Ärlighet

Vad är ärlighet? Ärlighet är vägran att fejka verkligheten. Det handlar om att inte låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. Det handlar med andra ord om att hålla sig till sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Ärlighet är ett uttryck för rationalitet eftersom ärlighet handlar om att erkänna att verkligheten är det enda som finns. Ärlighet är en dygd eftersom människan måste hålla sig till verkligheten för att kunna överleva. Att låtsas eller ljuga eller fejka verkligheten är därför någonting som inte är moraliskt eller lämpligt. De som söker fejka verkligheten gör det i regel därför att de tror sig kunna vinna någonting på det. Men de enda de lurar är sig själva.

Det enda som händer när man fejkar verkligheten är att man förklarar krig med verkligheten. Man gör verkligheten till sin fiende. Och ett krig med verkligheten kan ingen vinna. Det beror på, som jag har indikerat i min diskussion om integritet, att verkligheten är en sammansatt helhet. All vår kunskap är sammanvävd eftersom verkligheten är en och samma. Du kan därför inte börja ljuga om en sak utan att det också gör dig, förr eller senare, tvungen att börja ljuga om någonting annat. Så en lögn föder en ny lögn. Jag kommer senare att återkomma till denna princip lite senare.

Det är inte möjligt att fejka till sig ett värde. Det beror på att det overkliga är overkligt och därför inte kan ha ett värde. När man söker vinna ett värde genom att fejka verkligheten, då kommer man att sätta sina värden ”över” verkligheten på ett sådant sätt att det endast kan sluta i att man får en konflikt mellan verkligheten och sina värden. När du har ett begär för det overkliga (rikedomar som inte är dina, oförtjänt kärlek, det falska intrycket av att du är en hjälte, osv), då kommer du att få en konflikt mellan dina begär och dina värden. Det enda detta kan resultera i är frustration och olycka. Frustration eftersom dina overkliga värden är bortom räckhåll. Olycka eftersom i den mån du når dem, kommer du inte att kunna uppskatta dem som om de vore genuina värden.

Ett exempel på det senare är om du t ex genom att ljuga om sina meriter lyckas få ett jobb som man inte kan utföra. Även om du vinner detta påstådda värde, nämligen jobbet, kommer du inte att kunna få ut någonting av det eftersom du nu står inför en arbetsuppgift du inte kan utföra. Så du lär få slita som en dåre för att överhuvudtaget prestera på en nivå som gör att du precis undviker att få sparken. Även om du skulle, mot all förmodan, prestera så pass bra att du blir befordrad, då kommer ditt arbete bara att bli ännu mer frustrerande av samma anledning. Eftersom du inte är lämpad för arbetet kommer du varje dag att ha en enorm press för att inte bli avslöjad som den medelmåttan du är. Du kommer att gå till jobbet ställd inför fasan att hamna i en situation som du borde kunna hantera, men som du i verkligheten inte är kompetent nog för att kunna hantera. Allt eftersom tiden fortlöper kan du komma att hata ditt jobb och hela din tillvaro. Även om du trots allt detta ändå står ut med situationen på grund av t ex den höga lönen och det goda anseende din position ger dig i dina grannars och kollegors ögon, kommer inte ens detta i slutändan att vara av något värde för dig. Du vet ju själv vem du är. Du vet att det dina grannar ser hos dig inte är sanningen. Så även om du kanske lyckas lura din arbetsköpare, dina kollegor och dina grannar – till det ”låga” priset av att du har skapat en situation som du hatar – så vet du med dig att du inte kan lura dig själv. Det overkliga har inget värde.

Som jag skrev tidigare är verkligheten är en sammansatt helhet. Så varje försök att ljuga sig till ett värde, kommer att innebära att man förklarar ett krig mot verkligheten – ett krig som man inte kan vinna. Det beror på, vilket jag också antydde, att varje lögn har en tendens att ge upphov till en ny lögn. Varje ny lögn kommer inte bara att gå stick i stäv med ännu en aspekt av verkligheten, ju mer du ljuger desto större blir också risken att du måste backa upp dina lögner, ännu fler lögner, lögner som inte bara löper risken att bara krocka med fakta utan även med någon av alla dina andra lögner.

Ett exempel: Ponera att du rånar en bank och nu helt plötsligt har en massa pengar. Om du nu börjar spendera dina pengar, lär ju alla dina vänner undra var dina pengar kommer ifrån. Så du måste ljuga om var du har fått pengarna ifrån. Säg att du ljuger om att du har fått ett nytt välbetalt jobb. Vilket jobb? Var då? Vad tjänar du? Vad gör du på jobbet? Vad heter företaget? Vad är numret till ditt kontor? Varför har du inte berättat detta förrän nu? Du måste troligen att behöva ljuga om allt detta. Om du hittar på namnet på företaget, då lär du behöva ljuga om varför det inte finns i telefonkatalogen eller om dess adress. Om du ljuger om ett riktigt företag kommer varje person som faktiskt jobbar på det där företaget att utgöra en fiende för dina lögner. Varje sådan person kräver av dig att du är redo att hitta på en ny dröse lögner, för att de aldrig ska upptäcka de andra lögnerna. När ditt rånbyte väl är slut, då måste du ljuga om att du har fått sparken – från jobbet du aldrig hade. Hela tiden står du inför risken att du måste ljuga, och ljuga för att backa upp dina andra lögner, eller för att förklara bort dina andra lögner för att få lögnerna att passa ihop med varandra, osv. Risken är alltså väldigt stor att du inte kan komma undan.

(Även om du mot all förmodan skulle klara av att hålla reda på alla dina lögner, så kan du, som i exemplet ovan, inte ljuga för dig själv. Du själv vet att ditt rånbyte inte representerar det som andra ser hos dig: nämligen en inkomst förtjänad av ditt eget tänkande och arbete. Du vet hela tiden att du är en värdelös simpel tjuv och att ditt liv bokstavligt talat är en enda stor lögn – och att inga lögner i världen kan förändra detta faktum.)

Ett annat exempel: Ponera att du fuskar på ett prov. Du klarar provet och kan nu gå vidare till nästa kurs. Men eftersom du inte pluggade inför förra provet är du nu inte redo för nästa kurs. Så även om du inte ljuger för någon annan, har du på grund av ditt försök att fejka till dig ett oförtjänt godkänt på förra provet, hamnat i en situation där du antingen måste fortsätta att fuska för att klara nästa prov, eller också plugga extremt mycket för att komma i kapp och göra dig redo inför nästa prov. Om du väljer det senare, då betalar du priset för att du försökte fuska dig till ett värde. Om du väljer det förra, då kommer du fortfarande att få betala och då talar jag inte bara om risken för att bli upptäckt med alla problem det innebär. Jag talar om det faktum att du får ett betyg i ett ämne, som inte representerar din faktiska kunskap och som du därför inte kan utnyttja i verkligheten. Även om det ser bra ut på pappret när du t ex ska söka jobb med dina betyg, kommer du, som i exemplet ovan, inte att vara bra på ditt jobb eftersom du saknar kompetensen som krävs. Det overkliga har inget värde.

Det finns också andra destruktiva aspekter med att vara oärlig. Den som är oärlig inför andra förlorar sin självständighet. När hans liv kretsar kring lögner då sätter han andra människor framför sin eget grepp om verkligheten. Men det är inte bara som så att han sätter andra människor först – han sätter de lättlurade, godtrogna, naiva, okunniga eller rentav dumma människorna först. Så när han tror sig komma undan genom att ljuga för dessa, har han i själva verket satt sig själv i en situation där han blir slav under de okunniga och godtrogna, samtidigt som verkligheten och andra rationella och kunniga människor blir hans fiender. Eftersom han sätter sina värden ”över” verkligheten, är hans integritet dvs lojalitet till rationella moralprinciper, i bästa fall meningslös och i värsta fall i direkt konflikt med hans värden. Han är uppenbarligen inte produktiv eftersom han söker överleva genom att på olika sätt lura och bedra andra människor. Han är lika uppenbarligen inte rättvis eftersom han tar från dem som har förtjänat sina pengar, för att ge till dem som inte har gjort det. Osv. Oärlighet är alltså någonting som krockar med alla dygder, dvs alla moraliska principer som människans liv förutsätter, och som därför omöjliggör alla värden. Det bör nu framgå varför det inte är moraliskt eller praktiskt att försöka vinna värden genom att vara oärlig gentemot andra.

Ärlighet handlar inte bara om att vara ärlig gentemot andra, det handlar framför allt om att vara ärlig gentemot sig själv – intellektuellt ärlig. Kom ihåg att ärlighet är en dygd just eftersom vi behöver hålla oss till sanningen, till verkligheten och anpassa oss efter den om vi ska vara framgångsrika i våra liv. Intellektuell ärlighet är alltså viktigt eftersom vi måste veta vad som är sant och riktigt, för att veta vad det är vi bör göra för att överleva. Därför är det en moralisk last att acceptera motsägelser i sitt tänkande, att evadera sina slutsatser, att låtsas som att verkligheten är någonting annat än vad den är. De som tror att de gör sig själva eller någon annan en tjänst genom att inte se sanningen, bara för att man är rädd för att den ska göra ont lurar bara sig själv i att tro att de bokstavligen kan undvika den smärtsamma verkligheten genom att blunda inför den. Det är denna mentalitet som ofta finns bland de föräldrar, framför allt mammor, som låter sina barn blir sexuellt utnyttjade av sina män eftersom de inte vill tro på den hemska sanningen. Det är denna mentalitet som gör att folk som upptäcker en klump i deras kropp och som av rädsla för att deras misstankar om cancer är korrekta, vägrar söka sig till en läkare, vilket gör att cancern till slut sprider sig och inte längre går att bota. Det bör nu framgå varför det inte är moraliskt eller praktiskt att oärlig gentemot sig själv.

Men är det alltid fel att ljuga? Ja, det är absolut fel att ljuga – under normala omständigheter. Det är av samma anledning absolut rätt att ljuga – under helt andra omständigheter. Det är t ex inget fel att ljuga i rent självförsvar. Det är t ex inte fel att ljuga för SS om de vill veta om du skyddar några judar i huset. Huruvida det är rätt eller fel att ljuga beror på kontexten. I alla normala omständigheter är det absolut fel att vara oärlig om syftet är att vinna värden. Men i situation där sanningen kan direkt döda en, då har man rätt att ljuga i försvar, för att kunna skydda sina värden. Det är samma sak som med våld. Det är absolut fel att initiera bruket av våld – men det är lika absolut rätt att använda våld i självförsvar. Det är kontexten som bestämmer vad som gäller.

Det bör nu framgå varför objektivismen betraktar ärlighet som en dygd och oärlighet som en last.

Integritet

Integritet är lojalitet till ens övertygelser och värden. Det handlar om att man vet det man vet, vad som är rätt och fel, vad som är sant och falskt – och man handlar därefter. Att ändra åsikt när ny kunskap dyker upp är inte att svika sina värden eller sina övertygelser. Och man bör definitivt ändra sin uppfattning, när man har fått ny kunskap som ger ett skäl för det. Men att svika sina värden eller sina övertygelser genom att göra det som man vet är fel, det är ett svek mot sin integritet.

Integritet handlar dock inte om att vara lojal mot vilka värden eller övertygelser som helst. Det handlar inte om att vara lojal mot sina irrationella övertygelser eller sina nycker. Liksom alla andra dygder är integritet en aspekt av rationalitet: det handlar bara om att vara lojal till de principer som du kan validera med hjälp av fakta och logik.

Integritet är en fråga om självbevarelse. Om man vet vad som är sant, rätt och riktigt, då inser man också att det inte finns några som helst värden i att inte vara lojal till sina övertygelser. Det finns inga värden på lång sikt och det finns inte heller några värden på kort sikt. Att handla på ett sätt som direkt strider med sina övertygelser är – oavsett det påstådda syftet – att offra sig själv, att skada sig själv, att motverka sina intressen, ge upp sina värden, främja sina fiender, hjälpa det onda, osv.

Om du t ex vet att frihet är ett värde, då finns det inget för dig att vinna varken på lång eller ens kort sikt att ”ibland” eller bara för ”stunden” ge upp ”lite” av din frihet, av ekonomiska skäl, eller för att uppnå lite ”trygghet”. Sanningen är nämligen den att du varken kommer att få välstånd eller trygghet, om du ger upp din frihet.

Om du t ex vet att rättvisa är ett värde, då inser du att du inte har någonting att vinna på att vara orättvis – varken idag eller imorgon. När du sviker rättvisan, då ger du också upp alla de värden som rättvisan syftar till att vinna eller bevara. Du främjar, för att vara mer konkret, de onda på bekostnad av de goda.

Om du t ex vet att självständighet är en dygd, då inser du inte bara att det inte finns några värden i att placera andra människor framför ditt eget tänkande. Men om du trots detta får för dig att du inte tänker göra någon upprörd genom att själv ta ställning för någonting som andra upplever som kontroversiellt, då ger du faktiskt upp din självständighet helt och hållet, eftersom du då säger implicit att du endast bör tänka själv så länge andra inte ogillar dina (kontroversiella) slutsatser.

Det är inte så konstigt att man har svårt att se integritet som en moralisk dygd, om ifall man bär på irrationella övertygelser eller värden. För om man gör det kommer man självfallet att betrakta integritet som ett problem. Det går nämligen inte att vara trogen irrationella moralprinciper – inte om man vill leva. Det irrationella krockar nämligen med verkligheten och livets villkor. Det är därför ingen slump att djurrättsaktivister tar mediciner som har gjorts möjliga av djurförsök, eller att vegetarianer som står inför svälten, och som av moralisk övertygelse inte vill äta kött, ändå kommer känna sig lockade att svika sina ideal för att överleva, eller socialdemokratiska politiker som talar sig varma om högskattestaten, bara för att senare strunta i att betala skatt själv, eller en ordförande för vänsterpartiet som tycker att folk ska betala skyhöga skatter på hemhjälp, bara för att själv anställa svart hemhjälp, eller miljöpartister som tycker att Svensson ska sluta köra bil och istället gå över till kollektivtrafiken, bara för att själv åka taxi för tiotusentals kronor som offren för hennes egen politik har fått betala. Osv.

Eftersom integritet, dvs lojalitet till rationella principer, är en fråga om självbevarelse bör det nu framgå varför objektivismen ser på ”kompromissandet” om moralprinciper som något förbjudet. För att tala klarspråk går det faktiskt inte att kompromissa om principer. När det kommer till principer så är det antingen eller; svart eller vitt. Det finns inget sådant som en ”kompromiss” mellan t ex slaveri och frihet, rättvisa och orättvisa, produktivitet och parasitism, lögn och sanning, osv. Hur skulle en sådan så kallad kompromiss se ut? Hur skulle t ex en ”kompromiss” mellan liv och död se ut? Sanningen är att i varje kompromiss mellan mat och gift, som Ayn Rand uttryckte det, är det endast döden som segrar. När man söker ”kompromissa” om principer, då kan det endast sluta upp i att man helt överger den ena principen till förmån för den andra. Att vara extremist, dvs att vara konsekvent, är därför det enda rätta.

(Missförstå mig inte: att kompromissa är inte fel. Om vi två är överens om äganderätten som en princip, vilket betyder att jag inte har rätt till dina produkter, då kan vi ändå kompromissa om hur mycket jag måste betala för att komma över dina produkter.)

Anledningen till varför bara de onda gynnas av ”kompromisser” om principer, beror inte på att det onda har någon styrka. Det onda och irrationella är i själva verket helt utan makt. Det onda och irrationella kan i längden endast leda till död och lidande. Det är just därför som det endast är de onda som gynnas av ”krompromisser”; de onda måste parasitera de goda för att de ska ha en chans. Bara de godas eftergifter med de onda kan hålla de onda vid liv. En produktiv människa behöver, för att ta ett klassiskt exempel, inte en parasit, men en parasit behöver produktiva människor. Det är därför de onda inte vill eller ens tror sig kunna vara konsekvent onda och irrationella. De goda och rationella behöver inte ”kompromissa” – de har inget att vinna, men allt att förlora. (Rosa Parks hade för att ta ett aktuellt exempel inget att vinna på att ”kompromissa”, men allt att förlora.) De onda och irrationella kan däremot inte vara konsekventa, de måste ”kompromissa” med goda – och de har inget att förlora, men allt att vinna. Det är därför parasiterna sällan vill fullständigt förstöra producenterna – de vet nämligen att om de förstör producenterna kommer de själva att gå under.

Det bör nu framgå varför integritet enligt objektivismen är en dygd, och varför integritet är praktiskt – om du vill leva. Det bör även framgå varför pragmatism och ”kompromissande” inte är det.

Självständighet

Det finns enligt objektivismen sju kardinaldygder. Vi har redan behandlat den primära: rationalitet. Det är ur denna primära dygd som alla andra dygder är deriverade. Enligt Leonard Peikoff finns det ingen speciell kronologisk ordning för dessa dygder, men eftersom det är enklast har jag valt att behandla dem i den ordning som Peikoff tar upp dem i sin bok OPAR (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand). Det betyder att jag idag tänker behandla självständighet.

Vad är självständighet? Ayn Rand definierar det som: ”accepterandet att det är ens personliga ansvar att forma sitt eget omdöme och att leva efter sitt eget tänkande.” (The Virtue of Selfishness, 28). Eftersom förnuftet är vår enda källa till kunskap har vi inga alternativ till att tänka själva. Detta illustreras kanske allra bäst av vad som hade hänt om vi likt Robinson Cruse skulle hamna på en öde ö. Om vi inte väljer att tänka själva och agerar därefter, då kommer vi att gå under. Samma princip gäller även om vi lever i ett samhälle.

Vad innebär det då att vara självständig? Det innebär att man sätter sitt eget tänkande och sin egen relation till verkligheten först; före allt och alla. Man sätter verkligheten först – inte andra människor. Man sätter sitt eget tänkande och sina egna slutsatser först – inte andra människor. En självständig människa lever av egen kraft (och för sin egen skull). En självständig människa har inga problem med att ha vänner, kärleksförhållanden. Han har absolut ingenting emot att andra uppskattar honom för hans arbete och ansträngningar. Men allt detta kommer i andra hand, som ett komplement till det som är primärt, nämligen sitt skapande.

Den självständiga människan vet i någon mening att verkligheten inte lyder under hans nycker – att den är vad den är vad han än tycker och tänker om saken – och att han därför måste, om han vill åstadkomma någonting, lära sig att anpassa sig till den och inte till andra människor. Det är bara genom att lära sig att bemästra naturen, som vi kan skapa, upptäcka, uppfinna och åstadkomma något. Om vi inte lär oss att bemästra naturen då kan vi inte överleva.

En självständig människa får sin självkänsla inte av andra människor, utan av sin förmåga att bemästra naturen, dvs sin förmåga att skapa. Annorlunda är det för den icke-självständige människan; den av andra beroende människan. Människor som inte sätter verkligheten och sin egen förmåga att fatta den först, sätter istället andra människor först. De blir hennes ”länk” till verkligheten. Dessa människor blir därför bokstavligen altruister, detta vare sig de förhåller sig till andra människor som förslavare eller slavar. Orsaken är den att de ser till att hela deras liv istället kretsar kring andra människor. I sin bok The Fountainhead beskriver Ayn Rand de som är beroende av andra för ”second handers”. Dessa lever nämligen så att säga i ”andra hand” genom att placera andra framför sitt eget ”jag” (sitt eget medvetande). Vad andra tycker och tänker, är för dessa människor mycket viktigare än hur verkligheten egentligen är, enligt deras egen förståelse.

Det som gör att de söker sig till andra människor är att när de inte väljer att tänka och skapa själva, blir de ytterst hjälplösa när de ställs inför verkligheten. De som inte kan eller vill bemästra naturen, kommer att känna sig tvungna att ”bemästra” människor för att klara sig här i livet. Eftersom de sätter andra människor före sitt eget tänkande, börjar de också betrakta dessa människor som ett ”substitut” till verkligheten. Detta resulterar i att de slutar göra någon skillnad på det metafysiskt givna och det människotillverkade. Detta har sina konsekvenser. En självständig människa gör denna skillnad: han vet att det är viktigt att ”anpassa” sig till verkligheten, det metafysiskt givna, för att man ska kunna skapa någonting. En icke-självständig människa gör däremot inte det, han tror att det är nödvändigt att ”anpassa” sig till andra människors åsikter, omdöme, påstående, tycke, osv som om andra människors åsikter och tankar vore viktigare att handskas med än verkligheten. Det finns dock ett problem här. Den som sätter andra människor först, den osjälvständige människan, har ingen relation till verkligheten och vet därför inte hur han ska förhålla sig till hur andra människor tycker och tänker. Han vet ju inte vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, osv. Utan sin egen förståelse av verkligheten som ett en referensram eller standard finns det inget sätt som den beroende människan kan veta vem det är han ska lyssna på eller varför. Så man kan inte använda människor som ett substitut för verkligheten. Det är därför dessa människor i sin rädsla, som kommer av deras hjälplöshet inför verkligheten, är i ett sådant desperat behov av att vända sig till en auktoritet av något slag som kan tala om för dem vad de ska göra, vad som är sant och falskt, rätt och fel, osv. (Jag behöver förhoppningsvis inte förklara särskilt ingående varför detta är en dum idé.)

Att vara självständig handlar inte om att vara en intellektuell innovatör. Det handlar inte om att vara först med någonting. Det handlar inte heller om att man ska ignorera andras idéer och tankar. Det betyder bara att man ska acceptera dem på förnuftsmässiga grunder, inte av blind tro eller för att det är ”inne” eller liknande. Vidare så handlar det självfallet inte om att stå fast vid sina egna tankar och idéer endast för att man själv har kommit fram till dem, utan eftersom man gör det på förnuftsmässiga grunder. Av samma anledning avfärdar inte en självständig tänkare andras idéer bara för att de inte är ens egna. (Det bör påpekas att antingen så tänker man själv eller också tänker man inte alls: det finns inget sådant som en icke-självständig tänkare.)

Men varför är det viktigt att tänka själv? Därför att vi behöver fatta verkligheten, så att vi vet hur vi ska bemästra den, så att vi vet hur vi ska kunna skapa alla de värden som människans liv och lycka fordrar. Det är alltså en förutsättning för att vi ska kunna utföra det arbete som vårt liv hänger på.

De som väljer att inte tänka själva, att inte fatta verkligheten, de kommer inte att kunna skapa. Så de kommer att bli materiellt beroende av andra människor för sin egen överlevnad. Men de som är eller blir materiellt beroende av andra, lär till slut upphöra att tänka själva. Det beror på att man som materiellt beroende av andra kommer att känna sig tvungen att sätta andra människor framför sitt eget tänkande. Om man t ex är beroende av andra människors ekonomiska bidrag, då kommer man att vara tvungen att hålla sig god med dem för att de inte ska dra in sitt ekonomiska stöd. Värt att notera är att det lär finnas många i Sverige som är försörjda av bidrag och som därför inte vågar rösta bort regeringen som ju placerar mat på bordet. Så de känner sig tvungna att överge alla sina egna övertygelser, sitt eget omdöme, sina eget tänkande, osv till förmån för den socialdemokratiska regeringen. De kommer till slut att tycka det är viktigare att ha rätt sorts regering, än att förlita sig på sin egen hjärna och sin egen skaparförmåga.

De som inte är intellektuellt självständiga är alltså inte materiellt självständiga, det beror som sagt på att de inte är inte är förmögna att försörja sig genom eget arbete. De är istället beroende av de självständiga tänkarna och skaparna. Det är dessa som håller dem vid liv. De som är beroende av andra människor är inte överlevnadsdugliga. Det är därför de behöver andra som tänker (och skapar i deras ställe). I den mån de överhuvudtaget klarar livhanken beror det på att de har haft turen att imitera de som upptäckte rätt sorts rörelser. Det är antingen det eller får de försöka överleva som snyltare, och därmed låta sin överlevnad hänga på en skör tråd bestående av andras människors humör, välvilja, osv. Om de istället väljer att leva som brottslingar som plundrar andra för sin överlevnad, förändrar inte det faktum att om det inte vore för att deras offer valde att tänka och skapa, så skulle det inte funnits någonting för dem att plundra. Det förändrar inte heller det faktum plundrarna står i samma situation som snyltarna: de kan bara komma undan med det, på kort sikt, så länge skaparna låter dem komma undan med det. På lång sikt kan de emellertid inte komma undan med det alls. För att tänkarna ska kunna skapa behöver de vara fria. Människor kan nämligen inte tänka under tvång.

Det bör, om man håller människans liv som värdemätaren, nu framgå varför självständighet är en dygd och varför icke-självständighet är en last.

Rationalitet

Igår fick vi bekanta oss med en familj vars tragiska öde kan lära oss en hel del. Ofta får man ju höra att det inte finns några sanna altruister, att alla egentliga är egoister. Samma sorts människor tycks också tro att det här med att vara egoist är det enklaste som finns. Men som denna tragiska familj illustrerade så tydligt stämmer inte detta.

Idag tänker jag behandla en aspekt av vad det handlar om att vara en sann egoist, enligt objektivismen. Jag tänker behandla den primära dygden som Ayn Rand såg det, nämligen rationalitet. Dygd är det handlande med vilket man uppnår eller bevarar ett värde. Vad är rationalitet? Rationalitet är, enligt Rands definition, erkännandet och accepterandet av förnuftet som vår enda källa till kunskap, omdöme och vägledning för handlande.

Varför är rationalitet en dygd? Det kommer av förnuftets roll i människans liv. Människan föds inte med några instinkter som talar om för henne hur hon måste gå till väga för att hon ska överleva. Hon behöver kunskap, hon måste fatta verkligheten. Förnuftet är människans enda källa till kunskap – kunskap som ligger till grund för hennes omdöme och vägledning. Förnuftet är alltså människans grundläggande överlevnadsmedel, och det är därför som rationalitet är den primära dygden.

Rationalitet är inte bara erkännandet av att förnuftet är hennes enda källa till kunskap. Rationalitet kräver mer än så. Rationalitet kräver av henne att hon hela tiden ser till att använda förnuftet, att hon hela tiden tänker, att hon systematiskt använder sin intelligens för att lösa sina problem, tänka ut lösningar, förstå sig på världen bättre. Detta är en förutsättning för att vi så bra som möjligt ska kunna handskas med vår tillvaro, vilket gör förutsättningarna för vårt liv och vår lycka så bra som möjligt.

Rationalitet kräver inte av människor att de blir intellektuella eller att man måste vara ett geni, det kräver bara av dem att de så systematiskt som möjligt använder sin intellektuella förmåga som de bara kan. Förnuftet är en praktisk själsförmögenhet för alla människor av alla förmågor.

Rationalitet kräver av henne att hon väljer sina mål i livet och medlen för att uppnå dem med hjälp av förnuftet. Människor kan inte leva ett bra och lyckligt liv genom att inte skaffa sig några övergripande och rationella mål i livet, genom att låta sina nycker eller känslor, eller stundens ingivelse bestämma över deras liv. Vi kan inte heller låta vårt val av mål vara godtyckligt eller irrationellt, för då kommer de inte att kunna förverkligas utan att krocka med varandra, eller att vara oförenliga med andra värden som ditt liv och din lycka förutsätter. När vi väl har, på rationella grunder, valt våra mål i livet så kan vi inte låtsas som att de kommer att uppnås av sig själva. Önsketänkande fungerar inte: verkligheten är vad den är alldeles oavsett vad vi hoppas på. Rationalitet kräver alltså att vi respekterar verkligheten, eller närmare bestämt lagen om orsak och verkan. Detta sista har en viss betydelse, som jag kommer återkomma till senare.

Den primära lasten enligt objektivismen är givet att man förstår förnuftets roll i människans liv ganska självklar: irrationalitet. Irrationalitet handlar i sin essens om att avsiktligen blunda inför verkligheten, att man avsiktligen försöker göra sig själv blind, att evadera. Detta är den grundläggande roten till allt ont. (Att evadera handlar inte bara om att blunda inför vissa positiva fakta, det handlar också om att acceptera saker som sanna utan att det finns några fakta som stöder ens trosföreställning; det man då blundar inför är det faktum att det inte finns något som stöder ens tro.) Det är ett uttryck för att man inte vill anstränga sig intellektuellt, för att man inte vill använda sig av sitt förnuft, att man inte vill fatta verkligheten, att man tror att man kan överleva utan att riktigt veta vad det är man gör, varför man gör det, och hur man ska gå till väga.

De som evaderar söker i regel bara evadera en aspekt av verkligheten som de kanske inte gillar. Men eftersom verkligheten och all vår kunskap om verkligheten, är interrelaterad, kommer varje sådan evasion automatiskt att leda till en ny. Man kan därför inte kontrollera var man ska börja och sluta evadera dvs man kan inte isolera sina evasioner. Ett exempel på detta är vad som händer om du t ex blundar inför det faktum att dina rökvanor kan ha konsekvenser för din hälsa. Hur ska du kunna blunda inför en sådan sak utan att också börja blunda inför all forskning som finns på området? Och hur ska du kunna evadera all forskning utan att börja ignorera den vetenskapliga metodens validitet, förnuftet som vår enda källa till kunskap, sinnenas giltighet, lagen om orsak och verkan, identitetslagen? Vad gör du den dagen din läkare visar dig en bild på din förstörda lungor? Normalt sett brukar naturligtvis inte de som evaderar tänka på någonting av allt detta. De försöker inte vara logiska eller konsekventa i sina evasioner. De nöjer sig i regel med att evadera de logiska konsekvenserna av deras egna evasioner.

De irrationella har kort sagt ingen större respekt för verkligheten. Det är därför ingen slump att irrationella tror att de kan t ex få konsekvenser utan att behöva göra några ansträngningar för att åstadkomma dem. Dessa tror att man kan få någonting utan att ge någonting, att lagen om orsak och verkan inte gäller: att för att bli rik krävs det inget arbete, att för att få kärlek krävs det inte att man är värd att bli älskad. Men så är det förstås och det är därför de inte kommer att bli varken rika, eller förälskade, eller lyckliga, eller ens vid liv.

Vi har de som tror att de kan vända ordningen på orsak och verkan. De tror att de genom att skaffa sig oförtjänt kärlek också blir älskvärda personer. Men så är det förstås inte; man kan inte vända på ordningen. Eftersom man inte utan vidare kan lura sig själv om vem man egentligen är, och eftersom den vars kärlek man har lurat till sig hela tiden kan komma att en dag upptäcka vem man egentligen är, och att sannolikheten för att så också kommer att ske en dag är ganska stor, kommer man bara att sluta upp med varken oförtjänt kärlek eller med en oförtjänt självkänsla.

Sedan finns det förstås de som tror att de kan ha orsaker utan konsekvenser. De som t ex tror att de kan ha sin rökning utan konsekvenser. De tror med andra ord att lagen om orsak och verkan upphör att gälla, bara för att de inte vill kännas vid konsekvenserna. De tror att de kan evadera konsekvenserna, att de så att säga kan ”komma undan”. Men det kan de inte, inte i längden. Till slut kommer verkligheten att springa i kapp dem, och då är det ofta för sent.

Det irrationella paret jag berättade om igår utgör en skrämmande perfekt konkretisering av essensen av irrationalitet. Här hade vi en familj som ville ha oförtjänt välstånd. Jag kan naturligtvis inte läsa deras tankar, men eftersom vi vet att de vill ha oförtjänt välstånd kan vi förmoda att vad de var ute efter inte var deras materiella levnadsstandard så mycket som känslan av att de besatt den produktiva förmågan som krävs för att förtjäna en högre materiell standard. Om detta var deras psykologiska motiv för att sträva efter deras oförtjänta välstånd, kan vi ju utan större problem konstatera att de omöjligen kunde lyckas. Verkligheten är vad den är och inget önsketänkande i världen kommer att förändra det faktum att denna industriarbetare och sjuksköterska, skulle kunna jobba ihop till den höga levnadsstandard de tillfälligt åtnjöt. Men alldeles oavsett om detta var deras psykologiska motiv för deras handlande, betedde de sig som om de trodde att skulle kunna leva på krediter för all framtid utan att det skulle få några konsekvenser. Men verkligheten är vad den är; lagen om orsak och verkan kommer inte att upphöra bara för att de hoppas på det. Till slut kommer verkligheten att springa i kapp dem och det gjorde den också. Inga evasioner i världen skulle kunna rädda dem. Det irrationella är det omoraliska, och det omoraliska är det opraktiska.

Efter denna korta behandling av ämnet, bör det framgå för de flesta varför objektivismen betraktar rationalitet som den primära dygden och irrationalitet som den primära lasten. Det bör även framgå varför det rationella, moraliska och praktiska hör ihop medan det irrationella, omoraliska och opraktiska hör ihop.

I morgon kommer jag att behandla en annan av objektivismens dygder.

Rationell egoism vs. irrationell ”egoism”

Det finns de som säger att det inte finns några altruister, att alla egentligen är egoister. Det är ett påstående som inte stämmer för fem öre. Det grundläggande felet många begår är att de inte gör någon som helst skillnad på motiverat handlande och egoistiskt handlande. De gör med andra ord ingen skillnad på det faktum att en altruist t ex kan vilja uppoffra sig själv för andra och det faktum att handlingen i sig själv faktiskt inte tjänar dennes egenintresse.

Vad som är i någons egenintresse eller inte avgörs inte av vad människor vill eller av vad människor känner. Nej, det är en fråga om fakta om vad som tjänar vårt egenintresse och bara genom att se till fakta kan man rent objektivt avgöra vad faktiskt som ligger i vårt egenintresse och vad som inte gör det.

Att vara egoist är inte, som många tror, det enklaste som finns. Vi kan inte avgöra vad som främjar vårt liv och lycka bara genom att se till de konkreta och direkt observerbara följderna av ett handlande. Varje handling måste ses utifrån sin kontext (att sova i sin säng på natten är bra, att sova på jobbet brukar inte vara så bra) och långsiktigt. En del handlingar och val människor gör har inga synbara konsekvenser förrän i framtiden. Det är bland annat just därför som vi behöver moralprinciper som talar om för oss hur vi ska handla för att leva inte bara idag utan även imorgon.

Igår läste jag i Metro en mycket grotesk historia från Frankrike. Den fungerar på flera plan som en makaber illustration av varför det här med att vara egoist inte alltid är så enkelt som det verkar. Den fungerar som en perfekt illustration på varför sann egoism kräver hänsyn till långsiktighet, något som endast kan uppnås med hjälp av rationella principer. Jag tänker med detta exempel som bakgrund i kommande blogginlägg diskutera vilka dessa principer är.

Det handlade om en familj som helt höll på att duka under på grund av föräldrarnas enorma irrationalitet. Paret ville låtsas som att de var rikare än vad de var. De ville vara rika, men de ville inte arbeta för sin rikedom. Det vill säga, de ville ha frukterna av hårt arbete, utan att behöva arbeta. Så vad gjorde de? De såg till att leva på krediter. De sökte ett 20-tal krediter. De hade ca 15 kreditkort och tio bankkonton.

Vid en första anblick kan detta framstå som om vårt par drivs av ett ohämmat egoistiskt begär efter en högre levnadsstandard. Men tjänade deras handlande deras objektiva egenintresse? Låt oss se vad som hände: ”Till slut sprack bubblan. Paret kunde inte längre betala sina skulder, bankautomaterna började sluka korten när de försökte ta ut pengar och skuldsaneringen misslyckades.” (Metro, 2005/10/18).

De försökte leva i en lögn. Men det var, som alltid, dömt att misslyckas. Man kan inte vinna i ett krig mot verkligheten. Så när deras bankautomaterna började sluka deras kort var det som om deras egna lögner exploderade dem i ansiktet. Egoistiskt så att det förslår, eller hur? Uppenbarligen inte, nu är ju hela familjens ekonomi förstörd.

Man skulle ju kunna tro att historien skulle sluta här. Men det gjorde den tyvärr inte. Paret hade nu försatt sina barn i en hopplös ekonomisk situation, därför bestämde sig paret för att de skulle mörda sina barn och därmed dra med dem i skiten som de själva hade skapat. Men notera att motivet för att mörda sina barn var altruistiskt. De gjorde det för att de inte ville att barnen skulle behöva lida av deras misstag (!). Bara med altruismen kan man komma undan med sådana rationaliseringar!

(Föräldrarna försökte mörda sina barn med en insulinöverdos. En av familjens fyra döttrar dog, de andra överlevde tack och lov. Nu riskerar föräldrarna livstidsfängelse.)

Det finns mycket mer att säga om denna berättelse, därför tänker jag återkomma med fler kommentarer imorgon.

Svenska folket är okunnigt

”Svenska folket får underkänt i kunskapstest från Demoskop som presenteras av författaren Johan Norberg. Okunnigheten om framstegen på miljöområdet är överväldigande. Majoriteten av de tillfrågade svarade fel på samtliga åtta kunskapsfrågor som ställdes om miljö och levnadsstandard. De högst utbildade visade sig vara de mest okunniga. De yngsta klarade sig minst dåligt. Det visar den opinionsundersökning som idéhistorikern och författaren Johan Norberg presenterar. Exempelvis tror hela 76 procent av de tillfrågade att fler människor lever i extrem fattigdom i dag jämfört med 1980. Sanningen är att andelen halverats.” (DN.se)