Ayn Rand intervju

Det finns, tro det eller ej, en hel del som jag har på hjärtat just nu. Men jag kan inte finna orden eller tiden för att säga det. Återkommer därför med det så fort jag kan. Förhoppningsvis till helgen. (Har nämligen en tenta imorgon.) Jag vill dock få sagt detta innan jag återgår till dagens aktiviteter: någon har lagt upp Phil Donahues intervju av Ayn Rand på YouTube. Jag har inte haft tid att se den själv, så upptagen jag är, men jag tänkte att den kan kanske vara intressant och underhållande. Ni kan se den här. Och ja, jag kommer att bli online på ICQ/MSN imorgon igen (för de av er som bryr sig).

Industrisamhället räddar oss återigen!

DN:

Det går att suga upp koldioxiden från skorstenarna och lagra den djupt nere i berggrunden. Tekniken, som prövas på flera håll i Europa, kan få stor betydelse för att rädda världen från överhettning.

Där är fokus inställt på att få bort koldioxiden från de stora koleldade kraftverken – och lagra den för all framtid långt nere i jordskorpan. En sådan anläggning bygger svenska Vattenfall just nu i Tyskland.

– För 15 år sedan var det ingen som trodde att detta var realistiskt. Men i dag ser allt fler lagring av koldioxid som en intressant dellösning, säger Henning Rodhe, expert på klimatfrågor vid meteorologiska institutionen på Stockholms universitet.

KOLET ÄR EN AV de stora bovarna i klimatsammanhang. I dag svarar koleldning för cirka en fjärdedel av alla utsläpp av koldioxid. Och värre blir det. Jordens koltillgångar är fortfarande enorma – medan oljekällorna håller på att sina är kol en näst intill oändlig resurs. 70 procent av jordens kända tillgångar av fossila bränslen består av kol.

Dessutom ligger många av dessa fyndigheter i folkrika länder på stark ekonomisk frammarsch, som Kina och Indien. Bara Kina startar i genomsnitt ett nytt jättelikt koleldat kraftverk i månaden.

– Det finns nog ingen som tror att vi kan minska beroendet av fossila bränslen inom överskådlig tid. Det akuta är att göra något åt koldioxidutsläppen. På det här sättet köper vi oss tid att utveckla alternativen, säger Staffan Görtz på Vattenfall.

– Tekniken kan få väldigt stor betydelse. Den skulle göra det möjligt att fortsätta använda fossila bränslen och samtidigt bekämpa växthuseffekten, säger Kristian Lindgren på institutionen för fysisk resursteori på Chalmers tekniska högskola.

Det finns flera metoder för att avskilja koldioxiden när fossila bränslen förbränns. En har använts av oljeindustrin i USA i närmare 30 år. Där separeras koldioxid efter eldning och pressas ihop till flytande form. Vätskan trycks sedan ner i halvtomma oljefält. Det ökar trycket inuti källan och gör att mer olja kan utvinnas.

En annan rationell lösning på global uppvärmning, i den mån det är ett problem värt att oja sig över!

Uppdatering

POS har genomfört uppdateringar på sin hemsida. Det handlar om ett par PS (som det här). Men även en helt ny artikel om immaterialrätten. Som vanligt är det mycket läsvärt.

Jag har även ändrat lite på min blogg. Jag har bland annat gjort några av mina egna favoritessäer tillgängliga här till höger.

Mina kompisar Robert och Fredrik har startat en ny blogg: Random Walk. Jag har inte haft tid att lusläsa deras inlägg, men då jag känner dessa människorna är jag säker på att alla deras inlägg kommer att besitta något underhållningsvärde. Men för att ge er en känsla av vad ni kan förvänta er från dessa herrar, läs detta, detta och detta. Ah va fan, läs HELA bloggen! Det är värt det. :)

PS: Till de som undrar varför jag inte är på ICQ/MSN är svaret enkelt. Jag har varit så upptagen på sistone att jag ändå inte har haft ork eller tid för att prata, och då känns det bara dumt att ge det intrycket genom att vara ”online”. Jag återkommer när jag har mer tid. Skicka email (eller ring) om ni ”måste” prata med mig, så svarar jag så snabbt jag kan.

Direkt från sitt hjärta av hat

Roland P Martinsson skrev nyligen en kolumn i SvD. Jag hade aldrig fått veta det om det inte vore för att en nihilist på en konservativ blogg gjorde reklam för den. Och som den nihilisten är han gjorde det endast för att ”reta gallfeber” hos objektivister och alla andra som kunde tänkas uppskatta Ayn Rand. Jag måste tyvärr meddela att han lyckades reta gallfeber hos denna objektivist varför jag nu skriver detta.

RPM får ibland till det, men denna gång fick han inte till det alls. Vilka förskönande ord och undanflykter han än slänger sig med, så handlar denna kolumn om hans hat för välstånd, förmåga, framgång och rättvisa. Han kallar detta hat för ”olust inför ohämmat överflöd”. Men detta är, som sagt, bara en förskönande beskrivning av hans hat.

RPM beskriver i sin kolumn sitt möte med basket i USA. Sedan skriver han

Jag gör ett överslag. Antagligen kostar vårt nöje lika mycket som en av de supportrarna tjänar på en månad. Några kilometer från arenan ligger stadens fattigkvarter. Där skulle vårt matchbesök räcka för att försörja en familj lika länge. Är inte det orättvist? Varje gång spelet tappar tempo återvänder jag till frågan och når samma svar: jo. Frågan är vad man ska dra för slutsats.

RPM vet inte vad slutsatsen är. Kanske vill han inte göra sig medveten om implikationerna av det han säger? För vad är implikationerna? Eftersom det, i verkligheten, är som så att dessa basketspelare och alla andra involverade i basketindustrin, förtjänar sitt välstånd i kraft av sin produktiva förmåga, betyder RPM påstående om att detta skulle vara ”orättvist” att han i själva verket tycker det är orättvist att folk får vad de förtjänar. Vilket betyder att han, vilka sofismer han hädanefter vill slänga sig med, är emot rättvisa.

En ytterligare implikation av allt detta är att RPM vill att folk som är förmögna, som lever i ett överflöd, ett ”ohämmat överflöd”, har den moraliska skyldigheten att bli slavar för de fattiga. Han går, naturligtvis, inte in på några detaljer i sin kolumn; han vågar ju inte ens explicit förklara vad det han säger betyder. Men han vågar konstatera att han har ett ”personligt ansvar” och ”att dygd kräver ett mått av återhållsamhet”. ”Återhållsamhet” inför vad? ”Ohämmat överflöd”. Dvs rättvisa.

Med undantag från de som har blivit fattiga till följd av alla skadliga statliga interventioner i ekonomin, så är de fattiga nästan uteslutande människor som har valt att jobba lite eller inte alls, som valde att missbruka droger eller alkohol, som kanske valde att skaffa sig ett kriminellt förflutet vilket har gjort dem mindre attraktiva för arbetsköpare, som skaffade sig barn utan att tänka sig för, som avstod från att skaffa sig en utbildning. Dessa människor förtjänar att vara fattiga och miserabla. Detta är rättvisa. En del av dem har det förmodligen bättre än vad de förtjänar, eftersom de lever på bidrag eller på kriminalitet – eller både och.

Det är dessa människor som väcker till liv RPM:s känsla för att offra sig. Han anser, som sagt, att han har en skyldighet att ta ”personligt ansvar” inför dessa människor. Men inte via välfärdsstaten. RPM skriver: ”Jag tror inte att jag tar mitt personliga ansvar för världens orättvisor genom att göda staten”. Vilket betyder att han och andra som är lika ”oförtjänt” rika ska frivilligen förvandla sig till försörjare av dessa människor. (Därmed inte uteslutet att RPM inte förtjänar den levnadsstandard han åtnjuter, men det är inget som jag kan bevisa.) Detta är, säger RPM, via implikation vad rättvisan kräver. I själva verket är ju detta inget annat än en enorm perversion av rättvisan.

Men som om allt detta, taget för sig själv, inte var illa nog kunde RPM inte låta bli att dra in Ayn Rand i sin vedervärdiga kolumn.

Filosofen Ayn Rand sjöng själviskhetens lov. Hennes motvilja mot socialism kom att implicera också motvilja till altruism. Hon skulle ha skrattat bort min uppfattning.

Men det finns inget antikapitalistiskt i att känna olust inför ohämmat överflöd. Jag tror inte att jag tar mitt personliga ansvar för världens orättvisor genom att göda staten. Men jag tror att det är min skyldighet att ta personligt ansvar. Och att dygd kräver ett mått av återhållsamhet.

Ayn Rand blandade samman politik med privatliv genom att kräva ett teoretiskt grundat känslomässigt genomslag hos sina följeslagare för en ekonomisk världsbild – precis som Lenin. Därför brinner randianer och kommunister på samma sätt för sin ideologi, okunniga om den moraliska sfär som är större än politik och ekonomi.

Ja, det är sant. Ayn Rand skulle förmodligen ha skrattat åt RPM; inte över hans uppfattning utan över hans överskatta uppfattning om sin egen betydelse.

Det är härvidlag helt uppenbart att RPM inte har den blekaste aning om vad det är han talar om. Faktum är att han ger ett så okunnigt intryck av sig att man nästan skulle kunna tro att han gör det med flit. Han ger därför även ett väldigt oärligt intryck. Han försöker nämligen prata om Ayn Rand, under premissen att han faktiskt vet vad han talar om, när han i själva verket inte alls vet vad det är han talar om. Det är en form av bedrägeri. Vem det är han försöker lura? Sig själv eller sina läsare? Eller både och? Mig lurar han i varje fall inte. Han är intellektuellt sett en bedragare; det han gör är ekvivalent med att jag skulle hålla ett föredrag om fysik, allt enligt premissen att jag vet något om fysik, vilket jag inte gör. Det vill säga jag utger mig för att vara någon annan än vad jag är.

Låt mig kort och koncist gå igenom allt som är felaktigt med det RPM säger. Och jag gör inte detta för att RPM förtjänar det, utan för att visa att även om påståendena är helt godtyckliga och grundlösa, så går det objektivt att bekräfta att så är fallet.

För det första så är det tecken på total okunskap från Martinssons sida när han säger att Ayn Rands ”motvilja mot socialism kom att implicera också motvilja till altruism”. Förhållandet är både i termer av fakta och logik det rakt motsatta. Det var för att hon motsatte sig altruism, som hon rätteligen förklarade som dödens moral och därför som en omoralisk morallära, som hon fördömde socialismen som ett omoraliskt system.

För det andra är det naturligtvis antikapitalistiskt att hata välstånd, att hata strävan efter värden, att hata skapandet av värden, att hata rättvisa, att hata produktiv förmåga. Det är just precis detta som han hatar när han hatar ”ohämmat överflöd”. Om detta ”ohämmade överflöd” är ett logiskt resultat av ett fritt och kapitalistiskt samhälle, vilket det i allra högsta grad är, då måste han fördöma detta system i enlighet med de premisser han bär på. Det är vad logiken kräver av honom, men logiken tycks han inte vara särskilt intresserad av. Vad hans lust- och olustkänslor säger, tycks istället vara avgörande.

För det tredje är RPM:s prat om att dygden kräver ”återhållsamhet”. Utöver det jag redan har sagt om detta, vill jag bara poängtera en annan aspekt av detta resonemang, nämligen just kravet på ”återhållsamhet”. Eftersom ”dygden” kräver detta, får man ju förmoda att dygden, dvs moralen, inte kräver att man ska ta bort det onda helt och hållet, bara minska dess omfattning till en nivå som RPM kan tolerera. Så moralen kräver av folk att de ska vara hycklare och inkonsekventa. Det verkar med andra ord som att RPM inte ens tar sin egen moral på något större allvar och inte förväntar sig att någon annan ska göra det heller.

För det fjärde säger RPM att: ”Ayn Rand blandade politik med privatliv genom att kräva ett teoretiskt grundat känslomässigt genomslag hos sina följeslagare för en ekonomisk världsbild”. Den välvilligaste tolkningen av detta märkliga stycke är att Ayn Rand kräver av de som utger sig för att vara anhängare av hennes filosofi, objektivismen, ska dela hennes känslor om kapitalismen. Dvs om man är objektivist skulle det alltså vara ett krav från Ayn Rand att man också älskar kapitalismen. Alldeles bortsett från det faktum att Ayn Rand inte kommenderade sina anhängare att älska kapitalismen, och att hon aldrig hade behövt göra det eftersom det faller sig helt naturligt för objektivister att älska kapitalismen, hade ett sådant besynnerligt krav knappast varit alldeles orimligt. Det vore nämligen en motsägelse att å ena sidan dela alla hennes filosofiska principer, och att å andra sidan reagera med avsky inför tanken på ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. En sådan avsky är inte förenlig med objektivismen. Ty en sådan avsky vore ju ett hat inför det goda för att det är gott.

Men detta är den välvilligaste av tolkningar. Det är när allt kommer omkring en så pass välvillig tolkning, att det nästan är en akt av välgörenhet, och någon sådan förtjänar inte RPM. För om man sedan fulländar detta citat med meningen ”- precis som Lenin”, blir det uppenbart för alla varför. Här försöker alltså RPM likställa Ayn Rands ”krav” på att älska kapitalismen med kommunistdiktatorn Lenins ”krav” på lydnad från sina anhängare och undersåtar. Detta är otroligt smaklöst och lågt av RPM.

Detta är dock inte allt som är underligt med denna mening. Vad betyder det att ”blanda” politik med privatliv? Betyder det att man inte anser att ens syn på politik inte har några som helst implikationer för hur vårt privatliv ser ut? Eller menar RPM att folk som inte ”blandar” dessa anser att de privat kan vara för socialism men offentligt kan de samtidigt stå för kapitalism? Om detta är vad han menar, varför då ta upp Ayn Rand och Lenin? De lär ju knappast ha varit de enda som insåg att politik har en direkt betydelse för vårt privatliv. De lär inte heller ha varit de enda som föraktade hycklare som säger en sak inför allmänheten, men tycker något helt annat privat.

För det femte. RPM säger att objektivister som brinner för sin filosofi är ”okunniga om den moraliska sfär som är större än politik och ekonomi”. Detta är så fel att jag inte ens vet var man ska börja. Detta är ytterligare ett bevis för att RPM inte har en blekaste aning om vad det är han pratar om. Faktum är att detta är så fel att jag inte ens tänker kommentera det ytterligare. Jag utgår nämligen ifrån att alla som är läskunniga och som har läst sin Ayn Rand, vet att och varför detta inte stämmer. Om detta betyder att RPM inte vet vad han pratar om, eller om han ”bara” inte är läskunnig, är en öppen fråga. Men att inte vara läskunnig är ingen ursäkt för att slänga sig med osanningar på detta sätt.

Så nu har jag förmodligen redan gett RPM mer utrymme och uppmärksamhet än vad han förtjänar. Men jag kunde bara inte låta bli att kommentera detta. Med detta som bakgrund har jag också bestämt mig för att sluta länka till en viss konservativ blogg. Inte för att jag tror att många besöker den bloggen genom mig, utan för att jag inte på något sätt vill sprida kännedom om den. Det finns faktiskt gränser för hur mycket oanständighet jag tål.

Nog sagt om detta.

”Respekt för liv”?

Det finns irrationella människor, som motsätter sig klonandet av människor och embryon, detta för att kunna bedriva livsbefrämjande stamcellsforskning med hjälp av de stamceller som de kan producera av detta.

Varför? Därför att, säger de, detta visar på en bristande ”respekt för liv”. Man respekterar alltså inte livet om man går med på att ”skapa liv för att förstöra det”.

Jag hade kanske haft minimalt mer sympati för denna position om de som talade på detta sätt hade tänkt efter ett ögonblick och därför, i konsekvensens namn, varit emot all form av exploaterandet av liv. Men det är de, såvitt jag vet, inte.

De har exempelvis inget emot slaktandet av djur för mänskliga behov. De har inget emot djurförsök för att framställa läkemedel. De har inget emot jakt och fiske. De har inget emot att använda djur för kläder. De har inget emot exploaterandet av växter för mänskliga syften. Trots att allt detta ju är liv.

Nu kanske de vill säga att detta inte är människor och att det är detta som är den avgörande skillnaden. Problemet med det resonemanget är ju att ett embryo inte heller är en människa. De har potentialen att en gång bli en människa – om det stannar kvar i mammans mage tillräckligt länge. Men det är innan dess ingen människa.

Och att bara säga att det minsann är liv räcker inte. Alla levande varelser, som sådana, har inte samma värde, inte samma status, och framför allt inte samma rättigheter.

Detta vet även George Bush som å ena sidan säger att det är fel att ”döda somliga människor” för att rädda andra (via embryonal stamcellsforskning), men som å andra sidan tycker att det är helt i sin ordning att offra amerikanska medborgare, för att rädda irakierna från sig själva allt under rationaliseringen att detta på något sätt ska skydda Amerika.

Så vad dessa människor talar om, när de talar om en påstådd ”respekt för liv”, är inget annat än en ren och skär bluff. De vill förbjuda och straffa kloning, för att kunna stoppa livsbefrämjande forskning. Så de är i själva verket inte pro-liv, utan anti-liv.

Ett par ord om Richards ”rage”

Vad man än tycker om Michael Richards, han som spelade Cosmo Kramer i den populära tvserien Seinfeld, efter det att han i fredags hade ett utbrott mot några häcklare, kan vi bara konstatera att han nu håller på att bli offer för en orättvisa.

I detta utbrott, för de som inte har sett det, svarade han med en massa retorik till sina svarta häcklare, retorik som inte hör hemma på en komediklubb, utan snarare på ett KKK-möte. I måndags bad han om ursäkt på nationell tv i USA, men det räcker visst inte. Så nu ska han stämmas av hans häcklare för brott mot USA:s ”hate speech”-lagstiftning. De vill ha pengar.

Vad man än tycker om det kan man inte bara försvara somliga människors yttrandefrihet. Alla, även vresiga komiker, har yttrandefrihet. Men det är just precis yttrandefriheten man söker kränka. Michael Richards yttrandefrihet. Varför göra en ännu större tragedi av detta?

Då jag inte tänker försvara hans specifika rasistiska uttalanden, vill jag ändå försvara hans vredesutbrott, inför den mediala attack han har fått utstå sedan dess. Varför? Av det enkla skäl att det inte finns mycket rim och reson i mediernas behandling av honom. Visst det ska ju medges att det han sade var, för att uttrycka det milt, ganska stötande. För att inte säga oväntat.

Men det kan inte uteslutas att detta bara var ett elakt skämt, som han försökte göra på sina häcklares bekostnad, allt i syfte att såra dem. Men sedan gick det inte så bra, och han kunde inte prata sig ur det. Sådant händer.

Även om det inte var ett sådant dåligt och elaktartat skämt, behöver det inte betyda att Michael Richards är en rasist som bör fördömas som en sådan. Många av oss, kanske alla, har säkert någon gång sagt något i ett vredesutbrott, saker som vi egentligen inte menade, som vi i efterhand kanske ångrade, saker som vi bara sade för att såra motparten. Jag själv har gjort det. Och jag känner andra som har gjort det.

Det finns absolut ingen anledning att utesluta att detta är allt vi har sett från Michael Richards sida. Men i medierna försöker man istället framställa det som att Richards utan tvekan är rasist. Det är detta som jag stör mig på. Vad jag vet har ingen av Richards vänner och bekanta försvarat vad han gjorde, men de har försvarat honom inför anklagelsen av att han skulle vara rasist. En av dem är exempelvis Jerry Seinfeld som har känt Richards i minst 15 år. Varför skulle Seinfeld försvara en rasist bara för att de är kompisar?

Detta är förresten inte första gången som en stand-up komiker svarar på en häcklare på ett sätt som kan beskrivas som smaklöst och/eller helt oproportionerligt. Vem kan glömma bort Bill Hicks utbrott mot sina häcklare? Visserligen lyckades han ”prata sig ur” sina utbrott, men vem kan påstå att det var ”snyggt”? Eller vad sägs om den här komikern som åker på stryk från en av sina häcklare, efter det att han förolämpade henne? Och vem kan, avslutningsvis, inte se den hemska ironin i denna komikers öde?

Uppdatering I: Stefan Karlsson uppmärksammade mig på en sak, nämligen att USA faktiskt inte har någon ”hate speech”-lagstiftning. Men han ska inte desto mindre stämmas av hans häcklare, som vill ha pengar. De vill alltså fortfarande straffa honom ekonomiskt för det han gjorde, vilket i princip är detsamma som att de vill straffa honom ekonomiskt för att han utnyttjade sin yttrandefrihet. Så ”hate speech” eller inte – Richards ska, enligt häcklarnas advokat, ändå straffas för vad han sade; även om det han sade i lagens mening inte är ett brott.