Adam Nelvin får till det

I det senaste numret av Captus finns det åtminstone två artiklar som är bra. Den ena är Adam Nevlins ”Brott och straff” i vilken han går igenom vad han ser som bra argument för och emot dödsstraffet. Bakgrunden är förstås Saddam Husseins avrättning.

Själv tycker jag inte alls att de argument som Nelvin tar upp som goda invändningar mot dödsstraffet är några goda invändningar alls. Men det är inte det som är det viktiga här. Nej, det viktiga är hans avfärdande av ett i synnerhet mycket dåligt motargument, nämligen idén att rätten till liv gör att det är fel med dödsstraff. Vad dödsstraffmotståndarna helt ignorerar är kontexten; alla moralprinciper är absoluta – men bara inom en given kontext. Utan denna kontext blir rättigheter inget annat än intrinsikala begrepp, dvs flytande abstraktioner, dvs abstraktioner utan någon koppling till verkligheten.

Så här skriver Adam Nelvin:

[E]tt argument mot att avrätta Saddam förstår jag inte: att det skulle bryta mot någon grundläggande moralisk grundsats och därmed vara oförenligt med den ”humanism” som västerländska stater förväntas leva upp till. I ett pressmeddelande skriver till exempel folkpartiets Birgitta Ohlsson och Mikael Persson att ”Dödsstraffet…strider mot rätten till liv, vår allra mest grundläggande mänskliga rättighet.”

Jaha?

Tycker inte Ohlsson och Persson att rätten till frihet är en grundläggande mänsklig rättighet? Och i så fall, hur försvarar de fängelsestraff? Och tycker inte Ohlsson och Persson att äganderätten är en mänsklig rättighet? Och i så fall, hur ser de på böter? Och tycker inte Ohlsson och Persson att det är viktigt att försvara den privata integriteten? Och i så fall, vad anser de om till exempel elektroniska fotbojor?

Jag vill inte vara fånig, men saken är den att Ohlsson och Persson tappat bort en alldeles avgörande aspekt av liberal rättighetsfilosofi. Och eftersom de inte är medvetna om det slår de knut på sig själva.

Den traditionella liberala synen är att människor har rätt till liv, frihet och egendom. Men detta är givetvis rättigheter man måste förtjäna, genom att respektera dem hos andra. Och därför är det fullt legitimt att bötfälla snattare, eller att begränsa rörelsefriheten för hustrumisshandlare, eller att kasta våldtäktsmän i fängelse. Jag har svårt att se varför det inte på samma sätt är legitimt att avrätta en mördare och krigsförbrytare.

Och kom inte dragandes med nått larv om öga för öga och tand för tand. Enligt det mottot förtjänar Saddam att avrättas hundra tusen gånger om. Dessutom är det en grundläggande civilisatorisk princip att straffet skall stå i någon slags proportion till brottet.

Jag säger inte att det var rätt att hänga Saddam. Det finns massor av islamologer och utrikesministrar och ledarskribenter som kan intyga att det inte var det. Men kom inte och påstå att avrättningen stred mot någon grundläggande rätt till liv. Den rätten förbrukade Saddam Hussein för länge sedan.

Bravo!

14 reaktioner på ”Adam Nelvin får till det

  1. Om dödsstraff kränker rätten till liv, då kränker fängelse rätten till frihet och böter rätten till egendom. Är dödsstraff mord? Är fängelse slaveri? Är böter stöld? Vad som tillämpas på dödsstraff måste även tillämpas på andra straff, allt annat är inkonsekvent. Om man motsätter sig dödsstraffet av det här skälet, motsätter man sig straff av brott ö. h. t.

    Jag motsätter mig oftast dödsstraffet av det enkla skälet att det inte är produktivt. Den dömde borde kompensera offret för sina brott, om så möjligt, eller på annat sätt kunna dömas till produktivitet. I fallet Saddam vore detta dock främst löjligt. Han kunde inte kompensera sina offer, han kunde inte få någon dom som ens tillnärmelsevis rättade till vad han gjort.

  2. Bara en sak jag kom att tänka på. Ett argument för livstidsfängele och mot dödsstraff jag inte längre tycker är så bra, är att dödsstraffet kan man inte ta tillbaka när det väl är utfört, vilket man däremot kan med livsstidsdömda. Tja, det är ju onekligen sant. Men ponera att du låser in en oskyldig människa i 30 år. Hur ”tar man tillbaka” det? INGA pengar i världen kan ge någon tillbaka 30 år av sitt liv.

    Idén att man ska motsätta sig dödsstraffet eftersom det är inte är produktivt förstår jag inte alls. För det första är syftet med bestraffning två saker: 1. rättvisa 2. skydda allmänheten. Är brottet av en sådan natur att kompensation är möjlig och tillräckligt (givet målet att uppnå rättvisa), då är det helt i sin ordning att man döms till det. Säg att man stjäler ett äpple. Det vore löjligt om man hamnade i fängelse för det. Då vore det rimligt att man löser det genom att man blir tvungen att helt enkelt betala för äpplet.

    Men hur ska en ”vanlig simpel” mördare (i motsats till massmördare som Saddam Hussein) lättare kunna kompensera sina offer ekonomiskt? Det går av uppenbara skäl inte. Hur ska de ens kunna kompensera offrets anhöriga? Personer som man tycker om och älskar är OERSÄTTLIGA, så ingen penningsumma i världen kommer att räcka.

    Eller är det tänkt att de ska bli de anhörigas slavar i resten av deras liv? Förutom alla enorma praktiska problem med denna lösning såsom att mördaren kanske mördar de anhöriga i sitt försök att fly undan sitt slaveri eller att mördaren dör innan de anhöriga dör, alla enorma övervakningskostnader som förmodligen gör slaveriet olönsamt, vet jag inte om ens det räcker för att uppnå sann rättvisa. Vem vill, förresten, som anhörig ta emot pengar från mördaren som tog en käresta ifrån en? Ständigt bli påmind om den enorma orättvisan i situationen, om det onda i mördarens brott, om den stora förlusten . . . varje gång man får pengar.

    Nej, mördare förtjänar att dö. Punkt och slut. Det ENDA argumentet för att inte ha dödsstraff är för att man vill minimera risken för att oskyldiga avrättas. Det är ett legitimt skäl för det är en ytterst legitim oro. Jag har inte bestämt mig ännu hur jag förhåller mig till detta, men det finns ju åtminstone två problem med denna legitima oro. För det första lär ju oskyldiga få betala med sina liv, just eftersom man lät mördarna leva. Mördare har en tendens att mörda andra fångar eller besökare till fångar eller fångväktare. De har också en tendens att fly och mörda igen när de väl har gjort det. Så med samma resonemang kan man, verkar det som, också motivera dödsstraffet. Dvs just för att man vill minimera antalet oskyldiga offer i sammanhanget. Men vidare verkar det som att det är en myt att oskyldiga har avrättats i USA i modern tid. Om det är sant, dvs att det är en myt, då verkar slutsatsen ganska given, om ni frågar mig.

    Invändningar någon?

  3. Syftet med straff är i mina ögon tvåfalt. Ett straff ska hindra individen från att begå nya brottsliga handlingar. Om detta sker genom inspärrning, avrättning eller på annat sätt spelar mindre roll. Dessutom ska ett straff återbetala offret (så gott det går). Återbetalning ska dock ske med grova premier, så att någon som stulit 1000kr måste betala tillbaka mångfalt och någon som gjort sig skyldig till grövre brott, typ, måste överlåta all sin egendom samt vara skuldsatt förevigt. Dagens straffskalor är dock väldigt annorlunda, vilket är synd.

    Sekundärt bör straffskalor även avskräcka potentiella brottslingar. Detta fungerar dock nästan enbart för yrkesbrottslingar som tycker riskerna blir för stora. Andra kommer sannolikt begå brott oavsett vilka straff de riskerar.

    Det enda legitima skälet mot dödsstraff är straffet är totalt oåterkalleligt – vilket är ett mycket gott skäl. Livstid kan åtminstone kortas ner, även om det är mer än lite surt att ha suttit inspärrad i trettio år för något man inte gjort. Dödsstraff bör användas med yttersta försiktighet och endast när inga tvivel (eller helst färre, om det skulle gått) föreligger.

    För skyldiga mördare är dödsstraffet annars en oerhört lindrig bestraffning. De kommer ju undan med att endast betala med ett liv för ett liv de tagit.

  4. En fråga beträffande detta: ”Dessutom ska ett straff återbetala offret (så gott det går). Återbetalning ska dock ske med grova premier, så att någon som stulit 1000kr måste betala tillbaka mångfalt och någon som gjort sig skyldig till grövre brott, typ, måste överlåta all sin egendom samt vara skuldsatt förevigt. Dagens straffskalor är dock väldigt annorlunda, vilket är synd.”

    Blir det inte ändå lite Oproportionerligt? Och i så fall, blir det då inte orättvist?

  5. Är inte säker på att jag vet vad du menar. Oproportionerligt hur? Oproportionerligt för vem?

    Offret bör förr ersättas i överkant i den mån det går. Brottslingen har ju inskränkt offrets frihet och har därmed försakat sin rätt att bli ”rättvist” eller ”proportionerligt” behandlad. Det var därför jag föreslog någon form av premium så en brottsling inte kommer för billigt undan.

    Exempelvis: Om någon blir permanent handikappad pga grov misshandel är det väl föga intressant om gärningsmannen får gå från hus och hem och förevigt arbeta för att ‘återbetala’? Det är ju gärningsmannen som satt sig i denna sits och inte offret. Gärningsmannen bör inte visas någon större hänsyn.

    Så visst, ibland kommer det fortfarande vara oproportionerligt och orättvist. Vissa saker kan inte ersättas och i dessa fall bör det bästa göras av situationen. Att brottslingen förevigt slavar för offret är en sådan lösning, även om jag inte vet hur detta skulle skötas rent tekniskt.

  6. Nu framförde i och för sig jag detta motargument mot dödsstraffmotståndarnas ”rätt till liv”-argument långt för Adam Nelvin:

    http://stefanmikarlsson.blogspot.com/2006/11/good-and-bad-arguments-against-death.html

    ”Is it because it is always wrong to kill someone? That everyone has a right to life, and that the justice system cannot violate the normal moral laws? But if it is wrong with the death penalty because murder is wrong, isn’t prison and fines wrong because kidnapping and theft is wrong? This argument is not really an argument against death penalty, but against all forms of punishment.

    The point is that criminals by not respecting other people’s rights have given up their moral claim on others to respect their rights. And as murderers have chosen that they do not respect other people’s right not be killed, they cannot claim any right not to be killed by others.”

    Jag är därför i princip för dödsstraff, även om jag som skrev då, inte ser det som en viktig fråga eftersom livstids fängelse ju är nästan lika strängt som dödsstraff och eftersom man då i de få fall där man upptäcker senare att någon dömd i själva verket var oskyldig kan till viss del kompensera den oskyldigt dömde. Detta argument mot dödsstraff är i och för sig inte så där jättestarkt eftersom det trots allt är ganska ovanligt att man upptäcker att dömda för mord var oskyldiga. Man kan väl därför uttrycka det som så att argumentet inte är tillräckligt starkt för att ändra mitt principiella försvar av dödsstraff, men tillräckligt starkt för att göra införandet av dödsstraff till en relativt oviktig fråga.

    Jag ställer mig dock negativ till Roberts föreslagna idéer om evigt slaveri och överbestraffning av brottslingar. Brottslingar kan endast anses ha gett upp sin rätt att få sina rättigheter respekterade av andra till den grad de underlåtit respekt för andras rättigheter. I den grad de fortfarande respekterar andras rättigheter måste deras rättigheter anses intakta. Att låt säga avrätta en snattare vore ju grov överbestraffning och ja en rättighetskränkning eftersom snattaren inte kränkt andras rätt till liv och därför måste anses ha sin rätt till liv intakt. Att säga att han ”försatt sig i situationen” förändrar inte att det objektivt är överbestraffning.

  7. Det finns naturligtvis risker med att man dömer en oskyldig person, i de flesta fall. Fallet Hussein är dock knappast ett sådant. En oskyldig kan dömas till döden, men en oskyldig kan som sagt även dömas till 30 år i fängelse. Hur tar man tillbaka det, hur kompenserar man en sådan sak? Det gör man inte, det kan man inte. Naturligtvis förtjänar en sådan person ett enormt skadestånd, men till vilken summa pengar skulle du själv sitta i fängelse i 30 år? Eller tio år? Eller ens fem år? Man kan helt enkelt inte kompensera sådana saker fullt ut.

    Dödsstraffet är omtvistat bland nyliberaler, och jag läste nyligen Rockwells text där han tar avstånd ifrån dito. Somliga är för det, och somliga är det inte. De som är emot dödsstraffet brukar säga något i stil med hur hemskt det är att ge staten rätten av döda människor. Är det då inte ”hemskt” att ge staten rätten att fängsla dem? Att bötfälla dem? Argumentet tycks tala emot alla former av straff, ärligt talat. Penn Jillette upprepar ”you’re killing another human being!” men är det alltid fel? Är det fel att döda i självförsvar, exempelvis? Om man får döda medan dådet pågår, varför inte när dådet avslutats? Eller skall man komma undan med brott, om man lyckas fullborda dem?

    Ja, den här debatten kan bli hetsk, och många har olika åsikter. Men jag håller med dig helt och fullt, Svanberg, att straffet för Hussein inte var ”öga för öga”, och att det var det bästa möjliga. Är ”öga för öga” fel, för övrigt? Per se? Om en vän stjäl ur min ficka kommer denne förlora både det personen stal och min vänskap. Personen ville ha A, men förlorade både A och B. Personen förlorar två ”ögon”, men jag inget. Jag vill bara emfasera att den här debatten många gånger helt hemfaller åt blind emotionalism, vilket grumlar alla argument. Till sidst og syvende kan jag inte anse mig ha rätt att leva, om jag går ut på gatan och drämmer en yxa i någons huvud.

  8. Stefan: ”Jag ställer mig dock negativ till Roberts föreslagna idéer om evigt slaveri och överbestraffning av brottslingar. Brottslingar kan endast anses ha gett upp sin rätt att få sina rättigheter respekterade av andra till den grad de underlåtit respekt för andras rättigheter. I den grad de fortfarande respekterar andras rättigheter måste deras rättigheter anses intakta. Att låt säga avrätta en snattare vore ju grov överbestraffning och ja en rättighetskränkning eftersom snattaren inte kränkt andras rätt till liv och därför måste anses ha sin rätt till liv intakt. Att säga att han “försatt sig i situationen” förändrar inte att det objektivt är överbestraffning.”

    Jag instämmer fullständigt. En sak till: den enda anledningen att jag inte uppmärksammade ditt försvar av dödsstraffet på samma grunder, var för att jag hade glömt bort ditt inlägg. Sedan var det också så att jag blev mest lite imponerad över att detta argument kom upp på Captus. Brukar inte bli imponerad av argumentationen som förs i deras artiklar, så när jag då såg detta blev jag positivt överraskad. Men på din blogg är rationell argumentation lite av en standard. ;)

  9. Henrik: ”Men jag håller med dig helt och fullt, Svanberg, att straffet för Hussein inte var “öga för öga”, och att det var det bästa möjliga. Är “öga för öga” fel, för övrigt? Per se? Om en vän stjäl ur min ficka kommer denne förlora både det personen stal och min vänskap. Personen ville ha A, men förlorade både A och B. Personen förlorar två “ögon”, men jag inget. Jag vill bara emfasera att den här debatten många gånger helt hemfaller åt blind emotionalism, vilket grumlar alla argument. Till sidst og syvende kan jag inte anse mig ha rätt att leva, om jag går ut på gatan och drämmer en yxa i någons huvud.”

    Du har nog (ärligt) missförstått mig och du har nog också (ärligt) missförstått hela idén bakom ”öga för öga”. Straffet som Saddam Hussein fick var visst ett verk av ”öga för öga”. Varför det? Därför att det var proportionerligt till hans brott. Begår man mord – det värsta brottet – då förtjänar man det värsta straffet – att betala med sitt liv.

    Principen bakom ”ett öga för ett öga” handlar om proportionalitet och det är en i allra högsta grad rationell aspekt av rättvisa och definitivt en princip som bör prägla våra lagar och domstolsbeslut. Tyvärr gör den inte det idag. Straffet för brott som inte har några offer är ofta mycket högre än exempelvis brott som faktiskt har offer. Och även när folk får ett straff som börjar närma sig ett rättvist och proportionerligt straff (t ex ”livstid” för mördare) händer det alldeles för ofta att straffet INTE är livsstid och att de släpps ut innan de har dött i fängelset. Det finns många fler exempel.

    Ditt exempel om en vän som stjäler från en annan ”vän” och som sedan förlorar inte bara föremålet han stal utan även sin ”vänskap” kan tas som att det är ”oproportionerligt”, eftersom straffet var större än brottet. Men det var det inte; att säga upp sin vänskap med en sådan person är definitivt proportionerligt.

    Det är ett irrationellt och oärligt ”missförstånd” av principen som folk ibland kommer med för att argumentera emot rättvisa (och jag säger inte att du har gjort dig skyldig till detta ”missförstånd”). ”Missförståndet” är att om man begår mord ska man avrättas, därför säger de att i så fall ska folk som begår en våldtäkt ska våldtas, osv. Detta är alltså en ”halmgubbe” av denna princip som de angriper.

    Proportionalitet inom rättvisa och i synnerhet när det kommer till de domar som ska ske i en rationell rättstat ska först och främst ge sitt uttryck genom att straffskalorna är rationellt rangordnade. Det vill säga straffet för mord är hårdare än straffet för dråp, som i sin tur är hårdare än straffet för grov misshandel, som i sin tur är hårdare än straffet för mild misshandel, och så vidare.

    Den rationella valideringen av proportionalitetsaspekten av rättvisa är det faktum att det vore just orättvist att låta folk betala ett lågt pris för ett allvarligt brott och vice versa. Och rättvisa är en rationell moralprincip eftersom det ligger i vårt egenintresse att behandla människor rationellt, dvs att ta dem för vad de är, att ge dem vad de förtjänar – vare sig det handlar om belöningar eller om pålagor. Om man behandlar vänner orättvist, lär man förlora sin vänskap och därmed gå miste om ett värde. Om man behandlar skurkar orättvist, lär man uppmuntra dem att fortsätta förstöra för en själv och andra och därmed gå miste om värden. Genom att behandla de goda på ett rättvist sätt, kommer man att uppmuntra folk till att fortsätta vara goda och därmed verkar man för att vinna och bevara sina värden.

  10. En sak till Stefan: ”Jag är därför i princip för dödsstraff, även om jag som skrev då, inte ser det som en viktig fråga eftersom livstids fängelse ju är nästan lika strängt som dödsstraff och eftersom man då i de få fall där man upptäcker senare att någon dömd i själva verket var oskyldig kan till viss del kompensera den oskyldigt dömde. Detta argument mot dödsstraff är i och för sig inte så där jättestarkt eftersom det trots allt är ganska ovanligt att man upptäcker att dömda för mord var oskyldiga. Man kan väl därför uttrycka det som så att argumentet inte är tillräckligt starkt för att ändra mitt principiella försvar av dödsstraff, men tillräckligt starkt för att göra införandet av dödsstraff till en relativt oviktig fråga.”

    Detta håller jag också med om fullständigt.

  11. För att förklara mig lite tydligare. Evigt slaveri osv. är bara (dåliga) teoretiska exempel på hur grova brottslingar eventuellt skulle kunna ersätta sådant som är oersättligt. Fysisk hälsa och dylikt har i princip ett oändligt högt pris, och i så fall ska ersättningen vara så nära oändligt hög det går.

    Eventuell ”överbestraffning” är endast ett försök att hindra underbestraffning. Om det är det är svårt att hitta ett jämviktsläge där straffet är i exakt proportion till brottet ser jag hellre att fördelen ligger hos offret än brottslingen.

  12. Vill man straffa Saddam så borde man låtit honom leva… är han så psykotisk att hans brott aldrig av honom själv inses och förstås så är det ju trist, men att komma så lindrigt undan som att få dö är väl knappast ett straff… snarare en befrielse (utan några som helst avseenden på vad som händer efter döden). I just Saddams fall så var väl ett ytterligare syfte att avskräcka, vilket lär få motsatt effekt i samhällen där martyrskap är vackert. Dags för världspolisen att läsa på om kulturer i världen kanske?

  13. Stefan K: ”Nu framförde i och för sig jag detta motargument mot dödsstraffmotståndarnas ‘rätt till liv´’-argument långt för Adam Nelvin.”

    ”For the record”, så har jag också framfört samma argument för några år sedan. Och jag är säker på att *någon* annan har framfört det före mig. Det vore ju för hemskt annars!

  14. Carl: ”Men vidare verkar det som att det är en myt att oskyldiga har avrättats i USA i modern tid.”

    Ett av de mest kända fallen inträffade iofs inte i USA utan i England: en man vid namn Timothy Evans dömdes och avrättades för att ha mördat sin hustru och sin dotter. Några år senare kom det fram att morden i själva verket begåtts av hans granne, John Christie (som också hade mördat en hel drös andra kvinnor). Evans blev postumt benådad av drottningen, men det var ju så dags då…

    USA då? Ja, för ett par år sedan tittade jag på ett program i serien Forensic Detectives på Discovery, som tog upp två fall där personerna dömts till livstid för mord, och modern DNA-teknik sedermera visade att de omöjligt kunde vara skyldiga. Dessa personer hade ju turen att dömas i delstater som inte har dödsstraff. Men det visar väl ändå att risken för felaktiga dödsdomar existerar?

    Risken för att Saddam Hussein skulle ha blivit oskyldigt avrättad får väl å andra sidan betecknas som obefintlig, även om någon anhängare av David Hume kanske har en avvikande synpunkt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s