Bokrecension: Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand

Jag har läst Leonard Peikoffs bok Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand (hädanefter förkortad OPAR) väldigt många gånger. Det finns en anledning till det. Detta är nämligen en bra bok. Nej, jag tar tillbaka det där. Det är en fantastiskt bra bok. Det som gör det till en sådan prestation är att Peikoff har lyckats integrera hela Ayn Rands filosofi och sedan presenterat den i en någorlunda summerad form. Allt ifrån metafysik till estetik behandlas.

Innan denna bok kom ut för första gången, 1991, hade man som jag har förstått det i princip bara två alternativ för att förstå och studera Rands filosofi. Antingen köpte man alla skönlitterära och icke-skönlitterära böcker av Rand, sedan försökte man på egen hand nysta ihop objektivismen. Det var ingen omöjlig uppgift, men det var ingen lätt uppgift heller. Det var antingen det eller också köpte man Leonard Peikoffs kurs The Philosophy of Objectivism.

Denna serie av föreläsningar var den enda som Ayn Rand godkände: ”Until or unless I write a comprehensive treatise on my philosophy, Dr Peikoff’s course is the only authorized presentation of the entire theoretical structure of Objectivism — that is, the only one that I know of my own knowledge to be fully accurate.” OPAR är baserad på dessa föreläsningar. Trots detta är Peikoff noga med att påpeka följande: ”Because of my thirty years of study under her, and by her own statement, I am the person next to Ayn Rand who is the most qualified to write this book. Since she did not live to see it, however, she is not responsible for any misstatements of her views it may contain, nor can the book be properly described as ‘official Objectivist doctrine.'” Det är bra, men jag tror faktiskt inte att det behövs, för såvitt jag har kunnat se finns det inga motsägelser mellan vad Peikoff säger och vad Rand har sagt. (Om någon vet mer på denna punkt, får de gärna informera mig.) Därför tycker jag att man med gott samvete kan rekommendera människor intresserade av objektivismen att ta del av denna bok.

Det är en presentation som lägger vikten på väsentligheterna, inte detaljerna. Det är en helt riktig avvägning. Vill man ha detaljerna bör man studera Rand själv. Denna bok syftar primärt till att ge läsaren en förståelse av helheten, för att hon mer rättvist ska kunna döma objektivismen som filosofi. Eller som Peikoff själv uttrycker det: ”The True, Hegel said, is the Whole. At the end of this discussion, to borrow these terms, you will see a unique Whole, the Whole which is Ayn Rand’s philosophic achievement. You may then judge for yourself whether it is an important achievement — and whether it is true.”

Peikoff är en god kommunikatör. Detta följer inte bara av att han vet vad han talar om, det följer framför allt av att han vet hur man ska formulera sig. (Detta märks inte minst när man lyssnar på hans föreläsningar.) Han är oerhört duktig på att summera och integrera abstraktioner och konkreter såväl som entusiasmera läsaren. Det finns därför inte en död sekund i hela boken. Så att det är Peikoff som har skrivit boken är i sig själv något som ger den mervärde.

När det kommer till själva innehållet finns det vissa delar som gav mig mer än andra. De kapitel som jag har fått ut allra mest utav är kapitel 1 (”Reality”), 2 (”Sense Perception and Volition”), 7 (”The Good”) och 8 (”Virtue”). Av dessa är det nog kapitlet om dygderna som jag har fått ut allra mest av. Tidigare har jag alltid förstått essensen av vad Rand sade om dygderna. Men det var först med Peikoff som jag kände att jag fick en mer substantiell förståelse av vad hon egentligen menade. I dessa kapitel finner vi också en väldigt bra redogörelse av varför vi behöver moralprinciper. Jag måste erkänna att innan jag studerade vad Peikoff säger här, hade jag kvar en föreställning om moralprinciper som vaga generaliseringar, approximationer eller tumregler som talade om för oss vad som tenderade att fungera ”för det allra mesta”. Först nu förstår jag varför det, bara för att ta ett exempel, aldrig finns några fördelar med att vara orättvis.

Vad är då dåligt i boken? Medan jag själv aldrig stördes av det, kan jag tänka mig att en del andra kanske gjorde det. Det fanns nämligen en hel del polemik i boken. Det hade kanske varit bättre om Peikoff lade allt krut på objektivismen och kanske sparat polemiken till en annan bok. Själv tycker jag att polemiken inte bara är välförtjänt, den fyller också ett syfte eftersom den bidrar till att göra diskussionen mer upplyftande och humoristisk. Polemiken syftar också till att förse läsaren med en kontrast till objektivismen. Hur ska man förstå huruvida objektivismen är en stor bedrift om man inte vet vad alternativen är? Eftersom detta är en bok om objektivismen och inte om dess alternativ, finns det dessutom ingen anledning att ge dessa idéer mer utrymme än vad som behövs för att poängen ska komma fram.

Det enda riktiga problemet med polemiken och Peikoffs sätt att lägga fram den är, som jag ser det, ett uttryck för vad jag ibland upplever som ett mer generellt problem med hans bok. Problemet är att Peikoff ibland blir, i brist på bättre ord, lite rationalistisk i sina formuleringar. Peikoff kommer ofta med många bra exempel för det ena och det andra i sina diskussioner, detta underlättar verkligen för läsaren att relatera idéerna till verkligheten och därmed verkligen förstå vad de betyder. Men ibland tycker jag att en del slutsatser nås lite väl snabbt och att en del viktiga saker sammanfattas lite väl mycket.

Jag förstår att det kan vara nödvändigt för att man bokens längd måste vara begränsad, men det är ändå synd. För ibland inbillade jag mig att om det inte vore för att jag redan hade läst en hel del av Rands böcker sedan tidigare, hade jag nog aldrig förstått mig på en del av dessa poänger. Många av dessa korta sammanfattningar kan kräva, för att man verkligen ska förstå dem, att man är villig att hålla väldigt mycket i sitt medvetande samtidigt. Jag kunde inte alltid göra det, så jag kände mig då och då tvungen att gå tillbaka flera sidor i boken för att göra mig påmind om något annat och först då föll av bitarna på plats. Så Peikoff sätt att formulera sig kortfattat, har alltså ett pris. Priset är att det ibland kräver mycket mer av läsaren.

Min slutsats är att detta är, trots sina brister, en fantastiskt bra bok. Den är intressant, engagerande och välformulerad. Peikoff gör alla studenter till objektivismen en stor tjänst genom att integrera och summera Rands filosofi på det här sättet. Det verifierar verkligen intrycket av att objektivismen är ett filosofiskt system som verkligen hänger samman logiskt. Denna bok är inget substitut till Rands egna böcker, varför jag personligen tror att man får ut mycket mer av den om man redan är lite bekant med hennes idéer. Detta ska dock inte tas som att boken på något sätt är otillgänglig för den oinsatta läsaren. Tvärtom, detta är en filosofibok som i första hand är skriven för människor, inte akademiker. Så för alla som verkligen vill studera och förstå objektivismen, rekommenderar jag Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff.

PS 2008/09/09:

Det bara en sak som jag vill ändra mig beträffande min recension av denna bok, och det är att det finns faktiskt inget fel med bokens kondenserade stil. Det gäller bara att man kommer ihåg vad det är Peikoff själv lägger krutet på – essensen – och att boken faktiskt förutsätter att man redan är någorlunda bekant med filosofi i allmänhet och objektivism i synnerhet. Tidigare dömde boken, felaktigt, efter hur en total nybörjare skulle uppleva en del avsnitt. Men i efterhand har jag kommit fram till att det är fel måttstock.

3 reaktioner på ”Bokrecension: Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand

  1. Hej.

    Jag gick och köpte OPAR på din rekommendation och jag älskar den!
    Jag har hittils bara hunnit läsa ca 90 sidor så jag kan inte uttala mig om boken som helhet men jag kan nämna en sak med den som redan gjort ett starkt intryck på mig: Jag har alltid fallit för Rands ideer, men med ett _stort_ undantag – jag har som många andra haft svårt att förstå hur fri vilja och kasualitet logiskt skulle kunna samexistera.
    Även efter att ha läst dussintals debattrådar, artiklar, blogginlägg etc på ämnet så var det först iom kapitlet ”Volition as axiomatic” i OPAR som polletten ramlade ner.

    MVH Fredric Hansson

  2. Ja, alltid trevligt att se en pollett ramla ner! :-)

    Och just frågan hur kausalitet och fri vilja hänger ihop är inte bara svår att förstå för många, det är också en av de saker som är svårast att *förklara* för folk. Jag vet inte *hur* många gånger jag kört huvudet i väggen, när jag försökt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s