Heil Munkhammar!

För dem som inte har sett det så måste jag rekommendera alla att se på Johnny Munkhammar i Korseld. Den här gången är det Gunilla Carlsson från de ”nya” moderaterna som blir utfrågad.

Johnny Munkhammar fullständigt äger debatten. Han krossar lugnt och hänsynslöst. Det är nästan synd om Gunilla Carlsson. Det är väldigt underhållande.

Han är klar och tydlig, går rak på sak och försöker inte linda in sina åsikter i syfte att göra dem mera ”trovärdiga”. Han kommer med fakta och argument, inte med slogans och ”sound bites”. Det är så oerhört skönt att i dessa dagar av ”realism” och ”realpolitik” från de borgerliga politikerna, för omväxlings skull höra någon argumentera för ett lite mera radikalt och ideologiskt laddat budskap.

Citat i repris

Med anledning av de ”nya” moderaterna vill jag återigen uppmärksamma människor om vad dr George Reisman skriver i det sista kapitlet av Capitalism: A Treatise on Economics, som handlar om hur man ska etablera ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Många pragmatiska moderater skulle onekligen kunna lära sig ett och annat av dr Reisman:

…it should scarcely be necessary to say that at no time should the advocacy of sound principles be sacrificed to notions of political expediency, advanced under misguided ideas about what is ”practical.” The only practical course is to name and defend true principles and then seek to win over public opinion to the support of such principles. It is never to accept the untrue principles that guide public opinion at the moment and design and advocate programs that pander to the errors of the public. Such a procedure is to abandon the fight for any fundamental or significant change–namely, a change in people’s ideas–and to reinforce the errors we want to combat.

It is definitely not impractical to explain to people that if they want to live and prosper, they must adopt capitalism. It would not be impractical to do so even if for a very long time most people simply refused to listen and went on supporting policies that are against their interests. In such a case, it would not be the advocates of capitalism who were impractical, for they would be pursuing the only course that is capable of working, namely, explaining to people what they must do if they are in fact to succeed. Rather it would be the mass of people–perhaps, indeed, the entire rest of the society–that would be impractical, pursuing as it did goals which are self-destructive and refusing to hear of constructive alternatives. If, to use an analogy from the world of engineering and business, someone knows how to build an airplane or a tractor that people could afford and greatly benefit from, but is not listened to, such a person is not at all impractical because others refuse to listen to his ideas that would greatly benefit them. Rather it is those others, whatever their number, who are impractical. In the political-economic realm, it is the current state of public opinion that is impractical: it expects that men can live in a modern economic system while destroying the foundations of that system–that, for example, they can have rising prosperity while destroying the incentives and the means of the businessmen and capitalists who are to provide the prosperity. The advocates of capitalism, who tell people that the opposite is true and that the opposite policy is necessary, are not impractical. They are eminently the advocates of practicality–of what is achievable in, and by the nature of, reality.

It is the grossest compounding of confusions to suggest that those who know truths that masses of impractical people refuse to hear, accept error as an unalterable given for the sake of which they must abandon or ”bend” their knowledge of the truth. Nothing could be more impractical, elevating as it does, error above truth and making knowledge subordinate to ignorance. The essence of true political practicality consists of clearly naming and explaining the long-range political program that promotes human life and well being–i.e., capitalism–and then step by step moving toward the fullest and most consistent achievement of that goal. That the initial effect of naming the right goal and course may be to shock masses of unenlightened people and invoke their displeasure should be welcomed. That will be the first step in awakening them from their ignorance.

Lästips

Jag vill idag tipsa om tre rysligt bra artiklar. Alla tre blev nyligen publicerade på Capitalism Magazine.

Den första artikeln är av historikern John David Lewis. Den heter ”The Lessons of Hiroshima” och handla just om vad han ser som den viktigaste lärdomen av att man bombade Japan med atombomber. Lärdomen handlar om vad det krävs för att få en hel kultur att erkänna en förlust och att ge upp villkorslöst. Varför är detta en viktig lärdom? Därför att det är en nödvändig förutsättning för att man ska vinna kriget mot terrorismen och uppnå långvarig fred, att araberna ger upp sin livsfientliga och irrationella kultur.

Den andra artikeln jag vill rekommendera för läsning, behandlar en relaterad aspekt av kriget mot terrorismen. Den heter ”Why We Are Losing Hearts and Minds” och den är skriven av Keith Lockitch. I denna artikel frågar sig Locktich vad det är som har demoraliserat USA i kriget mot terrorismen. Svaret är avsaknaden av moralisk idealism från USA:s sida.

”The Capitalist Manifesto: The Great Disconnect” heter den tredje artikeln. Egentligen är det väl ingen artikel, det är nämligen inget annat än ett utdrag ur filosofen Andrew Bernsteins senast bok, som heter just The Capitalist Manifesto. Jag måste varna de av er som inte tycker om att läsa vid datorn, att detta är en mycket lång artikel, men den ger oss ett bra smakprov på denna bok som jag tror kommer bidra med mycket för kapitalismens sak.

Vad utgör en ”framgång” i Irakkriget?

Louise P från Frihetspropaganda kommer i sitt senaste inlägg med en massa kritik mot Irakkriget. Hon skriver bl a:

Fortfarande är utkastet till konstitutionen ett hopplock av religiösa och etniska viljor, men mycket litet utrymme ges för individuella fri- och rättigheter. Det som borde vara huvudsaken i en konstitution. Den största dispyten kring konstitutionen rör dock inte bristen på fri- och rättigheter utan det är ett rabalder kring frågorna om de sk autonoma regionerna och huruvida fd Baathpartimedlemmar skall tillåtas valbarhet och inneha offentliga poster, eller inte. En konstitution byggt på religion bereder också vägen för att kvinnor kan komma att degraderas till andraklassens medborgare. Om detta konstitutionella resultat är vad som uppnås är pessimism inte nog för att beskriva läget.

Det betyder inte att det finns fog att ställa frågan, som en del reser, huruvida det irakiska folket hade haft större frihet med Saddam. Den typen av relativisering är ofruktbar precis på samma vis som det är i det närmaste huvudlöst att skylla på Saddam för att man själv misslyckas i frågan om humanitet och mänskliga rättigheter. Det finns fog att ställa kritiska frågor. Hur Irak har skötts, och också den mer delikata frågan varför vi så envetet och naivt (i väst) är så övertygade att demokrati är ett steg till västerländska värderingar kring stat och individ? Här finns verkligen inga sådana självklarheter. Så är exempelvis inte fallet i Saudiarabien. Så är inte fallet i Pakistan. Med flera muslimska länder med formellt demokratiskt styre som dessvärre inte lever upp till några minimala och grundläggande fri- och rättigheter.

Läs hela gärna hela hennes inlägg här. Nu håller jag inte med allt hon säger, vilket knappast kommer som någon överraskning. Eftersom jag inte vill att någon ska tro att jag gör det, vill jag gärna förklara på vilket sätt jag inte delar hennes åsikter. Mitt största problem med hennes kritik mot hur den USA-ledda koalitionen har skött Irak, handlar såvitt jag förstod den, väldigt mycket om hur livet har blivit för irakierna sedan de störtade Saddam Hussein. Om USA misslyckas med att respektera alla irakiers rättigheter på ett helt perfekt sätt (för ett misslyckande se t ex på Abu Ghraib), då har USA misslyckats. Jag håller inte med om detta. Jag håller inte heller med dem som säger att Irakkriget vore ett misslyckande om USA inte lyckas bygga upp hela landets infrastruktur, förse de ”älskvärda” irakierna med sådan lyx som elektricitet, vägar, skolor, sjukhus, olja, arbeten, poliser, armé, demokrati, etc. Det är detta som är felet med hur de flera söker bedöma huruvida kriget är framgångsrikt eller inte. Låt mig nu förklara vad jag menar med detta.

Nej, givetvis är det inte i sin ordning om USA systematiskt skulle ägna sig åt att kränka irakiers rättigheter. Vill mest få sagt det så att ingen får för sig någonting. Som jag ser det finns det bara en moralisk måttstock varefter man kan bedöma huruvida kriget var rätt eller fel, framgångsrikt eller inte framgångsrikt. Måttstocken är självförsvar. Alla fria och semi-fria länder som USA, dvs länder som erkänner och respekterar individens rättigheter (om än inte fullt ut), har rätt att existera. De har därför rätt till självförsvar. Eftersom Irak utgjorde ett hot hade USA all rätt i världen att använda precis allt våld som hade krävts för att göra slut på det hotet. USA hade också all rätt i världen att befria Irak. Men som jag ser det är inte den första frågan ”Hur ska USA göra för att göra Irak fritt?” utan snarare ”Ligger det i USA:s egenintresse (här definierat som: USA:s säkerhet) att göra Irak till en fri nation?” Jag förstår mig på de som säger att det ligger i USA:s egenintresse att befria Irak. Men jag håller inte med dem.

Jag förstår att om Irak blir en fri nation så kommer det att upphöra att vara ett hot för USA. Stater som erkänner och respekterar sina medborgares rättigheter kommer ju av exakt samma anledning också att erkänna och respektera andra medborgares rättigheter. För vad är frihet? Det är frånvaron av initierandet av fysiskt våld. Ett korollarium till frihet är därför fred. Detta är den primära förklaringen till varför fria länder inte visar upp någon tendens eller vilja att göra slut på varandra. Problemet är att jag inte är övertygad om att Irak kan bli en fri nation.

Min skepsis vilar inte på någon illvilja mot USA. Jag vill inte se USA förlora kriget mot terrorismen eller se islamisterna vinna. Min skepsis vilar istället på att jag inte tror att irakierna sätter ett genuint värde på frihet. Jag menar att Mellanöstern kulturellt sett inte är redo för sådana västerländska värden som frihet. Jag tror inte att en fri nation kan växa fram ur ett land vars kultur präglas av kollektivism och religiös fanatism. Jag tror det är rena önsketänkandet. Av samma anledning tror jag inte heller att Mellanöstern kommer att ”inspireras” av ett framtida fritt Irak. Faktum är ju att irakierna har kunnat bevittna värdet av frihet i flera decennier i hela västvärlden, inklusive Israel. Men inte har det resulterat i någon ”våg” av revolutioner och demonstrationer för frihet i Mellanöstern. Jag vill i kontexten av allt detta dessutom tillägga att en majoritet av världens diktaturer inte utgör något som helst hot mot USA. Det är därför nog rätt så uppenbart varför USA:s säkerhet inte förutsätter att de invaderar och befriar samtliga diktaturer. Detta besvarar också frågan om det ligger i USA:s egenintresse att befria Irak.

Eftersom jag varken tror att det är möjligt eller ens nödvändigt, ser jag det som altruism och därför som omoraliskt av USA att offra liv och pengar på att befria länder som Irak. (Nu är det förstås mycket möjligt att Irak först efter flera år (eller i värsta fall decennier) av amerikansk närvaro till slut blir en någorlunda fri och civiliserad nation. Men till vilket pris? Hur många amerikanska soldater ska offras för detta ändamål? Hur många triljarder dollar ska amerikanerna behöva göra sig av med för detta? Framför allt, med vilken rätt? Vi måste komma ihåg att statens enda legitima uppgift är att skydda sina medborgares rättigheter. Det inkluderar givetvis soldaterna som ju också är människor.)

Så när jag söker avgöra om Irakkriget var rätt eller fel, framgångsrikt eller inte, gör jag det endast och allena på huruvida det tjänar USA:s egenintresse, det vill säga huruvida det tjänar USA:s säkerhet. Och som jag ser det finns det nu många saker som talar för att utvecklingen i Irak inte tjänar USA:s egenintresse. Det ligger inte i USA:s egenintresse att införa en obegränsad demokrati i Irak. En obegränsad demokrati gör det möjligt för majoriteten i Irak att förtrycka minoriteten. Det gör det möjligt för en majoritet av irakierna att på demokratisk väg rösta in islamiska fundamentalister eller kollektivister som har för avsikt att åter göra landet till en diktatur. (Det ligger naturligtvis inte heller i de frihetsälskande irakiernas intresse.) Det ligger inte i USA:s egenintresse att de låter irakierna skriva ihop en konstitution som kan lägga grunden för ett teokratiskt Irak.

Jag ser utvecklingen i Irak som ett resultat av Bushadministrationens egen politik. Vad jag kan se finns det inget som tyder på att Bushadministrationen har vad som krävs för att utkämpa detta krig på rätt sätt och av rätt skäl. Och om Bushadministrationen inte kan eller vill vinna detta krig, då ser jag ingen anledning att fortsätta med det. Då är det bättre om de drar hem sina trupper så snart som möjligt, så att inte ännu fler amerikanska soldater offras i onödan. Jag förstår också att detta säkerligen leder en del till att ställa sig en hel del frågor som: ”Kommer inte detta att innebära en seger för terroristerna?”, ”Kommer inte detta att leda till ett inbördeskrig i Irak?”, ”Vad är ditt alternativ?”, osv. Detta är alla seriösa och förståeliga frågor. Men en del av dessa frågor har jag redan behandlat på min blogg (om än kanske inte till allas tillfredsställelse), och en del av kräver mycket mer besvär från min sida för att besvara, så dem får vänta. Detta får räcka för idag.