omskurna än att motivera vilka som ska få rösta eller ej. (Det är, så klart, inte särskilt svårt att utesluta barn eller mentalt efterblivna eller kriminella från de röstberättigade; men det förefaller mig desto svårare att på basis av demografi eller ideologi utesluta dem från att rösta.)

Jag ser dock inte begränsandet av rösträtt som en lösning eller garanti. Varken för att komma dit eller för att bevara det när man väl har kommit dit. Frihet är något vi hela tiden måste kämpa för att uppnå och sedan bevara. Se på USA:s historia som ett perfekt exempel här.

Striden för frihet är långsiktig och är framför allt en filosofisk strid. Så länge filosofin är som den är kommer inte några datorer eller begränsningar i rösträtten lösa problemet. För det som fick folk att överge USA:s grundläggande principer, kan utan tvekan få dem att stänga av en dator eller verka för att ta bort dessa nyligen införda, och i sig problematiska, begränsningar av rösträtten.

Hoppas detta svarar på dina frågor.