En ironisk insikt?

Varför är högre utbildning så fruktansvärt dyrt i USA? Jacob Sollum förklarar i en Reasonartikel:

Aid supporters also note that the cost of attending college has been rising faster than the rate of inflation for the last two decades. Yet easy money at taxpayers’ expense fuels this escalation. Basic economic theory tells us that boosting the demand for a product or service, which is what government loans and grants effectively do, tends to raise its price.

In a 2005 Cato Institute paper, Hillsdale College political scientist Gary Wolfram reviewed the relevant studies and concluded ”there is a good deal of evidence suggesting that federal financial assistance has the unintended consequence of increasing tuition for all students.” One study found public and private four-year colleges increased net tuition (taking internal aid into account) by 68 cents and 60 cents, respectively, for each additional dollar in Pell Grants. Another study found private colleges raised net tuition by 72 cents for each additional dollar of federal loan aid.

Är det inte lite ironiskt? Det är staten som kränker människors rätt till sjukvård, precis som det också är staten som kränker människors rätt till utbildning.

Staten gör detta hur? Genom att initiera fysiskt våld eller tvång stoppa människor som annars hade haft råd från att skaffa sig sjukvård respektive utbildning. Hur? Genom statliga interventioner som skatter, subventioner, inflation och regleringar. Dessa gör varor otillgängliga för människor, antingen för att de har orsakat en brist eller också för att de har fördyrat dem.

Genom höga skatter stoppar man människor från att göra annars lönsamma affärer med varandra. Genom hyresregleringar stoppar man människor från att bygga billiga och annars lönsamma hyresrätter samtidigt som man stoppar människor från att hyra dem. Genom minimumlöner stoppar man arbetsköpare från att anställa människor som annars hade varit lönsamma för dem samtidigt som man stoppar samma människor från att acceptera erbjudandet av samma jobb. Genom ett system med läkarlicenser stoppar man vissa människor från erbjuda läkarvård samtidigt som man stoppar andra från att acceptera detta erbjudande. Genom inflationsfinansierad välfärdspolitik ser man till att driva upp priserna på mer eller mindre allt, vilket gör att sparandet undermineras, investeringar uteblir, kapitalet rostar sönder och människors köpkraft försämras.

Notera att det verkligan är fråga om fysiskt våld och tvång. Skatter, subventioner, inflation och regleringar är ytterst uppbackat av staten och staten är ett legaliserat våldsmonopol. Betalar du inte skatt hamnar du i fängelse. Centralbankens auktoritet och förmåga att skapa inflation kommer från staten. Fackföreningarnas makt att mer eller mindre tvinga upp lönerna kommer helt från staten. Hyresreglaringar och läkarlicenser är lagar som upprättas genom fysiskt våld eller tvång. Bryter du mot lagen hamnar du i fängelse.

Lägg märke till att andra människors rationalitet är vad som gör dem till ett värde för oss. Rationella människor är ärliga, rättvisa, produktiva och pålitliga människor. Det enda sätt du kan stoppa människor från att vara rationella är genom att stoppa dem med våld eller hot om våld. Så det enda sätt du kan stoppa andra människor från att vara av ett värde för dig, att främja ditt liv, att göra ditt liv trevligare och bättre, är genom att förbjuda dem från att agera i enlighet med deras rationella omdöme, genom att kränka deras rättigheter. (Detta faktum antyder varför det i förbigående sagt inte råder några intressekonflikter mellan rationella människor.) Ändå är detta vad statliga interventioner syftar till och uteslutande resulterar i.

Observera att det finns inga egentliga vinnare här, bara förlorare. Man kan inte åstadkomma något gott genom våld och tvång. Det är inte gott för offren som exempelvis läkarna. Det är inte gott för de påstådda förmånstagarna som exempelvis patienterna. Eftersom det inte råder några intressekonflikter mellan rationella människor är det inte av något objektivt värde för någon människa, att somliga står under fysiskt våld eller tvång.

Om något av detta kommer som en större överraskning för dig, då är det nog hög tid för dig att börja studera rationell nationalekonomi och rationell filosofi. Gör du det kommer du inte bara inse destruktiviteten i statens ingrepp på marknaden. Denna insikt kan verka tämligen deprimerande, men det är den inte. Denna insikt kan nämligen också få dig att se hur mycket bättre världen faktiskt kan bli. Och det är en inspirerande och hoppingivande insikt.

8 reaktioner på ”En ironisk insikt?

  1. Håller inte riktigt med om att det inte finns vinnare. Generellt är det varken gott för patienter eller elever med statsfinansierad vård och utbildning då det driver upp efterfrågan (och därmed priset) precis som du skriver. Dock är det fortfarande en form av omfördelningspolitik och det finns människor som faktiskt får det bättre.

    På det hela taget är det, givetvis, mycket dåligt, men för ett litet antal individer är det bra. Man kan åstadkomma mycket gott med våld och tvång, så länge man står på rätt sida.

  2. Jag kan sträcka mig så långt som att de ”fördelar” som finns för ett ytterst fåtal är för det mesta inget annat än en illusion. De är en illusion för på kort sikt kan det verka som att man vinner på det, men om man tänker efter och framför allt tänker lite mer långsiktigt inser man att man inte vinner något på det.

    Faktum är att jag redan har antytt svaret i inlägget ovan, men det kanske inte framgick så klart som jag trodde. Jag vidhåller att man inte kan åstadkomma något gott alls med våld och tvång. Och jag är uppriktigt sagt extremt förvånad över att höra det komma ifrån dig.

    Jag kan inte ta upp alla tänkbara aspekter av ett fenomen i ett enda blogginlägg; då skulle jag istället skrivit en uppsats eller en bok. Jag har dock skrivit ett flertal artiklar i detta ämne där jag har behandlat flera olika aspekter av frågan. Jag tänker på grund av detta inte upprepa mig.

    Kan du istället förklara för mig vem eller vilka de är som vinner på omfördelningspolitik? På orättvisa i största allmänhet? På att straffa människor för att de är rationella och goda? Hur vinner de? Vad vinner de? Menar du att det trots allt råder intressekonflikter mellan människor som är rationella? Dvs att det är rationellt att begära det som man inte förtjänar? Kom ihåg att tänka långsiktigt. Om du verkligen tror allt detta, då har vi många diskussioner framför oss.

    Eller du menar kanske ”bara” att de _onda_ vinner på att initiera fysiskt våld? Är det detta som avses med att ”stå på rätt sida”? Men hur eller varför är det av ett värde för dig eller någon annan rationell varelse att Osama bin Laden får som han vill?

    Kom också ihåg att det finns flera aspekter av ett fenomen. Du kan därför inte konstatera att någon är en vinnare av omfördelningspolitik endast för att de fick pengar eller för att de slapp att betala för någonting; pengar är inte allt. Bara för att ge ett exempel ur högen:

    Tror du exempelvis att kvaliteten inte lär bli sämre av att man socialiserar sjukvården? Annorlunda uttryckt: tror du att man är en vinnare som patient endast för att man slapp betala för sin sjukvård? Nej, självfallet inte. Vad tror du händer med läkarna som tvingas jobba i den offentliga sjukvården? Ransonerandet av sjukvården gör att många läkare inte vill jobba kvar inom sjukvården. I den mån de är seriösa läkare som tar patienternas hälsa på allvar, kan de inte med gott samvete jobba under vilka omständigheter som helst. Många av dem slutar i frustration; de kan inte jobba under omständigheter som gör det nästan omöjligt för dem att handla i enlighet med deras rationella omdöme. En del stannar kvar och låter istället deras utbrändhet och frustration drabba, just det, patienterna. De sämre läkarna däremot, som inte bryr sig lika mycket om att göra ett bra jobb, lär däremot alltid stanna kvar. Men vilka ”förmånstagare” av ”gratis”vården vinner på det?

    Det finns mycket mer saker som jag skulle kunna ta upp, men detta får räcka för denna gång.

  3. På lång sikt, i ett helt fritt samhälle, vinner ingen på varken våld, tvång eller subventioner. Med dagens förhållanden finns det vinnare på en sida och förlorare på en annan.

  4. Jag skulle tro att Robert menar att samhället, som det ser ut idag, förutsätter vinnare och förlorare i många fall: utsugare och utsugna, den enes bröd blir den andres död – osv. I de fall detta kanske kan stämma, skulle jag påstå att det är staten som är ”vinnaren”, i alla de situationer den använder våld eller hot om våld för att uppnå sina syften.

    Emellertid är det dålig terminologi. Man är inte i egentlig mening en ”vinnare” om man gör på detta sättet. Det är snarare något som alla parter förlorar på, moraliskt, och i längden även ekonomiskt (förutom vad gäller de för staten berättigade funktionerna – naturligtvis).

    ”Dealing with men by force is as impractical as to deal with nature by persuasion.” – Ayn Rand

    “To interpose . . . physical destruction between a man and his perception of reality, is to negate and paralyze his means of survival. To force him to act against his own judgment is like forcing him to act against his own sight. Whoever, to what purpose or extent, initiates the use of force, is a killer operating on the premise of death in a manner wider than murder—the premise to destroy man’s capacity to live. . . . Force and mind are opposites; morality ends where a gun begins.” – Ayn Rand

  5. ”Jag skulle tro att Robert menar att samhället, som det ser ut idag, förutsätter vinnare och förlorare i många fall: utsugare och utsugna, den enes bröd blir den andres död – osv.”

    Jo, men det är ett väldigt ytligt sett att se på saken. Och det är faktiskt icke-objektivt. Ayn Rand skrev:

    The objective theory holds that the good is neither an attribute of ”things in themselves” nor of man’s emotional states, but an evaluation of the facts of reality by man’s consciousness according to a rational standard of value … Fundamental to an objective theory of values is the question: Of value to whom and for what? An objective theory does not permit context-dropping or ”concept stealing”; it does not permit the separation of ”value” from ”purpose,” of the good from beneficiaries, and of man’s actions from reason. (”What is Capitalism?”, Capitalism: The Unknown Ideal, s 23)

    Lite längre fram:

    The objective theory of values is the only moral theory incompatible with rule by force … If one knows that the good is objective–i.e., determined by the nature of reality, but to be discovered by man’s mind–one knows that an attempt to achieve the good by physical force is a monstrous contradiction which negates morality at its root by destroying man’s capacity to recognize the good, i.e., his capacity to value. Force invalidates and paralyzes a man’s judgment, demanding that he acts against it, thus rendering him morally impotent. A value which one is forced to accept at the price of surrendering one’s mind, is not a value to anyone; the forcibly mindless can neither judge nor choose nor value. An attempt to achieve the good by force is like an attempt to provide a man with a picture gallery at the price of cutting out his eyes. Values cannot exist (cannot be valued) outside the full context of a man’s life, needs, goals, and knowledge.

    Men det är just detta som man måste ignorera när man säger att det finns vinnare av t ex omfördelningspolitiken; de utsugna vinner inte på det; det finns inget värde i att bli exploaterad. Och eftersom det inte råder några intressekonflikter mellan rationella människor, eftersom man vinner inget på att vara orättvis, är det inte heller av ett värde för någon annan. Vilket de också upptäcker om och när de väljer att tänka efter vad det är som faktiskt händer.

    Utsugaren då? Vinner inte han. Nej och jag har grundligen förklarat, i flera inlägg, varför. Jag tänker inte upprepa mig här och nu. De som är intresserade kan läsa mina gamla inlägg. Förresten har både Ayn Rand, Leonard Peikoff och Tara Smith behandlat och besvarat dessa frågor ganska grundligt i sina böcker och essäer. Andra objektivistiska författare och filosofer har också besvarat det. Ingen har, såvitt jag vet, levererat ett hållbart svar på dessa resonemang. De flesta som har försökt har, med tanke på hur de har valt att formulerat sig, aldrig gjort ett försök att förstå resonemanget. De må ha låtit deras blick passera sida upp och sida ned i OPAR, men de har inte läst. Att förstå idéerna man vill vederlägga är en ganska grundläggande förutsättning för en rationell och seriös diskussion. Att behöva rätta meningsmotståndaren stup i kvarten, är ett dödfött projekt.

    Jag vill dock bara kort anföra följande tillägg till Ayn Rand citatet ovan. Följande syftar till att visa dels betydelsen av kontext, dels betydelsen av principer, dels betydelsen av objektivitet: Ta människor som svälter sig själva för att gå ned i vikt. Ofta går man ned i vikt antingen för att man vill se bättre ut eller för att ens hälsa kräver det. Eller både och. Om jag svälter mig själv för att gå ned i vikt, då kommer jag att gå ned i vikt. Men är det värt det? Är det ett bra sätt att gå ned i vikt? Nej. Självfallet inte. Men om man är ytlig och kortsiktig i sitt tänkande, då skulle man säkert kunna tro det. Fler retoriska följdfrågor man kan och bör ställa sig: Vinner du på att dina vänner ägnar sig åt självsvält? Vinner du på att din kärlek ägnar sig åt självsvält? Vinner du på att samhällsbärarna ägnar sig åt självsvält?

    Likaså, om man är så ytlig och kortsiktig i sitt tänkande att det enda man tänker på är pengar, då kan man säkert se många vinnare i en välfärdsstat: somliga får pengar på andras bekostnad. Så en del vinner, andra förlorar. Men det är ytligt att tänka så för pengarna är inte allt. (Framför allt inte i en välfärdsstat, där pengarna dessutom hela tiden blir mindre och mindre värda.) Det är också kortsiktigt för välfärdspolitiken underminerar också grunden för välfärdsstatens fortsatta existens genom att straffa produktivt arbete och belöna parasitism. Välfärdsstaten är en utspädd form av socialism, och likt socialismen är det inget annat än ett enda utdraget självmord. Även denna schematiska redogörelse är lite väl ytlig, för det finns så mycket mer här man kan säga om det onda med välfärdsstaten – det onda för de utsugna men även för utsugarna, de påstådda förmånstagarna. Men det har jag redan tagit upp i tidigare inlägg. Jag har redan sagt mer än vad jag hade tänkt. Så jag stoppar här.

  6. En sak som jag kom på. Ayn Rand skrev: “To interpose . . . physical destruction between a man and his perception of reality, is to negate and paralyze his means of survival. To force him to act against his own judgment is like forcing him to act against his own sight. Whoever, to what purpose or extent, initiates the use of force, is a killer operating on the premise of death in a manner wider than murder—the premise to destroy man’s capacity to live.”

    När man läser detta kan man först tro att hon endast redogör för varför det är dåligt för en människa att bli utsatt för initierandet av fysiskt våld. Men som jag ser det kan man även läsa ut en annan implikation av detta (en implikation som faktiskt är temat för Atlas Shrugged; betydelsen av ”the men of ability”), men den är endast tydlig om man har hela kontexten bakom sig. Det blir kanske lättast om man snabbt gör sig påmind om principen om ”The Pyramid of Ability”. Givet denna kontext blir det nämligen uppenbart att detta citat även förklarar det onda med att initiera fysiskt våld för utövaren. Uttryckt i principiella termer: gör man det omöjligt för samhällsbärarna att överleva, då kommer livet att i längden bli omöjligt för alla andra också. Även ”vinnarna”. Låter detta ”rationalistiskt”? Studera då länder som Zimbabwe.

  7. Henrik: ”… samhället, som det ser ut idag, förutsätter vinnare och förlorare i många fall: utsugare och utsugna, den enes bröd blir den andres död – osv.”

    Det är en falsk premiss, men det är ju också så att om människor accepterar premissen, blir den till en ”självuppfyllande profetia”. Går man med på att det hela går ut på att ”äta eller ätas”, så vill man ju hellre äta än ätas; och om det går ut på att ”skinna andra på pengar eller låta sig skinnas”, så vill man ju helst inte höra till dem som låter sig skinnas. Om man nu alltså inte också accepterar självuppoffring som ett moraliskt ideal, förstås.

    Nu är det ju sant, som Carl påpekar, att det man ”vinner” i en sådan här kamp inte är särskilt mycket, att det snabbt går förlorat igen, och att man ser det om man bara vidgar perspektivet och sätter in den lilla ”vinningen” i en vidare kontext. Men tyvärr betyder det inte att ”vinsten” är helt och hållet illusorisk; även om det är en vinst ”för stunden”, kan den stunden bli rätt lång.

    Det kanske finns fler exempel, men det exempel jag först kommer att tänka på är inflation. När en centralbank skapar nya pengar ”ur tomma intet” finns det alltid en grupp människor som får dessa pengar i handen innan priserna hunnit stiga, och en annan som får dem i händerna först efter det att priserna stigit. Den förra gruppen vinner förstås på bekostnad av den senare. Och nu kan man ju säga att denna vinst är kortsiktig och att inflationen förr eller senare kommer att leda till att ekonomin kollapsar, vilket även den förra vinnargruppen förlorar på. Men det tar ju tid, innan det händer!

    Till yttermera visso: den vanliga lösningen när inflationens skadeverkningar börjar visa sig är ju att spä på inflationen ytterligare. Och de som vann i den första vändan är, såvitt jag kan förstå, samma grupp som kommmer att vinna i den andra, tredje och n:te vändan också. (Eftersom de nya pengarna kommer ut i ekonomin via lånemarknaden, består vinnargruppen rimligen av personer eller företag som är i en position att ta stora lån, pengar som de då kan använda innan priserna stigit. Och den gruppen kommer rimligen att förbli densamma från den ena ”inflationsvändan” till den andra.)

    Vinnargruppen i det här exemplet får förstås ett ”vested interest” i att inflationsekonomin fortsätter, eftersom den gång på gång vinner på den. När sedan nemesis drabbar, i form av depression och/eller hyperinflation, kanske de vaknar till insikt, ifall de skulle ha någon insikt att vakna till.

    Ja, det här var alltså veckans pessimistiska betraktelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s