DIM-hypotesen

DIM-hypotesen. Under en begränsad tid så kommer Peikoffs föreläsningar om DIM-hypotesen att finnas tillgänglig på Ayn Rand institutets hemsida. Som vanligt är allt som krävs att man registrerar sig som besökare, men det kostar ingenting. Jag har inte hört den, men ska börja med det nu. Hoppas den är bra!

Lite om kursen:

This 15-session course—part lecture, part discussion—was presented live to a worldwide audience by phone and on the Internet. It is based on Dr. Peikoff’s ”The DIM Hypothesis” (book-in-progress), in which he looks at the role of integration in the culture and in practical life.

This course explains and explores Dr. Peikoff’s new DIM hypothesis, applying it to ten different cultural areas, as listed in the course outline. The hypothesis identifies and distinguishes three types of mind: the mind characterized by I (Integration); by D (Disintegration); or by M (Misintegration). In the sessions Dr. Peikoff points out how all of the influential movements in the areas included reflect—and could only have been created by—one or another of these three mind sets. If enhancing your understanding of today’s world and of where we are heading is an important concern of yours, Dr. Peikoff believes that you will find a DIM perspective on events to be of significant value.

As Dr. Peikoff recently explained: ”[M]y thesis is that the dominant trends in every key area can be defined by their leaders’ policy toward integration: they are against it (Disintegration, D); they are for it, if it conforms to reality (Integration, I); they are for it, if it conforms to a superior reality (Misintegration, M).”

Nice!

Annonser

Replik på replik

replik

Min replik (som jag kommer att skicka in imorgon):

Ja, Gustaf B, jag är allvarlig. Du kommer med tre invändningar. Jag tänker nu kort och koncist besvara dem i tur och ordning.

Du börjar med att anklaga mig för att inte ha några belägg för mitt påstående om att den absoluta merparten av allt kapital är uppbundet i produktionsmedel. Frågan är dock varför du inbillar dig att jag inte har några belägg för det jag säger. Du verkar inte vara bekant med att man genom att t ex äga aktier i ett företag också har bundit upp sitt kapital i sådant som fabriker, maskiner, verktyg, dvs produktionsmedel.

Att Bill Gates är värd 300 miljarder kronor betyder inte att han har 300 miljarder kronor liggandes i ett bankvalv. Han är värd så mycket för att han äger en stor andel aktier i sitt företag Microsoft. Det kapital som han och många andra med honom investerade för flera år sedan användes för att köpa in produktionsmedel av olika slag: lokaler, datorer, maskiner, fabriker, etc. Jag förmodar att du inte tänker ifrågasätta existensen av sådant som aktier eller, för den delen, sådant som förmögna aktieägare.

Du skriver sedan att det inte är självklart att ”ökade investeringar i produktionsutrustning” leder till ökad produktivitet. Frågan är ju vad du har för belägg för detta minst sagda kontroversiella påstående. Nu argumenterade jag aldrig för att ökad produktivitet gav fler jobb. Jag argumenterade för att det blir fler jobb om man investerar i startandet av nya företag eller i byggandet av nya fabriker. Då relationen här är uppenbar tänker jag inte ens bemöda mig med att argumentera för det ytterligare.

Jag vill dock anmärka på påståendet om att en ökad produktivitet ej ger fler jobb, utan snarare leder till färre. Det stämmer inte. Ökad produktivitet leder till en, totalt sett, större produktion. En större produktion leder, allt annat lika, till lägre priser. Lägre priser betyder högre reallöner. Vad betyder det? Om tröjor blir billigare då kommer vi antingen att köpa mer tröjor eller också kommer vi att köpa mer av annat för de pengar som vi nu har kvar efter vi har köpt en tröja. I vilket fall som helst ökar efterfrågan, antingen på tröjor eller på annat. I vilket fall som helst blir det under normala omständigheter fler jobb.

Vad beträffar den borgerliga regeringens prognoser har jag ingen speciell uppfattning. Mitt resonemang bygger inte på deras prognoser. Jag har inte gjort några egna prognoser, men om man tänker logiskt, följer det av det jag har sagt att det blir fler jobb av sänkt förmögenhetsskatt, och skälen för det har jag redan argumenterat för. Det är inte konstigare än att man t ex utan att behöva göra några detaljerade prognoser kan veta i förväg att ett lägre pris, allt annat lika, kommer resultera i en högre efterfråga på en eller annan vara.

Gustaf B, jag säger inte detta för att vara elak, men du borde nog studera lite grundläggande nationalekonomi. Det finns många bra böcker i ämnet. En bra början är Henry Hazlitts Economics in One Lesson.

Carl Svanberg,
Ramlösa

Dagens last

ARI-tal. ”Morality and Religion” av Onkar Ghate och ”Democracy vs. Victory: Why the Forward Strategy of Freedom Had to Fail” av Yaron Brook. Man kan lyssna på dem gratis på Ayn Rand institutets hemsida. Allt som krävs är att man gör sig själv till en registrerad besökare, men det kostar ingenting. Den första handlar om huruvida vi behöver vända oss till religion för att få moralisk vägledning. (Talet tar för övrigt också upp det faktum att religionen är på tydlig frammarsch i USA, varför det är viktigt att demokraterna vinner i höstens val.) Som titeln till det andra talet antyder handlar det just om varför det är en extremt dålig idé att försöka bekämpa islamisk terrorism genom att sprida demokrati i Mellanöstern. Båda talen är väldigt bra, kontroversiella, och därför något som alla bör lyssna på. (OK, jag måste väl medge att jag tyckte att Brook blev lite tjatig mot slutet, men bortsett från det var det ett strålande tal…)

Replik på replik. Igår, onsdag, fick jag ett svar i HD. Jag har redan skrivit ihop ett ocensurerat och oredigerat svar. Ska redigera och censurera det imorgon. Återkommer med att publicera det redigerade svaret här, imorgon.

Kollektivister är barbarer. Inget nytt. Bara en observation jag gjorde idag: ”Shell’s crude oil production, at 2.05 million barrels a day, was 1 percent lower than a year ago. Onshore production in the Niger Delta has been disrupted lately by hostage taking and attacks by rebel groups, who are demanding that more oil profits go to local Nigerians. The most recent attack took place earlier this week” (New York Times 20061026).

Civilkurage. Det finns många representanter för det sunda förnuftet där ute. Men de gör sig inte alltid hörda. Idag tog dock en av dem bladet från munnen: Ralph Peters, kolumnist i New York Post. Herr Peters skriver:

Iraq deserves one last chance. But to make that chance even remotely viable, we’ll have to take desperate measures. We need to fight. And accept the consequences.

The first thing we need to do is to kill Muqtada al-Sadr, who’s now a greater threat to our strategic goals than Osama bin Laden.

We should’ve killed him in 2003, when he first embarked upon his murder campaign. But our leaders were afraid of provoking riots.

Back then, the tumult might’ve lasted a week. Now we’ll face a serious uprising. So be it. When you put off paying war’s price, you pay compound interest in blood.

We must kill – not capture – Muqtada, then kill every gunman who comes out in the streets to avenge him.

Our policy of all-carrots-no-sticks has failed miserably. We delivered Iraq to zealots, gangsters and terrorists. Now our only hope is to prove that we mean business – that the era of peace, love and wasting American lives is over.

And after we’ve killed Muqtada and destroyed his Mahdi Army, we need to go after the Sunni insurgents. If we can’t leave a democracy behind, we should at least leave the corpses of our enemies.

The holier-than-thou response to this proposal is predictable: ”We can’t kill our way out of this situation!” Well, boo-hoo. Friendly persuasion and billions of dollars haven’t done the job. Give therapeutic violence a chance.

Our soldiers and Marines are dying to protect a government whose members are scrambling to ally themselves with sectarian militias and insurgent factions. President Bush needs to face reality. The Maliki government is a failure.

There’s still a chance, if a slight one, that we can achieve a few of our goals in Iraq – if we let our troops make war, not love. But if our own leaders are unwilling to fight, it’s time to leave and let Iraqis fight each other.

Our president owes Iraq’s treacherous prime minister nothing. Get tough, or get out.

AMEN!

Imorgon är det tenta för min del. Därav den låga aktiviteten här på bloggen. Men i morgon kväll och i helgen blir det förhoppningsvis lite mer uppdateringar.

Högern behöver ej Gud

Heather Mac Donald argumenterar i USA Today för att högern i USA inte behöver religion eller Gud för att motivera sina politiska ställningstaganden. I den mån deras ställningstaganden är rationella, stämmer det helt och hållet. Och det är bra och beundransvärt av Mac Donald att ta initiativet till denna debatt. Detta är för övrigt inte första gången hon skriver ett inlägg i denna debatt (se här, här och här).

Vad som emellertid är slående och tragiskt med hela hennes uppgift är att debatten uppenbarligen behövs. Så här inleder hon sin artikel i USA Today: ”The GOP has become the party of religion, and Democrats have been scrambling to play catch-up. The truth, though, is that piety doesn’t belong in politics”. Så väldigt sant, men vad säger detta oss om republikanerna och, i förbigående sagt, hela situationen i amerikansk inrikespolitik när sådana som Mac Donald känner att de måste höja sina röster för att protestera emot religionens inflytande över högern och inrikespolitiken?

Mac Donald lägger märke till det otroligt farliga i att högern låter sin politik baseras på religion. Det är inte bara som så att det är farligt och dåligt att blanda politik med religion, det är överhuvudtaget dåligt att basera sina övertygelser på religiösa, dvs irrationella grunder. Mac Donald observerar:

The infusion of God talk into both parties’ campaign discourse adds nothing to the public’s ability to vote wisely.

What are we supposed to learn when a candidate talks about his faith: That he is a good person? The rich history of religious bounders and charlatans should give the lie to that hope. Nor has a sincere belief in God prevented behavior we now view as morally repugnant. There were few more religious Americans than antebellum slaveholders and their political representatives; their claim to a divine mandate for slavery was based in unimpeachable Scriptural authority.

Or perhaps a politician’s discussion of his prayer habits should reassure the public he’ll make the right decisions in office. But what if opposing candidates declare themselves supplicants of the divine will — how will a voter decide who is most likely to receive divine guidance?

If Connecticut senatorial candidate and Iraq war opponent Ned Lamont, say, were to invoke God’s plan for humanity to justify withdrawing from Iraq, the Democrat would convince none of the war’s supporters, who would be certain that he had misunderstood his divine prompter. Who would determine whether he had? Moreover, monumental decisions such as whether to enter or terminate a war should rest on reasons accessible to believer and non-believer alike.

President Bush says his belief that “God wants everybody to be free” informs his foreign policy. This declaration is disquieting, for it means that the president’s war-making decisions are not wholly amenable to worldly evidence. Even if the Iraq adventure were to appear to human minds as patently counterproductive, reversing course would violate a higher mandate.

Poängen är vidare än att man kan motivera vilka dumheter som helst med hjälp av religion. Poängen är att om och när man för in religion i politiken, då gör man all rationell politisk diskussion upphör och omöjliggörs. När religionen tar över politiken, då stängs förnuftet ute. Inga argument i världen hjälper; det är som att tala till en sten. Inte så länge som de väljer att tro.

Kan ni se faran i att låta dessa människor ta över regeringen, kongressen och domstolarna? I ett fritt samhälle, ett samhälle med religionsfrihet, är man fri att ha med dessa människor att göra. Men när de tar över den politiska makten, då är situationen snart radikalt annorlunda. Då är det bara en tidsfråga innan man får en fullfjädrad teokrati, med allt vad det innebär.

(Det finns många sekulära idéer som är irrationella och falska. Men deras företrädare har i regel, just eftersom de i regel är lite närmare verkligheten, en lite större respekt för förnuftet (inte det sunda förnuftet alltid, men ändå). Och i den mån detta är fallet, är en rationell diskussion fortfarande möjlig. I den mån den inte är det, är detta endast ytterligare ett argument för att religionsfriheten handlar om mer än religion. Staten ska inte försöka etablera någon sekulär eller religiös föreställning; staten ska inte på något sätt påverka eller kontrollera människors idéer, tankar, åsikter, övertygelser, utan endast deras handlingar.)

Vad händer då om dessa människor en dag får för sig att Gud har gett dem rätten att införa censur? Att försöka indoktrinera barnen i religiösa dogmer i den offentliga skolan och tvinga dem att tillbedja en Gud som de kanske inte tror på? Att införa skatter och annat socialistiskt otyg för att motverka människors syndiga kärlek till pengar? Att, som Bibeln föreskriver, införa dödsstraff på otrohet, utomäktenskaplig sex, blasfemi, och homosexualitet?

Överdriver jag? Det är en fråga om politisk makt. Om och när de kristna fundamentalisterna, de som tror på en bokstavlig tolkning av Bibeln, tar över USA, då är detta inte alls ett otänkbart scenario. I många delstater var det fram till 2003 förbjudet att ägna sig åt homosex. När man tänker efter är det ganska sjukt, för att inte säga fullständigt vansinnigt, att man förbjöd en sådan sak. Man kan alltid diskutera hur stor sannolikheten är för att detta överhuvudtaget ska ske eller för att det ska ske inom vår livstid.

Jag tycker inte att denna diskussion är intressant. Det är inget argument för att leka med elden och att hoppas att man har tur. De kristna fundamentalisterna blir fler och fler och de representeras av republikanerna. Det finns de fundamentalister som på allvar har dessa åsikter. De förnekar inte bara principen om individens rättigheter genom att förneka kvinnans rätt att göra abort; de förnekar explicit principen om individens rättigheter.

Ta den republikanske senatoren Rick Santorum. Han är, vad jag vet, inte på något sätt unik. Han märker bara ut sig genom sin förmåga att dra till sig mer uppmärksamhet än många andra. Varför drar han till sig uppmärksamhet? Därför att han ständigt gör en massa uttalanden som är fullständigt vansinniga. Santorum förnekar explicit att människor har rätt att sträva efter lycka.

Låt mig bara påpeka två saker. Historien bestäms inte av folkmassorna, utan av ett fåtal av ideologer. Och länge har högsta domstolen i USA varit det enda som har stått ivägen för många försök från fundamentalisterna att avskaffa religionsfriheten i USA. Det räcker med fundamentalisterna får in domare som företräder deras syn på saker och ting, sedan har även denna spärr helt försvunnit. Bush har valt två nya domare till USA:s högsta domstol. Och vi vet vad George Bush tycker: ”I believe . . . that we need common-sense judges who understand that our rights were derived from God. And those are the kind of judges I intend to put on the bench”. Förra året utnämnde han den kristna högerns favorit, John G Robert, till högsta domstolen. I år utnämnde han Samuel Alito. Vem vet vad som väntar oss? Den kristna högern jublade över att John G Roberts blev vald:

”The president is a man of his word,” said Tony Perkins, head of the Family Research Council, a Washington-based, Religious Right lobbying group. ”He promised to nominate someone along the lines of a Scalia or a Thomas, and that is exactly what he has done.”

Perkins isn’t alone. A slew of Religious Right pundits have judged Judge Roberts quickly and concluded he is their man.

Jay Sekulow, top attorney at TV preacher Pat Robertson’s American Center for Law and Justice, boasted in a July 20 statement that ”I’ve known Judge Roberts for 17 years and litigated with him at the Supreme Court” and blustered to The New York Times that ”I think this is a tremendous pick.”

During his ”700 Club” broadcast, Robertson dubbed Roberts ”wonderfully qualified” to serve on the high court and noted that Sekulow and the ACLJ had placed Roberts ”at the top” of their list.

James Dobson, founder of the evangelical Christian self-help ministry Focus on the Family and one of the Religious Right’s more powerfully political voices, has spent at least a year railing against current Supreme Court justices who have issued rulings that offend his religious proclivities. He told the Times and other media outlets, ”I don’t think there is any evidence that [Roberts] is going to be another Souter.”

The rabidly anti-reproductive rights group, Operation Rescue, has already jumped on the Roberts bandwagon. ”We appreciate President Bush being a man of his word by appointing a judge that will respect the Right to Life acknowledged by our nation’s founding documents,” said the Operation Rescue President Troy Newman.

Roberta Combs, president of the Christian Coalition, also gave a quick stamp of approval to Roberts, telling salon.com, ”I think that the president did tonight what he said he was going to do when he was campaigning.” She’s alluding to President George W. Bush’s oft-repeated campaign promise of putting on the high court justices in the mold of Scalia and Thomas, the two most right-wing members of the court.

Varför ser de upp till domare Scalia? En ledtråd är domare Scalias kommentar om högsta domstolens konstaterande att förekomsten av de tio budorden på offentliga byggnader var oförenlig med konstitutionen: ”You know, I think probably 90 percent of the American people believe in the Ten Commandments, and I’ll bet you that 85 percent of them couldn’t tell you what the ten are. And when somebody goes by that monument, I don’t think they’re studying each one of the commandments. It’s a symbol of the fact that government comes — derives its authority from God. And that is, it seems to me, an appropriate symbol to be on State grounds” (min kursivering).

Mac Donald lägger också märke till att vänstern är så ideologiskt fattig på egna idéer att de numera känner sig tvungna att försöka vädja till samma religiösa väljare som sedan länge står bakom republikanerna. De har inget eget att komma med. Så de bara tar efter republikanerna. Förr i tiden var det framför allt högern som tog efter vänstern – det var vänstern som tog initiativet medan högern passivt följde efter. Detta styrker ytterligare Peikoffs resonemang.

När verkligheten överträffar dikten

I helgen såg jag på en gammal James Bond film med en kompis, Älskade spion. Den fick mig att tänka på alla galna och onda Bondskurkar. Länge tyckte jag att dessa skurkar, självfallet, var överdrivna och orealistiska. Det gör jag inte längre. Personer som Kim Jong-Il och Mahmoud Ahmadinejad får dem att framstå som ganska realistiska i jämförelse.

Nej, inte ens S.P.E.C.T.R.E. känns orealistiskt när man ser globala terrororganisationer som Hezbollah, Hamas och Al-Qaida. Den enda skillnaden mellan många av dessa Bondskurkar, är att dessa onda galningar inte bara styr över en privat armé eller något liknande, utan över hela nationer.

Och tycker ni att jag överdriver här, lägg då märke till en sak till. I vårt universum, har skurkarna ett forum där de alla får komma till tals, och en fackförening som skyddar dem. Jag talar naturligtvis om FN. Det finns till och med en ”internationell lag” som finns till för att skydda deras ”rätt” att mörda, förtrycka, tortera, terrorisera och skaffa sig massförstörelsevapen.

I James Bonds universum hänger ofta hela världens öde på en enda man, nämligen James Bond själv. Men i vårt universum förmår inte ens världens enda ekonomiskt och militärt sett överlägsna supermakt, USA, att göra slut på sina ekonomiskt och militärt sett underlägsna fiender som rebellerna i Irak, mullorna i Iran eller en urfattig kommuniststat som Nordkorea. I rättvisans namn bör man kanske nämna att i James Bonds universum har Agent 007 visserligen en licens att döda – medan skurkarna, helt i sin ordning, inte erkänns några rättigheter alls.

Och nej, jag vill inte att ni ska tro att jag är cynisk, bitter, hopplös. Det är jag inte. Nej, jag inbillar mig inte att vi håller på att vinna kriget. Men det betyder inte att det är kört. (USA:s politiska nederlag i Vietnam innebar trots allt inte kommunismens seger.) Men visst är det förbluffande hur konstigt vårt universum är, när man tänker efter?