Staten förstör vetenskap #3

I dagens DN Debatt kan man läsa om hur korruption blir ett vanligare fenomen bland forskare i Sverige och i Skandinavien. Hur kommer detta sig? Artikelförfattarna verkar mena att det bara är något som ”händer” när det blir för mycket pengar med i bilden.

I dag beror samhällets tillväxt och välstånd av forsknings- och kunskapstillväxt. Makthavare vill stimulera forskning bland annat genom att förorda ett mer företagsekonomiskt sätt att se på verksamheten. Anslagstilldelningen har blivit extremt konkurrensutsatt och produktivitet i form av antal publiceringar och doktors examina har fått ett stort meritvärde. Ökat sam arbete och ökat beroende av externa anslagsgivare med kommersiella intressen, och ökat antal egna företag och möjlig egen patenträtt stimuleras.

Det finns inget skäl att tro att vissa forskare med mindre klar yrkesetik och inte gritet i en sådan kultur skall bete sig annorlunda än i andra yrken, exempelvis i affärsvärlden, och försöka bedra systemet av egenintresse.

Men det är en bristfällig förklaring som jag ser det. Som jag ser det är det mer troligt att dåliga ”forskare”, av den typ som Reisman beskrev i sin artikel, lockas till vetenskapen av alla pengar som staten slänger omkring sig. För observera att mycket av den ohederlighet som artikelförfattarna ger exempel på, är just av den typ man kan förvänta sig från den här sortens ”skräpforskare”.

Med tanke på det senaste årets uppmärksammade fall av forskningsfusk och vetenskaplig oredlighet är det rimligt att ställa dessa frågor. I dagarna redovisar Läkartidningen resultatet av den oberoende granskningskommission som nu kommit med sin rapport angående vad man kan kalla Skandinaviens värsta oredlighetsärende inom forskningen i modern tid. En cancerforskare i Oslo misstänktes av en annan forskare för att ha förvrängt forskningsresultat i den prestigefyllda tidskriften Lancet 2005.

Utredningen visar nu att forskaren i själva verket systematiskt fabricerat sina forskningsunderlag sedan 1996. Ett stort antal publikationer har baserats på data som fabricerats på olika sätt. Ändå har de kunnat publiceras i ledande vetenskapliga tidskrifter. Forskaren har haft ett sextiotal samarbetspartner och medförfattare i dessa publikationer och institutionen och universitetet har tagit emot mycket stora forskningsanslag till gruppens forskning som ansetts spännande och världsunik.

Detta visar, liksom en lång rad liknande fall också ifrån Sverige, hur forskarsamhället inklusive tidskriftsredaktörer, anslagsgivare, nära medarbetare liksom institutions- och fakultetsföreträdare och universitet kan låta sig bedras under mycket lång tid av forskning som är framgångsrik och drar in stora anslag. (Min kursivering.)

”Grupptänkande” har fått gå före självständigt tänkande. Subjektiv prestige före objektiva meriter. Det etablerade, det konventionella, det traditionella kommer för det nya, det radikala och det utmanande. Och detta är ett genomgående tema:

Sannolikt är den typ av fusk som Oslo fallet redovisar med upprepad fabricering av data som stöd för en ny hypotes betydligt lättare att upptäcka än den kanske vanligare formen att något justera eller anpassa resultat eller tolkning så att de stödjer en befintlig och etablerad hypotes.

Sådana resultat kommer av självklara skäl att granskas mindre kritiskt och därmed kan en kanske i grunden ohållbar hypotes få stöd av en mängd nya men delvis friserade resultat. Det är kanske inte de verkligt grova falsifieringarna som är problemet men ett stort antal smärre ”friseringar” av resultat kan tillsammans bli större katastrofer som blir svåra att upptäcka.

Författarna menar att den enda lösningen är att forskare börjar ta etiska frågor på allvar. De skriver:

Det är vår uppfattning att enda sättet att förebygga oredlighet i forskning är att institutioner och universitet upprätthåller och tar på allvar forskningsetiska frågor i den dagliga verksamheten och i under visningen.

Etiken måste få status som en väsentlig kvalitetsaspekt i verksamheten. Det handlar inte om att alla forskare skall bli etiker i någon filosofisk mening, men debatter kring forskningsetiska och forskaretiska frågor och kurser i dessa ämnen bör ha en obligatorisk plats i såväl grund- som forskarutbildningar.

Bristande etik är definitivt ett problem här. Många forskare har säkerligen fått höra om den falska idén att vetenskap handlar om hur världen är, inte om hur världen bör vara, och att vetenskap följaktligen inte har ett dyft med värderingar och etik att göra. Etiken har sina rötter i våra känslor, begär, preferenser. Är det då underligt att man som forskare får för sig att det inte finns någon etik som kan vägleda dem i deras arbete? Är det underligt att en del oseriösa ”forskare” rationaliserar deras fusk inom sin ”forskning” eftersom det tjänar deras irrationella begär för prestige? Nej.

Men frågan är om inte lösningen är enklare än så här. Genuina forskare har en god forskaretik. Genuina forskare är intresserade av världen, av verkligheten, av sanningen. De ser absolut inget värde i ohederlighet. Den här sortens självständiga och ärliga tänkare till forskare trivs bäst om forskningen var fri från staten. Den sortens ”forskare” som gärna fuskar trivs däremot sämst under fri forskning. Så lösningen är därför ganska uppenbar: befria forskningen från staten.

4 reaktioner på ”Staten förstör vetenskap #3

  1. Jag anser inte att det är något falskt med att hävda att vetenskap handlar om hur världen är och inte om hur världen bör vara. Uppfattningar om hur världen bör vara anser jag handlar mer om politik, attityder och värderingar.

    Däremot betyder det självklart inte att det som vetenskapen beskriver beskrivs av forskare som saknar normer och moral (förhoppningsvis i alla fall).
    Anledningen till denna uppdelning tycker jag dock är viktig eftersom jag tror vetenskapen riskerar att bli ideologisk och förutsägbar om den blir normativ.

  2. Det är möjligt att jag formulerade mig väldigt olyckligt. Vad jag i första hand menade var att det är en normativ fråga hur vetenskap bör utföras för att det ska vara vetenskap till att börja med och för att det ska vara _bra_ vetenskap. Vidare är det definitivt en normativ fråga varför man bör ägna sig åt vetenskap till att börja med. I _denna_ mening är det inte bara så att vetenskapen redan är normativ, den bör också vara det. Rädslan för att vetenskapen ska bli eller vara normativ, att normativiteten har dåliga effekter, kommer just från vanföreställningen att värderingar och etik inte har något med hur världen är. Men fråga dig själv: hur ska du kunna studera ett fenomen vetenskapligt utan normer för t ex vad som är kunskap, vad som är en vetenskaplig metod, vad som är fakta? Alla dessa frågor är i sig själva inte nödvändigtvis normativa, men de har utan tvivel normativa implikationer, ty de kräver ett svar på frågor om hur man _bör_ bedriva vetenskap. Men det är just den här sortens frågor som ohederliga forskare inte vill ha att göra med. Hur ska du motivera dig om du inte kan se något värde i forskningen? Hur kan du lura i dig själv att ämnen som t ex fysik eller biologi eller kemi eller ekonomi inte fyller ett uppenbart normativt syfte? Vi vill ju veta hur världen fungerar, så att vi kan få den till att tjäna våra behov.

  3. Jag menar alltså inte att vetenskapen ska tjäna ideologier eller religioner, eller något liknande. Det där är ett förfarande som rent NORMATIVT är fel om man är en seriös vetenskapsman. Det är fel eftersom det inte resulterar i vetenskap alls. Det resulterar i icke-vetenskap. Det resulterar i den ”skräpvetenskap” som universitet, religiösa grupper och lobbygrupper öser ur sig, år efter år, för att motivera en massa dålig politik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s