Rättigheter och förnuftsförmågan

Människan har rättigheter eftersom hon är en förnuftsvarelse. Hon överlever genom att tänka, genom att bruka sitt förnuft. Så förnuftet är hennes grundläggande överlevnadsmedel. Men för att hon ska kunna bruka sitt förnuft behöver hon handlingsfrihet. En rättighet är en moralprincip som definierar och sanktionerar hennes handlingsfrihet i ett socialt kontext, dvs i ett samhälle. Så människan behöver rättigheter för att kunna överleva som människa, dvs som en förnuftsvarelse, i ett socialt kontext.

En fråga som återkommer i dessa sammanhang är att om våra rättigheter kommer av det faktum att vi är förnuftsvarelser, hur förhåller det sig då med barn och mentalt handikappade? Om vi vägrar tillskriva rättigheter till djur på grundval av att de inte har en förnuftsförmåga hur ska man då förhålla sig till barn och de handikappade? En del vill ju hävda att man i konsekvensens namn inte heller borde tillskriva barn och handikappade några rättigheter.

Det finns som jag ser det tre olika sätt att förhålla sig till detta.

Det första är att man konstaterar att både barn och mentalt handikappade är människor, dvs förnuftsvarelser. Men i barnens fall är de inga fullvuxna människor. Det är en liten människa. Det är inte bara hennes förnuftsförmåga som inte är fullvuxen, hela henne är inte fullvuxen. Hennes syn, djupseende, längd, kropp, osv. Så de äger i stort sett samma egenskaper som vuxna, men skiljer sig i grad. Det är exakt samma sak med de mentalt handikappade: de har en *begränsad* förnuftsförmåga, precis som en *fysiskt* handikappad t ex kan lida av en *begränsad* rörelseförmåga. Så vad man i detta fall kan säga är att både barn och mentalt handikappade har rättigheter, men de *tillämpas* inte på samma sätt som hos fullvuxna normala människor. Barn har t ex rätt till liv, men deras rätt till frihet har begränsats i och med den, så att säga, ”delegeras” till föräldrarna. Jämför detta med att vi fullvuxna människor har rätt till självförsvar (en rätt som precis som rätten till frihet följer ur rätten till liv), men utövandet av den har vi delegerat till staten. Samma sak gäller även för de mentalt handikappade. Jag har två problem med detta synsätt. Det första är att om man överhuvudtaget går med på att man måste ”delegera” barnens rätt till frihet till föräldrarna, så medger man ju i någon mening att barn inte är ”lika mycket” människor som fullvuxna människor. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är i alla fall något i den tanken som inte jag gillar. Det är i varje fall något som får mig att inbilla mig om att det inte är ett konsekvent resonemang. Det andra problemet med detta resonemanget är att det verkar underligt att säga att barn som inte är mogna nog för att ta ansvar för sitt eget liv är mogna nog för att ”delegera” sin rätt till frihet till sina föräldrar.

Det andra synsättet är att man helt enkelt går med på att barnens förnuftsförmåga inte är mycket att räkna med, och att barn därför inte har några rättigheter alls. Vad exakt som följer ur detta är svårt att säga. Om de inte har några rättigheter betyder det då att det borde vara lagligt att döda dem precis som det idag är lagligt att döda djur? Betyder det att de är föräldrarnas eller statens eller ”allmänhetens” *egendom*? Och även om man säger att inget av dessa två hemska implikationerna följer, och att man säger att det bör finnas lagar som skyddar barnen, så måste man fråga sig på vilka grunder en sådan lag ska stiftas. Jag vet inte. Idén om att barn och handikappade inte har några rättigheter alls är ingen idé som tilltalar mig eftersom jag inte vet hur man, givet att man går med på den, på annat än godtyckliga grunder ska kunna skydda barnen och de handikappade från att t ex mördas utan att någon bryter mot lagen precis som ingen idag blir arresterad om man dödar ett djur.

Det tredje alternativet är att betrakta barn och handikappade som ”undantag”, dvs man går med på att de egentligen inte är några förnuftsvarelser, eller i varje fall inte lika mycket som fullvuxna normala människor, men då de trots allt är människor i övrigt, vore det fel att inte tillskriva dem rätten till liv och att respektera dem. Mitt problem med detta är att det verkar helt godtyckligt att avfärda hela diskussionen på basis av detta. Det är förvisso alldeles riktigt att man inte bör formulera moralprinciper på basis av undantag och tillfälligheter (barn blir ju normalt sett till slut vuxna). Men det i sig själv utgör inget argument för att säga att man bör tillskriva dem rättigheter, det utgör bara ett försvar till varför det fortfarande bör vara på basis av förnuftsförmågan som man ska tillskriva oss fullvuxna och normala människor rättigheter.

Här har vi tre förslag, men ingen som verkar riktigt tillfredställande. Men var lugnt, jag har nämligen funderat lite på det här och kommit fram till följande förslag:

Det handlar om att man erkänner rättigheterna olika enligt principen att det är graden av förnuftsförmåga som ska avgöra. På detta sätt blir det inte tal om att man så att säga ”delegerar” rättigheter till föräldrar (eller andra vårdhavare). Och vilka rättigheter ett barn och en mentalt handikappad har varierar då i enlighet med hur pass begränsat deras förnuftsförmågor är. Och när man tänker efter är det ju lite så redan idag. Ju äldre barn blir, desto mer rätt till frihet erkänner man dem. Nu finns det förstås även ett problem med detta, nämligen att det kanske kan förekomma ett visst godtycke vad gäller var man ska dra gränserna, men jag tycker seriöst inte att det är ett gigantiskt problem. De flesta lagar och bestämmelser vi har idag är bra enligt mig, även om det fortfarande stämmer att en del t ex mognar snabbare än andra. Det blir ju ändå inte mindre godtyckligt om man ska låta några byråkrater på någon myndighet få göra ”individuella prövningar” för att avgöra huruvida någon har blivit vuxen nog för att få dricka, ta körkort, ha sex, och så vidare.

Några frågor?

2 reaktioner på ”Rättigheter och förnuftsförmågan

  1. Du vill alltså att djurplågeri, tortyr av djur ska vara lagligt? Att man ska kunna utsätta dem för svårt lidande till de dör, utan att straffas för det, om man äger djuret?

  2. Ja. Men jag anser förstås att ett sådant beteende vore irrationellt och omoraliskt – om syftet inte är något annat än att bara orsaka så mycket smärta hos djuren som möjligt. Om man däremot utsätter dem för smärta för ett gott syfte, t ex för att framkalla kläder, mediciner eller mat, då har jag inga problem med det överhuvudtaget. Detta åtminstone under förutsättningen att man inte förorsakar mer smärta än vad som är nödvändigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s