Ett bra tillfälle

Stefan Karlssons analys om vad som nu bör ske, efter Saddam Hussein äntligen har avrättats, är klockren:

This provides Bush with his perhaps last chance to get out of Iraq semi-honorably. Now he can say: ”OK, now the old dictator and his sons are all dead. The reign of the Hussein clan is thus irrevocably finished. Now it is up to you Iraqis to run your own country. Whatever threat Saddam may have posed to us is over so our mission is now accomplished (if you pardon my repetition of that phrase). We wish you good luck, but we are not going to sacrifice ourselves in a vain effort to prevent you from killing each other. That is your business, not ours, so we will now leave”.

Läs hela!

Rättvisa är skipad

Saddam Hussein har nu avrättats. SvD:

Slaktaren från Tikrit hade en förebild: Josef Stalin. Han hade ett särskilt bibliotek med böcker om Stalin, översatta till arabiska enkom för honom … Hussein föddes i Tikrit, några tiotal mil ifrån Stalins födelseort Gori i Georgien, och upplevde denne som ett slags alter ego. En ”tvillingtyrann”, säger Stalinkännaren Simon Sebag Montefiore, som beskriver baathism som en pastisch på bolsjevismen.

Elevens karriär matchade lärarens; båda var hängivna, troende, politiska fanatiker; båda var hänsynslösa män på samma politiska mission – att konfrontera Väst; båda tog makten genom att långsamt ta över respektive parti inifrån. När Stalin tog makten konsoliderade han den genom en våg av terror mot alla eventuella utmanare. Saddam Hussein följde hans exempel.

Men Stalin höll fast vid makten till slutet och dog i sin egen säng. Saddam Hussein hängdes; avsatt, förödmjukad och öppet hånad av de irakier han inte hunnit mörda.

När han dömdes till döden bad han att få bli skjuten av en exekutionspatrull, eftersom det är ”rätt väg” för en militär. Om hans önska togs ingen notis. Han hängdes som en simpel mördare.

Saddam Hussein var emellertid en extraordinär mördare med miljoner liv på sitt samvete; bara i Kurdistan lät han systematiskt mörda 180 000 människor, många med kemiska stridsmedel. Sammanlagt beräknar folkmordsforskaren R J Rummel att han lät mörda åtminstone en miljon av sina medborgare, och startade krig som krävde ytterligare en miljon dödsoffer.

Rättvisa har nu äntligen skipats. Det är bra och det glädjer mig.

Det enda jag tycker är dåligt är alla som fördömer det hela. Jag tänker på vår egen utrikesminister Carl Bildt. Jag tänker på SvD som i samma artikel jag nyss citerade trots allt detta ändå motsätter sig avrättandet av Saddam Hussein (på grunder som är för dåliga för att bemöta här och nu). Jag tänker på Libyen vars diktator, Muammar Gaddafi, nu har bestämt att det minsann ska råda landssorg. Jag tänker på Vatikanen som tog det som en ”tragisk nyhet”. Jag tänker på EU. Jag tänker på diverse ”människorätts”organisationer som Human Rights Watch och Amnesty. Dessa människor vet inte vad rättvisa är. Deras måttstock för moralen är korrupt (eller obefintlig).

George W Bush kom dock med följande kommentar: ”Att Saddam ställts inför rätta gör inte slut på våldet i Irak, men den är en viktig milstolpe för landets kurs mot att bli en demokrati som kan styra, upprätthålla och försvara sig själv och vara en bundsförvant i kriget mot terrorn”. Det är å ena sidan kul att se Bush säga en sådan här provocerande sak. Jag kan riktigt se framför mig hur vänstern kommer att sätta kaffet i halsen när de läser detta. Det är å andra sidan tråkigt att Bush framställer det som att Saddam Hussein ska bli ännu ett offer för hans omoraliska och hopplösa strävan att demokratisera Irak.

MUF – de nya neokonservativa?

Samtidigt som det verkar som om de neokonservativa tappar trovärdighet i USA (vilket är bra) så verkar det som om de nu håller på att ta över MUF. För några dagar sedan skrev MUF:s nya ordförande Niklas Wykman följande på DN Debatt:

Alliansen har många bra förslag för att få fart på rättsväsendet. Men var är ambitionerna i försvarspolitiken? Det svenska försvarets roll i världen och dess möjlighet att bidra till ökad säkerhet för oss själva och andra har kraftigt nedvärderats i Sverige. Men försvaret är det främsta vertyg vi har för att skapa en bättre situation för andra och på så viss skapa en tryggare värld för oss själva.

Utöver uppdraget att skydda Sverige från angrepp bör försvaret mer aktivt agera för att bevara och framtvinga fred runtom i världen.

Den främsta biståndsinsatsen bör vara att genom militära insatser, fredsframtvingande eller fredsbevarande, skapa ett samhällsklimat där institutioner skapas. Kan vi skapa fred och upprätthålla äganderätter i fattiga länder kommer internationella företag att stå på kö för att göra investeringar.

Däremot kan man aldrig genom enbart ekonomiskt bistånd få ett land på fötter. Det enda långsiktiga, fungerande biståndet är avväpnandet av rebellgrupper och avsättande av diktatorer. Om Moderata ungdomsförbundet fick som vi ville skulle det statliga biståndsorganet Sida avvecklas.

André Hansson – dum eller förvirrad popperian?

För några dagar sedan fick jag hem en tidning som jag aldrig har bett om. Den har med jämna mellanrum kommit hem till mig, men då den är gratis har jag aldrig sett något skäl för mig att protestera. Men i samband med det senaste numret har jag fått nog. När den släpper igenom en artikel som heter ”Ayn Rand – frihet eller elitistisk dogm?” skriven av en mycket förvirrad André Hansson, då vet man att detta är en tidning som släpper igenom vilken smörja som helst. Man vet att man har att göra med med en oseriös tidning utan anständiga normer. Tidningen jag talar om är Svensk Linje.

Det finns massor med saker som är fel och dåligt med Hanssons artikel, så jag vet inte riktigt var jag ska börja. Hur som helst skriver Hansson:

Rands lära framställs gärna av sina anhängare som något modernt, något som appellerar till det rationella. Randianer anser sig förstås tittat på bevisen och gjort rationella övervägningar när de kommit fram till sina ståndpunkter. Det är ju de andra, socialdemokrater och kommunister som hemfaller åt överförenklade dogmer. Men en djupdykning i Rands skrifter visar en annorlunda bild.

I det som Rand kallar för den metafysiska delen av hennes filosofi hittar i dogmens ”ground zero”. ”Världen är objektiv”, säger Rand. ”Fakta är fakta”, ”A är A”, som hennes berömda devis säger. Men Rand menar inte detta som en hypotes som ska prövas mot verkligheten, eller mot andra teorier och idéer, något som en sann vetenskapsman hade gjort. Hon presenterar detta som obestridlig fakta, något som inte behöver bevisas. Det är med andra ord en trosförklaring.

I texten verkar det som om Hansson citerar Ayn Rand, men det gör han inte, och ingen källa anges, men ändå skrivs det som om det vore ett citat, varför det är onödigt förvirrande. Och med tanke på vad Hansson säger längre fram ger det ett oärligt intryck eftersom man skulle kunna tro att Hansson ägnar sig åt att skriva ett referat av någon essä av Ayn Rand. Och det var inte Ayn Rand som ”kom på” identitetslagen, och det är ingen devis, men märkligt nog kommer Hansson aldrig att referera till detta som just identitetslagen; han behandlar ”devisen” som en ”slogan”. Axiomer (som identitetslagen) kan inte, om de verkligen är axiomer, rimligen prövas mot andra idéer, teorier eller hypoteser. Men att något är en axiom gör det inte till en ”trosförklaring”.

Detta räcker för att visa att Hansson inte bara är förvirrad utan oärlig av sig. Och det räcker egentligen för att sedan visa att det är fullständigt meningslöst att diskutera detta med Hansson. När en person diskuterar ett ämne som han uppenbarligen inte har satt sig in i, men ändå vill ge sken av att han, till skillnad från sina läsare, har gjort en ”djupdykning”, då vet vi vad vi har att göra med. Hansson arbetar efter den ”vetenskapliga” premissen att man ska strunta i fakta och logik och istället arbeta fram ett resonemang som passar ens förutfattade meningar och ”oreducerbara” känslor.

Att ”A är A”, dvs att saker och ting är vad de är, dvs att identitetslagen är riktig, är ett axiom. I egenskap av att vara ett axiom är det fråga om en självklarhet. Det finns inget man kan eller behöver säga för att ”bevisa” att det är så här. Alla vet att det är så och att det är självklart att det är så. Varje försök att avfärda det förutsätter att det är så; varje försök att hävda eller ”bevisa” motsatsen resulterar i motsägelser.

Hansson gör inte någonstans klart i hela din artikel varför Ayn Rand säger att ”A är A”, dvs han gör inte klart för läsarna att det är fråga om axiomer eller vad det är som är utmärkande för filosofiska axiomer. Så läsare som är obekanta med Ayn Rands filosofi skulle då kunna tro att det verkligen är fråga om religiösa trossats som skall accepteras utan vidare. Dvs oberoende av eller i strid med fakta.

Men det blir värre. Mycket värre. Det jag tänker citera nu är varken sant eller falskt; det är godtyckligt. Det bemöts därför bäst som om ingenting har sagts. Jag utgår ifrån att folk som har läst sin Ayn Rand dirket kan se varför det han säger är godtyckligt dravel:

Resten av hennes ideologi expanderar sedan från denna utsaga till teorin om det rationella egenintresset, till den renodlade marknadsekonomin och den minimala staten, alla föreskrivna som lika obestridliga sanningar. Den som är kritisk till någon del av läran stämplas som otrogen, som en kättare, som en av de parasiterande kollektivisterna hennes böcker obönhörligen krossar.

Till de som inte har läst sin Ayn Rand kan jag kortfattat säga följande: det är inget annat ett rent påhitt från Hanssons sida att man skulle kunna härleda fram föreställningen om det rationella egenintresset, den renodlade marknadsekonomin och den minimala staten ur identitetslagen, som om de vore korollarier.

Det är inte bara en förolämpning av Ayn Rands intelligens att hävda att hon skulle göra en sådan sak, det är en förolämpning av vår allas intelligens att hävda en sådan sak, eftersom det krävs inte mycket för att se hur löjligt en sådan uppgift vore: Hur följer det att människor t ex bör vara rationella egoister ur självklarheten att en människa är människa, eller att ett bord är ett bord, eller att kapitalism är kapitalism?

Och vem, objektivist eller inte, kan hävda att det är en självklarhet, dvs ett ”obestridligt faktum”, att människor bör vara rationella egoister eller att laissez-faire kapitalismen är det moraliska idealet? Ingen. Att veta detta kräver massor med kunskap som man först måste skaffa sig. Identitetslagen räcker inte på långa vägar. Att anklaga Ayn Rand för att tro en sådan här sak är detsamma som att tillskriva henne åsikter som hon inte hade. Det är inte seriöst.

Notera att Hansson anklagar objektivister för att vara just fanatiker som inte accepterar någon som helst kritik eller invändningar eller avvikelser. Märkligt nog har inga av mina icke-objektivistiska vänner upplevt det som att jag har försökt ”krossa” dem eller att jag betraktar dem som ”parasiterande kollektivister”. Och jag känner personligen ingen objektivist som beter sig på det sättet. Jag har inte ens hört talas om någon. Vi ska snart se att detta är ingen slump alls.

Det finns mycket mer smaklösa och lögnaktiga stycken men jag tänker hoppa över dem, för det finns nämligen inget att säga om dem. Alla som har läst sin Rand och som sedan läser denna artikel vet varför det inte stämmer.

Efter han har sagt allt detta, gissa då vad som händer? Jo, då släpar han förstås in Karl Popper.

Låt oss då konstratera med dogmens antites, upplysningstidens och vetenskapens ideal. Den österrikiske filosofen Karl Popper hade kanske sagt något i den här stilen om Ayn Rand: ”Att A är A måste delvis förbli en hypotes. VI kan alirg veta till hundra procent om det är sant. Men vi kan utsätta hypotesen för prövningar. Givetvis kan vi skala bort osanningar. Vi kan se att A i alla fall inte är B. Men vi kan aldrig en gång för alla bestämma att A obestridligen är A för sanningen är beroende av människans kunskap. Hur nära vi än kommer kan vi aldrig utesluta att människan i framtiden får ny kunskap som falsifierar hypotesen A är A.”

Vad ska man säga? Eftersom Hansson uppenbarligen inte vet vad han pratar om är det egentligen onödigt att orda mer om detta. För de som däremot vill veta varför Karl Popper knappast kan pekas ut som en försvarare för upplysning och vetenskapens ideal bör läsa Per-Olof Samuelssons inlägg om Popper här. (Det faktum att Hansson har hävt ur sig en massa nonsens, är, om man tänker på vad Popper själv säger, egentligen ingen slump alls.)

Lite längre ned kommer Hansson med en massa bisarra och lögnaktiga påståenden som t ex: ”Rand verkar mer appellera till känslor än till intellektet” eller: ”Man läser Rand med hjärtat, inte hjärnan”. OK, det där sista stämmer alldeles säkert på André Hansson och hans likar. Och Hansson som inte bara läser med hjärtat utan även skriver med det får lite längre fram ur sig följande:

Randianer tenderar att besvara all kritik med samma brutala indignation en bokstavstroende kristen gör som får höra att Gud inte finns. All tänkbar kritik bara rinner rakt av, men de har alltid välkonstruerade motargument. De rabblar dessa reflexivt och det verkar sällan som om man prövar sina egna övertygelser med vetenskapens öppenhet och skepticism [märkligt nog tycks detta gälla för alla utom Hansson själv; för om han hade prövat sina övertygelser om objektivismen och Ayn Rand hade han snabbt insett hur mycket han är ute och cyklar], utan argumenten verkar redan på förhand vara bestämda att fungera som försvar för ideologin. Som en troende.

Notera de två besynnerliga sakerna här.

Först anklagar han objektivister för att vara som ”religiösa fanatiker” som ”tror” på saker och ting, som om det vore fråga om en dogm, en ”trossats”, och så vidare. Men varje gång någon ifrågasätter deras ”tro” då har de likt en troende en massa argument till sitt försvar. Ursäkta mig, men sedan när brukar religiösa människor försvara sin position medelst fakta och logik? Medelst argument? Orsaken till att de inte gör det är just för att deras åsikter aldrig var grundade i fakta och logik. Orsaken till att objektivister ofta har en massa argument som de ”reflexivt” kan ”rabbla upp” till försvar för sina positioner, beror just precis på att de, till att börja med, lät sig övertygas av dessa argument.

Sedan är det så att Karl Popper säger att teorier som man åtminstone inte kan falsifiera i teorin inte kan räknas som vetenskapliga. Men vad är det Hansson själv gör? Jo, han har argumenterat för att objektivister är funtade på ett sådant sätt att vad jag och andra objektivister än säger, så bekräftar det Hanssons beskrivning, varför en falsifisering inte är möjlig ens i teorin. Faktum är att hela detta blogginlägg skulle tjäna som en ”bekräftelse” på det Hansson säger. Jag är objektivist och när någon kommer med en oärlig attack mot objektivismen då svarar jag självfallet, som den ”dogmatiske”, ”sekteristiska”, ”fanatiska” och ”troende” jag är, med argument!

Socialismen är död

Så här skriver vänsterpartiet om socialismen i sitt partiprogram:

Det socialistiska samhället innebär inte historiens slut eller att alla konflikter och missförhållanden försvinner. Vad det handlar om är att vi människor, genom att bryta de strukturer som sorterar och förtrycker oss, erövrar möjligheten att utveckla ett solidariskt samhälle … Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.

Man kan ju undra om de har låtit någon advokat fått studera deras formuleringar. De har uppenbarligen varit väldigt noga med att stoppa in tydliga reservationer här.

De börjar med att erkänna att ett socialistiskt samhälle inte innebär ett slut på missförhållanden. Nu vet jag i och för sig inte om vanliga Svensson behöver få reda på detta i förväg (de flesta vet nämligen hur det gick i Sovjet eller Kuba eller Kina eller Nordkorea). Men detta är kanske riktat till kommunisterna som sägs ha tagit över partiet? Eftersom de uppenbarligen lever i en annan värld där kommunism inte är kommunism (och A inte är A), tror jag inte dessa varningar kommer att hjälpa dem att vaknar ur deras dogmatiska slummer.

Den andra reservationen är förstås en ren fantasi (eller för att vara exakt en ren lögn): ”Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande”. Men den fyller ändå en funktion: om vi slutar upp i en totalitär diktatur – något som socialismen till sin natur alltid måste sluta upp som – då betyder det att vi inte har uppnått socialismen och då kan inte socialismen klandras för eländet!

Vad sägs om den tredje reservationen? ”Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva”. Denna fyller i princip samma roll som föregående. Och när allt går åt helvete, då är det viktigt att skylla på det själviska borgerliga folkflertalet för att deras tro och tillit sviktar, för att deras offervilja inte är tillräckligt stor, för att de inte vill ”anpassa” sig för socialismens överlevnad! Och det är ju klart. Om socialism innebär demokratins förverkligande, då är det alltid folkets fel om socialismen inte fungerar som den ska. Mycket bra reservation. Mycket slugt gjort.

Det säger en del om ens ideologiska övertygelser när man redan i förväg avsäger sig allt ansvar för vad som kommer att hända om och när man väl får chansen att omsätta ens idéer i verkligheten.

Nu kanske någon tycker att jag har gjort en orättvis tolkning av vad vänsterpartiet menar i citatet ovan. I så fall ber jag dem läsa följande utläggning som är hämtat från deras hemsida:

Men det är sant – vi har ingen färdig ritning för hur det framtida socialistiska samhället ska vara uppbyggt (redan Karl Marx blev ju av sina kritiker beskylld för att ”sakna recept för framtidens kök”, en beskyllning som han tog med upphöjt lugn). Ett skäl att inte vara allt för precis antyds av en mening i det ovan citerade avsnittet ur Vänsterpartiets partiprogram:  Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare.

Om det socialistiska samhället innebär demokratins förverkligande i hela samhället, alltså verklig folkmakt, så måste det ju vara folket som bestämmer hur samhället ska se ut och vara organiserat. Därför vore det fel av Vänsterpartiet att i förväg göra upp några modeller för socialismen.

Dessutom är det omöjligt bygga samhällen efter färdiga ritningar (de försök som gjorts i den riktningen manar inte till efterföljd!). Samhällen och samhällssystem byggs inte som man bygger bilar eller hus. De växer fram steg för steg – ibland små, ibland mycket stora – och det går inte att i förväg veta exakt hur vägen går. Och samhällen blir aldrig ”färdiga”, inte heller socialismen.

Tror vänsterpartiet själva på socialismen? Nej. De vill inte definiera det (förutom i termer av väldigt vaga fantasier), de vill inte ta ansvar för det, och de vill aldrig säga när socialismen är färdig. Att det socialistiska samhällsbygget inte är ”färdig”, och inte kommer att bli färdigt förrän kanske i någon avlägsen framtid, och bara om folket ställer upp fullt ut, har socialismens slavar och offer fått höra under hela 1900-talet. Vänsterpartiet har alltså redan förberett sig på vad de ska säga när inget går som de hade tänkt sig: de ska köpa mer tid genom att slänga denna rationalisering i ansiktet på folk.

Är socialismen död? Ja, som ideologisk kraft är den det. (De allra flesta som idag tror på socialismen gör det inte av övertygelse utan av brist på vad de upplever som alternativ.) Det ser vi här i socialisternas egna reservationer. Faktum är att de är så villiga att göra sådana här reservationer att de nästan får Fredrik Reinfeldt att framstå som en man med integritet och övertygelser. De verkar implicit veta att deras ideologi endast kan resultera i helvetet på jorden. Men de ger inte upp den för det. De nöjer sig med att bara sluta ta ansvar för sina övertygelser. Det är väldigt bekvämt; med den ursäkten kan man fortsätta att plädera för att införa detta helvete på jorden utan att känna några skam- och skuldkänslor. Det är sjukt. Det är ondskefullt. Det är socialisterna i ett nötskal.