Dagens last

I Frankrike säger affärsmännen ifrån. Nima Sanandaji har skrivit en bra artikel om hur affärsmännen i Franrike lämnar landet på grund av landets välfärdspolitik som straffar de mest produktiva med höga skatter. Sanandaji visar dock att välfärdspolitiken inte bara straffar de mest produktiva, de straffar även de med låga inkomster genom att göra så att det lönar sig lite att arbeta. Resultatet är hög arbetslöshet, fattigdom och ekonomisk stagnation. Det finns med andra ord lite rättvisa här i världen.

Uppdatering: Stefan Karlsson citerar en artikel som berättar om hur tyskarna flyr landet på grund av de omfattande regleringarna och skatterna i landet. En tysk lärare som citeras i artikeln berättar att hon lämnade Tyskland för Frankrike! Det säger väl egentligen allt? ;)

Jobbspöket. Gårdagens ledare i Expressen säger inte mycket nytt, men det den säger tål att upprepas:

Och Persson är givetvis övertygad om att arbetslösheten – den öppna – kommer att falla till 4 procent under hösten.

Tänk, så lägligt.

Eller som Konjunkturinstitutets chef, Ingemar Hansson, syrligt konstaterar för TT: ”Det är klart att det går att komma ner till 4 procent om man till exempel förtidspensionerar 50 000 arbetslösa eller ytterligare drar upp Ams-åtgärderna kraftigt.”

Så cyniskt som det är sant.

Ny nätnattväktare. Per-Olof Samuelsson konstaterar att Tännsjös mördaretik idag omsätts i Kina. Men när man säger sanningen, då kommer mördaretikens försvarare (?) och kallar en för ”korkskalle” och ”kretin”.

De ”moderata” muslimerna. En vän till mig, Joakim Henriksson, tipsade mig om en artikel av Michael Bowers i vilken han redogör för hur muslimerna ställer sig till terrorism, Osama bin Laden, kvinnors rättigheter, etc. Slutsatsen är att de där ”moderata” muslimerna knappast utgör den överväldigande majoritet som man ofta hör talas om i debatten, men som exempelvis aldrig har demonstrerat på våra gator och torg för Israels oförytterliga rätt att försvara sig mot islamiska terroristgrupper som Hamas eller Hizbollah.

Välfärdsétatism vs kapitalism. Stefan Karlsson illustrerar, återigen, på ett klockrent sätt skillnaden mellan välfärdsstaten Sverige och den fria marknadens Estland. Kapitalismen är verkligen, som Ayn Rand en gång uttryckte det, framtidens system – om det är tänkt att mänskligheten ska ha en framtid. I detta samband vill jag också uppmärksamma George Reismans senaste inlägg. Det visar nämligen tydligt hur statliga interventioner i ekonomin gör vår levnadsstandard sämre.

”Radikala reformer hos Folkpartiet”. Munkhammar höll igår ett bra anförande för Folkpartiets arrangemang i riksdagen om företagande. Med någon enstaka reservation håller jag med om allt han sade. Detta tal bekräftar åtminstone för mig att Munkhammar är den bästa liberala mainstreamdebattören i Sverige idag.

Ideologins styrka

Jag såg alldeles nyss Lars Ohlys utfrågning på SVT. Min spontana reaktion är att Ohly gjorde väldigt bra ifrån sig. Han sade inte en enda vettig sak under hela timmen, men det var inte det jag tänkte på. Vad som ständigt slår mig när jag lyssnar på Ohly är hans förmåga att kunna svara kortfattat, sammanhängande och konsekvent på frågor. Han kan till och med svara med enkla ”Ja” eller ”Nej”.

I ett mer rationellt samhälle vore detta inte en så sällsynt företeelse som det är i dagens pragmatiska Sverige. Vad är det som gör att Ohly har denna ”förmåga”? Det är ideologins styrka och kraft. Det råder ingen som helst tvekan om att Ohly drivs av en stark ideologisk övertygelse. Ohly är en människa som tar sina idéer på allvar – i den mån en marxist nu kan ta idéer på allvar. Det finns inte många som honom och det är synd.

Kom inte här och säg att Ohly bekräftar att ideologi är farligt och opraktiskt. Bara för att Ohlys kommunism får farliga och opraktiska konsekvenser betyder inte att man ska avfärda teorier, ideologier och principer som sådana som farliga eller opraktiska. (Det är alltid lika fascinerande att höra människor så otroligt stöpta i filosofiska vanföreställningar, såsom pragmatismen, uttryckligen avfärda betydelsen av filosofiska idéer och politiska ideologier, på strikt filosofiska grunder.) Att somliga idéer är falska i teorin, som kommunismen, och därför får förödande konsekvenser i praktiken, är inget argument emot ideologi som sådant. Det finns nämligen rationella idéer, filosofi, ideologi och principer.

Folket gillar klara besked. De gillar ”Ja” eller ”Nej”; inte för att de tror på ”enkla lösningar”, utan för att de vill veta vart en politiker vill föra landet. De gillar inte eviga diskussioner om tekniska detaljer. De vill inte fästa sin blick vid ett träd, eller ibland inte ens det, utan blott en liten gren till ett träd. De vill se skogen; de vill se helheten; de vill veta var vi i det stora hela är på väg.

Men nu lever vi tyvärr i ett pragmatiskt Sverige. Så det ligger i sakens natur att politikerna ska fästa blicken på detaljerna och låta de ideologiska klyftorna mellan höger och vänster reduceras till långdragna diskussioner om huruvida vi ska ha 70% a-kassa eller 80%.

Pragmatismen gör att politikerna i sin ovilja att handskas med praktiska problem medelst principer ofta känner sig tvungna att avgränsa problemet till just sådana små tekniska frågor. Problemet är dock det att anledningen till varför man inte kan lösa problemen när man har reducerat frågan till en sådan omfattning, är att man fortfarande inte kan lösa det. Inte utan principer, ideologi och teori. Det är därför som Ohly vet vad han ska svara, medan de andra politikerna ofta måste trassla ur sig otroligt komplicerade härvor av kompromisser och nödlösningar.

Ohly framstår som handlingskraftig; om han bara hade fått mandatet att genomföra sin politik. De övriga framstår, hur engagerade de än är i tonen, som närmast handlingsförlamade i jämförelse. Sådan är kraften och styrkan av ideologi.

Vad som behövs i Sverige är mer ideologer. Fler politiker och debattörer som tar sina och andras idéer på allvar; som vet vad som står på spel. Mer principer, färre kompromisser. Det skulle inte bara göra debatterna mer fruktsamma, det skulle även göra dem mer intressanta att lyssna på. Det skulle också producera mer handlingskraftiga politiker. Eftersom Sverige behöver stora reformer inom praktiskt taget varje tänkbart område, vore det, i den mån vi nu talar om rationella principer och idéer, också väsentligen bättre politiker än de vi har nu.

Den sekulära högern

Robert Tracinskis senaste artikel, ”The Secular Right”, är en väldigt bra artikel. Den riktar sig i första hand till amerikanska läsare, detta eftersom diskussionen förs inom ramen för vad som är typiskt för amerikansk inrikespolitik. Det handlar om striden mellan den ”sekulära” vänstern och den religiösa högern.

Det handlar om hur denna strid är en falsk dikotomi, att den bygger på den falska föreställningen om att den sekulära vänstern på något sätt är företrädare för förnuftet och att förnuftet säger subjektivism medan den religiösa högern istället företräder normer, värderingar och moral. Men detta är, som sagt, en falsk dikotomi. Det finns ett tredje korrekt alternativ: en sekulär höger.

Ayn Rand är förstås den filosofiska basen till en sådan sekulär och rationell höger. Och det är därför extra roligt att Tracinskis kolumner blir publicerade på en angenäm hemsida som RealClearPolitics. Det är ett gott tecken; det vore nämligen ett förödande tecken för högern om de i protest till Tracinski och Rand vägrade publicera artiklar som denna.

Tracinski skriver:

We all know the basic alternatives that form the familiar ”spectrum” of American politics and culture.

If a young person is turned off by religion or attracted by the achievements of science, and he wants to embrace a secular outlook, he is told–by both sides of the debate–that his place is with the collectivists and social subjectivists of the left. On the other hand, if he admires the free market and wants America to have a bold, independent national defense, then he is told–again, by both sides–that his natural home is with the religious right.

But what if all of this is terribly wrong? What if it’s possible to hold some of the key convictions associated with the right, being pro-free-market and supporting the war, and even to do so more strongly and consistently than most on the right–but still to be secular? What if it’s possible to reject the socialism subjectivism of the left and believe in the importance of morality, but without believing in God?

Läs hela!

Lars Ohly är en tokstolle

Vänsterpartiet vill återinföra ATP. Bortsett från alla brister med ATP som man kan påtala, varför man borde sträva efter att fullständigt privatisera pensionerna, så gjorde Lars Ohly innan idag ett mycket bisarrt uttalande beträffande premiepensionen: ”Det blir en orättvisa med premiepensionen eftersom det finns de som har mer kunskap om hur de ska placera sina pensionspengar”.

Det är ju i själva verket precis tvärtom. Det är ju själva essensen av rättvisa att folk som har gjort sig besväret att ta reda på mer fakta, och som på basis av denna fakta därför kan göra mer informerade val av pensionsfonder, har större chanser att göra större vinster. Det är i själva verket som så att om man försöker stoppa dem eller på något sätt snuva dem på deras vinster genom att t ex lägga ned hela systemet eller beskatta deras avkastning, då gör man sig själv skyldig till en enorm orättvisa.

Mycket svag utveckling på arbetsmarknaden

Konjunkturinstitutet via SR:

– Den senaste siffran, som gäller juli månad, låg mycket nära det målet, men det berodde mest på att 95 000 personer fått sommarjobb. Konjunkturinstitutet tror att sysselsättningen sjunker igen under hösten när sommarjobbarnas anställningar tryter.

Och TCO:

– Vi har sett att det under det första halvåret har sysselsättningen inte ökat så mycket som många kanske har trott. Vi tror att sysselsättningen totalt kommer att öka med lite över 60 000 i år. Då är det långt kvar till sysselsättningsmålet på 80 procent, säger Lena Hagman, som är chefsekonom på TCO.

Detta är verkligen katastrof.

Uppdatering: DN:

Enligt Mats Dillén finns det en teoretisk chans att sysselsättningen i augusti når 80 procent, även om det inte är särskilt sannolikt. Därefter kan man dock vara ganska säker på att sysselsättningen sjunker kraftigt. Att den är så hög under sommaren beror på att många studerande sommarjobbar, samtidigt som de som har semester naturligtvis också räknas som sysselsatta.

Borgerlig energipolitik är inte mycket bättre

I rättvisans namn kan man bara konstatera att den borgerliga alliansen är mer eller mindre lika dålig som vänstern är när det kommer till energipolitiken. Vilket är verkligen tragiskt.

Läser man deras gemensamma valmanifest ser man klart och tydligt att de inte föreslår sänkt skatt på el. De föreslår inte att man ska privatisera Vattenfall. De föreslår inte att man ska tillåta en större produktion av vatten- och kärnkraft. De vill inte att man ska starta igång de två kärnkraftsreaktorer som man nyligen stängde ned. Etc.

Precis som vänstern förordar de att man ska ”spara” energi. Faktum är att de slänger sig med mycket farliga formuleringar av typen: ”En ny regering bör ha som målsättning att möjliggöra att ‘göra mer med mindre’ och bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökad användning av viktiga råvaror, inte minst energi” (s 27).

Det som gör formuleringar som dessa farliga är för att de tyder på att man inte alls begriper sig på hur oerhört fundamentalt förhållandet är mellan just ekonomisk utveckling och energi. Eftersom människans behov är praktiskt taget oändliga, betyder det i praktiken att vårt behov av energi är praktiskt taget oändligt. Ska välståndet bli större kommer det, nästan oavsett hur energisnål produktionen än blir, alltid att kräva mer och mer energi, av ett eller annat slag. Till och med en ökad produktion av energi kräver energi!

Inser man inte hur stark relationen mellan energi och välstånd är, då kan man som politiker, borgerlig eller inte, lätt få för sig att man kan börja tvinga på en mindre energiförbrukning på ekonomin, utan att inse vad det verkligen har för konsekvenser. Därför är den här sortens formuleringar så farliga.

Det är sant att man alltid kan bli mer effektiv med sin energiförbrukning, och att det finns ett värde i detta i den mån det inte påverkar vår ekonomiska utveckling negativt. Men en sådan effektivisering bör endast ske i enlighet med var marknaden finner lämplig. Det enda alternativet är nämligen att staten tvingar folket medelst skatter och annat otyg, att göra en avvägning mellan deras levnadsstandard och en mindre energiförbrukning.

Så låt folket få bestämma, via sin plånbok, hur mycket de värdesätter deras energikrävande levnadsstandard. Om de inte tycker det är värt vad det kostar, låt dem själva få ransonera sin elförbrukning på det sätt som de dömer lämpligast givet deras behov och preferenser. Men för att ge marknaden en ärlig chans här, bör man släppa energiproducenterna fria. Man bör låta dem få starta nya kärnkraftverk eller kolkraftverk eller vattenkraftverk eller vad marknaden nu efterfrågar. Man bör med andra ord se till att avreglera även själva produktionen av energi.

Det finns trots allt en skillnad mellan blocken, men frågan är om den inte är försumbar. Vänsterpartiet och miljöpartiet vill stänga ned fler kärnkraftverk under de kommande fyra åren. Vi vet inte exakt hur socialdemokraterna ställer sig till detta. De borgerliga säger att de inte tänker stänga fler reaktorer. Än så länge är detta den enda väsentliga skillnaden mellan blocken i denna fråga. Detta räcker inte på långa vägar. De borgerliga har därför ingen trovärdighet i denna fråga.