Göran Persson om moderaternas politik

Jag läste idag Göran Perssons debattartikel som publicerades på Brännpunkt för ett par dagar sedan. Det är ganska intressant att se hur mycket mer attraktiv Göran Pesson får moderaternas politik att framstå. Göran Persson säger t ex att eftersom moderaterna vill sänka skatterna till ”ett européiskt genomsnitt” så betyder det att moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder kronor. Göran Persson fortsätter med att poängtera att moderaternas politik syftar till att sänka lönerna. Dvs de nya jobben ska komma till genom att lönerna sjunker! ahhh… Det är som ljuv musik i mina öron!

Persson lyckas med några få enstaka ord förklara det som Reinfeldt av någon anledning inte kunde förklara i partiledardebatten, nämligen, hur mindre bidrag (a-kassa) kan ge upphov till fler jobb. Förklaringen är enkel, genom att sänka bidragen kommer det att löna sig att söka jobb med lägre ingångslöner. Det handlar alltså om att göra det ekonomiskt attraktivt för fler att söka lågproduktiva och lågavlönade arbeten. Göran Persson förklarar nämligen att med moderaternas politik kommer en arbetslös som tidigare tjänade 16 000 i månaden, att få en a-kassa på mindre än 10 000 kr i månaden, vilket naturligtvis innebär att det kommer löna sig för henne att söka lägre avlönade jobb. (Fast enligt mina beräkningar stämmer inte denna uppgiften; om a-kassan ligger på 65%, vilket den gör först efter 100 dagar, enligt moderaternas förslag, så blir a-kassan på 10 400 kr, men det förändrar inte poängen.)

För de moderata väljarna som har varit oroliga för att moderaterna har blivit alldeles för politiskt korrekta i den faktiskt förslagna linjen (och inte bara retoriken) så måste nog detta vara väldigt skönt att läsa.

Nej, detta betyder inte att jag har ändrat mig om moderaternas rörelse mot den politiska mitten. Detta betyder bara att jag bara uppskattar och stöder de förslag hos moderaterna som de fortfarande inte har förändrat till det väsentligen sämre. Detta är nämligen BRA saker hos moderaterna.

Rättigheter och förnuftsförmågan

Människan har rättigheter eftersom hon är en förnuftsvarelse. Hon överlever genom att tänka, genom att bruka sitt förnuft. Så förnuftet är hennes grundläggande överlevnadsmedel. Men för att hon ska kunna bruka sitt förnuft behöver hon handlingsfrihet. En rättighet är en moralprincip som definierar och sanktionerar hennes handlingsfrihet i ett socialt kontext, dvs i ett samhälle. Så människan behöver rättigheter för att kunna överleva som människa, dvs som en förnuftsvarelse, i ett socialt kontext.

En fråga som återkommer i dessa sammanhang är att om våra rättigheter kommer av det faktum att vi är förnuftsvarelser, hur förhåller det sig då med barn och mentalt handikappade? Om vi vägrar tillskriva rättigheter till djur på grundval av att de inte har en förnuftsförmåga hur ska man då förhålla sig till barn och de handikappade? En del vill ju hävda att man i konsekvensens namn inte heller borde tillskriva barn och handikappade några rättigheter.

Det finns som jag ser det tre olika sätt att förhålla sig till detta.

Det första är att man konstaterar att både barn och mentalt handikappade är människor, dvs förnuftsvarelser. Men i barnens fall är de inga fullvuxna människor. Det är en liten människa. Det är inte bara hennes förnuftsförmåga som inte är fullvuxen, hela henne är inte fullvuxen. Hennes syn, djupseende, längd, kropp, osv. Så de äger i stort sett samma egenskaper som vuxna, men skiljer sig i grad. Det är exakt samma sak med de mentalt handikappade: de har en *begränsad* förnuftsförmåga, precis som en *fysiskt* handikappad t ex kan lida av en *begränsad* rörelseförmåga. Så vad man i detta fall kan säga är att både barn och mentalt handikappade har rättigheter, men de *tillämpas* inte på samma sätt som hos fullvuxna normala människor. Barn har t ex rätt till liv, men deras rätt till frihet har begränsats i och med den, så att säga, ”delegeras” till föräldrarna. Jämför detta med att vi fullvuxna människor har rätt till självförsvar (en rätt som precis som rätten till frihet följer ur rätten till liv), men utövandet av den har vi delegerat till staten. Samma sak gäller även för de mentalt handikappade. Jag har två problem med detta synsätt. Det första är att om man överhuvudtaget går med på att man måste ”delegera” barnens rätt till frihet till föräldrarna, så medger man ju i någon mening att barn inte är ”lika mycket” människor som fullvuxna människor. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är i alla fall något i den tanken som inte jag gillar. Det är i varje fall något som får mig att inbilla mig om att det inte är ett konsekvent resonemang. Det andra problemet med detta resonemanget är att det verkar underligt att säga att barn som inte är mogna nog för att ta ansvar för sitt eget liv är mogna nog för att ”delegera” sin rätt till frihet till sina föräldrar.

Det andra synsättet är att man helt enkelt går med på att barnens förnuftsförmåga inte är mycket att räkna med, och att barn därför inte har några rättigheter alls. Vad exakt som följer ur detta är svårt att säga. Om de inte har några rättigheter betyder det då att det borde vara lagligt att döda dem precis som det idag är lagligt att döda djur? Betyder det att de är föräldrarnas eller statens eller ”allmänhetens” *egendom*? Och även om man säger att inget av dessa två hemska implikationerna följer, och att man säger att det bör finnas lagar som skyddar barnen, så måste man fråga sig på vilka grunder en sådan lag ska stiftas. Jag vet inte. Idén om att barn och handikappade inte har några rättigheter alls är ingen idé som tilltalar mig eftersom jag inte vet hur man, givet att man går med på den, på annat än godtyckliga grunder ska kunna skydda barnen och de handikappade från att t ex mördas utan att någon bryter mot lagen precis som ingen idag blir arresterad om man dödar ett djur.

Det tredje alternativet är att betrakta barn och handikappade som ”undantag”, dvs man går med på att de egentligen inte är några förnuftsvarelser, eller i varje fall inte lika mycket som fullvuxna normala människor, men då de trots allt är människor i övrigt, vore det fel att inte tillskriva dem rätten till liv och att respektera dem. Mitt problem med detta är att det verkar helt godtyckligt att avfärda hela diskussionen på basis av detta. Det är förvisso alldeles riktigt att man inte bör formulera moralprinciper på basis av undantag och tillfälligheter (barn blir ju normalt sett till slut vuxna). Men det i sig själv utgör inget argument för att säga att man bör tillskriva dem rättigheter, det utgör bara ett försvar till varför det fortfarande bör vara på basis av förnuftsförmågan som man ska tillskriva oss fullvuxna och normala människor rättigheter.

Här har vi tre förslag, men ingen som verkar riktigt tillfredställande. Men var lugnt, jag har nämligen funderat lite på det här och kommit fram till följande förslag:

Det handlar om att man erkänner rättigheterna olika enligt principen att det är graden av förnuftsförmåga som ska avgöra. På detta sätt blir det inte tal om att man så att säga ”delegerar” rättigheter till föräldrar (eller andra vårdhavare). Och vilka rättigheter ett barn och en mentalt handikappad har varierar då i enlighet med hur pass begränsat deras förnuftsförmågor är. Och när man tänker efter är det ju lite så redan idag. Ju äldre barn blir, desto mer rätt till frihet erkänner man dem. Nu finns det förstås även ett problem med detta, nämligen att det kanske kan förekomma ett visst godtycke vad gäller var man ska dra gränserna, men jag tycker seriöst inte att det är ett gigantiskt problem. De flesta lagar och bestämmelser vi har idag är bra enligt mig, även om det fortfarande stämmer att en del t ex mognar snabbare än andra. Det blir ju ändå inte mindre godtyckligt om man ska låta några byråkrater på någon myndighet få göra ”individuella prövningar” för att avgöra huruvida någon har blivit vuxen nog för att få dricka, ta körkort, ha sex, och så vidare.

Några frågor?

Upptagen

Att jag inte har skrivit något på sistone beror på att jag har varit upptagen. Har en hemtenta som ska vara inlämnad om lite drygt en vecka. I den här takten lär jag hinna bli klar med ett första utkast till den till på torsdag. Hur som helst har jag ändå tid för att fälla några kortare kommentarer om den senaste tidens utveckling:

Frankrike har sagt nej till konstitutionsförslaget: Detta är bra eftersom konstitutionen är dålig. Den är dåliga av flera skäl, dels för att den är så rysligt lång (en konstitution ska bl a vara kort, övergripande och lätt-tillgänglig). Men dels även för att den innehåller en massa onda étatistiska inslag. Man kan bara hoppas på att, även om det inte finns något som ger en några goda skäl till hopp, politikerna kommer att presentera en RIKTIG och BRA konstitution som mera påminner om den amerikanska än denna smörjan.

Feminsiterna fortsätter att spå spö i debatten: Efter dokumentären ”Könskriget” så har de radikala feminsterna blivit angripna från alla håll och kanter. Precis alla försök från radikalfeministerna att försvara sig, Gudrun Schymans försök att försvara ROKS och deras manshatande ledare, DN:s attack mot dokumentären, osv har misslyckats totalt. Det enda som kan få dessa attacker till att fungera är om ifall feministerna fortsätter att upprepa dessa lögnaktiga anklagelser så många gånger att folk till slut tror det är sant. Men förhoppningsvis kommer de flesta att lyckas genomskåda feministerna. Efter denna dokumentären har deras trovärdighet skadats för alltid.

Star Wars III: Revenge of the Sith: Jag såg den tillsammans med några kompisar i söndags och jag måste säga att den imponerade på mig något rejält. Detta är enligt min helt ärliga åsikt den kanske BÄSTA delen i hela serien. George Lucas! TACK! Allting är förlåtet. Jag tror för övrigt att jag ska se den igen på bio! (Det enda jag hoppas på nu är att man kommer precis som man gjorde med de gamla filmerna redigera bort precis alla scener med jar jar binks i episod 1 och 2! :D).

Några väl valda ord från Henrik Unné

Saxat från Frizon:

Besvikelse
Om de borgerliga partierna får makten igen kommer de som röstade på dem att bli besvikna. Och det kommer att skada kapitalismens rykte. Vilket kommer att göra det ännu svårare att få till stånd en mer frihetlig, dvs mer kapitalistisk, politik i Sverige.

Varför kommer folk att bli besvikna på en borgerlig regering? Därför att de borgerliga politikerna låter påskina att de kommer att genomföra förändringar. Men det de säger, och inte säger, före valet låser dem ändå vid den Socialdemokratiska politiken.

Reinfeldt menade t ex i debatten mot Göran Persson att sänkta bidrag skulle minska arbetslösheten. Men varför skulle det bli flera jobb bara för att bidragen sänks? För att det ska blir flera jobb krävs det att lönerna marknadsanpassas. Men det sade inte Reinfeldt. Därmed bygger han upp förväntningar hos väljarna att det ska bli flera jobb under en borgerlig regering även om lönerna inte marknadsanpassas.

När massarbetslösheten sedan fortsätter under en eventuell borgerlig regering kommer de flesta av väljarna att tro (felaktigt) att eländet beror på att borgarna för en mer kapitalistisk politik än vad Socialdemokraterna gjorde före maktskiftet. Så det kommer att bli ännu svårare att bilda opinion för kapitalismen.

Jag kommer därför att rösta på samma sätt som jag gjorde senast. Jag kommer att rösta taktiskt på Socialdemokraterna. Bättre att en dålig (s)-regering fortsätter att skada välfärdspolitikens och socialismens rykte än att en lika dålig (b)-regering skadar kapitalismens rykte.

Jag vet inte hur jag kommer att rösta, men det går inte att förneka att Unné har en poäng.

Har Dick Erixon blivit kommunist?

Dick Erixon skrev för ett par dagar sedan följande på sin blogg:

BORGERLIGA BORDE ATTACKERA STORFÖRETAGEN. Om de borgerliga verkligen vill värva nya väljargrupper räcker det inte med att tala om att ”det ska löna sig att arbeta”. Det är en tom floskel så länge man inte går till moraliskt grundad attack på såväl statens generaldirektörer och storföretagens ledningar. Vad presterar de egentligen? Gör de något annat än lyfter svinaktigt höga löner? Om de begår allvarliga fel, flyttas de bara till en ny position, med högre lön, medan om en kasssörska räknar fel i dagskassan kan hon få sparken. … (Kom ihåg att på 70-talet var liberala ekonomer överens med marxisterna om att småföretag var på väg bort, historiskt passé.)

*usch*!