Om Bushs tal

Som vanligt när Bush talar får man ibland höra bra saker och ibland får man höra dåliga saker. Problemet är att hans tuffa retorik är just det, bara retorik. Det är sällan hans tuffa ord motsvaras av tuffa handlingar. Som exempel sade Bush i sitt tal följande:

This is an enemy without conscience — and they cannot be appeased. If we were not fighting and destroying this enemy in Iraq, they would not be idle. They would be plotting and killing Americans across the world and within our own borders. By fighting these terrorists in Iraq, Americans in uniform are defeating a direct threat to the American people. Against this adversary, there is only one effective response: We will never back down. We will never give in. And we will never accept anything less than complete victory.

Ja, någonting annat än en fullständig seger vore ju omoraliskt och en katastrof. Men hur ska USA segra om vi fortsätter på samma sätt som vi har gjort idag? USA har trots att de har varit i Irak i mer än 2 år fortfarande inte vunnit över terroristerna i Irak. I en nyligen utförd undersökning stod 65% av irakierna bakom terrorismen. Deras nuvarande strategi fungerar inte, eftersom den är för mesig. De låter terroristerna och civilbefokningen som stöder dem komma undan utan konsekvenser. Se bara på hur USA kompromissade och förhandlade med Iranstödda al-Sadrmilisen i södra Irak, eller hur de daltade med vildarna i terroristnästet Fallujah.

Det är uppenbart att om Irak nu är, som Bush och andra säger är den centrala fronten för kriget mot terrorismen, det slagfält som ger terroristerna en fingerfisning om hur USA tänker bemöta terroristerna, då måste de ju tolka USA:s halvmesyrer som en tydlig indikation på att USA inte har den moraliska övertygelsen som krävs för att vinna. Och ingenting, absolut ingenting, har vad jag vet förändrat sig på marken i Irak sedan förra året. Jag vet att denna kritik från min sida inte är ny, men den tål att upprepas.

Västvärlden har inte råd med fler halvmesyrer som Irak. Därför är det viktigt att man gör folk uppmärksamma på att den sanna bristen med USA:s krig inte är att USA överhuvudtaget är villiga att föra ett krig mot terroristerna och staterna som sponsrar dem. Nej, problemet istället är just att kriget har tagit formen av altruistiska och patetiska halvmesyrer som inte fungerar. Om USA hade fört kriget mot Japan under andra världskriget på samma sätt som de för det mot Irak, då hade USA förmodligen aldrig segrat. (Och det är värt att notera att USA inte förlorade en enda soldat under ockupationen av Japan.)

Sedan säger Bush en sak som jag också har kritiserat förut:

Advancing the cause of freedom and democracy in the Middle East begins with ensuring the success of a free Iraq. Freedom’s victory in that country will inspire democratic reformers from Damascus to Tehran, and spread hope across a troubled region, and lift a terrible threat from the lives of our citizens. By strengthening Iraqi democracy, we will gain a partner in the cause of peace and moderation in the Muslim world, and an ally in the worldwide struggle against — against the terrorists. Advancing the ideal of democracy and self-government is the mission that created our nation — and now it is the calling of a new generation of Americans. We will meet the challenge of our time. We will answer history’s call with confidence — because we know that freedom is the destiny of every man, woman and child on this earth.

Det är sant att fria länder inte utgör ett hot för USA eller något annat fritt land. Men det är inte sant att USA därför måste försöka sprida frihet till all världens hörn. Det är inte sant att det ligger i USA:s rationella egenintresse att offra hundratals miljarder dollar och tusentals av sina soldater på att få irakierna att skapa ett någorlunda fritt samhälle. Det är irakiernas ansvar, inte USA:s. Och det är framför allt inte i USA:s rationella egenintresse att göra detta, om det till råga på allt dessutom är så att irakierna inte vill ha ett fritt samhälle. Och såvitt jag vet finns det inte mycket som talar för att irakierna vill ha frihet. Deras deltagande i den demokratiska processen säger inte så mycket. Titta på vad det är för sorts partier som ställde upp i deras val: etniska, tribalistiska och religiösa kollektivister. Titta på Iraks konstitution, som knappast kommer resultera i någon frihet i Irak.

Vi har ju dessutom sett, med erfarenheter från länder som USA att inte ens om Irak hade formulerat en nästan perfekt konstitution, så skulle friheten inte ha någon varaktig chans där, just eftersom hur kulturen ser ut där. Jag vet ärligt talat inte hur extremt naiv man måste vara för att tro att de kulturella förutsättningarna för äkta frihet i Mellanöstern, finns där när de knappt finns kvar i västvärlden.

Vad värre är att Bushadministrationen har anammat denna strategi att skapa ett demokratiskt och fritt föredöme i Mellanöstern, Irak, som ett substitut för att bemöta hotet från Iran med militära medel. Men eftersom det inte finns någonting som tyder på att folket i Mellanöstern verkligen törstar efter frihet, är detta en strategi som måste misslyckas.

Den enda prioriteringen som USA borde ha är att göra länderna i Mellanöstern icke-hotfulla. Och för att göra det måste USA inte sprida frihet eller (liberal) demokrati. Det enda som krävs är att man gör det väldigt säkert för världens diktatorer att deras dagar garanterat är räknade om och när de väljer att bli ett hot för USA. Det är allt som krävs. Men så länge Bushadminstrationen slaviskt följer den omoraliska och altruistiska ”just war theory”, och inbillar sig att de kan göra ett intryck på Iran genom att angripa en ideologiskt och militärt sett mycket svagare fiende (Irak), då lär detta aldrig hända.

Bush har dock rätt i en sak: USA måste göra allt vad det kan för att vinna i Irak. Jag tror inte att han kommer att lyckas, men jag hoppas det innerligen. Det är för övrigt så att vi inte har någon anledning att bli deprimerade. USA:s krig mot kommunismen avgjordes inte i Vietnam. Och på samma sätt är det med Irak. Ett eventuellt nederlag i Irak skulle inte vara det första i detta krig. Det kommer förhoppningsvis fler chanser. Men det är viktigt att vi redan nu dra lärdom, så att USA:s framtida politiska ledare inte begår samma misstag en gång till. Det enda som gör mig lite orolig är att om inte ens attackerna den 11 september 2001 kunde få amerikanerna att kräva ett riktigt krig mot terrorismen – vad ska det då krävas?

Är Dick Erixon korkad?

Dick Erixon skrev: ”Samhällsdebatten får inte befinna sig på en så låg nivå att man inte klarar av att göra skillnad på det omistliga människovärde en människa besitter kontra en diskussion om det en människa gör kan anses rätt eller fel. Är vi i detta land så kokade att vi inte begriper distinktionen däremellan?”

Jag har hört det här underliga resonemang många gånger förut. Och varje gång får det mig till att undra vad det skulle innebära i praktiken om man försökte leva efter detta tankesätt: Får man inte döma en människas värde eller moraliska status på grundval av dennes handlingar? Betyder det i så fall att man kan hata Saddam Husseins handlingar, men älska ”syndaren”, dvs Saddam Hussein? Eller betyder det ”bara” att Saddam Husseins handlingar är fel – men att han inte desto mindre besitter ett ”omistligt människovärde”? Eller betyder det att man ska döma människors moraliska värde och status på grundval av handlingarna som de inte har begått? Dvs ska man döma en människa för sådant som de inte har gjort? Detta är ett irrationellt tankesätt som inte har någon grund i verkligheten och som inte är förenligt med rättvisan. Frågan är om Dick Erixon och hans likar är så korkade att de inte förstår detta…

Orättvisa lönar sig inte

Ninja Economist visar i ett nytt inlägg vad välfärdsstaten har kostat oss. Välfärdsstaten handlar i dess essens om att straffa de produktiva med höga skatter, för att belöna de icke-produktiva med höga bidrag. Det är därför inte så konstigt att Sverige blir relativt fattigare och fattigare, eller att de allra bästa hjärnorna i Sverige, söker sig till friare ekonomier som t ex USA eller Storbritannien. Slutsatsen är given: orättvisa lönar sig inte.

Är det inte märkligt

att så många neokonservativa som t ex Dick Erixon kan få för sig att ”frihet” och ”demokrati” gör enorma framsteg i Irak – att friheten överhuvudtaget har en chans i det extremt kollektivistiska och fundamentalistiska Mellanöstern – samtidigt som de är livrädda för att det i jämförelse extremt liberala och sekulära Europa ska förvandlas till ”Eurabia”?

Dagens citat:

Only the human mind that directs action and production is creative. The mind too appertains to the universe and to nature; it is a part of the given and existing world. To call the mind creative is not to indulge in any metaphysical speculations. We call it creative because we are at a loss to trace the changes brought about by human action farther back than to the point at which we are faced with the intervention of reason directing human activities. Production is not something physical, material, and external; it is a spiritual and intellectual phenomenon. Its essential requisites are not human labor and external natural forces and things, but the decision of the mind to use these factors as means for the attainment of ends. What produces the product are not toil and trouble in themselves, but the fact that the toiling is guided by reason. The human mind alone has the power to remove uneasiness.

The materialist metaphysics of the Marxians misconstrues these things entirely. The “productive forces” are not material. Production is a spiritual, intellectual, and ideological phenomenon. It is the method that man, directed by reason, employs for the best possible removal of uneasiness. What distinguishes our conditions from those of our ancestors who lived one thousand or twenty thousand years ago is not something material, but something spiritual. The material changes are the outcome of the spiritual changes.

Production is alteration of the given according to the designs of reason. These designs—the recipes, the formulas, the ideologies—-are the primary thing; they transform the original factors—both human and nonhuman—into means. Man produces by dint of his reason; he chooses ends and employs means for their attainment. The popular saying according to which economics deals with the material conditions of human life is entirely mistaken. Human action is a manifestation of the mind.
– Ludwig von Mises, Human Action, sidorna 141-142

The Hazards of Nathaniel Branden

Jag har påstått att Nathaniel Brandens ”The Benefits and Hazards of the Philosophy of Ayn Rand: A Personal Statement” är värsta smörjan. Varför tycker jag det? Låt oss kritiskt granska den tillsammans. Nedan går jag igenom vad jag skulle vilja beskriva som de kritiska ”höjdpunkterna” i hans uppsats.

Here is the problem: There is a difference between reason as a process and what any person or any group of people, at any time in history, may regard as ”the reasonable.” … This is a distinction that very few people are able to keep clear. We all exist in history, not just in some timeless vacuum, and probably none of us can entirely escape contemporary notions of ”the reasonable.” It’s always important to remember that reason or rationality, on the one hand, and what people may regard as ”the reasonable,” on the other hand, don’t mean the same thing. The consequence of failing to make this distinction, and this is markedly apparent in the case of Ayn Rand, is that if someone disagrees with your notion of ”the reasonable,” it can feel very appropriate to accuse him or her of being ”irrational” or ”against reason.”

Sant, och såvitt jag vet inget som Ayn Rand förnekade. NB har inga belägg för att AR hade svårt att skilja dessa åt. De exempel han tar upp är löjliga. T ex det där med att AR skulle vara ”skeptisk” till evolutionen. AR har vid ett tillfälle explicit sagt (se ”The Missing Link”, 1973) att hon inte har studerat evolutionsläran. Så utifrån det faktum att hon inte ansåg sig vara särskilt beläst i ämnet och därför inte var villig att säga varken bu eller bä om denna teori, tar NB som ett ”argument” för att hon inte kunde skilja på det ”rimliga” och det rationella. Men NB:s ”argumentation” tar inte slut där. AR avfärdade (med all rätt) telepati och ESP. Detta tar han som ett argument för att hon inte var ”öppen” för nya idéer. Öppen här betyder att hon inte var en agnostiker som okritiskt sväljer vad som helst utifrån den falska premissen att det ”kan vara sant, men jag vet inte”.

Han nämner också att AR (återigen med all rätt) var skeptisk till hypnos. Om detta skriver han:

Now this generated a problem because on the one hand Ayn Rand knew, or believed she knew, that hypnosis was a fraud with no basis in reality; on the other hand, in 1960 Nathaniel Branden was the closest thing on earth to John Galt. And John Galt could hardly be dabbling in irrationalism. So this produced some very curious conversations between us. She was not yet prepared, as she was later, to announce that I was crazy, corrupt, and depraved. At the same time, she firmly believed that hypnosis was irrational nonsense.

Så just eftersom AR hade en sådan respekt för NB:s intellekt i övrigt var hon inte villig att utan vidare fördöma honom som irrationell? Vänta lite. Vad hände med den där oresonliga, fördömande och moraliserande knäppskallen som ingen vågade ifrågasätta? Hur ska han ha det egentligen?

NB fortsätter:

If, in page after page of The Fountainhead and Atlas Shrugged, you show someone being heroic by ruthlessly setting feelings aside, and if you show someone being rotten and depraved by, in effect, diving headlong into his feelings and emotions, and if that is one of your dominant methods of characterization, repeated again and again, then it doesn’t matter what you profess, in abstract philosophy, about the relationship of reason and emotion. You have taught people: repress, repress, repress.

Märkligt, karaktärerna i Ayn Rands böcker är något av de mest passionerade jag någonsin har sett. Ingen av dem ”förtränger” sina känslor på det sätt som NB påstår och bara för att man inte är neurotisk betyder det inte att man förtränger sina känslor.

It’s often been observed that the Bible says many contradictory things and so if anyone tries to argue that the Bible holds a particular position, it’s very easy for someone who disagrees to quote conflicting evidence. It’s been said that you can prove almost anything by quoting the Bible. The situation with Ayn Rand is not entirely different. Right now someone could quote passages from The Fountainhead or Atlas Shrugged that would clearly conflict with and contradict what I am saying about the messages contained in those works. They would not be wrong, given that the works contain contradictory messages. Nathaniel Branden of 1960 could quote lots of passages to dispute at least some of the points I am making here. He did, too. That doesn’t change the fact that if you really study what the story is saying, if you pay attention to what the actions of the characters are saying, and if you pay attention to the characterizations, you will find abundant evidence to support my observation that the work encourages emotional repression and self-disowning.

Så om folk som har läst boken inte kan se dessa motsägelser som NB talar om så beror det på vadå? Inte vet jag, men i brist på bevis från NB:s sida antar jag att vi bara ska ta honom på orden och sluta vara så ”dogmatiska”.

Notice further — and this is especially true of Atlas Shrugged — how rarely you find the heroes and heroine talking to each other on a simple, human level without launching into philosophical sermons, so that personal experience always ends up being subordinated to philosophical abstractions. You can find this tendency even in the love scene between Galt and Dagny in the underground tunnels of Taggart Transcontinental, where we are given a brief moment of the intimately personal between them, and then, almost immediately after sexual intimacy, Galt is talking like a philosopher again. I have reason to believe that Galt has a great many imitators around the country and it’s driving spouses and partners crazy!

Vet inte NB att Atlas Shrugged är en idéroman? Och även om det nu – mot all förmodan – verkligen finns de som läser den, men som inte förstår det och som därför inbillar sig att en objektivist är en som imiterar John Galt in i minsta detalj, då är det väl ändå inte AR:s fel eller ett bevis för att objektivismen leder till ”dogmatism”?

You like the kind of art Rand admires or your soul is in big trouble.

Ayn Rand hade inget emot folk som inte tyckte om samma konst som henne (se t ex Leonard Peikoff). Så detta är ännu en ren lögn från NB:s sida.

For evidence of this last point, read her essays on esthetics (Rand, 1970). Her followers are left in a dreadful position: If their responses aren’t ”the right ones,” what are they to do? How are they to change? No answer from Ayn Rand.

Jag har ingen aning om vad det är han snackar om här och ska jag vara ärlig tror jag inte heller att NB själv vet vad det är han snackar om. För de som vill veta hur Ayn Rand verkligen såg på det här med estetik och estetiska omdömen och reaktioner, läs The Romantic Manifesto.

Enormous importance is attached in Rand’s writings to the virtue of justice… To look on the dark side, however, part of her vision of justice is urging you to instant contempt for anyone who deviates from reason or morality or what is defined as reason or morality. Errors of knowledge may be forgiven, she says, but not errors of morality. Even if what people are doing is wrong, even if errors of morality are involved, even if what people are doing is irrational, you do not lead people to virtue by contempt. You do not make people better by telling them they are despicable. It just doesn’t work. It doesn’t work when religion tries it and it doesn’t work when objectivism tries it. If someone has done something so horrendous that you want to tell him or her that the action is despicable, go ahead. If you want to tell someone he is a rotten son-of-a-bitch, go ahead. If you want to call someone a scoundrel, go ahead. I don’t deny that there are times when that is a thoroughly appropriate response. What I do deny is that it is an effective strategy for inspiring moral change or improvement.

Det är väl ingen som har påstått att man lär folk att vara moraliska endast genom att visa förakt gentemot de onda och irrationella? AR påstod i varje fall inte det. Det finns inte heller något som tyder på att AR visade förakt gentemot dem hon betraktade som onda och irrationella för att ”hjälpa” dem.

You can tell people that it’s a virtue to be rational, productive, or just, but, if they have not already arrived at that stage of awareness and development on their own, objectivism does not tell them how to get there. It does tell you you’re rotten if you fail to get there.

Givet att man måste studera objektivismen för att förstå varför detta är dygder enligt AR, så skulle ju ingen objektivist säga att man är ”genomrutten” bara för att man inte har begripit detta på egen hand. Notera gärna att NB ger, som vanligt, inga som helst belägg för att detta är vad objektivismen säger eller vad AR sade.

Although when you tell people, as Rand did, that one of the marks of virtue is to value the perfection of your soul above all things, not your happiness, not your enjoyment of life, not the joyful fulfillment of your positive possibilities, but the perfection of your soul, aren’t you helping to set people up for just this kind of nonsense?

Detta är en sådan sak som NB inte borde ha skrivit just eftersom han borde veta bättre. Det är som vanligt bekvämt av NB att inte ge någon som helst hänvisning till Rands litteratur. Kanske beror det på att om man själv läser t ex vad Rand säger om lyckans moraliska betydelse i en människas liv och varför stolthet är en dygd i The Virtue of Selfishness, så skulle ingen någonsin kunna läsa ut en sådan här bisarr och felaktig sak?

I am referring to the principle of benevolence, mutual helpfulness and mutual aid between human beings. I believe it is a virtue to support life. I believe it is a virtue to assist those who are struggling for life … I am saying that the principle of benevolence and mutual aid is entirely compatible with an ethic of self-interest and more: An ethic of self-interest logically must advocate the principle of benevolence and mutual aid.

OK, men när har AR argumenterat emot detta? Ingenstans vad jag vet. Detta medger för övrigt NB: ”‘Have I ever said that charity and help to others is wrong or undesirable?,’ Rand might demand. No, she hasn’t; neither has she spoken very much about their value, beyond declaring that they are not the essence of life — and of course they are not the essence of life.” Så vad är då problemet? Jo, skriver NB: ”They are a part of life, however, and sometimes an important part of life, and it is misleading to allow for people to believe otherwise.” Problemet är alltså att AR ”missleder” sina läsare till att tro annorlunda. Hur? Det säger inte han inte.

Ayn always insisted that her philosophy was an integrated whole, that it was entirely self-consistent, and that one could not reasonably pick elements of her philosophy and discard others. In effect, she declared, ”It’s all or nothing.” Now this is a rather curious view, if you think about it. What she was saying, translated into simple English, is: Everything I have to say in the field of philosophy is true, absolutely true, and therefore any departure necessarily leads you into error. Don’t try to mix your irrational fantasies with my immutable truths. This insistence turned Ayn Rand’s philosophy, for all practical purposes, into dogmatic religion, and many of her followers chose that path.

Objektivismen är namnet på Ayn Rands filosofi. Det betyder bland annat att man inte bara kan acceptera hälften av den som sann, sedan avfärda resten som falsk och fortfarande säga att man är en anhängare av objektivismen. Men det betyder absolut inte, vilket NB vill få det till, att objektivismen därför är en ”dogmatisk religion”. Det betyder bara att man inte kan ta bort och tillsätta vilka idéer och slutsatser som helst, i Rands filosofi, och fortsätta hävda att man talar om en och samma filosofi. För det gör man inte. (Detta är förmodligen inget annat än en rationalisering för att NB och hans likar ska kunna fortsätta leva på Ayn Rands namn.) NB:s slutsats följer inte logiskt.

The true believers might respond by saying, ”How can you call it dogmatic religion when we can prove every one of Ayn Rand’s propositions?!” My answer to that is, ”The hell you can!” Prior to our break, Ayn Rand credited me with understanding her philosophy better than any other person alive — and not merely better, but far better. I know what we were in a position to prove, I know where the gaps are. And so can anyone else — by careful, critical reading. It’s not all that difficult or complicated.

Vad är det för ”propositioner” vi talar om här? Är det alla propositioner som AR någonsin yttrade i något sammanhang, även de som inte har med hennes filosofi att göra? Ja, det är vad NB verkar vara ute efter. För så här skriver han lite längre ned: ”This may sound like a trivial example of what I mean, but it’s an example that has always annoyed me personally. I would love to hear some loyal follower of Ayn Rand try to argue logically and rationally for her belief that no woman should aspire to be president of the United States. This was one of Rand’s more embarrassing lapses.” Såvitt jag vet är det ingen som påstår sig kunna bevisa att allt som AR har sagt är sant och att detta går att bevisa. Jag känner ingen objektivist som har sagt detta och framför allt känner jag ingen som håller med AR om det där med kvinnliga presidenter. När objektivister säger att de kan bevisa varje proposition från AR så menar vi normalt sett varje proposition inom hennes filosofi. Men något exempel på en sådan filosofisk proposition ger aldrig NB. Han tycks bara vilja att vi ska ta honom på orden, och varför det? Därför att enligt denna oresonliga, fördömande och moraliserande Ayn Rand, som han själv på de mest oresonliga grunder fördömer som både ”arrogant” och ”korkad”, var han (NB) en gång i tiden den som förstod objektivismen bättre än någon annan levande människa. Jag antar också att om någon är ”arrogant” och ”korkad” nog att våga ifrågasätta vad han säger kommer man väl bara avfärdas en som en sådan där känsloförträngande, självhatande och dogmatisk ”true believer”.

Det är tämligen uppenbart att NB är en extremt oärlig människa. Just eftersom NB borde veta bättre, är många av de saker som han kommer med helt obegripliga, för att inte säga, oförlåtliga. Denna essä skrevs 1984. Så hur någon kunde ta honom på orden efter detta är för mig ett mysterium. Faktum är att det förekommer så många avsiktliga lögner, halvsanningar och ”missförstånd”, i denna essä, att det nästan får mig att tro att NB var något av en hämndlysten mytoman, som mer än gärna ljuger ihop vad som helst för att förstöra Ayn Rands rykte. Men NB borde då också veta att oärlighet aldrig kan fungera. Inte när man har med rationella, ärliga, och kritiskt tänkande individer att göra med. Inte i slutändan.