Så hur ska man då rösta?

Nu är det bara tre dagar kvar till valet. Så nu börjar det bli hög tid för att bestämma sig för om och i så fall vad man ska rösta på. I detta val har man, som radikalkapitalist, i princip bara två alternativ. Eller tre beroende på hur man ser det.

Antingen gör man som Henrik Unné föreslår: man röstar på socialdemokraterna. Detta är en idé som varken jag eller, såvitt jag vet, några andra objektivister i Sverige delar. Men det är ändå ett förslag. Hur resonerar då Unné? Jo, så här:

Ja, hur ska man då rösta? Det mest näraliggande alternativet kan synas vara att inte rösta alls. Ty vad finns det att rösta på om det är kapitalismen som man vill ha?
 
Men det finns faktiskt skäl att rösta. På sossarna. En dålig socialdemokratisk regering har nämligen en fördel framför en lika dålig borgerlig regering. En dålig sosseregering skadar socialismens och välfärdspolitikens rykte. En dålig borgerlig regering skadar istället kapitalismens rykte. Om man är anhängare av kapitalismen föredrar man väl att socialismens rykte skadas framför att kapitalismens rykte skadas? Så länge som sossarna själva sitter vid makten har de väl inte så stora möjligheter att skylla välfärdspolitikens negativa konsekvenser på borgarna och kapitalismen?

Tittar man på detta resonemang, bara rakt upp och ned, kan det verka som att det finns en viss logik i detta. Men tänker man efter lite förefaller resonemanget ytterst bristfälligt. Av flera skäl. Somliga skulle säkerligen säga att resonemanget förefaller befängt. Jag instämmer.

Låt mig citera vad jag själv skrev i en diskussion med Unné om detta för ett tag sedan:

En sak till som jag undrar över här är varför du kan få för dig att t ex avfärda politiker som i alla fall föreslår sänkta skatter och detta till fördel för politiker som föreslår höjda skatter. Anledningen till varför detta är förbluffande beror på att jag inte tror att du anser att man som politiker måste vara perfekt för att förtjäna ens röst, eller hur? För visst är det väl ändå så, för att ta ett annat exempel, att du t ex stöder USA och Israel detta trots att varken USA eller Israel är ”perfekta”? Trots att de inte är perfekta stöder du dem, erkänner deras rätt att leva, och du betraktar dem, skulle jag tro, som väsentligen goda länder? Men om så, varför då denna inkonsekvens när det kommer till svensk inrikespolitik?

De borgerliga är inte perfekta. Inget snack om saken. Men i en del frågor är de bättre än socialdemokraterna. Sänkt skatt är, bara för att ta det mest uppenbara exemplet, bättre än höjda eller oförändrade skatter. Jag försöker här inte heller antyda att halvmesyrer (som många av de borgerliga partiernas bra förslag tyvärr utgörs av) i allmänhet är något bra, jag försöker bara säga att det inte finns någon riktigt bra anledning att utan vidare avstå från t ex skattelättnader med motiveringen att de borgerliga inte företräder en ideologiskt konsekvent pro-kapitalistisk linje, och att därutöver dessutom stöda partier som är anti-kapitalistiska men ideologiskt inkonsekventa på den punkten, nämligen socialdemokraterna. Man kan om man vill även argumentera för att både de borgerliga och socialdemokraterna är onda. Men även i det fallet blir det ju svårt att välja ett större ont framför ett mindre. Vi lever hellre i en välfärdsstat än i en diktatur, och vi lever hellre i en diktatur än under anarkism, och vi lever hellre under en Pinochet än under en Stalin, osv. Ändå föreslår du här att vi inte ska välja det mindre onda framför det större onda. Tvärtom ska vi här tydligen välja det större onda framför det mindre. Och detta ska ge oss lite mera ”andrum”.

Utöver detta kan man även tillägga det faktum att kapitalismens sedan länge oförtjänt dåliga rykte, varken står eller hänger på huruvida vi har en borgerlig eller en socialdemokratisk regering. Det kan vi mycket enkelt konstatera eftersom socialdemokraterna själv tar till varje chans de får för att klandra alla möjliga problem på marknaden, även om det i verkligheten inte har någonting med saken att göra. Elmarknaden är ett perfekt exempel på detta. Nej, kapitalismens rykte och framtid hänger ytterst på en långsiktig, ihärdig opinionsbildning för bättre idéer och större kunskap om kapitalismens natur.

Av allt detta framgår det att vi har åtminstone ett tydligt alternativ till att göra som Unné, och det är ju att rösta på något av de fyra borgerliga partierna. Vid en första anblick så är det enda som tycks motivera ett sådant resonemang just det deprimerande faktum att vänstern på samtliga punkter är värre än de borgerliga. För somliga betyder detta att de borgerliga följaktligen är de minst onda och att de följaktligen är att föredra framför vänstern. För somliga andra betyder detta att de inte ser någon vits med att rösta alls. Och jag kan väl knappast klandra dem som resonerar på det viset.

Några skulle kanske säga att det vore bäst att rösta på det liberala partiet istället. Jag har absolut inga problem med att folk röstar på dem. Faktum är att jag själv överväger att göra det. Men jag har ännu inte bestämt mig för hur det blir. Jag överväger nämligen fortfarande att rösta på ett av de borgerliga. (Jag kan dock redan nu säga att det verkar som att jag åtminstone har fått min lillebror och min mamma att lägga sin röst på liberala partiet.) Men om jag nu, trots allt, röstar på ett av de borgerliga partierna, vad har jag då för skäl för att göra det? Jag kan inte längre påstå att jag gör det för att det utgör det ”minst onda”. För det räcker ju knappast som ett argument i närvaron av ett parti som det liberala partiet.

Så hur lyder då min eventuella motivering? Det är, till att börja med, bara att konstatera att vi lever i ett samhälle som präglas av pragmatism. En konsekvensen av detta är att partierna blir mer och mer lika varandra och att de alla närmar sig mitten i syfte att vinna så många väljare som möjligt – även om det sker på bekostnad av deras ideologiska övertygelser (om några). För väljaren är konsekvensen att det blir otroligt mycket svårare att veta vad det är politikerna egentligen strävar efter. Vad är det för helhetsbild vi ska få. Vad är det, i stora drag, för riktlinje Sverige ska välja de kommande åren. I frånvaron av en ideologi som ger människorna denna bild, är det desto svårare att klura ut hur partierna egentligen står.

Så hur ska man då gå till väga för att klura ut hur man ska rösta i sådana här situationer? Låt mig citera Ayn Rand:

In a mixed economy, dominated by the philosophy of Pragmatism, a political candidate does not dare to proclaim clear cut principles. He has to pay lip service to the notions of every pressure group and to the opposite of his own convictions, if any. This means that we, the voters, have to learn the art of lip reading and make a choice, in effect, between two hypocrites, by means of the sign poles that indicate the nature of their hypocrisy, as well as the role they actually want us to travel. (”A Nation’s Unity”, Ford Hall Forum, 1972)

Nu när de borgerliga och socialdemokraterna har presenterat sina valmanifest, tycker jag att det numera står alldeles klart att detta val inte handlar om välfärdsstatens vara eller inte vara. Det handlar inte ens om välfärdsstatens storlek. (Detta kan man förstås beklaga sig över, men så är det.) Detta betyder att nästan vilket riksdagsparti man överväger att rösta på, är det varken en röst för eller mot välfärdsstaten eller för en större eller mindre välfärdsstat. (Det enda markanta undantag här är vänsterpartiet som kraftigt vill expandera den offentliga sektorn med 200 000 nya jobb.)

Nej, detta val handlar bara om en fråga och den frågan är jobben. Och eftersom detta val handlar om jobben tycker jag att vi med lätthet kan konstatera att detta inte längre är ett val mellan två mer eller mindre onda alternativ. Nej, detta val står mellan ett väsentligen bra alternativ och ett uteslutande dåligt alternativ. Det står mellan pro-jobb och anti-jobb. Eller för att vara lite mer exakt: pro-jobb och pro-bidrag. I ett sådant val bör det inte råda några tvivel kring vad det är man bör stöda – om man nu tvunget ska stöda något av dem.

Det betyder i förbigående sagt inte att jag för ett ögonblick inbillar mig att det inte finns brister i de borgerligas jobbpolitik. För det finns det. Bara för att ta ett exempel så är det ju tragiskt att de inte är villiga att åtminstone börja rucka på arbetsrätten. Precis som många andra anser jag att de skulle kunna bli mycket mer radikala här.

Men observera vad problemet här är. Problemet med de borgerliga i denna fråga är inte att de föreslår, vad jag har kunnat se, en politik som är direkt dålig. Nej, problemet här är ”bara” en brist på konsekvens och radikalitet. Det behövs alltså mer än detta. Men det råder ju samtidigt ingen tvekan om att detta i alla väsentliga drag är ett steg i rätt riktning.

Det är kanske inte ett inspirerande sätt att motivera sig själv för att överhuvudtaget rösta. Det är också fullt förståeligt om man inte tycker att detta är en inspirerande motivering för att eventuellt avstå att lägga sin röst på det liberala partiet. Men om man som jag tycker att jobben är en väldigt viktig fråga, då har jag svårt att se varför man ska ställa sig helt likgiltig inför detta alternativ.

Vilket av de fyra borgerliga partierna kommer jag då att eventuellt rösta på? Jag har ännu inte bestämt mig; jag står och hoppar fram och tillbaka mellan olika alternativ. Det enda som jag på förhand kan utesluta är kristdemokraterna.

Så nu vet ni det. Och så var det med den saken. Tills vidare.

3 reaktioner på ”Så hur ska man då rösta?

  1. Svanberg! Jag ska rösta Moderat i år för att jag tror inte Liberala Partiet komma in Riksdagen 2006, därför jag röstar M. Om Liberala Partiet har gått framgång upp till 5-6% i SIFO, TEMO o.s.v. så jag skulle hjälpa att rösta Liberala Partiet för att jag uppmuntar Liberala Partiet kommer in riksdag. Jag hellre Liberala Partiet än Kristdemokrati om samarbetar med Borgerlig. Detsamma hände Ian Wachtmeister starta eget parti som hette ”Det nya parti” vid 1998 och Han var mycket bättre politik än Carl Bildt och sina partikamrat ändå jag röstade Moderat för att jag övertyga det komma inte Det nya partiet in riksdagen. Då gillade jag inte Carl Bildts partikamrat pga konservativpolitik men M var bättre än alla riksdagpartiet.

    1991 röstade min styvfar NyDemokrati som höll med Ian Wachtmeister men då min mamma och jag röstade Moderat. Från början tyckte min styvfar NyDemokrati vara lika bra som Moderat och röstade NyDemokrati för att hjälpa och uppmunta NyD komma in Riksdag. Han röstade alltid Moderat till 1988 och först gång röstade han annan parti som är NyDemokrati och röstade M igen från 1994 pga Ian wachtmeister har lämnat NyDemokrati. Han gillade bara NyDemokrati under partiledare av Ian W och gillade inte annat parti. Efter Ian Wachtmeister har lämnat NyDemokrati så vi mamma, styvfar och jag blev mycket ledsen för han har lämnat NyD och saknade honom så mycket i 10 år. Nu har blivit glad MUF blir lika bra politik som Ian Wachtmeister så vi behöver inte tänka så mycket honom nu. Faktisk tycker jag MUF har avancerad argument politik än Ian Wachtmeister under NyD.

  2. Hur många röster måste Liberala Partiet få för att folk ska sluta tycka att det är att slösa bort sin röst att rösta på oss? Jag är fullt medveten om att Liberala Partiet inte kommer att komma in i risdagen det här valet men en röst på oss är en röst som kommer att locka fler kapitalister att att rösta på oss. Föresten så är det det enda partiet som har en objektivist som risdagskandidat om man klickar på representanter :)

  3. Wolfenstein: Jag tror, om jag får spekulera lite, att betydligt fler kommer att rösta på KLP vid nästa val. Jag tror att många idag inte vill göra det av två skäl.

    1. De flesta som skulle kunna rösta på KLP vill nog av en eller annan anledning ha en annan regering än den nuvarande. Att rösta på KLP är ur detta avseende att kasta bort sin röst. Om det blir en ny regering, och man efter fyra är ganska till freds (iaf jämfört med vad alternativet hade inneburit) med vad den har åstadkommit (ren spekulation), varför man förväntar sig att den sitter kvar även en mandatperiod till, då tror jag att många kommer rösta på KLP. Vore ju lika osannolikt som det vore otroligt trevligt om KLP kom in och fick en vågmästarroll :)

    2. Politik är, som du säkert vet, det som kommer sist. För att ett parti som KLP ska ha en chans att komma in i riksdagen måste man först lägga ned mycket tid och möda på ett långsiktigt arbete på att ändra människors värderingar.

    Därför är det bra att KLP tänker satsa på valet 2010 istället. Inte för att jag tror att vi kommer få en liberal revolution då, men då har man åtminstone fyra år till för komma in och därmed god tid för att lägga ned massor med opinionsarbete. Det ökar chanserna för att komma in väsentligen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s