Kommer USA att plocka Iran?

Jag vet inte hur många som minns det men strax före Irakkriget bröt ut, testade USA en ny bomb på som kallades för MOAB eller: ”The Mother of all Bombs”. Det var det amerikanska försvarets största konventionella bomb och den vägde 10 ton. Syftet med att testa denna bomb inför världens ögon var naturligtvis att ”psyka” irakierna. (Ni kan läsa mer om detta här.) Idag läste jag i Investor’s Business Daily att USA nu planerar att göra något liknande:

On Friday, just one day after the U.N. statement, Iran was scheduled to begin war games along the Persian Gulf. In case you missed the significance of this, Rear Adm. Mohammad Dehghan helpfully provided the context: ”Some 80% of the Persian Gulf’s oil is shipped out of this strait, over which Iran has dominant and accurate control.” Sounds like a not-so-thinly veiled threat to us.

With the U.N.’s failure to act and an apparent willingness to let Iran get nuclear arms, we’re not optimistic. If Iran keeps postponing its day of reckoning, one day we’ll all awake to a new reality: An unhinged, extremist Muslim country will have a nuclear bomb for use against Israel, its neighbors or, possibly, Europe or the U.S.

The Pentagon, as a counter to Iran’s bluster, announced Thursday it will explode a 700-ton bomb in the Nevada desert that will send a mushroom cloud over Las Vegas. It’s part a new generation of weapons to destroy deep bunkers holding nuclear, chemical or biological weapons — the kind analysts believe Iran is developing. (Min kursivering.)

Så det verkar ju som om USA åtminstone överväger att plocka Iran. Men tiden är knapp. USA har inte råd att ge Iran flera år. Man får i detta sammanhang inte heller glömma bort att en seger i Irak lär kräva att man sätter stopp för Iran som ju på olika sätt understöder terroristerna i Irak. Så hur man än ser på saken har Bush inget val. Inte om han vill vinna.


USA bortglömda krig

Precis som terroristerna i Irak till stor del får sitt stöd från Syrien och Iran, så får terroristerna i Afghanistan till stor del sitt stöd från Pakistan. Pakistan är inte en allierad i kriget mot terrorismen. Pakistan är inte en del av lösningen. Pakistan är snarare en del av problemet. I en väldigt intressant Vanity Fair-artikel, ”America’s Forgotten War” av Sebastian Junger, avslöjas mycket detaljerat Pakistans inblandning i Talibanernas fortsatta krig i Afghanistan:

Surviving Taliban and al-Qaeda forces fled across the border into Pakistan and sought refuge in the supposedly ”lawless” tribal areas along the Afghan border. Their presence in his country forced Pakistani president Pervez Musharraf to make a choice: he could either round up all the Taliban and al-Qaeda elements and provoke the ire of religious extremists at home or leave them alone and provoke the ire of the United States. In a brilliant move, he decided to do both.

Every few months, it seems, the ISI catches some al-Qaeda figure—Ramzi bin al Shibh, Khaled Sheikh Mohammed, Abu Zubaydah—and hands him over to the United States. These operations don’t cost Musharraf much politically, because the foreign jihadists are not particularly beloved in Pakistan. In return, the ISI seems to receive some degree of indulgence from the United States when it comes to the Taliban. Since 9/11, not a single mid- or high-ranking commander of the Taliban has been turned over to the United States. The official explanation for this—one repeated by both Washington and Islamabad—is that the Pakistani military is simply not powerful enough to control the scattered Pashtun tribes of the border area where the Taliban are located. And if they did attempt it, President Musharraf would be quickly toppled by an uprising of Islamic radicals.

This vision of a Pakistan teetering on the brink of anarchy simply doesn’t square with reality, however. In recent parliamentary elections, no candidate, including Islamic radicals, got more than 11 percent of the vote—hardly a threat to a military dictator. And the Pakistani military is configured to repulse a land invasion from India that would involve airpower, armored divisions, and hundreds of thousands of men; the idea that they cannot control Pashtun tribal areas that start a few hours’ drive from Islamabad is laughable. And even if that were true, Taliban commanders are hardly hiding in caves up in the mountains; they live in villas in the suburbs of Quetta. They use cell phones, they drive cars, they go to mosques—they are easy to find, in other words. The Pakistani government is simply choosing not to.

Meanwhile, an average of nearly two American soldiers now die every week in Afghanistan—proportionally almost the same casualty rate as in Iraq, where there are seven times as many troops. They are being killed by Taliban fighters who are recruited, financed, and trained in Pakistan and whose commanders have ongoing relationships with elements of the Pakistani military. To put this in context, consider that in 1983 Hezbollah agents with links to the Iranian government drove a truck bomb into the U.S. Marine barracks in Beirut, Lebanon, and killed 241 servicemen. Now imagine that same scenario but with Iran as an American ally rather than as her sworn enemy. You have just imagined the current situation with Pakistan. (Min kursivering.)

Kriget i Afghanistan är tyvärr bortglömt. Det är ett krig än idag kräver en närvaro av ungefär 20 000 amerikanska soldater i landet och som har kostat de amerikanska skattebetalarna miljardtals kronor. Det är ett krig som varje vecka skördar amerikanska liv. Om det inte vore för USA:s pragmatiska förhållande till Pakistan, så skulle detta krig vara slut för länge sedan. Detta är ännu ett bevis för hur pragmatism är inte praktiskt. Pragmatism är tvärtom mycket dödligt.

Läs även Robert Tracinskis artikel ”Time’s Up For Pakistan”.

”Why Conservatives Are Anti-Business”

Yaron Brook från Ayn Rand-institutet levererade för lite drygt en vecka sedan ett tal med ovannämnda tema:

Conservatives often present themselves as ”pro-business” and ”pro-free market”—i.e., in favor of an economic system that enables productive businessmen to flourish. Yet, in reality, Dr. Brook observes, conservatives support many anti-business policies, from antitrust prosecution to ”windfall” taxes on profits—policies that hurt this nation’s most innovative and successful businessmen.

Conservatives are anti-business in practice, Dr. Brook argues, because they accept an anti-business moral theory—a religious morality that upholds a life of renunciation and sacrifice, and thus advocates a government that shackles, taxes and punishes the pursuit of material success in this world. What America’s productive businessmen need—and, in fact, what all of us need—Dr. Brook explains, is a moral philosophy that regards the creation and enjoyment of wealth as a virtue.

Det går nu att lyssna på, alldeles gratis, på www.AynRand.org. Det enda som krävs är att man är en registrerad besökare. Men att bli en sådan är gratis.

I rest my case

Det har gått tre år sedan kriget mot Irak inleddes. Man kan på olika grunder ifrågasätta huruvida detta kriget var värt besväret. Man kan beklaga sig över hur oerhört omoraliskt och patetiskt Bushadministrationen har fört kriget, hur de hanterade ockupationen, hur de låter kollektivister och islamister ta över landet, etc. Man kan med rätta säga att USA borde ha gått efter Iran istället för Irak. Allt detta är legitim kritik.

Sedan finns det kritik som jag menar inte är legitim. Det är en kritik som säger att Irak aldrig utgjorde ett hot till att börja med. Det enda som skulle göra en sådan kritik legitim är det faktum att om det nu stämde att Irak aldrig utgjorde ett hot, då skulle det i sanning vara altruistiskt av USA och därmed omoraliskt att invadera Irak. Det är ju en kränkning av individens rättigheter att skicka iväg amerikanska soldater på meningslösa krig som inte tjänar landets – och därmed soldaternas – säkerhet. Men denna invändning är inte legitim. Den håller inte. För Irak utgjorde ett hot.

Om hotet från Irak har jag och många andra skrivit spaltmeter efter spaltmeter om. Journalisten Stephen F Hayes från The Weekly Standard har i otaliga artiklar t ex grundligen visat att Irak hade starka kopplingar till al-Qaida och många andra terroristorganisationer och i sin bok The Connection: How al Qaeda’s Collaboration with Saddam Hussein Has Endangered America.

Vad gäller Iraks massförstörelsevapen finns det massvis saker att säga. En del säger att Iraks massförstörelsevapen fortfarande finns gömda någonstans i Irak. En del säger istället att de flyttades till Syrien. En del säger att de förstördes redan i början av 1990-talet. Jag menar att det i slutändan är helt irrelevant som vad som hände med dem. För så länge Irak hade förmågan och intentionen att återigen skaffa sig dessa vapen så hade man rätt att betrakta Irak som ett hot. Och Irak hade mycket intentionen och kapaciteten att så fort sanktionerna hade lyfts återigen börja producera massförstörelsevapen av olika slag.

Men det finns naturligtvis de som även ifrågasätter att Irak hade denna förmåga. Därför vill jag citera James Laceys artikel ”The Threat Saddam Posed” (som tyvärr inte finns i sin helhet på Internet). För den summerar nämligen på ett bra sätt varför denna kritik inte håller:

For almost three years, the anti-war protesters have kept up the drumbeat: “Bush lied and people died.” Because weapons of mass destruction (WMD) were not found in Iraq, an endless stream of commentators continues to declare that Saddam Hussein was not the serious threat the administration claimed him to be. The critics usually go even further, and assert that sanctions and the destruction of WMD facilities by U.N. investigators had done so much damage to WMD infrastructure that it would have taken Saddam years to rebuild it even to a minimal capacity.

But these claims ignore huge amounts of contrary evidence; and most of this evidence can be found in the final report of the Iraqi Survey Group (ISG) — the very same report that many critics hold up as proof positive that Iraq was not a WMD threat. The evidence found by the ISG (an investigative commission set up by the Bush administration after the invasion of Iraq) confirms that Saddam was preparing to rapidly reconstitute his WMD program the moment he broke out of sanctions, which — given the frayed state of the coalition against him — would inevitably have happened. Not only did Bush not “lie”; the critics themselves are guilty of selectively citing evidence and of ignoring facts inconvenient to their argument. The ISG report, as well as the other evidence that continues to come to light, demonstrates that Saddam couldn’t be trusted with the apparatus of a modern state, which he would have turned quickly back to producing WMD as soon as circumstances allowed.

Consider just one datum: According to the report, Saddam had the capability to start anthrax production within one week of making the decision to do so, and thereafter to produce over ten tons of weaponized anthrax a year. If even 1 percent of that amount — 200 pounds — were released into the air over Washington, D.C., Congress’s Office of Technology Assessment estimates that up to 3 million people would die…

I rest my case!

Fattiga studenter

Var femte student är fattig, säger socialstyrelsen. DN:

En av fem studenter lever i fattigdom, visar Socialstyrelsens nya rapport. Föräldrar och syskon får skjuta till pengar, nöjen och kläder stå tillbaka. Så resonerar de studenter DN träffar apropå de dystra siffrorna.

ÅR 1991 LEVDE 7 PROCENT av svenskarna i åldern 20-24 i fattigdom. Den senaste siffran från 2003 visar att drygt 14 procent av dessa unga är fattiga. Studenter har det ännu skralare ekonomiskt. 21 procent av dem ligger under fattigdomsstrecket. År 1991 var 14 procent av dem fattiga.

Men den primära orsaken är inte att vårt studiestödsystem inte är tillräckligt generöst. Nej, den primära orsaken är situationen på arbestmarknaden. Och att situationen på arbetsmarknaden är ett problem medger även socialstyrelsen, även om de inte är villiga att tillskriva det samma vikt som jag gör.

Danuta Biterman, Socialstyrelsens projektledare för rapporten, ser en dubbel problematik i studenternas ekonomiska villkor. Både att studiemedlet ligger för lågt och att arbetsmarknaden inte tar emot deltidsarbetande studenter i tillräcklig grad.

– De 6.900 kronor studenterna har att röra sig med varje månad hamnar några hundralappar under vårt fattigdomsstreck. De behöver dryga ut sin kassa med tillfälliga jobb. Men det utbudet har det blivit mycket sämre med, säger Danuta Biterman.

Det faktum att praktiskt taget alla studenter i Sverige får sin försörjning helt eller delvis genom CSN beror till stor del på den dåliga situationen på arbetsmarknaden. Om arbetsmarknaden var fri då skulle många fler studenter tagit del- eller t o m heltidsjobb för att försörja sig under tiden de studerar. (Och vore universiteten fullständigt privata, då skulle även många studenter kunnat finansiera hela sin utbildning genom del- och heltidsjobb.) Det är den genomreglerade arbetsmarknaden som skapar otrygghet och fattigdom. Inte bara för studenter utan för alla.

Och i sann socialistisk anda ser naturligtvis CSN-systemet till att systematiskt motarbeta alla som vill försöka försörja sig genom extraarbete. Så inte ens de som har turen att få ett jobb kan utnyttja det till fullo.

TVÅ JURIDIKSTUDERANDE på Stockholms universitet, Elissa Jebrael och Thea Guttsman, är av samma åsikt. Elissa Jebrael är riktigt förbannad.

– Så här är det: jag pluggar på heltid, det tar mycket tid. Jag behöver göra andra saker bredvid för att varva ner. Det kostar, så jag behöver ett extra jobb. Men får jag tjäna pengar? Nej!

Centrala studiestödsnämndens fribelopp för en heltidsstudent med fullt lån är 34.737 kronor per halvår.

Elissa Jebrael har fått ett långtidslån av sin bror. Thea Guttsman får hjälp av sin far. Med en hyra på 3.500, studielitteratur för drygt tusen kronor i månaden, busskort och löpande räkningar blir det inte mycket över. 1.400 kronor räknar Elissa Jebrael ut att hon har kvar.

– OCH DÅ ÄR INTE maten köpt än. Ska man leva som en jäkla myra bara för man är student? Va? Jag försöker jobba extra på restaurang så ofta jag kan, men systemet motverkar mig.

Carin Sica, som läser nationalekonomi, är lika kritisk. På helgerna jobbar hon i butik, men det ger bara 1.700 kronor extra i månaden. Att göra spontana saker som kostar något är uteslutet.

– Jag har alltid typ 22 spänn över. Det är sorgligt att behöva spara och räkna för att gå på bio nångång. Krogen slutade jag gå på när jag var tjugo. Om jag inte gjort det hade jag varit helt utblottad.

7000 kr i månaden är inte mycket pengar. Men många som tycker att de är fattiga gör det, har jag noterat, eftersom de inte har råd med vardagslyx av olika slag. Många som säger att de är ”fattiga” studenter verkar inte ha några större bekymmer med att köpa dyr sprit, gå på dyra koncerter, dricka dyrt kaffe på kaféer, etc. Jag har inget att somliga studenter gör dessa val som sådana – men man ska inte göra dem och sedan hävda att man är oförtjänt fattig vid månadens slut. Tycka vad man vill om CSN-systemet, men syftet är inte att man ska ha råd med sprit eller koncerter, utan att man ska ha råd med det allra mest grundläggande som krävs för att kunna ta sig igenom sina studier.

Fri invandring

Via The Charlotte Capitalist fann jag idag en underbar artikel av Harry Binswanger i vilken han argumenterar för fri invandring:

This is a defense of phasing-in open immigration into the United States. Entry into the U.S. should ultimately be free for any foreigner, with the exception of criminals, would-be terrorists, and those carrying infectious diseases. (And note: I am defending freedom of entry and residency, not the automatic granting of U.S. citizenship).

An end to immigration quotas is demanded by the principle of individual rights. Every individual has rights as an individual, not as a member of this or that nation. One has rights not by virtue of being an American, but by virtue of being human.

One doesn’t have to be a resident of any particular country to have a moral entitlement to be secure from governmental coercion against one’s life, liberty, and property. In the words of the Declaration of Independence, government is instituted ”to secure these rights”–to protect them against their violation by force or fraud.

A foreigner has rights just as much as an American. To be a foreigner is not to be a criminal. Yet our government treats as criminals those foreigners not lucky enough to win the green-card lottery.

Seeking employment in this country is not a criminal act. It coerces no one and violates no one’s rights (there is no ”right” to be exempt from competition in the labor market, or in any other market).

It is not a criminal act to buy or rent a home here in which to reside. Paying for housing is not a coercive act–whether the buyer is an American or a foreigner. No one’s rights are violated when a Mexican, or Canadian, or Senegalese rents an apartment from an American owner and moves into the housing he is paying for. And what about the rights of those American citizens who want to sell or rent their property to the highest bidders? Or the American businesses that want to hire the lowest cost workers? It is morally indefensible for our government to violate their right to do so, just because the person is a foreigner.

Läs resten här.

”Det finns ingen elmarknad”

Via Captus hittade jag idag en bra debattartikel av Gunvor Hildén, i vilken hon argumenterar för att problemet med de höga elpriserna inte beror på att vi har en ”avreglerad” marknad, utan att vi inte har mycket till elmarknad alls:

Problemet med den socialdemokratiska förtjusningen är att det inte finns någon elmarknad. Jämför till exempel med flyget. När flyget avreglerades uppstod raskt ett antal nya små företag. Resultatet blev en stenhård konkurrens som ledde till dramatiska prisfall.

Nu kan man flyga utomlands till en bråkdel av kostnaden för några år sedan. Det är marknad. ”Elmarknaden” i Sverige är visserligen något mindre reglerad än förr, vilket också då ledde till något lägre priser. Men producenterna består av tre jätteföretag, alla helt eller delvis ägda av staten. Vattenfall ägs av svenska staten, Fortum delägs av finska staten och Eon delägs av tyska staten.

Politiska beslut, och inte marknaden, styr både vattenkraft och kärnkraft. Återstående utbyggda älvar får enligt riksdagens beslut inte tas i anspråk för vattenkraft, och hur stenhårt kärnkraften är reglerad är ingen hemlighet. Några nya konkurrenter kan inte uppstå.

Som många andra debattörer också har noterat är det ju regeringens egna miljöpolitik som till stor del ligger bakom de höga skatterna. Hildén skriver: ”Mona Sahlin vill beskatta elföretagens övervinster för att kunna genomföra sänkta elskatter för konsumenterna. Men regeringen vill ju att elpriserna ska vara höga för att folk ska spara el. Hur går det ihop?” Bra fråga.

Eftersom denna el”marknad” i själva verket är politiskt styrd, konstaterar hon helt riktigt att det är politikernas ansvar att priserna är så höga, inte ”marknaden”.

Sebastian Weil poängterade nyligen att den svenska el”marknaden” trots allt är den internationellt sett mest avreglerade. I alla fall enligt tidningen The Economist. Och elpriserna är också lägst jämfört med många andra semikapitalistiska länder som USA, Tyskland, Storbritannien, Danmark, m fl. Detta före skatterna. Efter skatterna är de svenska elpriserna bland de högsta i Europa. Ändå har socialdemokraterna mage att lägga skulden för de höga elpriserna på de under skatter och regleringar fastkedjade elproducenterna.

Hela denna historia om ”avregleringen” av elmarknaden för med sig en mycket viktig läxa. Och den är att halvmesyrer sällan eller aldrig fungerar. Detta är också någonting som de borgerliga måste begripa. Många av deras förslag är bra. Men i den mån de faktiskt är bra förslag så är de tyvärr också halvmesyrer. Vad är till exempel vitsen med att sänka ersättningsnivåerna för arbetslöshetsförsäkringen — om man inte samtidigt är villig att avreglera arbetsmarknaden? För många, kanske för de allra flesta, är inte bara problemet att det inte lönar sig att arbeta, som den moderata propagandan säger. Problemet är att det överhuvudtaget inte finns några jobb. Varför inte det? Därför att vi inte har någon genuin arbetsmarknad. Fackföreningarna har med hjälp av staten makten att pressa fram väldigt höga minimumlöner, som skapar arbetslöshet. Även om det är sant att sänka ersättningsnivåer för arbetslöshetsförsäkringen skulle göra det svårare för fackföreningarna att bedriva sin nuvarande politik, räcker det inte på långa vägar. Mer radikala förslag krävs. Men några sådana förslag vågar inte de fega pragmatikerna inom den borgerliga oppositionen.

Det är dock inte bara feghet som präglar den borgerliga oppositionen. Den borgerliga oppositionen verkar lida av ungefär samma okunskap om nationalekonomi som socialdemokrater gör. Det var inte alltför länge sedan Fredrik Reinfeldt avfärdade idén om att privatisera Vattenfall med motiveringen att det bara skulle resultera i ”mindre” konkurrens på den svenska elmarknaden. De allra flesta inom den borgerliga oppositionen har uppenbarligen låtit sig övertygas av den falska teorin om ”perfekt konkurrens”. Det är sannerligen tragiskt när man måste spendera tid inte bara åt att bekämpa de myter om kapitalismen som socialdemokraterna slänger sig med, utan även de myter som de borgerliga slänger sig med.

Den mer fundamantala läxan av allt detta är inte bara att halvmesyrer tenderar att fungera dåligt. Den mer fundamentala läxan av allt detta är egentligen att pragmatism inte fungerar. Notera att det är dålig filosofi som ligger till grund för pragmatismen inom den svenska inrikespolitiken. Notera att det är dålig filosofi som ligger till grund för sådana antikapitalistiska vanföreställningar såsom teorin om perfekt konkurrens. Notera att den fundamentala striden därför inte är en politisk strid mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Nej, den fundamentala striden är den mellan rationell filosofi (objektivismen) och irrationell filosofi. Det är denna långsiktiga opinionsbildning som är den allra viktigaste.