Hur välfärdsstaten skapar fattigdom

Hur ondskefull Murray N Rothbard än är, och han kan verkligen var ond när han väl känner för att vara det, så kan han verkligen sin sak när det kommer till ämnet nationalekonomi. Det finns därför ingen anledning att ignorera hans bidrag här. Häromdagen kom jag över en ljudbokversion av hans bok For a New Liberty. Det kapitel jag lyssnade på idag handlade om välfärdsstaten. Detta är ett väldigt bra kapitel varför jag bara måste rekommendera det (se här och här). Ni kan höra ljudversionen här.

Det riktigt fina med detta kapitel är att den kommer med en ganska bra diskussion om betydelsen av värderingar. Rothbard visar hur somliga människor är fattiga just eftersom de har dåliga värderingar. (Han säger det inte explicit men hans diskussion antyder också att problemet mycket väl kan vara psykoepistemologiskt; det verkar handla om att många människor bland de fattiga är så pass antibegreppsliga och konkretbundna i sitt tänkande att de är mer eller mindre oförmögna att tänka långsiktigt.) Vidare framgår det i diskussionen att välfärdsstaten ser till att skapa och bevara fattigdomen genom att ekonomiskt sponsra denna sortens värderingar.

Detta är dock inte det enda fina med detta kapitel. En annan bra sak är att Rothbard ger massor med exempel på hur statliga interventioner av olika slag ser till att stoppa fattiga från att jobba sig ur sin fattigdom. Det handlar inte bara om sådant som minimumlöner som skapar arbetslöshet, utan även om sådana saker som hur staten gör det svårare för ensamstående föräldrar, och då i synnerhet kvinnor, från att jobba, eftersom den reglerar bort dagmammorna. Rothbard skriver:

In recent years, there has been a great deal of agitation for the government to supply day-care centers to care for children of working mothers. Allegedly the market has failed to supply this much needed service.

Since the market is in the business of meeting urgent consumer demands, however, the question to ask is why the market seems to have failed in this particular case. The answer is that the government has ringed the supply of day-care service with a network of onerous and costly legal restrictions. In short: while it is perfectly legal to deposit one’s children with a friend or relative, no matter who the person is or the condition of his apartment, or to hire a neighbor who will be taking care of one or two children, let the friend or neighbor become a slightly bigger business, and the State cracks down with a vengeance. Thus, the State will generally insist that such day-care centers be licensed and will refuse to grant the license unless registered nurses are in attendance at all times, minimal playground facilities are available, and the facility is of a minimum size. There will be all sorts of other absurd and costly restrictions which the government does not bother to impose on friends, relatives, and neighbors—or, indeed, on mothers themselves. Remove these restrictions, and the market will go to work to meet the demand.

Verkligen. Och detta, bör jag betona, är bara ett av många exempel som tydligt visar på den skadliga effekten av statliga interventioner i ekonomin, hur välfärdsstaten skapar fattigdom.

24 reaktioner på ”Hur välfärdsstaten skapar fattigdom

  1. Henrik Sundholm: Rothbard säger detta i samma bok som jag citerar ovan. Se här:

    http://www.mises.org/rothbard/newliberty13.asp

    …taking the twentieth century as a whole, the single most warlike, most interventionist, most imperialist government has been the United States…. Lenin and his fellow Bolsheviks adopted the theory of ”peaceful coexistence” as the basic foreign policy for a Communist State. The idea was this: as the first successful Communist movement, Soviet Russia would serve as a beacon for and supporter of other Communist parties throughout the world. But the Soviet State qua State would devote itself to peaceful relations with all other countries, and would not attempt to export communism through inter-State warfare…. Thus, fortuitously, from a mixture of theoretical and practical grounds of their own, the Soviets arrived early at what libertarians consider to be the only proper and principled foreign policy…. This increasing conservatism under Stalin and his successors strengthened and reinforced the nonaggressive, ”peaceful coexistence” policy. [Jag har här rekonstruerat samma citering som Peter Schwartz gör i sin pamflett ”Liberatarianism: The Perversion of Liberty”.]

    Implikationen är: USA är krigshetsarnation medan Sovjetunionen är fredsälskande. Och eftersom Sovjetunionens utrikespolitik är den som liberatarianer BÖR betrakta som ”the only proper and principled”, i kontrast till USA, som ju här beskrivs som den ”krigiska” och ”interventionistiska” staten, betyder det att Rothbard ser på USA som en moraliskt sett värre stat än Sovjetunionen.

  2. Henrik och Alex: Det står i ”For a New Liberty” under rubriken ”Soviet Foreign Policy” (i min upplaga är det på s. 282ff). Och ännu mer om det i ”Left and Right: The Prospects for Liberty”.

    Jag tog upp Rothbards synsätt i detalj i en uppsats som jag skrev 1993 och som finns i OS-bilagan ”Debatt i Contra”, som hugade spekulanter kan införskaffa från mig för det facila priset av 10 kr.

  3. Var det bland annat detta du tänkte på, POS, i ”Left and Right: The Prospects for Liberty”?

    One would think that free-market economists would hail the confirmation and increasing relevance of the notable insight of Professor Ludwig von Mises a half-century ago: that socialist States, being necessarily devoid of a genuine price system could not calculate economically and therefore could not plan their economy with any success. Indeed, one follower of Mises in effect predicted this process of de-socialization in a novel some years ago. Yet neither this author nor other free-market economists have given the slightest indication of even recognizing, let alone saluting this process in the Communist countries–perhaps because their almost hysterical view of the alleged threat of Communism prevents them from acknowledging any dissolution in the supposed monolith of menace.
     
    Communist countries, therefore, are increasingly and ineradicably forced to de-socialize, and will therefore eventually reach the free market. The state of the undeveloped countries is also cause for sustained libertarian optimism. For all over the world, the peoples of the undeveloped nations are engaged in revolution to throw off their feudal Old Order. It is true that the United States is doing its mightiest to suppress the very revolutionary process that once brought it and Western Europe out of the shackles of the Old Order; but it is increasingly clear that even overwhelming armed might cannot suppress the desire of the masses to break through into the modern world.

    Jag har nämligen inte läst denna text förut.

  4. Nu hann ju Carl citera en del från det där stycket jag hänvisade till. Men jag kan ju citera lite till:

    ”Any idea of ‘exporting’ communism on the backs of the Soviet military is totally contradictory to Marxist-Leninist theory. We are not saying, of course, that Soviet leaders will never do anything contrary to Marxist-Leninist theory. But to the extent that they act as ordinary rulers of a strong Russian nation-state, the case for an imminent Soviet threat to the United States is gravely weakened. For the sole alleged basis of such a threat, as conjured up by our cold warriors, is the Soviet Union’s alleged devotion to Marxist-Leninist theory and to the ultimate goal of world Communist triumph.” (Notera ordvalet: ”alleged basis”, ”conjured up”.)

    Vad som uppenbarligen gått Rothbards näsa förbi är att Sovjet under det kalla kriget ägnade sig åt ”war by proxy” (det mest kända exemplet är förstås Vietnamkriget). Och man undrar verkligen om de där missilerna som placerades ut på Kuba 1962 var avsedda för rent självförsvar?

    Ja, och sedan är det ju väldigt glädjande att se att världens snorvalpar studerar Nattväktaren noga. ;-)

  5. Carl: Nej, det var inte det stycket jag tänkte på. Det finns betydligt värre stycken i den lilla skriften.

    Jag skickar pamfletten med posten till dig. Som betalning får du bjuda på en Ramlösa, nästa gång jag har vägarna neråt Skåne. (Min uppsats kommer på nätet förr eller senare. Men den är rätt lång, så det kan ta tid att skriva ut den.)

  6. Rothbard sa ju inte riktigt att den amerikanska staten var ondare än den sovjetiska, utan att dess utrikespolitik var ondare. Däremot så ansåg han att den amerikanska statens inrikespolitik var avsevärt mindre ond än den sovjetiska statens inrikespolitik.

    Han har ju för övrigt helt om stalinismens ( aka ”marxism-leninismens”) syn på att kommunismen inte ska spridas via erövringar utan ska uppstå genom inhemska revolutioner. Det är ju just det som är det som är den kanske viktigaste skillnaden mellan de två huvudgrenarna av kommunismen: stalinismen och trotskismen. Medan Trotskij och hans efterföljare ansåg det viktigt att -med militärt våld om så behövdes- sprida kommunismen runt världen och skapa en global revolution så menade stalinisterna att man ska hålla på principen ”socialism i ett land”.

    Däremot är det nog så att Rothbard överskattade i vilken grad de sovjetiska ledarna var trogna den stalinistiska principen ”socialism i ett land”.

  7. Stefan: Kärnan i Rothbards resonemang är att hotet från Sovjet var något som ”kalla-krigare” fantiserat ihop (”conjured up”) – och liknande resonemang ser man idag från hans efterföljare när det gäller hotet från islamistisk terrorism. Han/de ser det som någon sorts etatistisk konspiration i avsikt att öka statens makt. Och naturligtvis finns det ett korn av sanning i detta: krig och krigsfara har alltid fått utgöra rationaliseringar för statliga ingripanden i våra liv. Men i båda de här fallen är hotet *verkligt*, inte inbillat. Så oavsett vilka skumma, etatistiska intentioner politikerna må ha, betyder det inte att vi kan ignorera hoten. (Och problemet är ju faktiskt inte att västvärldens politiker gör för mycket åt dessa hot, utan att de gör för lite.)

    Och sedan får jag väl påpeka att ingen av Rothbards objektivistiska kritiker någonsin hävdat att USA:s utrikespolitik skulle vara (eller ha varit) *perfekt*. (Jag skulle väl kunna sitta uppe hela natten och räkna upp alla katastrofala misstag som begåtts – från utförsäljningen av Östeuropa till Stalin vid Jaltakonferensen och fram till idag). Men det är ju ett gigantiskt steg härifrån och till att göra USA *huvudansvarigt* och att rentav förneka Sovjets (eller islamismens) pretentioner på världsherravälde.

  8. När det gäller citatet från Rothbard som Carl gav, måste jag säga att det ger uttryck för en rätt underlig form av ”social determinism”.

    Jovisst, det är ju alldeles sant att kommunismen bär på en eller annan inre motsägelse, och att kommunistiska regimer därför är dömda att förr eller senare falla sönder. Men frågan är ju hur lång tid det ska behöva ta. Sovjetunionen föll inte sönder förrän 1991, och hur länge det ska dröja innan Kina, Nordkorea eller Kuba går samma väg vet vi inte idag.

    Och vad gäller just Mises insikt (som förstås är helt korrekt) att socialistiska ekonomier inte kan ha en fungerande prismekanism, så räddades ju kommunismen från ekonomiskt sammanbrott av att det fanns en kapitalistisk (eller i varje fall halvkapitalistisk) omvärld att imitera. Man satte priser som liknade omvärldens! (Detta alltså utöver allt som våra humanitära västerländska regeringar gjorde för att rädda Sovjet från överhängande hungersnöd.)

    Och sedan det sista: ”For all over the world, the peoples of the undeveloped nations are engaged in revolution to throw off their feudal Old Order. It is true that the United States is doing its mightiest to suppress the very revolutionary process that once brought it and Western Europe out of the shackles of the Old Order; but it is increasingly clear that even overwhelming armed might cannot suppress the desire of the masses to break through into the modern world.”

    Rothbard jämställer alltså marxistiska gerillor med Nordamerikanska frihetskriget!

    Jovisst finns det en ”feodal ordning” i u-länderna som skulle behöva brytas sönder. Men man gör väl inte det med marxism?!? Det är ju verkligen det stora språnget från askan in i elden. (Idag är det på rätt väg på många ställen i världen – ja, t.o.m. i Kommunistkina – men det har ju också skett efter Sovjetkommunismens sammanbrott. Och hur det till sist kommer att bli i Kina – om de kapitalistiska reformerna kommer att få kommunistregimen att falla sönder, eller om vi i stället får se fler massakrer på Himmelska Fridens Torg – ja, det vet vi ännu inte. Jag kan bara hålla tummarna!)

  9. Per-Olof: jag är inte Murray Rothbard och jag kan förstås därför inte försvara alla hans uttolkningar av olika fenomen.

    Låt säga dock att jag till skillnad från de flesta objektivister anser att han faktiskt var i grunden ”god”. Han drevs av en genuin vilja att befria människan från det som såväl som han och objektivismen såg/ser som den främsta ondskan: initierandet av våld.

    Och eftersom det faktiskt trots allt är så att den amerikanska staten som initierat mer våld än någon annan mot honom och andra amerikanska medborgare så valde han att fokusera på den. Det är inte konstigare än att jag oftare kritiserar Fredrik Reinfeldt än Kim il-Sung. Detta beror naturligtvis inte på att jag skulle inbilla mig att Kim il-Sung inte skulle vara en ännu värre härskare än Reinfeldt, men Kim il-Sung är som tur var faktist helt maktlös att skada mig, vilket inte Reinfeldt är.

    När man som Rothbard fokuserar på de som är mest troliga att initiera våld mot en kan det ju ibland hända att man drivs till att skönmåla/bagatellisera hotet från motståndare till de som attackerar en.

    Att krig innebär ökad makt åt staten och ökad etatism går knappast att förneka. Det innebär ökade statliga utgifter, ökad intolerans mot dissidens och i många fall militärt slaveri (aka värnplikt). Krig är kort sakt en fiende till friheten.

    Insikten om det fick ju Rothbard och hans anhängare ( Lew Rockwell osv.) att kategorisk motsätta sig alla militära insatser och då har de för sakens skull ofta försökt förneka det hot mot friheten som andra stater utgör.

    Vilka avsikter Sovjetunionen skulle ha haft, utifall att NATO inte haft ett starkt försvar, går ju bara att spekulera i. *Om* sovjetiska ledare varit trogna den stalinistiska ideologiska principen om ”socialism i ett land” hade de inte gått till anfall. Men det fanns ju flera exempel på att efterkrigstidens sovjetiska ledare avvikit från den principen.

    På motsvarande sätt har Rockwell och många andra varit lite naiva när de försökt helt tillskriva den jihadistiska terrorn mot USA till de många amerikanska utrikespolitiska interventionerna. Där har ju många misstag begåtts, men det är lite väl naivt att tro att jihadisterna verkligen skulle lägga av bara för att USA drog sig tillbaka därifrån.

    Kort sagt, Rothbards längtan att begränsa det som omedelbart hotade honom (den amerikanska statsmakten) förledde honom till ett måhända naivt önsketänkande om att andra statsmakter inte hotade honom. Detta önsketänkande må som sagt vara naivt, men att beskriva det som ondskefullt att ägna sig åt ett naivt önsketänkande om att det är möjligt att omedelbart upphöra med initierandet av våld mot amerikaner tycker jag är att överdriva.

  10. Tack. Jo, USA måste ju, onekligen, beskrivas som just en krigshetsande nation – trots allt. Även om Soviet, onekligen, också visade sitt fula krigshetsande i exempelvis Afghanistan.

    Jag tror, onekligen, att USA överdrev kraftigt hotet ifrån Sovjet under kalla kriget, mycket av politiska skäl.

    Dock, USA deltog onekligen i många krig – även om man antar att vissa krig är ”goda”, eller rättare sagt nödvändiga, så var det många tvivelaktiga krig – däribland Vietnam. Man kan inte heller komma ifrån att krig är en enorm slakt av oskyldiga individer – åtminstone moderna krig där bombning av städer förekommer frekvent.

    Och det är inte ”ondskefullt” att jämföra Soviet och USA gällande krigshetsandet. Jag kan jämföra en, i övrigt eller i stort, frihetsälskare med en pacifistisk kommunist; och mer än väl säga att, just gällande krig, så är kommunisten vettigare. Sedan finns det andra viktiga områden, men otvivelaktigt är krig en av de hemskaste kränkningar av individens rättigheter som existerar.

    [Då jag, Carl, inte har tid eller för tillfället lust att föra några diskussioner här på bloggen, vill jag bara kort säga att jag nästan inte håller med Alexander Nielseon om någonting i det han säger. Vill ni ha en motivering? Se mina blogginlägg.]

  11. Stefan: ”Låt säga dock att jag till skillnad från de flesta objektivister anser att han faktiskt var i grunden ‘god’.”

    Nu vet jag ju inte vad ”de flesta objektivister” anser om Rothbard, utöver att han inte är särskilt populär bland dem.

    Och naturligtvis är det dumt att sitta och spekulera om Rothbards ”innersta motivation”. Det räcker med att konstatera att han är ”ute och cyklar” i vissa ämnen, som det som vi diskuterar här.

    Rothbard har riktat en del illasinnade personliga angrepp mot Ayn Rand och den s.k. ”inre kretsen”, som i själva verket bottnade i en löjlig incident som inträffade någon gång under 50-talet. (Jag tar upp den helt kort i en av mina ”pdf-nattväktare”.) Och det vill jag kalla ont.

    ”Han drevs av en genuin vilja att befria människan från det som såväl som han och objektivismen såg/ser som den främsta ondskan: initierandet av våld.”

    Men han har tydligen svårt att göra distinktionen mellan ”initierande av våld” och ”våld som vedergällning” – och det skiljer ju verkligen ut honom från objektivismen.

  12. Stefan igen: ”Att krig innebär ökad makt åt staten och ökad etatism går knappast att förneka. Det innebär ökade statliga utgifter, ökad intolerans mot dissidens och i många fall militärt slaveri (aka värnplikt). Krig är kort sagt en fiende till friheten.”

    Värnplikt är (diplomatiskt uttryckt) ett otyg. Den är en solklar kränkning av den inkallades grundläggande rätt till liv och frihet (och gör knappast hans strävan efter lycka lättare heller). Och – ifall det skulle vara okänt för någon här – var Ayn Rand helt emot värnplikten (”the draft” på engelska). Hon skrev i ”Kapitalismen: det okända idealet” (och jag citerar ur minnet) att det är värnplikten som gör sådant som Vietnamkriget möjligt; ett fritt land saknar aldrig frivilliga, när det är hotat; men inte många frivilliga skulle ställa upp på sådana äventyrligheter som Korea eller Vietnam.

    Lyckligtvis är ”the draft” numera avskaffad. Den avskaffades under Nixon (och det var nog det enda vettiga Nixon lyckades åststadkomma under sin tid vid makten). Risken finns förstås att den återinförs – när tillräckligt många frivilliga yrekessoldater har slaktats i Irak på altruismens altare (”forward strategy of altruism”, som någon objektivist – minns inte för ögonblicket vilken – har döpt det till).

    Att krig är en fiende till friheten är väl för självklart att orda om. Men implikationen av detta är att om man befinner sig i krig, ska man se till att vinna kriget så snabbt som möjligt – vilket USA mycket väl skulle kunna göra i dagens ”krig mot terrorismen”. Nu gör man alltså inte det, utan hattar fram och tillbaka.

    Och – om någon inte känner till det eller har råkat glömma det – så skrev Robert Tracinski en uppsats, publicerad 12 september 2001, där han hävdar att alternativet till ett fullskaligt krig mot terrorismen är att USA förvandlas till en polisstat. Någon som vill påstå att han inte blivit sannspådd?

  13. Jasså, är det Rothbards personliga dispyt med Ayn Rand på basis av ett omtvistat händelseförlopp i möterna mellan Rand och Rothbard ( Rothbard hävdade om jag minns rätt att Rand avkrävde av honom att han skulle skilja sig från sin kristna fru, vilket han då naturligtvis vägrade, medan andra hävdade att det var andra grunder till Rothbards brytning med Rand) och hans senare attacker mot Rand i skriften ”The Ayn Rand Cult” och pjäsen ”Mozart Was a Red” ( Som jag såg då jag närvarade vid Mises Institutes finansmarknadskonferens i Las Vegas 2005).

    OK, då det gäller en sådan ickesaklig fråga ska jag väl inte fördjupa mig i det hela då jag för det första inte vet vad sanningen är i denna fråga och för det andra inte heller bryr mig särskilt mycket. Den viktiga är dock att man bör vara öppna för insiktsfulla texter från såväl Rand som Rothbard . Något som ju så väl du Per-Olof när du erkände att han var en bra nationalekonom som Carl när han introducerade denna text om välfärdsstatens effekter implicit instämde i.

  14. Så vill jag också säga att det finns en kränkning av individens rättigheter som är ännu värre än krig: nämligen att ta ifrån människorna rätten att försvara sig, när de blir angripna – inklusive då, i all synnerhet, att hävda att man ”sänker sig till vårldsverkarens nivå”, ifall man försvarar sig.

  15. Och jag vet inte om det ens är nödvändigt att påpeka, men visst är jag öppen för ”insiktsfulla texter” av Rothbard. Hans båda korta skrifter om guldmyntfoten är t.ex. helt underbara, och jag rekommenderar dem så ofta jag har en chans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s