Mer om konservativ irrationalism

I min artikel, ”Konservatismens förnuftshat”, förklarade jag vad jag såg som en essentiell egenskap hos konservatismen: dess ovilja att handskas med problem med hjälp av abstrakt tänkande. Deras ovilja vilar på en skepticism till förnuftet, en skepticism som vilar på en bisarr argumentation emot ”rationalitet”.

Idén är att rationalitet leder till farlig själviskhet och dogmatism, som innebär att man hänsynslöst kör över människor och traditioner, bara för att man inte, för tillfället, kan motivera deras existens på rationella grunder. Förnuftet, och människans försök att lösa sina problem med hjälp av abstrakt och rationellt tänkande, ges därför skulden för t ex den ryska revolutionen.

Jag antydde även, klart och tydligt, att en bakomliggande faktor till denna fientlighet är den antibegreppsliga mentaliteten. Denna mentalitet är, som jag ser det, den psykoepistemologiska förklaringen till vad det är som attraherar konservativa till denna bisarra kritik och fientlighet mot förnuftet. De känner sig hemma i dessa traditioner, eftersom det känns bekant, tryggt, säkert.

Reaktionerna lät sig inte vänta. Carl-Robert Lindgren på kulturrevolutionen skrev följande som kommentar till mitt inlägg:

Jag har blivit anklagad för att hata förnuft, och några personer anser att jag bör säga vad jag tycker om det. Jag känner inget som helst behov av att svara på angreppet. Jag hatar verkligen inte förnuft och mig veterligen har jag inte ens uttalat mig på den här bloggen om det vi brukar kalla förnuft. Min misstanke är att förnuft har blandats ihop med andra företeelser i detta angrepp, för om man tror att det vi kan kalla konservatism är förnuftsfientlig har man antingen missförstått något eller också vill man helt enkelt inte förstå.

Det finns mycket man kan anmärka på i denna kommentar, men jag låter det vara så länge. Strax efter detta skrev Lindgren ännu ett inlägg i vilket han sökte förklara innebörden av konservatismen. Det ironiska med detta inlägg är inte bara att det nästan till verifierar det mesta jag skrev i min artikel. Han bidrog även med att föra in ännu mer konservativ irrationalism som jag inte riktigt tog upp i min artikel. Som exempel skriver Lindgren så här:

Jag anar en viss frustration; det verkar inte som att folk får något riktigt bra grepp om vad konservatism är. Och somliga konservativa brukar ju också älska att säga att well, så är det, konservatism är ingen uppsättning doktriner – konservatismen är en attityd. Det innebär att somliga menar att det är meningsfullt att säga att Aristoteles var konservativ, Yukio Mishima var konservativ, Edmund Burke var konservativ, osv. Konservatismen är en attityd som kan existera hos alla människor.

Mot detta kan vi ställa exempelvis liberalismen, för att vara liberal så måste man tro på vissa saker och liberalismen är en ideologi som har sitt ursprung i upplysningen. Det är inte meningsfullt att kalla en japan på 1600-talet för liberal. Liberalismen består av en uppfattning om hur samhället bör se ut.

Precis. Detta verifierar att det t ex finns en motsägelse i konservatismen. Hur kan de konservativa säga att vissa förändringar sker för snabbt och därför är dåliga, eller att resultatet av vissa förändringar är av en viss natur och därför är dåliga, om man inte har en föreställning om hur samhället bör se ut? Sedan förklarar Lindgren hur de konservativa resonerar sig fram till det de tycker:

Eftersom jag misstänker att det är jag som uttrycker mig på ett dåligt sätt, ska jag försöka ta en utgångpunkt i Roger Scrutons bok The Meaning of Conservatism:

Scruton säger att den konservativa människan blir bara medveten om sin konservatism när hon utmanas av någon, därför att den konservativa attityden är en känsla snarare än något som formuleras i ord. Idag förväntas det att man ska vara medveten om sin hållning, vilket ger konservatismen ett problem, och Scruton ägnar en del tid åt att fundera över hur den konservativa människan bör debattera.

Ett exempel kan vara monarkin. Egentligen är det ett dåligt exempel på det sättet att alla verkar tro att man som konservativ är för monarki. Så är inte fallet – man kan, som konservativ svensk, anse att monarkin är en tämligen ointressant fråga (vilket jag gör). Men ändå: Det läggs fram argument efter argument kring varför vi ska avskaffa monarkin. Det är odemokratiskt, det är fel att födas till ett ämbete, det är omodernt, det är orättvist mot Victoria, and so on. Men hur kommer det sig att en överväldigande majoritet av svenska folket vill ha kvar monarkin? De har egentligen inga bra argument för sin sak – utom ett enda:

Det känns bra. Vi tycker om det. Livet blir lite sämre utan en kung. Konstigt? Kanske det, men varför inte? Människor tycker om att ha den där jeppen som kung. Och det är bra, det räcker gott och väl. Och i den verkliga världen förlorar alla andra argument mot den där känslan av att vi vill ha ett kungahus. Kanske kommer vi inte vilja ha det om femtio år, men just nu fungerar det bra.

Scruton säger: “To put it briefly, conservatism arises directly from the sense that one belongs to some continuing, and pre-existing social order, and that this fact is all-important in determining what to do.” (Mina kursiveringar.)

Och lite längre ned skriver han: ”Konservatismen tror inte på samhällsteori. All politik utgår från tidens och platsens tillfälliga omständigheter.” ”Konservatismen menar att traditioner är viktiga förmedlare av kunskap, samt att de är en förutsättning för ett stabilt samhälle. De håller samman de formella och informella institutioner som människor inte kan leva utan.” (Mina kursiveringar.)

Allt detta verifierar inte bara något jag länge har trott, nämligen att konservativa är nyckdyrkande emotionalister som sätter deras känslor före förnuftet. Detta verifierar även att de konservativa människornas attityd härstammar just från deras antibegreppsliga mentalitet.

Sedan skriver Lindgren:

Men problemet finns där: Liberalen tror på individuell frihet, socialisten tror på en rättvisa. De kan stå och gasta detta, men vad ska den konservativa göra? Kan man ens tänka sig konservativa som engagerar sig i ett politiskt program? Nja, den konservativa ser samhället som en organism och anser att det växer bit för bit. Konservativa tenderar alltså att vara mycket intresserade av konkreta politiska frågor, men bry sig lite om politisk teori.

Detta verifierar det jag sade om att de konservativa på grund av deras ovilja att tänka abstrakt och ideologiskt måste vara pragmatiker.

Han ignorerar även att deras ovilja att tänka abstrakt i rent politiska termer är ett uttryck för deras skepticism mot förnuftet som sådant (se Oakeshott). Och denna skepticism vilar i sin tur på deras irritation på att förnuftet kräver att de måste motivera sig på rationella grunder. Det är detta som de konservativa inte kan eller vill göra. De vill utan några särskilda hämningar (annat än möjligtvis samhällets traditioner) hänge sig åt att sina irrationella känslor. Detta förklarar för övrigt varför de konservativa är så otroligt svåra att följa i deras resonemang. Varför de ofta är så otroligt flummiga och osammanhängande i deras sätt att argumentera eller formulera sig.

Det förekom även andra mycket besynnerliga saker i detta inlägg, som t ex idén att individen inte existerar enligt konservatismen. Men detta får räcka för denna gång.

7 reaktioner på ”Mer om konservativ irrationalism

  1. Bra analys!

    Det mest plausibla argument för konservatismen jag hört går ungefär så här: om man ser en gärdsgårdsstör ute i naturen, ska man inte ta bort den med en gång; man ska först ta reda på vad den eventuellt har för funktion. OK: *har* den en funktion, får man låta den stå kvar. Men det är ju precis lika troligt att den *hade* en funktion, när någon satte dit någon gång på 1800-talet, utan att för den skull ha någon funktion *idag*.

  2. Som jag tidigare påpekat har du i väsentliga avseenden missuppfattat konservatismens syn på och inställning till förnuft. Denna kunde formuleras enligt följande:

    Människans förmåga till reflektion är vad som skiljer henne från djuren. En människas tankar respektive handlingar kan delas in i två huvudkategorier: de som är känslogrundade och de som är förnuftsgrundade. Eftersom människor i grunden är olika, är det viktigt att de handlingar som går ut över någon annan än en själv är grundade på förnuft.

    Känslor kan svårligen tillskrivas olika värden i förhållande till varandra – det kommer alltid att skilja sig i olika betraktares ögon. En tankes värde, däremot, avgörs av hur pass välgrundad den är och vad den har för syfte. Medvetet själviskt handlande har t.ex. ett klart lägre värde än personlig självuppoffring.

    Samtidigt har konservativa i alla tider varit skeptiska till en alltför långtgående tilltro till det mänskliga förnuftet. Denna inställning har gått i riktning mot att hävden ur mänsklig synpunkt måste anses som ”förnuftigare” än den förnuftigaste enskilda människa, och att förnuftet som sådant i stor utsträckning är bundet till sin kulturella kontext. Människan är per definition ofullkomlig, och det är orimligt att tänka sig att hon skulle kunna konstruera något universellt gott (jfr att människan inte ska sätta sig i Guds ställe). Det rationella tänkandet är ett nödvändigt redskap för förståelsen – som är av vital betydelse ur konservativ synpunkt – men är otillräckligt för att åstadkomma verklig allmängiltighet mellan människor. Ytterst är vetenskapen det förnuftigaste människan kan åstadkomma, men även inom vetenskapen finns, som man brukar säga, få sanningar utom de rent matematiska.

    Edmund Burke skriver: ”Vi är rädda för att låta människan leva och handla blott efter vars och ens förråd av förnuft; eftersom vi misstänker att detta förråd hos var och en är litet, och att individerna skulle göra bättre i att lita till det samlade förnuftskapital som nationer och tidsåldrar tillhandahåller.”

  3. Carl kommer säkert att svara själv på det här, men jag kan inte undgå att notera att resonemanget går ut på att vi har lov att använda vårt förnuft – utom i de fall då Gud och/eller traditionen förbjuder oss att göra det, d.v.s. då vårt förnuft leder till kritik mot Gud och/eller traditiononen.

    Men det är ju just för detta som objektivister brukar kritisera konservatismen! Så vad är det vi har missförstått?

    ”Medvetet själviskt handlande har t.ex. ett klart lägre värde än personlig självuppoffring.”

    Och vi brukar ju också säga att altruismen är *monstruös*. Och om konservatismen är altruistisk (vilket den uppenbarligen är), så är ju konservatismen också monstruös.

    Vi har uppenbarligen förstått saken alldeles rätt!

  4. Edmund Burke: “Vi är rädda för att låta människan leva och handla blott efter vars och ens förråd av förnuft; eftersom vi misstänker att detta förråd hos var och en är litet, och att individerna skulle göra bättre i att lita till det samlade förnuftskapital som nationer och tidsåldrar tillhandahåller.”

    Det här är så uppenbart ett exempel på felslutet ”självuteslutning” att jag tog mig friheten inkludera den i min egen uppsats om saken:
    http://www.nattvakt.com/nnv/080413sjalvuteslutning2.htm

    Jag menar, både Edmund Burke och Jacob Söderbaum är ju enskilda individer med ett begränsat ”förråd av förnuft”. Så varför lyssna till just *dem*, när det gäller att bedöma traditionens tillförlitlighet?

    Eller menar de bara att man ska lära av historien? I så fall slår de in öppna dörrar. Att studera historia är inte förbehållet konservativa. Tro det eller ej, men det finns faktiskt objektivister som är professorer i historia. (Marxister också, för den den delen. Och en del annat löst folk.)

  5. Jakob E:son Söderbaum: ”Som jag tidigare påpekat har du i väsentliga avseenden missuppfattat konservatismens syn på och inställning till förnuft”.

    Jaså?

    ”Människans förmåga till reflektion är vad som skiljer henne från djuren. En människas tankar respektive handlingar kan delas in i två huvudkategorier: de som är känslogrundade och de som är förnuftsgrundade. Eftersom människor i grunden är olika, är det viktigt att de handlingar som går ut över någon annan än en själv är grundade på förnuft”. (Min kursivering.)

    Detta betyder att när våra handlingar ”går utöver någon annan”, dvs kränker andras rättigheter, så måste det minsann vara på ”förnuftiga” grunder. Så konservatismen är alltså ”pro-förnuft” eftersom den anser att förnuftet ska bestämma när vi kränker andras rättigheter, inte våra (oförnuftiga) känslor.

    ”Känslor kan svårligen tillskrivas olika värden i förhållande till varandra – det kommer alltid att skilja sig i olika betraktares ögon. En tankes värde, däremot, avgörs av hur pass välgrundad den är och vad den har för syfte. Medvetet själviskt handlande har t.ex. ett klart lägre värde än personlig självuppoffring”. (Min kursivering.)

    Sätt vi ihop detta med vad som sades i föregående stycke, följer det att själviska syften är oförnuftiga och därför mindre värda än osjälviska sådana som är mer förnuftiga och därför också mer värda. Detta betyder att konservatismen, i förnuftets namn, förespråkar kränkningar av individens rättigheter och det som gör detta ”förnuftigt” är att skälet för att göra det är altruistiskt. Där ser man.

    Är det förresten konstigt att folk som läser detta, tar det på allvar, sedan börjar ställa sig frågan: ”Om rationaliteten kräver altruism av oss, då är det nog bäst att vi för vår egen skull blir irrationella egoister?” Tala om att ge oss ett rakt igenom falskt alternativ.

    Tänker man efter är detta synsätt helt fantastiskt. Förhållandet är faktiskt det rakt motsatta till det som du beskriver. I själva är det så att vi bör vara rationella av strikt själviska skäl: livet och lyckan hänger på det. Vi måste tänka för att fatta verkligheten och vi måste fatta verkligheten för att veta vad vi ska göra. Mer specifikt för att veta hur vi ska handskas med verkligheten: hur vi ska forma om den så att den kan tjäna våra behov och begär. Allt vi behöver måste vi ju producera. Vilket förutsätter att vi har kunskap om hur världen fungerar, så att vi vet hur vi ska gå tillväga för att producera allt det vi behöver. Det är sålunda för att vi ska överleva som vi bör vara rationella.

    Att välja livet betyder ju att du, implicit, sätter ditt eget liv som målet för ditt handlande och, för att uppnå det måste du leva i enlighet med din natur. Vilket betyder att du, implicit, måste sätta människans liv qua rationell varelse som standard för moralen. Detta betyder att du etablerar vad som är gott och ont, moraliskt sett, i relation till hur det främjar ditt liv. Det som främjar ditt liv, qua människa, är det goda och det som hämmar ditt liv, qua människa, är det onda. Detta betyder att egoism är en moralisk dygd. Eftersom människan är det rationella djuret och eftersom hon måste vara rationell för att överleva följer det att rationell egoism är vad verkligheten och förnuftet fordrar av oss.

    ”Samtidigt har konservativa i alla tider varit skeptiska till en alltför långtgående tilltro till det mänskliga förnuftet”.

    Så på vilken punkt hade jag nu missförstått någonting?

    ”Denna inställning har gått i riktning mot att hävden ur mänsklig synpunkt måste anses som ‘förnuftigare’ än den förnuftigaste enskilda människa…”

    Denna attityd kommer ifrån, som jag har argumenterat för förut, att man hyser en irrationell attityd till just förnuftigt, begreppsligt tänkande. Man tror inte att det är möjligt att förstå världen, än mindre etablera några rationella moralprinciper, med hjälp av förnuftet, eftersom man är skeptisk till människans förmåga att tänka abstrakt överhuvudtaget.

    Essensen av Burkes resonemang är följande: För att veta något måste vi veta allt – dvs mänsklighetens samlade kunskaper. Detta kan ingen enskild individ hålla i huvudet samtidigt. Vi kan däremot tänka abstrakt, vilket gör att vi slipper hålla alla världens samlade konkreter i huvudet. Men detta avfärdar de konservativa just eftersom man ser på abstrakt tänkande som att försöka lämna jorden och börja resonera i termer av flytande abstraktioner.

    Dvs man tror att allt form av abstrakt tänkande är en form av godtycklig, grundlös teoretisk spekulation som de gamla rationalisterna ägnade sig åt. De tror i princip att det alltid måste mynna ut i ”överförenklingar” och modeller som sällan eller aldrig svarar mot verkligheten på ett tillfredsställande sätt. Det är som om de tittar på vad ärkerationalister som Spinoza eller Leibniz eller Hegel deducerar fram och säger: ”Om detta är vad förnuftet kan spekulera fram på egen hand, då är det nog bäst att inte låta den här sortens spekulationer få ligga till grund för hur samhället ska se ut”.

    Få skulle invända mot detta. Men det följer inte därav att alternativet står mellan rationalism a la Leibniz eller extrem konkretbundenhet a la Burke. Det finns ett alternativ som består av att formulera principer baserade på verklighetens fakta. Gör man detta på korrekt sätt, vilket vi är kapabla till, då följer det att vi inte behöver vara allvetande eller försöka hålla alla konkreter i huvudet samtidigt, för att göra helt rationella, förnuftiga identifikationer och integrationer, och sedan helt korrekt utvärdera vad det är vi bör göra.

    Så vad var det nu jag hade ”missförstått”? Absolut ingenting.

    ”Människan är per definition ofullkomlig, och det är orimligt att tänka sig att hon skulle kunna konstruera något universellt gott (jfr att människan inte ska sätta sig i Guds ställe)”.

    På vad i verkligheten är detta baserat? Inte är det på verkligheten, utan utifrån en irrationell standard: ”Gud” eller något annan ”perfekt” varelse. Givet sammanhanget misstänker jag att du menar att vi är oförmögna att på egen hand, med hjälp av våra ”begränsade” förnuft, kunna formulera universellt goda moralprinciper.

    Mänsklig moralisk perfektion är emellertid visst möjligt, om man definierar det rationellt. Dvs med hänvisning till fakta om människans natur qua rationell varelse. Om man definierar mänsklig perfektion som perfekt rationalitet, då är det inte bara möjligt, det är faktiskt, på lång sikt, absolut nödvändigt. Man kan, på kort sikt, ibland om man har tur, klara sig undan med irrationalitet. Men på lång sikt är det omöjligt. Så länge man håller sig till verkligheten och låter den få tjäna som standard, då är faktiskt perfektion inte bara möjligt rent moraliskt, utan även inom en massa andra sammanhang. Det är t ex möjligt att få ett perfekt resultat på en tenta eller att genomföra en musikspelning som är helt perfekt eller genomföra en livsavgörande operation på ett helt perfekt sätt. Etc.

    ”Det rationella tänkandet är ett nödvändigt redskap för förståelsen – som är av vital betydelse ur konservativ synpunkt – men är otillräckligt för att åstadkomma verklig allmängiltighet mellan människor”.

    Konservativa hyser ingen tilltro till förnuftet eftersom man inte förstår sig på förnuftets förmåga att begreppsliggöra eller generalisera, med verkligheten som utgångspunkt. Eftersom man inte förstår detta korrekt, tror man att vår förmåga att göra detta är alldeles för begränsad till abstrakta luftslott eller överförenklade generaliseringar. Eller också säger att man att eftersom människor naturligtvis inte kan hålla världens samlade konkreter i sitt huvud samtidigt, varför deras förnuft måste alltid, per definition, vara begränsade i relation till mänsklighetens samlade kunskaper. Varje gång du öppnar munnen, bekräftar du allt jag har sagt. Vad sägs om detta? ”Ytterst är vetenskapen det förnuftigaste människan kan åstadkomma, men även inom vetenskapen finns, som man brukar säga, få sanningar utom de rent matematiska”. Allt detta bygger, som sagt, på det jag sade: om vi försöker generalisera och abstrahera från på verklighetens fakta, då måste vi, enligt de konkservativa, sluta upp med falska, överförenklade generaliseringar, som just precis därför inte kan vara helt eller säkert sanna. Det hör helt enkelt till människans bristande förmåga att tänka abstrakt och det är konservatismens syn på detta som jag har uppmärksammat och kritiserat gång på gång. Som sagt, vad var det nu jag hade ”missförstått”?

  6. Svanberg:

    Eller så kan man kanske sammanfatta min större redogörelse i det inte så nyanserade men desto mer enkla och tydliga påståendet:

    Konservatismen menar att den enskilde ska vara historiemedveten, och alltid göra sitt bästa.

    Du citerar vad jag skriver om att människan är ofullkomlig, och undrar på vad i verkligheten detta är baserat. Samtidigt skriver du återkommande på olika sätt i din text att människan inte är allvetande och att hon är benägen till egoistiska tendenser. Huvudet på spiken, fastän du inte märkte det själv.

    Några direkta påpekanden:

    ”Detta betyder att när våra handlingar “går utöver någon annan”, dvs kränker andras rättigheter, så måste det minsann vara på “förnuftiga” grunder. Så konservatismen är alltså “pro-förnuft” eftersom den anser att förnuftet ska bestämma när vi kränker andras rättigheter, inte våra (oförnuftiga) känslor.”

    Nej, med att någonting ”går ut över någon annan” menade jag här någonting som inte enbart påverkar dig själv, och att om sådana handlingar inte är grundade på bästa förnuft så är risken stor att de blir kränkande för den andre.

    ”Sätt vi ihop detta med vad som sades i föregående stycke, följer det att själviska syften är oförnuftiga och därför mindre värda än osjälviska sådana som är mer förnuftiga och därför också mer värda. Detta betyder att konservatismen, i förnuftets namn, förespråkar kränkningar av individens rättigheter och det som gör detta “förnuftigt” är att skälet för att göra det är altruistiskt. Där ser man.”

    Här fick du rätt.

    ”Är det förresten konstigt att folk som läser detta, tar det på allvar, sedan börjar ställa sig frågan: “Om rationaliteten kräver altruism av oss, då är det nog bäst att vi för vår egen skull blir irrationella egoister?””

    Nej, människor är ju ofullkomliga och det finns alltid de som går i motsatt riktning än det förnuftiga (också i motsatt riktning till vad de själva tror är förnuftigt!), därför att de känner att det skulle gynna dem själva mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s