Om meningsfullhet

Jag slås ibland av religiösa människor som säger att om man inte tror på Gud, då har livet ingen mening. Varför säger de det? Det är inte så att de säger det eftersom de har några rationella argument för den ståndpunkten. Det beror dels på att det inte finns några rationella argument till att tro på Gud till att börja med, och Guds existens är ju förutsättningen för att det skulle finnas en mening i deras liv. Dels för att det inte finns några rationella argumenta, taget för sig själv, att tro att livet som sådant verkligen skulle sakna mening om det inte vore för Guds existens.

Så varför säger de det? Därför att i många fall är det verkligen som så att deras liv saknar mening och syfte. Innan de ”fann Gud” så hade deras liv ingen mening: de strävade inte efter någonting speciellt. De levde dag för dag, passivt, i väntan på helger. De hade inga långsiktiga ambitioner eller visioner eller mål. Att veta vad man vill med sitt liv, kräver en mental ansträngning. Det kräver fokusering. Det är, precis som viljan att leva, en intellektuell bedrift. Det är inget vi föds med. Och det vet de allra flesta, för det är rätt många av oss som åtminstone någon gång har undrat vad det är de vill göra med sina liv.

Det finns de som aktivt strävar efter en meningsfull tillvaro. Men medan strävan är aktiv i den meningen att de ständigt tycks finna någonting som de kan lägga ned tid på i ett halvår framöver, bara för att sedan helt byta linje, så är den dömd att misslyckas i övrigt, eftersom dessa människor sällan söker skaffa sig ett övergripande syfte som kan täcka upp decennier framöver. Så därför blir det lätt som så att de bytar målsättning stup i kvarten. Ett tag ska de bli polis, sedan brandman, sedan ingenjör, sedan ekonom, sedan jurist, sedan polis igen, sedan hippie, etc.

Dessa människor är i regel subjektivister. De vill en massa, men inget speciellt. Det som känns rätt, är rätt och de handlar utifrån den premissen. Därav alla dessa tvära kast och denna ofattbara kortsiktighet. Därav detta beteende som endast kan beskrivas som en nyckdyrkan. Det är, när allt kommer omkring, ingen slump att dessa människor, förr eller senare, kanske drar sig till slutsatsen att livet trots allt inte har någon mening. För så som de lever sina liv, är det ingen orimlig slutsats.

Men det finns även de som inte aktivt strävar efter en meningsfull tillvaro. Detta är istället människor som passivt låter sig ledas in och ut i det ena och det andra. De vill precis som alla andra att deras liv ska fyllas med en mening, men de vill inte behöva göra någon större ansträngning för att få denna mening. De vill att ett syfte ska förmedlas till dem automatiskt och direkt. Det är i huvudsak denna sortens människa som låter sig attraheras av religion. Religionen svarar nämligen på deras psykoepistemologi dvs på hur deras medvetande fungerar. Att någon Gud eller sektledare talar om för dem, på ett eller annat sätt, vad meningen med livet är, vad det är de ska göra, är precis vad de längtar efter.

Dessa människor är i regel intrinsikalister. De anser att vad som är sant eller falskt, bestäms av faktorer obereonde av subjektet. (För en konstrast här menar objektivismen att den så kallade korrespondensteorin om sanning är den riktiga, vilket i princip betyder att när en idé korresponderar med verklighetens fakta, då är idén ifråga sann.) Dessa människor vänder sig inte inåt i deras strävan efter ett liv med syfte; de vill inte låta sina känslor och nycker bestämma åt dem. De vill istället vända sig till en extern källa (vad som helst förutom deras eget subjekt) att någon annan – i princip vem som helst – ska tala om för dem vad det är de ska göra. Det måste inte vara Gud. Det kan likaväl vara en Führer. (Varför blir det ofta religion som blir lösningen istället för en mer världslig auktoritet? Därför att religion är mer traditionellt, vanligt och etablerat; så det kräver ingen speciell ursäkt eller motivering. ”Om alla andra gör det, då är det gott nog för mig”, är mentaliteten.)

I slutändan kan emellertid dessa människor inte finna ett syfte i deras liv. Allt de finner, om ens det, är ett tillfälligt lugn. Men det varar bara så länge som ingen ifrågasätter deras auktoritet. Varför? Därför att om någon skulle fråga dem: Varför ska du göra som auktoriteten ”X” säger, då finns det sälla något annat än: ”För att han säger det”. Men det är ju inget svar.

För att finna ett rationellt och övergripande syfte i livet, måste vi vända oss till livets natur. Det är livet som gör ett värdeorienterat handlande möjligt och nödvändigt. Om vi vill leva, då bör vi sätta ett värde på att sträva efter meningsfullhet i alla våra aktiviteter, i allt som vi företar oss. Ty vi bör vilja att allt vi gör tjänar våra liv. (Om det inte tjänar våra liv, då hämmar det våra liv.) Det finns i princip endast en form av aktivitet som kan förse våra liv med ett centralt och övergripande syfte: produktivt arbete. Varför? Låt mig citera mig själv:

Människan måste producera allting hennes liv och lycka förutsätter. Ingenting hon behöver “växer på träd”. Det är därför uppenbart att produktivitet är en dygd. Det enda alternativet till att vara en produktiv människa är att vara en parasit: en snyltare eller plundrare. Men dessa överlever bara för att andra människor valde att vara produktiva, dvs för att andra valde att tänka och producera de värden som livet och lyckan förutsätter. Men bara på kort sikt . . . Eftersom vi måste vara produktiva bör det vara någon form av produktiv verksamhet. Det bör också vara någonting som man får ut någon glädje av: den moraliska meningen med livet är ju att sträva efter lycka. Så det centrala syfte man bör välja är alltså en produktiv karriär som man älskar.

Det finns ingen anledning till varför människors liv ska sakna mening. Men det betyder inte att alternativet till en meningslös tillvaro är att likt en nyckdyrkande subjektivist utan tanke kasta sig in och ut i olika projekt. Det finns en objektiv bas för att skapa en mening i våra liv, det går att motivera ens val av mål här i livet på rationella grunder. Så gör det och sluta kasta bort ditt liv.

En reaktion på ”Om meningsfullhet

  1. Satt just och funderade på vad religion verkligen är. Religion är ett tidigare, primitivt sätt att förklara oförklarliga saker, Tex det blixtrar eftersom en man som heter Tor åker omkring i luften och slår med hans hammare så det blixtrar. Där har vetenskapen förlaringar. Religion är alltså primitiv vetenskap. Men det religioner kan häjlpa till med är tips på hur man ska vara mot andra och sig själv. Tex du skall icke dräpa. Ganksa självklart för då har du berövat en annan person dess liv och det är det absoluta värsta man kan göra. Jag tror på vetenskapen och därmed att vi är våra minnen och upplevelser som sparats i vår hjärna och byggt just mig, så när min hjärna dör finns inget mer. Någonsin. Så om livet är det enda som just ”jag” kommer få uppleva är det dyrbaraste jag har. Men varför bör jag leva? Jo för att du kan känna lycka. Men hur känner jag lycka? genom de 5 sinnena, unmgänge och kärlek med/till andra. Jag lever eftersom att jag kan känna njutning och livets mening är då strävan efter lycka.

    Ungefär detta satt jag och funderade på just när jag hittade denna perfekta skrivna text, en bra sammanfattning på det jag försökte grubbla ut. Själv kan jag inte få ihop någonting så riktigt profesionellt på papper pågund av min ringa ålder… Tusen tack för din text, en sammanfattning på det viktigaste om allt, alltså det ända som någonsin kommer att inträffa, livet.

    /Oskar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s