Vem är naiv?

För flera dagar sedan läste jag en mycket besynnerlig artikel av en André Hansson. Han argumenterar i Sydsvenskan för att det nu finns utrymme för ett nytt nyliberalt parti som kan ta över den plats som de gamla moderaterna hade:

Den nyliberala idén är ute. Moderaterna har accepterat välfärdsstatens värdegrund och så gott som transformerats till ett socialdemokratiskt parti. Efter 2006 års val kan det dock finnas en unik möjlighet för den nyliberala idéns anhängare.

Det kan finnas ett vakuum till höger om moderaterna som möjligen skulle kunna fyllas av ett nytt nyliberalt parti, ett parti som positionerar sig ungefär där Carl Bildts moderater låg, men som samtidigt inte hemfaller till den dogmatiska nyliberalism som blint avskyr staten.

Bortsett från att jag inte tycker att man ska inbilla sig att de gamla moderaterna var några nyliberaler (i den goda bemärkelsen), för det var de verkligen inte, och att jag inte tror att det finns något utrymme för ett genuint nyliberalt parti i dagens Sverige, så finns det flera saker som är anmärkningsvärt i herr Hanssons sätt att resonera. I citatet ovan ges en tydlig ledtråd.

Problemet med nyliberalismen är att den har en tendens att hemfalla till ”dogmatism”. Vad menar han med ”dogmatism”?

Om ett sådant parti behåller systemskiftet som ett långsiktigt mål, och samtidigt förordar gradvisa reformer som en väg dit, skulle nyliberalismen återigen kunna bli en kraft i svensk politik.

Men nyliberalismen har ett imageproblem. Den framstår som radikal, som rigid i sitt krav på ett omedelbart avskaffande av välfärdsstaten, som dogmatisk i sitt krav på renlärig marknadsekonomi och rörelsen präglas av ett känsloladdat hat mot staten snarare än av kärlek till frihet.

Vill man förändra något så måste man vinna val och då kan man inte vara för radikal. Fredrik Reinfeldt förstod detta. Han gick dock så långt att han övergav den idén helt. Nyliberalismens utmaning i Sverige måste istället vara att bli mindre radikal men samtidigt vara läran trogen. Är detta möjligt?

Så att vara ”dogmatisk” är att vara för marknadsekonomi, dvs kapitalism, och att ha krav på radikala reformer? Dvs man är ”dogmatisk” om vill genomföra något mer än ytterst marginella justeringar av välfärdsstaten? Men detta är ju inte vad dogamtism betyder.

Men Hanssons poäng är egentligen inte ett argument emot dogmatism. Hanssons poäng är att folket inte gillar stora förändringar. Så hur ska då nyliberalismen ha en chans, om den är så här ”dogmatisk”? Jo, lösningen är förstås att inte föreslå lika radikala reformer längre. Men hela tiden hålla fast vid visionen om laissez-faire kapitalismen. På så sätt kan man fortsätta vara ”trogen” sin rena och dogmatiska lära. Detta är ju sant, men frågan är varför Hansson egentligen bryr sig. Ty han hävdar nämligen att man framstår som:

…löjlig när man beskriver välfärdsstaten som roten till all ondska. Den har sina problem och är kanske inte lösningen för framtiden, men helt värdelös har den inte varit. Den har trots allt bidragit med allt från infrastruktur till universitet utan att decimera individens frihet helt.

Vi lever knappast i den värsta av världar. Så länge nyliberaler håller fast vid denna världsbild och förordar revolution är de dömda att existera i den politiska marginalen.

Ett nyliberalt parti måste istället kunna gifta ihop idén om ett friare samhälle med en mindre radikal reformväg som skall föra oss därhän.

Första steget är att avromantisera den nyliberala idén. Att snabbt skära radikalt i välfärdsstaten löser inget. Istället borde man se det fria samhället som något som kan infrias i framtiden, kanske för våra barn. Den nyliberala idén bör tydligt redovisas, men i ett visionsdokument som är skiljt från partiprogrammet.

Det tredje är att erkänna att välfärdsstaten haft sina förtjänster, men att samtidigt argumentera för att den inte är lösningen för framtiden. Detta är nödvändigt för att bli tagen på allvar.

För det första. Om man nu inte tycker att välfärdsstaten är en dum idé – vilken den i allra högsta grad är – vad är då vitsen med att bilda ett liberalt parti? Om Hansson inte tycker att välfärsstaten är en dum idé varför, återigen, bryr han sig då om detta projekt? Vad är då fel på de nya moderaterna? Varför lägga ned tid på att skapa ett kopia till en kopia?

Är det i förbigående sagt bara jag som känner den fräna stanken av en pragmatisk platoniker? Lägg märke till hur han formulerar sig. Vad han i princip säger är: ”Var inte naiv. Sluta romantisera och idealisera. Börja se välfärdsstaten för vad den är. Ingen tar sådana dogmatiska idealister som dig på allvar. Det handlar om att vara praktisk.” Om man nu tror, som Hansson verkar göra, att visionen om ett fritt samhälle bara är något som finns i en platonsk himmel, varför ska man då lägga ned massor med tid och möda för att kämpa för att omsätta denna visionen i verkligheten? Vem är det egentligen som är naiv?

2 reaktioner på ”Vem är naiv?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s