Sarnecki sprider myter

I debattartikeln ”Sarneckis stendöda teser” skriver paret Levander:

Den amerikanske sociologen Martinsons mantra (nothing works, ingenting fungerar) från 1974 om behandling inom kriminalvården fick ett oerhört genomslag bland 1968-generationens kriminologer. Att Martinsson hade fel konstaterade han själv ganska omgående.

Ungdomsfängelse i Sverige avskaffades 1978. I den statliga utredningen hävdades att ”effekter saknas” och att ”de intagna blir värre”. Förutom avsaknaden av empiri är det logiskt oförenliga påståenden.

Sarnecki driver samma sorts resonemang, utan empiri och med svepande hänvisningar till ”forskare” som visat att aktiva åtgärder mot kriminalitet, ”piskan”, är kontraproduktiva.

”Ju mindre man ingriper, desto lägre blir kriminaliteten.” Stämplingsteorin borde vara stendöd sedan många år eftersom empiri saknas.

I USA fick man under 1990-talet en drastisk nedgång i kriminaliteten som kopplats till introduktionen av en lågtoleransmodell. I Sverige provades i slutet av 1990-talet en svensk variant av lågtoleransmodellen i Eskilstuna – en arbetsmodell som bygger på väl etablerad kunskap om att det lilla föder det stora och där polisen proaktivt och strategiskt ska utföra det arbete som ligger i deras uppdrag: att minska brottsligheten och öka människors trygghet.

Resultaten var lovande. Repressiva åtgärder, ”hårdare tag”, kan ha brottstreducerande effekt enligt en relativt aktuell internationell litteraturöversikt. Allt detta bestrids av ledande svenska kriminologer för ”det får inte” vara så. Just nu är man mycket aktiv därvidlag. Är det valåret? Vem är beställaren?

Sarnecki ger recept på andra åtgärder, utanför kriminalpolitiken, som påstås minska kriminaliteten, till exempel barnomsorg och arbete åt alla. God vilja, vackert tänkt men ingen empiri.

Till detta vill jag bara tillägga några observationer som Jeff Jacoby kom med i en kolumn han skrev i ämnet för några år sedan:

Major crime in the United States is at a 30-year-low, and the Christian Science Monitor can’t understand it.

In a story this week headlined ”A drop in violent crime that’s hard to explain,” the Monitor’s Alexandra Marks reported on the latest data from the Bureau of Justice Statistics, an agency of the US Justice Department. According to the BJS, there were 23 million instances of violent and property crime last year — 48 percent fewer than the 44 million recorded in 1973. (The numbers don’t include murder, which is measured separately by the FBI.) In just the past 10 years, the violent crime rate has plummeted by a stunning 54 percent, from 50 crimes per 1,000 US residents in 1993 to 23 per 1,000 in 2002.

The plunge in serious crime is pervasive; it crosses racial, ethnic, and gender lines and shows up in every income group and region. But welcome as they are, the new data are only the latest extension of a downward trend that first appeared in the 1980s, not long after the nationwide crackdown on crime got underway. The dramatic drop in criminal activity followed an equally dramatic boom in prison construction and a sharp surge in incarceration rates. The conclusion is obvious: Stricter punishment has led to lower crime.

Sarnecki säger: ”Jag tror knappast att några seriösa politiker, än så länge, vill att Sverige ska tillämpa samma kriminalpolitik som man för närvarande har i USA”. Så sjunkande brottslighet, vilket är konsekvensen av USA:s satsningar på hårdare straff och fler poliser, är vad Sarnecki varnar för. Jacoby noterar samtidigt att brottsligheten bara blir värre och värre i Europa:

While crime has been tumbling in the United States, it has been soaring elsewhere. ”Crime has recently hit record highs in Paris, MadriD, Stockholm, Amsterdam, Toronto, and a host of other major cities,” Eli Lehrer wrote in the Weekly Standard last year.

”In a 2001 study, the British Home Office found violent and property crime increased in the late 1990s in every wealthy country except the United States. American property crime rates have been lower than those in Britain, Canada, and France since the early 1990s, and violent crime rates in the European Union, Australia, and Canada have recently begun to equal and even surpass those in the United States. Even Sweden, once the epitome of cosmopolitan socialist prosperity, now has a crime victimization rate 20 percent higher than the United States.”

Att fängsla brottslingar lönar sig och det stort, konstaterar Jacoby:

Actually, keeping known criminals locked up is a sensible and effective crime policy. The Times laments that it costs $22,000 per year to keep each inmate in custody, but that is not an exorbitant price for preventing millions of annual murders, rapes, armed robberies, and assaults. The cost to society of a single armed robbery has been estimated at more than $50,000; multiply that by the 12 or 13 attacks the average released prisoner commits per year, and $22,000 an inmate looks like quite a bargain.

Men inte bara det. Sarnecki skriver också:

USA har numera 10–12 gånger fler fångar per 100 000 invånare än Sverige. Detta kostar cirka 20 miljarder dollar per år, vilket beräknas motsvara kostnaderna för en väl fungerande barnomsorg för varje amerikansk familj som inte har råd med det i dag eller försörjningsarbete för alla arbetslösa ungdomar.

Kriminologisk kunskap säger att dessa alternativa sätt att använda allmänna medel skulle ge större effekter på brottsnivån än ökning av antalet fångar.

Vad alla dessa fängelseår dessutom innebär i mänskligt lidande, och då i synnerhet i vissa befolkningsgrupper (till exempel bland unga fattiga afroamerikaner, som i mycket stor utsträckning befolkar USA:s fängelser) går inte att föreställa sig.

Förutom att fängslandet av brottslingar inte är en dålig affär, vilket antyds ovan, är det tragiskt att Sarnecki antyder att fattigdom är orsaken till brottslighet, i synnerhet bland svarta amerikaner, och att en större offentlig sektor och AMS-åtgärder, därför skulle vara lösningen. Detta tyder inte bara på evasioner om relationen mellan fattigdom och brottslighet, det tyder också på en okunskap om relationen mellan fattigdom och brottslighet, och om ämnet nationalekonomi. För att illustrera detta vill jag citera ett inlägg jag själv skrev i en debatt på Frizon för ett tag sedan:

Tittar man historiskt så var brottsligheten i nästan hela västvärlden lägre förr i tiden när den relativa och absoluta fattigdomen var mycket större än vad den är idag. Det finns inte heller något som visar på att brottsligheten skulle gå ned allt eftersom man i ”förebyggande” syfte bygger ut välfärdsstaten. Tvärtom. Den stora explosionen av brottslighet i USA kom när välfärdsstaten byggdes ut som allra mest dvs mellan 1960-1980. Samma sak har vi kunnat observera även här i Sverige, och det finns säkert flera liknande observationer man kan göra i andra länder.

Det är förvisso sant att det förekommer ett samband mellan t ex fattigdom och brottslighet. De allra flesta brottslingar vill inte försörja sig genom hederligt arbete, så de är förstås fattiga innan de gör sin kupp. Och många av dem förstör sina egna chanser att skaffa sig ett jobb genom att skaffa sig en bakgrund som brottsling, något som knappast gör en attraktiv bland arbetsköpare. Sedan är det förstås som så att brottslighet skapar fattigdom eftersom brottsligheten kostar pengar. En hög brottslighet gör t ex att företag inte vill bedriva sin verksamhet där vilket gör arbetsmarknaden sämre än vad som hade behövt vara fallet. Storköp där priserna annars är låga får lägga ned eller för att minimera de ekonomiska förlusterna förknippade med brottsligheten, ha ett mindre utbud vilket medför högre priser. Detta är förstås något som gör att folket som bor i dessa områden tvingas handla dyrare varor, vilket förstås gör dem fattigare i onödan (för detaljer se t ex Walter Williams artikel ”Unseen Crime Costs”).

Om man tvunget vill argumentera för att det råder något slags kausalt förhållande mellan fattigdom och brottslighet, då beror det uteslutande på att staten genom alla sina skadliga ingrepp i ekonomin har gjort det mer eller mindre omöjligt för människor att försörja sig på ett hederligt sätt. Det kan handla om statligt understödda minimumlöner som slår ut de mindre produktiva från arbetsmarknaden [i USA råkar det av en ren händelse vara väldigt många svarta som antingen saknar utbildning eller som har fått en dålig sådan via den offentliga skolan]. Det kan handla om alla de företag som inte vågar anställa pga alla regleringar på arbetsmarknaden. Det kan handla om alla de företag och jobb som aldrig någonsin blev till pga alla kapitalskatter som gör det mindre lönsamt att starta företag. Det kan handla om hyresregleringar som gör det omöjligt för folk att skaffa sig en bostad där jobben finns. Osv. Men inte hör jag några socialdemokrater förespråka laissez-faire kapitalism för att lösa dessa problem. Det enda vi får höra är ytterligare statliga interventioner, som endast kommer göra det ännu svårare för folk att försörja sig själva, och göra folk som har ett jobb fattigare.

Gissa hur socialdemokraten jag debatterade med svarade? Jo, han hänvisade förstås till ”forskning” och en påstådd ”konsesus” bland forskare. Förmodligen till Sarnecki och hans likasinnade kollegor.

7 reaktioner på ”Sarnecki sprider myter

  1. Nej, det har jag inte. Men jag har en kompis som har läst den, och han har berättat om den tesen och boken. Men jag köper inte den av det enkla skäl att den verkar inte kunna förklara vad den avser att förklara. Det finns många länder som har haft fri abort före och under samma tid i USA, men där har brottsligheten i en del fall ökat. Sedan undrar man ju den ska förklara att brottsligheten på många håll var lägre före man införde legaliserad abort. Så jag ger inte mycket för den teorin. Det kanske finns något samband, helt klart, men inte ett tillräckligt för att tillskriva det som en primär eller ens avgörande faktor.

  2. Att abort skulle sänka brottsligheten är lögn. Den amerikanska högern skicka ut sina ekonomer som bevisade att författarna i Freakonomics hade trixat med siffrorna.

    Calle, du har inte någon länk till en massa vetenskapliga studier som bevisar att hårdare straff etc bekämpar brottslighet?

  3. Nej, inte på rak arm. Eller här finns ju en lista över studier som beskriver relationen mellan dödsstraff och mord: http://www.prodeathpenalty.com/deterrence.htm Men jag har inte läst dem, så jag vet inte om de är något att ha. Här är förresten också en länk som kanske kan vara av användning: http://www.ncpa.org/bg/bg148/bg148a.html

    Men behövs det verkligen en massa studier för att konstatera att straff har en effekt på brottsligheten? Ett dåligt exempel, men notera hur ofta brottslingarna själva, gör sig ett en massa besvär för att komma undan lagen och polisen, efter de väl har begått sina brott. Uppenbarligen gillar de inte konsekvenserna. (Att de ändå begick brottet, trots att de efterhand insåg alla problem det innebar, kan man väl snarare ta som ett bevis för att brottslingar ofta är väldigt dumma och naiva. Vi vet ju att de allra flesta brott begås av en liten skara av ”karriärbrottslingar” som ofta åker in och ut i fängelse.) Om brottslingarna som har begått brott gör sig ett sådant besvär, varför skulle vi då inte anta att många som än så länge bara har haft brott i tankarna också avskräcks från att begå brotten så fort de tänker på konsekvenserna?

    Vi kan kanske inte avgöra exakt hur stor denna effekt är, då det finns så många saker som påverkar huruvida någon får för sig att bli brottsling. Straff är inte allt heller. Man måste även ha gott om poliser och effektiva sådana, som löser många brott. Det har en minst lika avskräckande effekt på brottslingar som straffen. (I den mån straffen har någon sådan effekt alltså.) Så det är kanske så att det finns studier som visar att hårda straff inte fungerar, men i de fallen bör man vara uppmärksam och fråga sig själv om de har undersökt hur polisen fungerar i dessa sammanhang.

    Och i slutändan anser jag inte att det spelar någon roll om det, mot all förmodan, skulle visa sig att hårdare straff inte har någon större inverkan jämfört med mildare straff. För det viktigaste med att placera brottslingar i fängelse, är för att skydda oss andra från dem. Vi kan inte göra dem till bättre människor på den vägen, men ju färre brottslingar i samhället, desto mindre brottslighet. Om straff och poliser avskräcker brottslingar, vilket jag ganska kallt räknar med, då tar jag det som en bonus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s