Dagens citat

Dagens citat kommer från Expressens ledare som frivilligt lägger sig på slaktbänken:

Jag tankar för 13.99 på Statoil i Charlottenberg. Det är den dyraste bensin jag någonsin köpt. Det svider, och det är bra … Det är klart att det dämpar körglädjen. Jag måste lära mig att skriva upp ordentligt på en lapp vad som behöver handlas och ransonera resorna - 150 turer om året borde verkligen räcka.

Till detta bör det nämnas att Expressens ledarskribenter trots allt inte representerar de mest människohatande miljöaktivisterna. De måste trots allt betraktas som ganska mainstream. Och om detta är vad vi kan förvänta oss som mainstream, vad kan vi då snart förvänta oss av mannen på gatan? (Via The Climate Scam.)

Ociviliserade “vetenskapsmän”

I min insändare “Miljöaktivister mot tankefrihet” skrev jag:

Anta att du är ute på en promenad. Plötsligt möts du av miljöaktivister som med hänvisning till en “konsensus” bland vetenskapsmän kräver att du minskar ditt koldioxidutsläpp. Om du inte gör det då kommer de att tvinga dig till det.

Men precis som religiösa fanatiker inte har någon rätt att köra ned sina dogmer i halsen på folk, har inte heller miljöaktivisterna någon rätt att köra ned sina “vetenskapliga” föreställningar i halsen på folk. Ändå är detta vad många miljöaktivister tycks tro. Klimatforskaren Timothy Ball har fått fem dödshot pga hans skeptiska inställning i klimatfrågan.

Detta var tydligen bara början. Nu har även “vetenskapsmän” börjat bete sig som medeltida fanatiker. The Guardian rapporterar:

James Hansen, one of the world’s leading climate scientists, will today call for the chief executives of large fossil fuel companies to be put on trial for high crimes against humanity and nature, accusing them of actively spreading doubt about global warming in the same way that tobacco companies blurred the links between smoking and cancer.

Och:

In an interview with the Guardian he said: “When you are in that kind of position, as the CEO of one the primary players who have been putting out misinformation even via organisations that affect what gets into school textbooks, then I think that’s a crime.”

James Hansen vill alltså tysta oljebolagen med tvång och våld för att de försvarar sig själva - och vår industricivilisation - genom att sponsra forskare och organisationer som upplyser allmänheten om alla vetenskapliga skäl som finns för att tvivla på sådana som James Hansen.

Att det överhuvudtaget har gått så här långt, är mycket skrämmande. Det vore en sak om sådana här ociviliserade krav kom ifrån en vanlig frihetshatande miljöaktivist. Men nu kommer detta från “one of the world’s leading climate scientists”. James Hansen är ingen sann vetenskapsman; riktiga vetenskapsmän försöker inte tysta sina meningsmotståndare med våld.

Hur var det med att ha en debatt i ämnet? En civiliserad diskussion? Vad hände med den tanken? Är det inte sådant som vetenskapsmän ska ägna sig åt? Dessa förnuftets män och kvinnor?

Om sådana som Hansen är en kulturell indikation för något, så är det just att förnuftet ignoreras i den här debatten liksom det ignoreras och nedvärderas i kulturen i stort. Detta är resultatet av filosofernas långvariga krigföring mot förnuftet. Många filosofers arbete med att underminera förnuftets validitet (se framför allt David Hume, Immanuel Kant och deras efterföljare), leder till slut till att även vetenskapsmän slutar utöva det och ersätter rationell argumentation och diskussion med hot om våld och tvång. Det oundvikliga resultatet är ociviliserade “vetenskapsmän” som James Hansen.

Ju snabbare, desto bättre

Niklas Wykman, MUF:s ordförande, funderar på att avgå som MUF:s ordförande om moderaterna inte ändrar ståndpunkt i FRA-frågan. Jag hoppas verkligen att han avgår. Och det snabbt. Jag struntar egentligen i om det är på grund av FRA-frågan eller inte. Att man lyckas klämma ur sig en enda intelligent slutsats som MUF-ordförande, nämligen att man borde avgå, räcker inte för att få min respekt.

Jag tycker att Wykman tveklöst är, till min kännedom, den absolut värsta ordföranden som MUF har haft. Han är inget annat än en ren och skär katastrof. För varje gång han säger någonting, blir det bara dummare och dummare. Så ju snabbare han avgår, desto bättre.

Myter om utsläppsrättigheter

I USA är det till skillnad från i Europa och Sverige inte många politiker som öppet förespråkar skyhöga energi- och bensinskatter för att minska fossilbränsleförbränningen i syfte att minska koldioxidutsläppen. Nej, de allra flesta förespråkar istället “cap-and-trade”. Dvs utsläppsrättigheter.

Barack Obama gör det och John McCain gör det. Att en vänsterpolitiker som Obama förespråkar utsläppsrättigheter kommer inte som en överraskning. Men att en högerpolitiker som McCain gör det i den fria marknadens namn är bara ännu ett exempel på hur de konservativa i USA bidrar till att förstöra kapitalismen i USA - och allt detta i kapitalismens namn!

I Sverige finns det påstådda liberaler som förespråkar ett system med utsläppsrättigheter. De använder sig båda av i stort sett samma dåliga argument som man använder sig av i USA. Och precis som i USA påstår de så kallade liberalerna att dessa statliga interventioner i ekonomin är förenliga med kapitalism.

Vad är argumenten? Jo, det är argument som att utsläppsrättigheter är en “frimarknadslösning”, att ett system med utsläppsrättigheter skapar incitament för nya alternativa energikällor och energiteknologier, att utsläppsrättigheter skapar “resurser” för att utveckla dessa nya energiteknologier och att systemet med utsläppsrättigheter kommer genererar ekonomisk tillväxt och nya jobb.

Wayne Winegarden bemöter och tillintetgör alla dessa argument för utsläppsrättigheter i sin senaste Townhall-kolumn “‘Cap-and-Trade’ Fallacies”. Även om Winegarden bara pratar om utsläppsrättigheter anser jag att samtliga svar är precis lika relevanta som svar mot de som förespråkar skatter, eftersom principen är exakt densamma. Läs den!

Lämna skolan i fred

SvD:

“Vi kan fortfarande inte se några tydliga samband mellan skolornas resultat och insatta resurser. Bra resultat går att finna i såväl kommuner med låga och genomsnittliga kostnader, som i kommuner som har höga kostnader för grundskolan. Vi kan inte heller se något samband mellan dåliga resultat och andelen obehöriga lärare” skriver Håkan Sörman, vd på SKL, i ett pressmeddelande.

Jag är inte överraskad. Men det borde våra politiker vara. För vad är det nästan alla politiker, till höger och vänster, föreslår för att förbättra den offentliga skolan? Jo, det är ju ständigt att ösa ut mer pengar samt att förbjuda de “obehöriga” lärarna från att undervisa. Men absolut ingen ifrågasätter vårt nuvarande skolsocialistiska system.

Att våra politiker aldrig lär sig.

De allra flesta någorlunda allmänbildade är idag fullt medvetna om hur socialismen har misslyckat kapitalt i varje tänkbart avseende. Därför är det, så klart, ytterst få som skulle låta staten ta hand om vår matförsörjning. Det är dags för folket att inse att det är precis lika vansinnigt att förlita sig på staten när det kommer till en så viktig sak som barnens utbildning.

Varför skulle mer pengar hjälpa? Mer pengar har i slutändan lite eller inget med resultaten att göra eftersom resultaten framför allt beror hur lärarna lär ut. Detta är i första hand inte en fråga om resurser snarare en fråga om mer eller mindre rationell pedagogik. Och våra politiker har inte en susning om vilken pedagogik som är lämpligast.

Sambandet mellan resurser och resultat blir dessutom bara svagare allteftersom politikerna bara öser ut mer och mer pengar till de offentliga skolorna, nästan hur dåligt de än presterar. Det är precis som om de med flit försöker belöna skolor för deras medelmåttliga resultat.

För att bedriva god undervisning behövs inte statligt godkända lärare. Det finns absolut inga belägg för att statligt godkända lärare skulle vara bättre än andra. Staten kan inte producera sådana här lärare, de kan i bästa fall bara godkänna dem i efterhand. Men detta godkännande bevisar ingenting som inte läraren hade kunnat bevisa på egen hand.

Lärarhögskolorna är enligt många, Skolverket och Högskoleverket inkluderat, undermåliga. Sydsvenskan rapporterade 20080408: “I utredningen [från högskoleverket] beskrivs lärarutbildningen som ‘kravlös och ofullständig’ och studenter uppges av utredare kunna slinka igenom utan nödvändiga kunskaper”. Lärarna som produceras i de statliga lärarhögskolorna kommer kanske godkännas av staten. Men frågan är om de skulle godkännas på en fri marknad för utbildning.

Vad göra åt den offentliga skolans problem? Lösningen är faktiskt mycket enkel: lägg ned den offentliga skolan. Vi vet att socialism aldrig fungerar och vi vet att kapitalism alltid fungerar. Låt oss därför lära oss av detta och ersätta vår nuvarande skolsocialism med skolkapitalism.

Börja sakteligen med att privatisera samtliga offentliga skolor. Gör det samtidigt möjligt för föräldrar att göra skatteavdrag motsvarande den summa som de lägger ut på den privata skolan. På denna väg slipper föräldrar som sätter sina barn i en privat skola att betala för den offentliga skolan samtidigt. (Till en början kan de som vill fortsätta sätta sina barn i de kvarvarande offentliga skolorna.) Låt alla som tror sig ha en chans få pröva lyckan som lärare; avskaffa alla krav på “behörighet”. Låt istället marknaden få avgöra vem som är behörig nog.

Nu när utbildningen upplevs som en riktig investering i barnens framtid, lär föräldrarna bli mer måna om att undersöka olika skolor, för att finna det bästa och, allt annat lika, billigaste alternativet. De lär inte bara försöka sätta sig in i vad barnen undervisas i utan även i hur de undervisas, dvs i skolornas och lärarnas pedagogik.

Detta kommer att skapa en konkurrens som kommer att motivera skolorna och lärarna att prestera bättre än vad de gör idag. De bra skolorna skulle, med tiden, konkurrera ut de dåliga skolorna precis som de bättre lärarna skulle konkurrera ut de sämre lärarna. Kvalitén på utbildningen skulle förbättras för alla.

Praktiskt taget alla skulle, precis som idag, ha tillgång till utbildning. Notera att de kapitalistiska delarna av ekonomin faktiskt förmår att försörja så gott som alla med allt vi behöver: mat, kläder, bilar, bostäder, etc. Detta trots alla destruktiva statliga interventioner som faktiskt verkar för att hämma denna tillgång.

Alla skulle inte nödvändigtvis ha råd med samma utbildning, precis som alla inte har råd med en BMW, men de skulle ha råd med en utbildning inte desto mindre. Konkurrensen skulle dessutom göra att kvalitén för även den “sämsta” utbildningen blev bättre med tiden. De ytterst få som inte har råd med att ge sina barn någon utbildning får antingen förlita sig på andras välgörenhet eller också får de kanske undervisa barnen på egen hand.

Om våra politiker verkligen vill förbättra skolan, då har jag bara ett tips: överge skolsocialismen. Lämna skolan och barnen i fred och släpp marknaden för utbildning helt fri. Välj skolkapitalismen!

Varför bryr sig Reinfeldt så mycket om FRA?

Jag har tidigare avstått från att kommentera FRA-lagen. Dels för att jag inte har haft tid eller energi att sätta mig in i frågan förrän ganska nyligen (och jag tycker det är oansvarigt att kommentera saker som jag inte vet något om). Dels för att jag inte kunde föreställa att lagen kunde vara så hemsk som den faktiskt är (vilket jag först uppnäckte när jag väl satte mig in i frågan). Dels också för att många, många andra redan har kommenterat och kritiserat lagen och jag delar helt denna kritik. (För detaljer om lagen besök www.StoppaFRAlagen.nu.)

Jag har dock, så här i efterhand, bara en kommentar. Jag har i princip inget emot att staten avlyssnar människor som faktiskt står under objektiv misstanke för brott eller terror. Men det måste vara under mycket kontrollerade former. Det måste till, som ett absolut minimum, ett domstolsbeslut baserade på objektiva lagar och fakta. Men det är just i detta avseende som FRA-lagen brister. Vem som helst kan i princip när som helst avlyssnas.

Fredrick Federley beskrivs i medierna som en hjälte som satte sig upp mot regeringen. Jag delar inte den beskrivningen, utan är som de flesta andra besviken på vad jag har sett. Inte för att jag röstade på Federley, men jag liksom många andra förväntade mig mycket mer. Så här går det när man sätter andra människor, partiet, före sina egna rationella övertygelser; före verkligheten som man själv ser den. Så här går det när man låter sig vara en andrahandsmänniska. Politiker och maktmänniskor i största allmänhet, gör sig själva till beroende av andra människor, på ett sätt som är mycket destruktivt för dem själva, och i detta fall för hela landet.

Jag tycker således att återremissen som han åstadkom är helt meningslös. Låt mig citera Pär Ström (www.Stoppa-Storebror.se och Den nya välfärden) som uttryckte det allra bäst: “[E]tt sminkat monster är fortfarande ett monster… Det är i det stora hela ointressanta marginaljusteringar. Hela grundidén kvarstår, att FRA utan brottsmisstanke ska få läsa e-post och sms, lyssna på samtal och se vilka sajter vi besöker”. Är det meningen att vi ska vara tacksamma mot Fredrick Federley för detta?

Den riktiga frågan är dock inte varför Fredrick Federley faktiskt vek sig. Den riktiga frågan är: Varför vill den borgerliga regeringen till varje pris vill införa denna förbannade lag? Svaret, eller snarare frånvaron av klara svar, på denna fråga är i sig själv ett talande argument mot lagen.

Uppenbarligen har det förekommit något som endast kan beskrivas som ren mobbning inom partierna för att få tyst på alla potentiella nej-sägare. SvD: “FRA-kritikern Fredrick Federley brast nästan i gråt i talarstolen och statsminister Fredrik Reinfeldt var djupt irriterad när han kom ut från det moderata gruppmötet i riksdagen”. Vad hände i detta gruppmöte? Henrik Alexandersson redogör:

Karl Sigfrid (m) beslutade att följa sitt samvete och rösta nej till FRA-avlyssningen.

För att vara juste mot sin partigrupp sände han ut ett mail till dess ledamöter för att berätta om sitt ställningstagande inför eftermiddagens gruppmöte.

Någon av dessa ledamöter sänder snabbt mailet vidare till Politikerbloggen – som naturligtvis kör nyheten. Och bums finns den i alla media.

Sedan blir det moderat gruppsammanträde. Där blir Karl Sigfrid utskälld av så väl statsministern som sin gruppledare. Därefter vidtar “kamratfostran”. Ett 30-tal ledamöter i den moderata partigruppen skäller ut honom så kvistarna yr. Till slut orkar han inte mer och accepterar att bli utkvittad.

Varför är denna fråga så oerhört viktig för Fredrik Reinfeldt? Det är uppenbarligen inte en fråga om ideologi. Reinfeldt har övergett allt vad (liberal) ideologi heter för länge sedan. Och eftersom Reinfeldt inte har någon ideologi är det ingen som riktigt vet vad som driver honom i någon fråga.

FRA-lagen motiveras framför allt med hänvisning till “yttre hot” mot den nationella säkerheten. Men sedan när blev den nationella säkerheten en fråga för vår moderatledda regering? Tror de att vi redan har glömt alla dessa omoraliska neddragningar i det svenska försvaret? Eller är det meningen att vi ska sova bättre om nätterna, vetandes att staten minsann kan övervaka oss alla, under premissen att man bara undersöker “yttre hot”, bara för att sedan konstatera att vi ändå inte kan göra någonting mot dessa “yttre hot” på grund av vårt undermåliga försvar? Detta är bara en av alla besvärliga motsägelser som den anti-ideologiska pragmatiska inställningen har genererat hos den moderatledda regeringen.

Henrik Alexandersson har en intressant teori om varför denna fråga är så viktig för Reinfeldt: “Man kan i och för sig argumentera kring att detta var vad man kunde förvänta sig skulle ske när någon hotar Reinfeldts nya moderater - genom att vilja rösta för frihet, medborgarnas integritet och i enlighet med sina principer och sitt samvete”. Göran Eriksson, SvD, noterar emellertid att Fredrik Reinfeldt “brukar inte tveka att dra tillbaka förslag som stöter på starkt motstånd, och kallar sig då för en ‘modern och lyssnade politiker’”. Den enda riktiga ledtråd vi har fått är frågan om “regeringsduglighet”. Eriksson:

En förklaring till den sena omvändelsen är att Fredrik Reinfeldt har pumpat upp betydelsen av regeringsdugligheten. I partiledardebatten förra gjordes den till något av en huvudfråga … Regeringsdugligheten krävde att Reinfeldt skulle styra FRA-skutan i hamn…

Att man överger frihet och säkerhet och personlig integritet för “regeringsduglighet”, är en av de mest bisarra ursäkter för att införa en så här vansinnig lag som någonsin har getts till det svenska folket. Det är antingen det eller också är det en mycket talande ursäkt som säger allt om Reinfeldts själ. Varav, tyvärr, ingenting är nytt.

Kom ihåg att “regeringsduglighet” var och är ett argument för att bli vald och återvald. Det är detta man sätter före svenska folkets fri- och rättigheter. Det som “avslöjas” i detta är, så klart, maktmänniskan Reinfeldt. Han vill bli återvald till varje pris. Det handlar, precis som alla pragmatiska förändringar av moderaternas politik och retorik sedan Reinfeldt blev deras ordförande, om makt för maktens skull - i en sann anti-ideologisk anda.

Den oberäkneliga pragmatiska maktmänniskan utgör det främsta argumentet mot FRA-lagen. Det är just detta som gör människor, med rätta, rädda för att lagen garanterat kommer att missbrukas. Alla politikers försäkran till trots. Eftersom ingen riktigt vet vad pragmatiker som Reinfeldt, med flera, egentligen vill med sin makt, och eftersom de i maktens namn (”regeringsdugligheten”), är villiga att göra nästan vad som helst för att driva igenom vansinniga lagar som denna, är helhetsbilden som växer fram i sanning mycket skrämmande. Regeringen Reinfeldt är med andra ord ett enda gigantiskt argument mot FRA-lagen.

“From Flat World to Free World”

Apropå behovet av ett intellektuellt filosofiskt försvar för kapitalismen, såg jag alldeles nyss att dr Yaron Brook från Ayn Randinstitutet, har en ny artikel i Forbes:

Considering the many jubilant boasts by “flat world” devotees in recent years, you might have been tempted to regard economic globalization as a juggernaut, powered by inexorable forces of technology and history.

Big mistake. There’s no preordained direction for the world economy–only an undetermined future that will take the shape of whatever ideas and policies we choose to uphold. The lack of an intellectual defense of capitalism has left free markets vulnerable. “The power of the state is reasserting itself,” said Daniel Yergin, co-author of The Commanding Heights and a free-market optimist , in The Wall Street Journal recently.

Läs dr Brooks artikel “From Flat World to Free World”.

Empiriska data räcker inte

En del säger att om vi bara förmår att ge folket kapitalism, även om vi i princip måste “lura” på dem det, så kommer folk att se att kapitalismen faktiskt är underbar. De kommer att se att kapitalism verkligen fungerar. De kommer att se att allt det som många (rationella) nationalekonomer länge har talat om faktiskt stämmer. Och till en viss del är detta sant detta. Men bara till en viss del.

I Europa har vi länge haft ett stort problem med arbetslösheten och sysselsättningen. Decennier av traditionell socialdemokratisk politik - höga skatter, generösa bidragssystem, offentliga monopol, statliga företag, statligt uppbackade fackföreningar, regleringar - gjorde att ekonomierna i Europa led av låg tillväxt och hög arbetslöshet.

Men under 1990-talet och början av 2000-talet omsatte man i många länder en lite mer liberal jobbpolitik. Lägre skatter, stramare bidrag, mindre regleringar. Resultatet? Newsweek rapporterade den 23 juni 2008:

[T]he EU has created 17 million jobs since 2000, outpacing the United States over the same period. Even the economic downturn emanating from the United States hasn’t stemmed the tide. Despite the World Bank’s slashing of its 2008 eurozone growth forecast from 2.8 to 1.7 percent, Europe is still churning out jobs. According to last week’s Employment Outlook Survey by Manpower, employers in the four biggest EU economies—Germany, France, Italy and Britain—say they expect to keep up their pace of hiring through the third quarter, while U.S. and Japanese companies are cutting back. At 6.7 percent, Europe’s jobless rate is now the lowest it’s been in a quarter century, and barely 1 point higher than America’s 5.5. “I’m shocked,” says Michael Burda, an American economist at Berlin’s Humboldt University who remembers the 1990s. “All my students are getting jobs.”

Hur tog européerna till sig denna utveckling? Var det med stor förtjusning? Insåg de äntligen vilken nytta lite frihet kan göra? Nej.

A wave of discontent has spread across Europe. In many countries, the reforms that helped kick-start the jobs miracle have been put on hold or reversed. In Germany, Chancellor Angela Merkel’s coalition government has not only frozen economic reform but has begun to reregulate the labor market with new minimum wages and higher jobless benefits. That hasn’t stopped 15 percent of German voters from supporting the radical-left Linkspartei, which vows to undo reform. In Italy, voters just kicked out Mario Prodi, under whose watch Italy created 430,000 jobs. He joins a long list of leaders—including Spain’s José María Aznar, Austria’s Wolfgang Schüssel and Germany’s Gerhard Schröder—who lost their jobs after passing reforms. As a result, Burda warns, Europe’s turnaround is on the verge of stalling.

Dessa små liberala steg i rätt riktning, är inte tillräckliga. I många länder som Tyskland, Italien och Frankrike är arbetsmarknaden fortfarande väldigt hårt reglerad. Man skulle dock kunna tro att européerna skulle lära sig av dessa erfarenheter och konstatera att vad som behövs är ännu fler liberala steg i rätt riktning. Så blev det inte. Istället ignorerade man fakta. Man fortsatte med att strunta i nationalekonomernas rekommendationer. Och man fördömde de liberala reformerna.

På grund av detta skulle man kunna tro att många européer är tröga. Men i själva verket är deras gensvar bara naturligt. Naturligt på vilket sätt? Jo, givet deras filosofiska premisser kunde de inte förstå eller utvärdera situationen mycket annorlunda.

Detta är knappast första gången som människor ser enorma framsteg ske rakt framför ögonen på dem och ändå förmår de inte alls att korrekt utvärdera det hela. Ta det faktum att de allra flesta intellektuella dömde ut både kapitalismen och industrialiseringen som den förde med sig under 1800- och 1900-talet. Detta trots att industrialiseringen lyfte miljonter och åter miljoner människor ur ofattbar misär och lade grunden för det välstånd som vi åtnjuter än idag.

Det är inte bara så att många européer (och amerikaner för den delen), saknar en genuin förståelse för mycket nationalekonomi. De saknar även en genuin förståelse för vad kapitalism är och förstår inte heller varför det är det enda moraliska sociala systemet. Så länge de inte förstår sig på kapitalismens natur eller moraliska status, kommer de allra flesta aldrig att korrekt utvärdera framstegen som sker rakt framför ögonen. Ta det faktum att många idag vet att kapitalism i någon mening “fungerar”. Men trots detta finns det än idag många som anser att kapitalism är ett i bästa fall amoraliskt system och i värsta fall ett omoraliskt system. Detta samtidigt som socialismen ännu betraktas som en “god tanke”, “i teorin”. Ett opraktiskt ideal, helt enkelt.

Säg att du på strikt ekonomiska grunder argumenterar för att alla skatter, bidrag och regleringar leder till arbetslöshet, varför lösningen är att göra sig av med dessa skatter, bidrag och regleringar. Låt oss också säga att du dessutom argumenterar för att precis som arbetssäljarna har rätt att kräva så höga löner som möjligt, har arbetsköparen all rätt att kräva så låga löner som möjligt. Om du dessutom argumenterar för att arbetsköparen moraliskt sett gör rätt i att försöka betala ut så låga löner möjligt. Vad tror du att folk kommer att göra? För det första kommer de att stirra på dig som om du var ett monster. Sedan kommer de att ignorera precis alla dina ekonomiska argument. Slutligen kommer de att moraliskt fördöma dig, nationalekonomiämnet och kapitalismen. De kommer att hetsa upp sig och börja tala om dera “rätt” till ett (fast) jobb, deras “rätt” till en “dräglig levnadsstandard”, med en “bra lön”. Etc.

Vad indikerar allt detta? Inte bara har de ingen riktig förståelse för vad principen om individens rättigheter innebär. Deras moraliska utgångspunkt gör dem också totalt oförmögna att korrekt utvärdera saker och ting i ett kapitalistiskt samhälle. Det är därför som många européer idag ignorerar fakta, nationalekonomiämnet och fördömer kapitalismen - detta trots alla nya jobb som lite liberala reformer i rätt riktning har gjort möjliga.

I Sverige ser vi samma sak. Lite liberala steg i rätt riktning har gett upphov till fler jobb än vad vi annars skulle ha haft. Ändå leder oppositionen, som har absolut ingenting att komma med, stort över regeringen.

Sverige visar också på hur totalt meningslöst det är att försöka lura på svenska folket kapitalism. Folket låter sig uppenbarligen inte luras. De allra flesta svenskar har nämligen blivit så fullständigt hjärntvättade i socialdemokratiska myter och så fullständigt stöpta i altruistisk-kollektivistisk moral. Så de känner på sig vad som händer och reagerar ändå instinktivt emot det.

Endast en ny rationell filosofi med en ny rationell etik kan göra vår kultur emottaglig för kapitalismen: Ayn Rands filosofi objektivismen. Endast en rationell etik som förespråkar rationell egoism kan lägga grunden för ett fritt kapitalistiskt samhälle. Den rationella etiken säger att individen är ett moraliskt självändamål; att individen ska leva för sin egen skull och av sin egen kraft; att hon varken ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv.

Vill du göra dig själv en tjänst? Vill du verka för ett mer kapitalistiskt och rättvist samhälle? Se då till att introducera Ayn Rands böcker till så många som möjligt. (Ett tips här är att ge bort hennes böcker i present.) Prata med andra, skriv insändare, böcker och essäer. Skriv bloggar, skriv på andras bloggar, skriv på debattforum. Det kan ibland kännas motigt. Jag vet. Men det finns inga genvägar. Det är detta eller att ge upp. Men kom ihåg vem det är du slutligen ger upp på. Det är inte dina grannar och kollegor, utan dig själv. Så var självisk och ge inte upp för din egen skull.

Och nu lite reklam

Timbro.se:

Lagom till sommarens lugnare tempo och tid för eftertanke lanserar Timbro rapportserien Med ideologiska glasögon. Fem rapportförfattare tar hjälp av en klassisk tänkare för att titta på en samhällsföreteelse eller ett politikområde. Tänkare från Ayn Rand till Michel Foucault används för att studera allt ifrån ungdomars moral till den svenska konjunkturen. Mattias Svensson har skrivit den första rapporten John Stuart Mill vs den borgerliga regeringens folkhälsopolitik. Där konstateras att i folkhälsopolitiken vägleds regeringen av en korporativ ideologi fjärran den liberala. JS Mills utgångspunkt att vuxna människor är berättigade till en privat sfär där de kan fatta suveräna beslut är helt frånvarande. Helt enligt Mills förutsägelser har politiken hamnat i klorna på en allt mäktigare byråkrati.

Min egen rapport släpps den 26 juni och jag kommer att prata om den samma dag i Stockholm. (För mer information besök Timbros hemsida.) Utöver Mattias Svenssons rapport, ser jag fram emot att läsa Stefan Karlssons rapport. Jag tänker återkommer med en recension av Svenssons rapport, så fort jag har läst den.

Konkurrenslagar vs fria medier

Politisk frihet och ekonomisk frihet hänger ihop. Du kan inte ha någon ekonomisk frihet utan politisk frihet och vice versa. Därför utgör statliga interventioner i ekonomin, inte bara en begränsning av vår ekonomiska frihet utan även av vår politiska frihet. Ett exempel på detta är de så kallade “konkurrens”lagarna.

De så kallade “konkurrens”lagarna sägs existera för att främja konkurrensen på den fria marknaden. Men i verkligheten ser lagarna bara till att straffa de mest konkurrenskraftiga företagen för deras oerhörda produktiva förmåga. De straffar alltså de företag som är “för” bra på att tjäna massornas behov. Det är därför de går efter de största företagen som tjänar allra flest kunder. (För en längre utläggning i ämnet läs gärna min essä “Perfekt konkurrens är perfekt nonsens”.)

Eftersom “konkurrens”lagarna hotar de mest konkurrenskraftiga företagen, hotar de även de mest konkurrenskraftiga mediebolagen. Vilket inkluderar de mest populära TV-stationerna.

Martin Jönsson, SvD, skriver om TV4:s planer på att köpa upp Canal Plus-kanalerna:

Får de? Det ska nu konkurrensmyndigheterna i Sverige och möjligen EU ta  ställning till. TV4 har redan 53 procent av den svenska kommersiella tv-marknaden. När Canal Plus-kanalerna inkorporeras blir 9 av 38 kanaler i Boxerutbudet TV4-ägda. Totalt växer TV4 Gruppens kanalflora till 16 kanaler, vilket gör bolaget till den överlägset största aktören på marknaden räknat i pengar och utbud.

Vad är nästa steg? Ska staten gå efter tidningar som är “för” populära? Stänga ned vissa bokförlag för att de publicerar för många populära böcker? Stoppa en del författare från att skriva för att de har “för” många läsare? Stänga ned teaterföreningar som har “för” många besökare?

Om man skulle säga att “konkurrens”lagarna skulle implicera detta, då skulle nog inte många tro på en. Ändå är detta just precis vad som diskuteras här och nu.

Vi bör därför verka för att omedelbart avskaffa de så kallade “konkurrens”lagarna. Inte bara för att de är djupt orättvisa mot de mest framgångsrika företagen, utan även för att de i förlängningen faktiskt hotar vår självaste yttrandefrihet.