Ett arv från den keynesianska välfärdsstaten

PJ Anders Linder skrev i gårdagens SvD en ganska bra artikel om hur relativt fattig mediansvensken har blivit till följd av en politik som har syftat till att få oss att spara mindre och konsumera mera.

Det här är ingen slump. Under lång tid har politiken i Sverige tyckt bättre om Slösa än Spara. En solidarisk samhällsmedborgare ska spendera sina pengar och hålla efterfrågan uppe och hjulen rullande och inte leka småborgare med pengar i madrassen. Folk med egna resurser får bara idéer och blir allmänt uppstudsiga.

Förmögenhetspolitiken har gått ut på att hålla den privata förmögenhetsbildningen i schack och jaga in så mycket pengar som möjligt till staten. Det märks i inkomstbeskattningen, fastighets- och förmögenhetsskatterna och den så ogina behandlingen av företagare.

Men det märks också i socialiseringen av trygghetssystemet och de tvärsäkra löftena om att staten ska ta hand om livets alla skeden, för en sak vet man tack vare nationalekonomin: när folk tror att staten sörjer för framtiden så sparar man mindre på egen hand.

Visst är det fantastiskt? Om man för en politik som syftar till att slösa med välståndet så … slutar man upp fattigare än vad man var från början! *gnuggar mina ögon i misstro*

Läs hela.

En reaktion på ”Ett arv från den keynesianska välfärdsstaten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s