Notiser

Expressen:

Arbetsförmedlarna hinner inte förmedla jobb. I stället tvingas de ägna tiden åt administration och att bättra på statistiken åt Göran Persson. – Alla som jobbat en tid inom verket vet att det är så, säger arbetsförmedlaren Tomas.

Alla i hela Sverige vet att det är så, till och med socialdemokraterna som känner sig nödgade att ljuga om situationen.

DN:

Nästan dubbelt så många barn använder cykelhjälm sedan lagen trädde i kraft i fjol. Men det är inte bland barnen cyklismens dödsoffer finns. Infrastrukturminister Ulrica Messing lovar nu att påskynda en hjälmlag för alla.

Vad hände med personligt ansvar? Vad hände om rätten till sin egen kropp? Vad hände med att behandla vuxna människor som vuxna? Vad är det som ligger bakom denna utveckling? Förutom socialdemokraternas paternalism misstänker jag att det är den offentliga sjukvården som kräver det. Som alltid används den kollektiva sjukvårdskassan som ett argument för att jämt och ständigt inskränka vår frihet ytterligare. Detta är ett bra exempel på hur en blandekonomi som Sverige långsamt måste röra sig mot en diktatur; åtminstone så länge vi inte avsiktligen bytar riktning mot laissez-faire kapitalism.

DN:

Endast tre av tio är för könskvotering i privata företag, visar en undersökning som Svenskt Näringsliv beställt. Men jämställdhetsminister Jens Orback underkänner undersökningen. Resultatet visar bland annat att 94 procent av de tillfrågade tycker att könskvotering är det minst viktiga politiska kravet, när de får välja bland ett flertal politiska frågor. Dessutom tycker sju av tio att det är fel att lagstifta om att privata företag ska ha en viss fördelning mellan män och kvinnor i sina styrelser.

Nu är det visserligen tragiskt att det svenska näringslivet ska behöva vädja till demokratiska principer för att få sina rättigheter erkända och respekterade. Detta är ju tragiskt eftersom om samma opinionsundersökning hade gett dem ett annat resultat, då hade de förmodligen också underkänt samma undersökning. Men nu när opinionen faktiskt ser ut som den gör är det intressant att regeringen, som, är det tänkt, ska företräda folket, underkänner vad en stor majoritet av folket tycker. Rättigheter, schmättigheter; folkopinion, schmolkopinion; här ska regeringens vilja igenom, punkt slut.

Annonser

Om ”konsten” att evadera

Vår socialdemokratiska regering har, när det kommer till arbetslösheten, intagit en Bagdad Bobiansk inställning till problemet: låtsas som ingenting. När inte det fungerar? Ljug, ljug och ljug. Det finns otaliga exempel på det i debatten.

Socialdemokraterna påstår att tillväxten i Sverige är högst i Europa. De påstår samtidigt att arbetslösheten är lägst i Europa. Det är inte undra på att Göran Persson avfärdade arbetslösheten som en fråga inför valet i höst – som om problemet inte ens existerade. De påstår därför att det går bra för Sverige och att inga reformer av något slag, i synnerhet inga nedskärningar i den offentliga sektorn, är motiverade. Med tanke på hur verkligheten ser ut är det inte undra på att Olof Palme brukade säga att ”Verkligheten är vår värsta fiende”. För tar man hänsyn till Sveriges terms of trade så har vår tillväxt genomfört med EU-15 varit sämre, inte bättre, under åren 1995-2003 (se här). Och även vi bara studerar den öppna arbetslösheten så är den sedan länge lägre i många andra EU-länder som Storbritannien, Irland, Danmark, Cypern, Luxemburg, Nederländerna, Österrike och Slovenien (se här).

Sedan finns det förstås de socialdemokrater som gärna pekar på vår relativt höga sysselsättningsgrad (andelen av alla mellan 16-64 som har ett jobb) som ett skäl för att säga att Sverige ligger bra till. Men den statistiken är ointressant och missvisande av åtminstone tre skäl. För det första räknas sjukskrivna in i sysselsättningsstatistiken, detta trots att de faktiskt inte jobbar (och dessa utgör ungefär 5% av den arbetsföra befolkningen; varav en betydande del är det eftersom deras a-kassa har blivit utförsäkrad). Detta gör jämförelserna svåra till att börja med. För det andra har en stor del av den ökade sysselsättningen sedan 1997 varit ett resultat av de ökade sjukskrivningarna. Tar man hänsyn till detta har sysselsättningen i själva verket knappt ökat sedan mitten av 1990-talet, vilket betyder att sysselsättningen knappt har ökat sedan krisåren, vilket betyder att sysselsättningen är ungefär lika hög som någon gång i mitten av 1970-talet. Och då ska vi komma ihåg att vi är mitt i en högkonjunktur. Det finns, utöver detta, en tredje faktor som gör den relativt sett höga sysselsättningsgraden ännu mindre intressant, närmare bestämt det faktum att arbetskraften i Sverige har blivit mindre på sistone. När den blir mindre är det ju inte undra på att sysselsättningsgraden ökar till följd. Men det är inte bara det att arbetskraften har minskat i Sverige, den har faktiskt minskat mest i hela EU-15.

Det är mycket man måste blunda för när man är socialdemokrat. Men om detta inte vore fasansfullt nog vill jag avsluta med att ännu ett exempel. Nyligen kom det en ny arbetskraftsundersökning från SCB. Enligt den har inte bara den absoluta sysselsättningen minskat sedan förra året, även sysselsättningsgraden har minskat (se här). Naturligtvis har det resulterat i att fler är arbetslösa och att fler är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ungdomsarbetslösheten är numera till och med högre än i Frankrike. Vad är socialdemokraternas reaktion? Låt oss se vad arbetsmarknadsminister Hans Karlsson svarade: ”- Vi ser en stadigt minskande arbetslöshet och en ökande sysselsättning. Antalet lediga jobb fortsätter att öka kraftigt, den utvecklingen är nu bättre än under de senaste fyra åren.” (Näringsliv24). Ljug, ljug och ljug!

Det verkar som om socialdemokraterna sätter alla sina förhoppningar på att vinna höstens val genom en så kallad Stor lögn: ljug stort och upprepa lögnen tillräckligt ofta, så kommer folk att till slut tro på det. När man har hamnat i den återvändsgränd man är dömd att sluta upp vid i sin irrationella strid med fienden, dvs ”verkligheten”, är detta en naturlig reaktion. Förhoppningsvis kommer en tillräckligt stor del av allmänheten att se igenom denna Stora lögn för vad den är.

”Precis så anstötligt som det låter”

Ibland har man ingenting att säga. Ibland har man inte tid. I vilket fall som helst har jag inte uppdaterat min blogg på några dagar. Så blir det ibland. Tack och lov finns det andra som har något att säga. Per-Olof Samuelsson har publicerat en nygammal artikel på sin hemsida. Den heter ”Precis så anstötligt som det låter” och utgör ett svar på en lika gammal och förvirrad artikel om Ayn Rands moralfilosofi av Danne Nordling. Tyvärr brydde sig inte Nordling om att ta till sig Samuelssons invändningar och kommentarar. Han evaderade dem istället. Nyligen publicerade därför Nordling ett blogginlägg där han kom med fler liknande kommentarer.

Hela inlägget var oerhört osammanhängande och förvirrande. Men det var framför allt felaktigt. Nordlings tes i sitt blogginlägg var att Rand i själva verket inte förespråkade egoism och att hon därför inte bör betraktas som en företrädare för etisk egoism. Men detta är förstås inget annat än rent struntprat.

Jag själv konstaterade att Nordlings grundläggande fel ligger i att avfärda Rands om en företrädare av egoism, bara för att Rand inte delade den traditionella – och fullständigt felaktiga – synen på egoism som ju går ut på att egoism handlar om man ska offra andra för sig själv. Men detta är, konstaterade jag, ju bara en fråga om vad som ligger i människas egenintresse, inte huruvida man bör vara egoist eller inte.

Det fanns förstås mycket mer förvirrade inslag i hans inlägg och jag kan därför förstå om alla inte förmådde att se igenom Nordlings nonsens. Och de som inte förmådde att se igenom Nordlings nonsens bör läsa Samuelssons artikel. Den visar inte bara på så många sätt varför Nordling har helt fel beträffande Rands otvetydiga ställningstagande för egoismen. Den visar även att Nordling har inget lärt sig och att han har ingen som helst avsikt att lära sig heller. Han är, åtminstone när det kommer till Rand, ännu en i raden av oärliga kommentatorer.

Kommunismens sanna natur

På MUF:s debattforum, Frizon, publicerade nyligen en kommunist som går under smeknamnet ”stalinisten” en mindre uppsats med titeln ”Kommunismens väsen vs nykommunismens perversitet”. Det är en i sanning mycket intressant och avslöjande läsning. En del saker är förstås bara underhållande, men andra saker är direkt skrämmande. Det som gör detta inlägg så kusligt är att denna kommunist är så ovanligt ärlig. Till skillnad från de ”nykommunister” som han kritiserar i sitt inlägg låtsas han inte som att kommunismen är en god ideologi. Han säger rakt ut vad den innebär och varför den innebär det den innebär. Jag vill därför citera några höjdpunkter ur uppsatsen.

Stalinisten inleder med att definiera kommunismen: ”kommunismen handlar om strävan efter ett slutligen statslöst och klasslöst samhälle där produktionsmedlen tillhör kollektivet och inte de utvalda och där produktionen fördelas rättvist efter behov.” Sedan går han in för att diskutera hur man ska gå över till det kommunistiska samhället. Hans redogörelse är lika detaljerad som den är skrämmande:

Jag skulle inte vara förvånat om de flesta kommunisterna ni råkat ut för är mycket ovilliga att diskutera revolution. De luras folk att tro att maktövertagande kommer att gå hur enkelt som helst, frid och fröjd bara. ”Väpnad revolution” är förbjudna ord. Men åsikten att väpnad revolution är blott den enda möjligheten att upprätta arbetarstyre är inte någon långsökt godtycklighet, i grunden ligger stark verklighetsförankring. Kapitalisterna kommer aldrig att lämna ifrån sig sin makt frivilligt, enligt deras doktrin har de ju rätt att till och med bruka vapen för detta ändamål (dvs. ”försvara sin egendom”) och det finns ingen tvekan om att de också skulle göra det.

I praktiken betyder detta naturligtvis att kommunismen ska införas genom en våldsam och blodig revolution. Det handlar om att systematiskt stjäla all privat egendom från kapitalisterna. De kommunister som inte är villiga att använda sig av våld, att döda, hota och plundra, är enligt stalinisten inga riktiga kommunister. Stalinisten fyller i:

Det kommer även alltid att finnas determinerade övriga reaktionärer som med alla till buds stående medel kommer att agera för socialismens misslyckande, både under och efter revolutionen. Det går inte att komma ifrån och därför är nykommunisterna som försöker komma ifrån denna fundamentala fråga lögnare och hycklare, simpla populister som vill smitta undan att diskutera den kritiska perioden då kommunismens att vara eller att inte vara kommer att avgöras. Så de försöker löjligt nog hävda att denna period inte kommer. Det är att ifrågasätta den marxistiska analysen och ogiltigförklara allt vad erfarenhet tyder på. Det är löjligt och omstörtande.

På frågan ”hur blir det på riktigt?” Svarar han: ”Det blir som teorin hävdar och erfarenheten visar: en svår kamp där kommunismens öde kommer att avgöras på barrikaderna i blodig och svår kamp.” Som exempel på hur blodigt det kan bli ger han följande exempel: ”Det vietnamesiska folkets försök till frigörelse resulterade i amerikanskt angrepp och kommunismens seger först efter över en miljon offer.” Och som exempel på hur illa det kan gå om man inte är villig att mörda för kommunismen ger han följande exempel:

Salvador Allendes socialisering av Chile var en av dessa händelser där socialismen inte lyckades överleva sin krisperiod. Kanske för att lik nykommunisterna trodde man på ”den enkla vägen” till kommunismen istället för att från början satsa på målmedveten välorganiserad revolution? Så istället blev det kaos, fall och seger gick hem till en reaktionär som tagen från 1800-talet – Augosto Pinochet.

Stalinisten ger därför inte mycket för nykommunisterna:

Nykommunisterna är populister och säger helst ingenting som inte låter ljuvt för örat. Att säga att vägen till kommunismen kommer i sin början karaktäriseras av massiva uppoffringar i så väl livskvalite som blod och en väldigt svår krisperiod är definitivt ingenting som låter ljuvt. Men det är sant och konsekvent. Genom lögn kommer vi ingenstans.

Precis under revolutionen, ”befrielsen”, kommer hela landet att genomgå en ekonomisk kollaps. Detta är att vänta sig, menar stalinisten:

En oerhört enorm arbetsbörda för de ledande revolutionärerna men också påfrestningarna på folket i form av uteblivna matleveranser, stillastående industri, delvis förstört infrastruktur och sabotage. Så har det alltid varit och det kommer man inte ifrån pga. arbetarklassens fienders determination.

Men han fortsätter:

Även om den svåraste perioden tar slut – i t.ex. Sovjetiska Rysslands fall var det när inbördeskriget och kriget mot Polen slutade – och situationen förbättras stort till revolutionens fördel, kan man inte glömma att sabotage kan, och med all säkerhet kommer, att fortsätta. Konsekventa åtgärder mot detta krävs.

Sabotage är förstås förklaringen till varför kommunismen var ett helvete på jorden, från början till slut. Men det finns en lösning: ”Om inte Stalins beordrade konsekvens i fråga, kan man förmoda att Sovjet inte hade överlevt det massiva sabotaget flera år in på sin existens. Och hur bekämpar man sabotaget annars om inte genom att skrämma de skyldiga till lydnad och genom lämpliga påföljder?” Vad betyder detta i praktiken? Jo, det betyder förtryck, slaveri, utsvältning av motstridiga bönder som inte vill leva som kommunistslavar. Det betyder massmord. Och det var precis allt detta som Stalin lyckades åstadkomma.

Stalinisten är dock medveten om att det inte räcker med slaveri, förtryck och massmord, för att genomföra kommunismen. Det krävs betydligt mer radikala steg. Det handlar om att skapa en ny människa – den altruistiske kommunistmänniskan; den glada slaven. Stalinisten förklarar detaljerat hur denna ska skapas:

Frågeställningen avgörande för den framtida övergången till full kommunism är skapandet av den nya människan. Och på den punkten brister flera nykommunister så det gör ont. Hur kommer skapandet av den nya människan som krävs för kommunismens framtida existens att gå till? Svaret är enkelt: som det alltid gick till – genom indoktrinering. Indoktrinering har visat sig vara ytterst effektiv i Sovjet och i praktiken i alla länder där man inte slarvade med denna uppgift. Före andra världskriget betraktade man i stora delar av Europa Sovjet och kommunism som en djävulsk ”röd epidemi” som kunde likställas med döden. Bara några få årtionden efter kommunistisk maktövertagande i Östeuropa var socialismen en självklarhet, kritik mot den ofattbar, till och med de våldsamma demonstrationer som svepte genom flera länder i Östblocket har egentligen aldrig haft för avsikt att störta socialismen, man demonstrerade bara emot det enligt demonstranterna felaktiga sättet man applicerade den på. Och någonting måste väl finnas i det, för i 30-talets Sovjet fanns inga arbetardemonstrationer.

Det effektivaste är alltså målmedveten indoktrinering. Ju tidigare den startar desto bättre, en av de mest beundransvärda förslag är dagistvång med daghemmammor bildade i marxism. På samma sätt som skoltvång är redan verkligheten sedan flera år tillbaka utan att man ens tänker på det kan man hoppas att dagistvång följer med. Sedan har vi kommunisterna redan de verktyg som krävs när vi tar över makten. Genom att hålla greppet om barnen i statliga förskolor (och fortsättningsvis i skolor) sedan yngsta år, lämnar man inget utrymme åt reaktion. Man får även en positiv bieffekt på köpet – dagistvång är definitivt ett stort steg mot förverkligandet av det bolsjeviska kvinnoidealet (fullständigt frigörelse och partnerskap). Det måste varje konsekvent socialist förstå, likaså att politisk pluralism är kongruent mot dödsdomen över proletärens diktatur, nästa punkt.

I och med att skapandet av den nya människan är så central i proletärens diktatur kan inga störningar förekomma. Politiska omstörtande åsikter sprider sig i regel som ringar på vatten. Politisk pluralism kommer att omöjliggöra skapandet av den nya människan, då den bara kommer att skapa grogrund för förvirring, falskhet och kontrarevolution. Man måste vara tydlig med vad som är rätt och fel, det som är fel står som mur på vägen till kommunism, det ska bort. Politisk pluralism hör inte till konsekvent socialism och den kommunisten som menar annorlunda är antingen lögnare (dåligt nog) eller idiot (ännu värre).

Kommentarer är härvidlag överflödiga.

Fascisten McCain

Jag har aldrig gillat John McCain. Jag tycker inte bara att han som människa är helt ointressant och att han som talare är tråkig. Idag fick jag via Dick Erixon skäl att gå från likgilthet till rent förakt för John McCain. Erixon citerar en Timesartikel där McCains fascistiska kampanjbudskap målas upp:

But McCain has used his story to articulate a broader theme. Life, he argues, is about more than getting what you can. It is also about sacrifice. His alternative to the Clinton-Blair era of consumer politics, the politics of small initiatives, targets, and promises, is to ask voters to pitch in and make a better society rather than just offering them one. He plans to use the presidency as a bully pulpit, as did his great hero, Theodore Roosevelt. His allies in the media have dubbed his message National Greatness Conservatism. (Min kursivering.)

McCain vill alltså att amerikanerna ska sluta vara så själviska. Det finns ju mer till livet än lycka; det finns även uppoffringar och lidande. Tänk inte på dig själv, tänk på nationens anseende och prestige! Kom igen, offra dig för nationens skull. Jag gör min del – gör din del! Allmännyttan framför egennyttan! Erixons kommentar: ”Det här är en mycket svår metodik i en kampanj, men något som verkligen behövs.” (Min kursivering.) Nej, Dick Erixon, det behövs verkligen inte. Konservativa som Dick Erixon är inga genuina vänner till friheten.

De borgerliga säger nej

Expressen rapporterar från den senaste valdebatten:

De borgerliga partiledarna fick frågan om de tänker genomföra centerns uppmärksammade förslag om ungdomsavtal. Arbetsgivare som anställer unga under 26 år ska i upp till två år ha möjlighet att säga upp dem med omedelbar verkan. … Både kristdemokraternas Göran Hägglund och folkpartiets Lars Leijonborg ansåg att det finns bättre och mer effektiva förslag för att ge ungdomar jobb. Även moderatledaren Fredrik Reinfeldt gjorde tummen ned och talade hellre om de åtgärder alliansen har kommit överens om: sänkta arbetsgivaravgifter och lägre skatt för låg- och medelinkomsttagare.

Nu kanske någon vill påpeka att en del av de borgerligas förslag, såsom deras nystartsjobb, kommer att ge en del jobb för ungdomar. Det stämmer alldeles säkert, men det är inte desto mindre sant att centerns förslag om ungdomsavtal skulle, i synnerhet om man kombinerar dessa två förslag med varandra, ge ännu fler jobb för ungdomar. Men detta säger de fega, pragmatiska och därför ytterst opraktiska ledarna för kristdemokraterna, folkpartiet och moderaterna, nej till. Så i praktiken säger alltså den borgerliga alliansen nej till nya jobb för ungdomar. Detta är så ofattbart korkat att jag inte kan komma på några ord för det. Och tidigare idag kom det fram att den borgerliga alliansen faktiskt föreslår höjda skatter för småföretagare.

Vad är det här?! Vad är det rent ut sagt för pappskallar som sköter den borgerliga valkampanjen? Vem är det som ligger bakom alla dessa ”genidrag”? Träskallen och chefs”ekonomen” Anders E Borg? Och nu ligger vänsterblocket före högerblocket i opinionsundersökningarna. Det är nästan så att man skulle kunna tro att de borgerliga inte vill vinna valet. Om så är fallet behöver de inte oroa sig. För om de fortsätter så här kommer de inte bara förlora valet. De kommer även att förtjänar att förlora valet, och att förlora det stort.