Eftervalsanalys 2

Moderaterna är valets stora vinnare. Så betyder detta att pragmatism fungerar? Frågar man de nya moderaterna är svaret givet. Men är det verkligen praktiskt att gå till mitten? Att det är praktiskt att tona ned de ideologiska skillnaderna? Att minska sina krav på förändring? Låt mig bara kort återupprepa alla argument mot denna inställning.

Allt beror på vad det är man vill åstadkomma inom politiken. Om man till varje pris vill uppnå ett maktskifte, då är det helt rätt. Om man däremot vill skaffa sig ett mandat för att genomföra väsentliga förändringar och förbättringar, då är det inte rätt.

Och låt mig bara påpeka att jag har aldrig haft några problem med att man modererar sina förslag. Att man kompromissar i frågor om takt, ordning och omfattning på förändringarna. Inte så länge det hela tiden står klart vad det är man vill uppnå på lång sikt. Och inte så länge varje sådan här moderation verkligen är en moderation. Att föreslå mindre skattelättnader än förra valet är en sak. Att samtidigt föreslå mer pengar till välfärdsstaten är en annan.

Eftersom många vill ha stora reformer är det många som i slutändan lär bli besvikna. Svenskt näringsliv har redan uttryckt missnöje över reformerna som man har utlovat. Det behövs mycket mer, menar de. Och vem kan klandra dem för att tycka det? Inte jag. Många kommentatorer, inte minst inom bloggosfären, har börjat kräva att alla liberala krafter i landet ska verka för att få regeringen att våga ut lite mer i svängarna. Men kommer det att fungera? Mitt svar lutar mot ett nej.

Förklaringen är enkel. Alliansen har inte fått något mandat för mer radikala förändringar än de som de som de presenterade i deras gemensamma manifest. I rädsla för att skrämma många av de mittenväljare som förmodligen avgjorde valet, lär den nya regeringen knappast genomföra mer än vad de har lovat. Så eftersom pragmatismen är en falsk filosofi kan jag konstatera att det som var sant före valet fortfarande är sant efter det. Och pragmatismen var falsk före valet och fortsätter att vara det efteråt.

I ljuset av allt detta försöker nu en del inom vänstern trösta sig på olika sätt. Ett sätt handlar om att säga att det trots allt var vänstern som vann detta val. De konstaterar att eftersom borgerligheten med moderaterna i spetsen har närmat sig mitten, och därmed närmat sig vänstern, betyder det att det indirekt är vänsterns politik som väljarna har gett sitt stöd till. En del betonar i samband med detta att de borgerliga har tagit över vänsterns stora fråga, nämligen jobben, och att det var därför de vann.

(Vad de då helt plötsligt ”glömmer bort” var ju just att ingen på allvar ifrågasatte om sådant som lägre a-kassa har en positiv inverkan på arbetslösheten; vad man motsatte sig på strikt ideologiska grunder var idén om att människor ska behöva anpassa sina löneanspråk till de löner som marknaden är villig att erbjuda.)

Med ett tonläge som antyder ömsom självömkan och ömsom dumdryg cynism – kanske allra bäst illustrerad i Lars Ohlys självbelåtna leende – konstaterar därför vänsterns olika företrädare att svenskarna minsann inte ville ha något ”systemskifte”. Det ligger ju onekligen något i detta resonemang. Men det håller vid en närmare granskning nog inte riktigt. Ty enligt SVT:s vallokalsundersökning, blåser det nämligen högervindar i Sverige. Nu kan man förstås diskutera vad detta betyder; betyder det den nya mittenorienterade högern – eller den gamla klassiska högern? Svårt att säga.

Men om det var den mer mittenorienterade högern, hur kommer det sig då att både socialdemokraterna och vänsterpartiet förlorade röster? Nej, det mesta talar för att det var högern som vann. Inte vänstern. Trots tydliga inslag av löjlig och äcklig klasskampsretorik från både vänsterpartiet och socialdemokraterna, var det få om ens några som lät sig inspireras av det. De borgerliga stod i detta val, bara för att ta ett exempel, för nedskärningar i bidragen – i en högkonjunktur – och vann ändå sympatisörer. Detta är ett lovande tecken på att det verkligen blåser högervindar. Frågan är hur länge de håller i sig. Frågan är också hur starka de är.

Det är i vilket fall som helst en god grund för opinionsbildning och upplysningsarbete för Sveriges liberaler.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s