Svanberg vs Krauthammer

Charles Krauthammer hade för ett tag sedan ett tal som den 18 december publicerades i sin helhet på RealClearPolitics. Ni kan läsa det här. Jag kommer, för de som har läst mina tidigare analyser av ”kriget mot terrorismen”, säkerligen att framstå som tjatig, detta då jag i princip endast kommer att upprepa mycket av det jag har sagt i snart ett års tid nu. Men så länge som de neokonservativa och deras vilseledda sympatisörer upprepar ungefär samma dåliga argument för deras falska lösningar, känner jag mig nödgad att också besvara dem. Även om det innebär att jag måste upprepa mig.

Och jag tycker att det finns flera allvarliga fel i Charles Krauthammers analys. Krauthammer säger att fienden inte bara är några tusen terrorister som gömmer sig i några grottor i bergen mellan Pakistan och Afghanistan. Detta är helt riktigt. Fienden är en ideologisk rörelse. Det är helt riktigt. Sedan säger han att den enda lösningen är att USA gör slut på förutsättningarna som göder denna ideologiska fiende. Också helt riktigt. Men vad betyder det? Han skriver:

This meant changing the internal structure of Arab regimes and in a larger sense the culture of the Arab/Islamic world. This had been the one area of the world that uniquely had been untouched by the modernizing and democratizing influences of the postwar era. East Asia had famously taken off economically and politically, in Japan, Korea, Taiwan and elsewhere; Latin America and even some parts of Africa had democratized; of course, Western Europe had been democratic ever since World War II, but now Eastern Europe had joined the march. Only the Arab/Islamic world had been left out. Unless it was somehow encouraged and brought along on that march, it would remain recalcitrant, alienated, oppressed, tyrannical, and the place from which the kind of atavistic attacks on America and the West that we have seen on 9/11 and since would continue.

Lite längre ned säger han:

And again, the reason is not, as many critics now claim, that there is something intrinsic within Arab culture that makes them incapable of democracy. Yes, there are political, historical, and even religious reasons why the Arabs might be less prepared to be democratic in their governance than, say, East Asians or Latin Americans.

Detta antyder att Krauthammer, likt de neokonservativa, tror att problemet är för lite demokrati och att lösningen därför är en demokratisering av Mellanöstern. Detta är fel.

Det är bara sant att fria länder inte utgör fiender till varandra. Men frihet och demokrati är inte samma sak. Tvärtom. Och det har vi också fått bekräftat i de nyligen demokratiserade länderna i Mellanöstern. Inget nyligen demokratiserat land i Mellanöstern har valt att rösta för frihet. De har istället röstat för islamiska eller kollektivistiska partier. Islamisterna har fått makten i många av dessa länder, en makt som de förmodligen aldrig hade kunnat skaffa sig på egen makt. Dessutom har de, vilket är ännu värre, numera fått internationell legitimitet just eftersom de har blivit valda på en demokratisk väg. Detta gör att om USA exempelvis försöker stoppa hotet från dem, lär USA bli ännu mer fördömt än vad det blev när de störtade en massmördare till diktator. Så USA har målat in sig i ett hörn här. Mycket dumt gjort.

Detta är ändå inte det värsta. Vad Krauthammer glömmer bort här är att ”demokratiseringen” av Tyskland och Japan inte kunde ske förrän de allierade hade, med bomber, fullständigt krossat tyskarnas och japsarnas förmåga och vilja att fortsätta kriga, och, vilket är viktigast av allt, genom att göra detta såg de också till att en gång för alla fullständigt krossa nazismens och shintoismens legitimitet som ideologiska rörelser. När folket så klart och tydligt såg framför sig hur dessa ideologier endast resulterade i ofattbar död och förstörelse för dem själva, fanns det inte längre någon som var villig att slåss till livet för dessa ideal. (Läs mer om detta här.)

Ingenting i det som de neokonservativa har gjort sedan den 11 september eller ens föreslagit att göra, skulle kunna ha samma effekt i Mellanöstern. Det finns flera skäl till det. Ett sådant skäl är att de neokonservativa slaviskt följer teorin om rättvist krig (läs mer om den här). Att ett litet skitland som Libyen darrade efter Saddam Husseins fall, bevisar ingenting. Att man kan skrämma svaga och fega länder till lydnad är ju bra, men fullt väntat. Det väsentliga är ju att skrämma de ideologiskt och militärt starkare fienderna till lydnad. Men med detta har USA misslyckats fullständigt. Se på Iran. Se på deras handlingar och lyssna på deras retorik. De är inte ett dugg avskräckta av USA. De beter sig snarare som om de ser på USA som en papperstiger. Vem kan egentligen klandra dem för att se på USA på det sättet?

Men, tro det eller ej, hur illa detta än är, så är det fortfarande inte det värsta. Det värsta är att en seger aldrig var syftet med kriget i Irak eller Afghanistan. Genom att sätta upp demokratisering som det främsta målet gjorde man också det till ett substitut för seger. Om demokrati är idealet, vilket de allra flesta tycker (eftersom de flesta är anhängare av en populär form av kollektivism som säger att ”majoritetens vilja” är måttstocken för moralen), då följer det i praktiken att förverkligandet av fiendens vilja, de fanatiska islamisterna och deras miljontals anhängare över hela Mellanöstern, är målet i Mellanöstern. Och fienden vill förinta USA och Israel, teokratisera hela Mellanöstern, och till slut etablera islam som den enda religionen på hela jorden. (För en mer detaljerad analys här se Yaron Brooks anförande om saken på aynrand.org.)

En annan sak man kan fråga sig är varför en demokratisering av t ex Irak är så avgörande för demokratiseringen av resten av Mellanöstern. Det har i över femtio år funnits en demokrati i Mellanöstern, men det har inte fått muslimerna på bättre tankar. Jag tänker förstås på staten Israel. Visst, muslimerna är hjärntvättade, men det finns ju idag inget som hindrar ledarna i Iran eller Syrien eller Saudiarabien eller någon annanstans, att hjärntvätta folk om naturen hos det demokratiska Irak precis som de lyckades med att hjärntvätta folk om naturen hos det demokratiska Israel.

Krauthammer har en egen underlig teori om varför demokrati inte ”fungerar” i Mellanöstern (vilket inte är sant: det fungerar, han bara gillar inte vad han ser när muslimerna och araberna röstar).

[T]he problem, I believe, is Iraq’s particular culture and history. This after all is a country that was raped and ruined for thirty years by a uniquely sadistic and cruel and atomizing totalitarianism.

Det var detta som gjorde irakierna så religiöst fanatiska och kollektivistiska, menar Krauthammer: ”All that was left to the individual in Iraq was to attach himself to a mosque or clan or militia. That’s why at this earliest stage of democratic development Iraqi national consciousness is as yet too weak and the culture of compromise too underdeveloped to produce effective government enjoying broad allegiance”. Jag ger inte mycket för denna teori. Den vänder och vrider helt på relationen mellan orsak och verkan. Det är religiös fanatism och kollektivism som ger upphov till totalitära samhällen och inte tvärtom som Krauthammer verkar tro. Det var likaså kommunismen som gav upphov till Sovjetunionen, nazismen som gav upphov till Det tredje riket, shintoismen som gav uppphov till det totalitära japanska imperiet, fascismen gav upphov till Fascistitalien och Fascistspanien.

Han verkar också glömma bort att sunni- och shiamuslimer har mördat varandra i sina religiösa krig i århundranden. Det vi ser i Irak är bara en fortsättning på det kriget. Och det tog egentligen inte ens en paus under Saddam Husseins tid; allt som hände var att Saddam Hussein såg till att underkuva och förtrycka shiamuslimerna i söder. Ett faktum som många idag har glömt bort. Eller man skulle i alla fall kunna tro det om man trodde på tidningarnas rubriker.

Det finns mycket mer man kan anmärka i det Krauthammer säger. Men när han avslutar med att säga följande:

As the Bush Doctrine has come under attack, there are those in America who have welcomed its apparent setbacks and defeats as a vindication of their criticism of the policy. But the problem is that that kind of vindication leaves America in a position where there are no good alternatives. The reason that there is general despair now is because if it proves to be true that the Bush Doctrine has proclaimed an idea of democratizing the Arab/Islamic world that is unattainable and undoable, then there are no remaining answers to how to counter ultimately the threat of Islamic radicalism.

It remains the only plausible answer–changing the culture of that area, no matter how slow and how difficult the process. It starts in Iraq and Lebanon, and must be allowed to proceed and not precipitate an early and premature surrender. That idea remains the only conceivable one for ultimately prevailing over the Arab Islamic radicalism that exploded upon us 9/11. Every other is a policy of retreat and defeat that would ultimately bring ruin not only on the U.S. but on the very idea of freedom.

Så har han helt enkelt fel. Det är en helt ogrundad slutsats. Inte bara finns det andra alternativ (se exempelvis länkarna jag gav ovan) till de neokonservativas naiva dagdrömmar om ett altruistiskt, och därför omoraliskt, blodbad i Irak. Att bara blunda inför verkligheten, vilket Krauthammer uppenbarligen gör, och trots alla bevis som direkt talar emot hans resonemang, är inte bara opraktiskt. Det är faktiskt omoraliskt. Det är i själva verket essensen av all omoral.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s