Behöver vi staten? Är staten berättigad? Vad, om något, är statens uppgift? Objektivismen säger att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. En sådan nattväktarstat behövs för att skapa och behålla ett fritt samhälle. En nattväktarstat är således, enligt objektivismen, inte ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. (För ytterligare detaljer om objektivismens syn på staten hänvisar jag er till Ayn Rands essä “The Nature of Government”.)

Nu finns det så kallade anarko”kapitalister” som inte delar denna uppfattning. De ser inte staten som ett “nödvändigt ont” utan som en rakt igenom ond och oberättigad institution. Staten betraktar de uteslutande som ett hot mot vår frihet. Det finns inget sätt att tämja staten. Ska vi uppnå ett fritt samhälle måste därför staten bort. Frihet kräver anarkism. Eftersom objektivisterna inte inser detta, måste objektivisterna vara inkonsekventa och motsägelsefulla, menar anarko”kapitalisterna”. Som en följd av detta har objektivister och anarkister debatterat med varandra i decennier.

Jag tänker inte upprepa argumenten från de båda sidorna. Istället skulle jag vilja börja med att göra mitt eget synsätt klart för de allra flesta, genom att betona en mycket enkel sak, nämligen betydelsen av filosofi.

Anarkism handlar, i princip, om inget annat än att man avskaffar staten, dvs våldsmonopolet, och ersätter det med vad anarko”kapitalisterna” kallar för en “marknad för våld”. I praktiken handlar det om att man “privatiserar” och “avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.

För att se detta behöver vi bara påminna oss om att grupper av människor har olika filosofier. Det är deras filosofiska premisser som talar om för dem vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, gott eller ont, frihet eller förtryck, om frihet är något att ha till att börja med. Etc. Detta är inte spekulation från min sida. Vi kan alla bekräfta detta mycket enkelt. Allt vi behöver göra är att öppna ögonen och titta oss omkring. Se bara på alla tusenstals år av krig mellan olika religiösa grupper. Mellan protestanter och katoliker, eller mellan shia- och sunnimuslimer, eller mellan muslimer och kristna, eller mellan religiösa och icke-religiösa.

För att människor med olika filosofiska utgångspunkter ska kunna leva tillsammans på ett civiliserat sätt, måste åtminstone den överväldigande majoriteten acceptera, implicit, principen om individens rättigheter. De måste leva efter gemensamma objektiva lagar. Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. Annars är det ingen som vet vad som gäller eller varför. Men detta räcker inte. De måste dessutom vara baserade på en rationell princip, dvs en princip som är baserad på fakta om människans överlevnadsvillkor i ett socialt sammanhang. Vilken är denna princip? Det är principen om individens rättigheter. (För en härledning av principen om individens rättigheter hänvisar jag er till Ayn Rands essä “Man’s Rights”.) Så länge lagarna är baserade på principen om individens rättigheter, då utgör statens legaliserade våld inget annat än fullt legitimt försvarsvåld.

Dessa objektiva lagar måste dessutom, om de ska skydda oss, vara uppbackade av en yttersta skiljedomare med auktoriteten att upprätthålla lagarna och domarna med våld. Med andra ord ett våldsmonopol. Med andra ord en stat. Om de inte är uppbackade av en yttersta skiljedomare, då är de inte uppbackade alls. Är de inte uppbackade alls, då måste var och en ta lagen i egna händer och då uppstår det mest grundläggande problemet med anarkism, nämligen att man låter våldet - även försvarsvåldet - bli en fråga för den enskildes godtycke. Om vem som helst, när som helst, utan hänvisning till gemensamma objektiva lagar, kan utöva våld mot andra, även om det bara är i självförsvar, då kommer vi alla att utgöra ett hot för varandra.

Det spelar ingen som helst roll om den överväldigande majoriteten av oss är oskyldiga, rationella, välvilliga och ärliga. Så länge vi inte kan läsa varandras tankar, kan vi inte veta vad som gäller. Föreställ er själva hur ni skulle reagera om ni såg någon plötsligt börja skjuta omkring sig. Ni vet inte vem han är eller vad han försöker åstadkomma, så i rädsla för ert liv väljer ni att skjuta honom. Men så visade det sig att han var en civilkläddpolis som sköt mot en skurk på flykt.

Föreställ er nu att ni inte lever i dagens samhälle där det bara finns ett fåtal civilklädda poliser reglerade av en gemensam objektiv lag, utan istället ett samhälle där det finns miljontals av dem och att de dessutom har tagit på sig rollen som åklagare och domare. Även om de, liksom vår civilklädde polis, bara är välvilliga och rationella, så är de inte allvetande eller ofelbara. De lär dessutom knappast vara helt eniga om vad som utgör ett hot, eller ett bevis för skuld, eller vad som är nödvändigt våld, eller vad som är ett rättvist straff.

Ponera själv vad som skulle hända om det visade sig att en pedofil härjar fritt i där du bor. Han har redan förgripit sig på flera barn. En välvillig medborgare blir av naturliga skäl förbannad och bestämmer sig för att göra samhället en tjänst. Han har bara goda intentioner. Allt han vill är att skipa lite rättvisa. Så han söker upp lekplatser och sandlådor. Så småningom får han syn på en farbror som håller till vid en lekplats. Han tycker att farbrorn ser misstänksam ut och det räcker för honom. Så han slår till.

Nu är detta ett påhittat exempel. Men det har funnits och finns många lynchmobbar såväl som enskilda medborgare som tar lagen i egna händer och som “bara” försöker skipa vad de, med större eller mindre legitimitet, ser som rättvisa. Ta pappan i Rödeby som ett aktuellt exempel.

När våldet privatiseras och avregleras, så att vem som helst, när som helst, kan, så att säga, ta rättvisan i egna händer, då lär lynchmobbar och allehanda “hämnare” höra till vardagen. Detta kommer att göra oss alla tvungna att beväpna oss till tänderna och ständigt behöva vara på vår vakt. Eller också kommer vi att känna oss tvungna att sluta oss till större beväpnade gäng som lovar att skydda oss mot andra liknande gäng. Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, “Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.

Det är fakta som dessa som är orsaken till att vi behöver en uppsättning av gemensamma, objektiva lagar som är uppbackade av en stat, en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter. Vi behöver detta för att uppnå inte bara ett tryggt och säkert samhälle, utan även ett fritt samhälle. Frihet är inte bara frånvaron av reglerat angreppsvåld. Frihet är också frånvaron av oreglerat försvarsvåld.

Nu kan man fråga sig: Varför förstår inte anarkister detta? Därför att fakta inte biter på somliga anarkister. Bortom en viss gräns finns det därför ingen vits med att redogöra för fakta med dessa anarkister. Anledningen är inte att anarkisterna är oförmögna att erkänna dessa fakta. Anledningen är inte att anarkisterna skulle lida av bristande intelligens. (Även om detta säkert inte kan uteslutas i en del fall.) Nej, anledningen är att anarkisterna i fråga lider av dåliga tankevanor. Deras anarkism är inte en övertygelse baserad på fakta. Det är en övertygelse baserad på “logik” - en “logik” som är helt skild från verklighetens fakta.

Låt mig illustrera detta med ett par exempel.

Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen kommer att sluta med ett allas krig mot alla. Hur kommer de fram till det? De har många olika argument. Men ett argument som jag ständigt stöter på bygger på insikten att krig inte lönar sig ekonomiskt. (Se t ex Henry Hazlitt.) Därför skulle det inte finnas någon efterfråga för krig på den “marknad för våld” som anarkisterna fantiserar om. Och därför skulle anarkismen inte sluta upp i ett allas krig mot alla. Samtidigt krävs det verkligen inte mycket för att inse att något uppenbarligen måste vara helt fel med denna slutsats. Är det ändå inte som så att mänskligheten fört krig mot varandra i tusentals år? Är det ändå inte så att många idag för krig mot varandra? Detta trots att det aldrig har lönat sig ekonomiskt? Om anarkisterna började med att studera tämligen uppenbara och grundläggande fakta som dessa, skulle de nog inse att krigens olönsamhet sällan eller aldrig har haft någon betydelse för människors benägenhet att föra krig.

Den yttersta orsaken till att människor startar krig, är för att de inte har avfärdat fysiskt våld som ett legitimt medel för att handskas med andra människor. De ser fysiskt våld som ett legitimt medel därför att det följer av deras mer grundläggande filosofiska idéer. Anarkism kommer, så klart, inte att förändra dessa idéer det allra minsta. Snarare kommer det “samhälle” som anarko”kapitalisterna” förespråkar, att ge ett ökat utrymme för dessa farliga idéer. Abortmotståndare kommer troligen att anlita ett gäng som arresterar, dömer och straffar abortläkare med döden för deras brott mot Guds vilja. För att skydda sig mot dessa “moralpoliser” kommer abortförespråkarna troligen att anlita ett annat gäng so ska försvara abortläkarna. Vad blir resultatet? Ett gängkrig.

Anarkister förbluffas ibland över att objektivister är skeptiska till anarkismen. “Objektivismen”, säger de, “säger ju att människan är ‘det rationella djuret’. Om människor nu är så rationella som de säger, varför är de då så rädda för att lämna dem fria från staten? De där objektivisterna reagerar ju som om de trodde att människor i allmänhet är irrationella monster som skulle få för sig att göra slut på varandra, så fort de bara fick chansen. Det vill säga, så fort det inte fanns en stat som kunde hålla folkets mordiska lustar i schack”. Så hur svara man på detta? Det är ju tveklöst som så att enligt en objektiv definition är människan “det rationella djuret”. Vi objektivister måste ha fel antingen om vår definition eller också om vår tro på människan. I vilket fall som helst framstår vi, enligt anarkisterna, som inkonsekventa.

Om våra förbluffade anarkister började med att bara öppna ögonen och titta sig omkring, skulle de nog inte förbli lika förbluffade längre. Det är trots allt helt uppenbart att det finns massor med irrationella och illvilliga människor där ute. Det är ju trots allt därför som vi har tusentals år av alla möjliga sorters grymheter och orättvisor som ni kan föreställa er.

Samtidigt utgör inget av detta en invalidering av den objektiva definitionen av begreppet människa. En definition pekar till att börja med inte ut alla egenskaper hos de entiteter, där ute, som begreppen refererar till. De pekar bara ut de, givet vår kunskapskontext, mest essentiella. Och givet vår kunskapskontext är det sant att människan är det rationella djuret. Att människan har ett förnuft betyder dock inte att hon alltid kommer att använda det. Förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet och vi föds inte med någon kunskap om vad som är rationellt eller irrationellt. Detta är, förresten, ett av alla faktum som ger upphov till vårt behov av moralfilosofi till att börja med. Vi behöver moralfilosofi, dvs en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, och vi behöver det eftersom vi inte har några medfödda idéer eller instinkter att förlita oss på. Det är den fria viljans existens som för övrigt gör det möjligt för oss att hålla individer moraliskt ansvariga för deras handlingar. Och just eftersom en del väljer att vara irrationella och onda har vi också ett behov av att döma människor rättvist och att ibland använda oss av dödligt våld i självförsvar.

Som ni ser här har jag gett er en massa fakta som de förbluffade anarkisterna helt glömde eller kanske aldrig var bekanta med. Vad gjorde de istället för att nå sin slutsats? De började inte med fakta. Istället började de med en definition av människan. De tog detta begrepp om människan som “det rationella djuret” och försökte sedan deducera fram den oundvikliga slutsatsen att anarkismen, per definition, måste mynna ut i ett slags paradis. Om du sedan viftar med dagens tidning framför ögonen på dem, med rapporter från det ytterst verkliga anarkistiska helvetet i Irak eller Afghanistan, då bara avfärdar de det. Fakta biter inte på dem. I valet mellan verklighetens fakta och deras deduktioner, väljer de sina deduktioner.

Jag har hört anarko”kapitalister” förespråka rätten att skjuta ihjäl folk, bland annat med argumentet att vi har rätt att göra vad vi vill med vår privata egendom, varför vi har rätt att göra vad vi vill med våra skjutvapen. En del anarkister menar att de med hänvisning till yttrandefriheten, har rätt att skrika “Det brinner!” i fullsatta biosalonger. Om du köper upp all mark runt min tomt, har jag hört anarko”kapitalister” resonera, då har du rätt att förbjuda mig från att lämna min tomt. En del anarko”kapitalister” anser att föräldrar har rätt att göra precis vad de vill med sina barn, eftersom de trots allt har skapat dem och därför äger dem. Det finns många fler exempel. Men de har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. När resultaten sedan blir absurda, vilket de blir eftersom de har ingenting med verkligheten att göra, då väljer de inte att ifrågasätta sitt resonemang eller åtminstone börja granska sina premisser. Istället väljer de att ignorera fakta.

Observera att anarkisternas resonemang, när allt kommer omkring, bara är en massa teoretiska luftslott. Det är premisser utan någon validering. Det är syllogismer utan någon hänsyn till kontexten. Deras resonemang genomsyras ofta av flytande abstraktioner, omfattande begreppsstölder och context-dropping. Det är knappast en överdrift att säga att anarkisternas resonemang inte har ett jota med verkligheten att göra.

Mycket anarkism är, med andra ord, inget annat än ett utslag av rationalism. Vad är rationalism? Rationalism är synsättet att den yttersta källan till vår kunskap kommer inte från vår erfarenhet, utan från det medfödda eller uppenbarade innehållet i vårt förnuft. För rationalister utgör kunskap, i sin essens, inget annat än av deduktioner från dessa medfödda eller uppenbarade idéer. De kan eller behöver inte valideras av vår varseblivning.

Mitt absoluta favoritexempel på en rationalist är Parmenides. Parmenides kom, genom deduktion, fram till att det finns ingen rörelse eller mångfald i världen. Givet hans premisser kan hans deduktioner vid en första anblick förefalla oklanderliga. Parmenides sade, i korthet, att rörelse och mångfald måste vara omöjligt eftersom det förutsätter existensen av det som “inte är”, nämligen “tomrum”. Men det som inte är, är inte och därför finns inget tomrum och därför finns det inget utrymme för rörelser. (Och i valet mellan sina deduktioner och all varseblivbar rörelse och mångfald, valde Parmenides att avfärda det senare som en illusion.) Inte desto mindre är det helt uppenbart att slutsatsen måste vara felaktig. Allt vi behöver göra för att veta det är att öppna ögonen och se oss omkring. Gör vi det ser vi att det finns både rörelse och mångfald. Ja, vi kan rentav observera en mångfald av rörelser.

Parmenides tjänar här som ett bra exempel, eftersom hans rationalistiska attityd illustrerar på ett klart och tydligt sätt varför de rationalistiska anarkisterna hamnar där de hamnar. Felet de gör är att de börjar i helt fel ände. De börjar med några definitioner och premisser, som de av någon anledning väljer som sin utgångspunkt, inte med fakta. Sedan börjar de bara deducera sig fram. Precis som Parmenides kunde få för sig att rörelse och mångfald var omöjligt, får anarkister för sig att anarkism är ett möjligt paradis.

I den mån anarkism är ett utslag för rationalism, är anarkisternas problem bra mycket större än alla de omfattande logiska och praktiska problem som följer med deras anarkism som sådan. (För detaljer rekommenderar er att läsa “Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”, “Inlägg om ‘anarkokapitalismen’”, “Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”, “Några kommentarer om anarkokapitalismen” av Per-Olof Samuelsson. Jag vill även rekommendera er att läsa “Anarchism Vs. Objectivism” av Harry Binswanger, “The Contradiction in Anarchism” av Robert J Bidinotto och “Epistemological Anarchy” av Don Watkins.) Det vill säga, deras problem härstammar i hur de handskas med idéer. Det vill säga, deras problem härstammar i deras rationalistiska tankevanor. Anarkisternas problem är, med andra ord, deras psyko-epistemologi. Och så länge de dras med dessa rationalistiska tankevanor, är det tyvärr tämligen lönlöst att försöka diskutera med dessa anarkister.

Jag måste här poängtera att detta är på inget sätt avsett som en förolämpning. Rationalism har inget med intelligens att göra. Tvärtom finns det många väldigt intelligenta människor som lider av rationalistiska tankevanor. Det har inte nödvändigtvis något med ärlighet att göra. Därför är det, taget för sig själv, inget tecken på att man skulle vara omoralisk. Vad jag vill säga är att om du känner igen dig själv i det jag har sagt, då kanske du lider av rationalistiska tendenser. I så fall är det hög tid för dig att börja se över dina premisser i allmänhet och dina tankevanor i synnerhet. Det kommer kanske inte att bli lätt, men det går att göra.

Ayn Rand skrev i sin essä “What Can One Do?”:

A few suggestions: do not wait for a national audience. Speak on any scale open to you, large or small-to your friends, your associates, your professional organizations, or any legitimate public forum. You can never tell when your words will reach the right mind at the right time. You will see no immediate results—but it is of such activities that public opinion is made. (Min betoning.)

Som ett, av många uppmuntrande exempel på detta, stötte jag igår på vicevärden, en person som jag varken känner eller brukar prata med. Han hejdade mig när jag var på väg till bussen och undrade, med en påtaglig entusiasm, om det var jag som skrev de “där jäkla bra insändarna” i Helsingborgs Dagblad. Det var det, så klart.

Ayn Rand skrev också: “[W]hen you ask ‘What can one do?’- the answer is ‘SPEAK’ (provided you know what you are saying).” Så vad väntar du på? Var självisk. Börja prata. Det finns inga genvägar om man vill göra skillnad.

För de som redan pratar och kanske har pratat i decennier säger jag: fortsätt prata. Ge inte upp. Om ni, likt min vicevärd och många andra jag ibland stöter på, tycker att jag gör ett bra jobb, kom då ihåg att jag själv är direkt och indirekt en produkt av era insändare, essäer och foruminlägg. Ni gör och har gjort skillnad.

För konkreta tips på hur du kan, utifrån dina förutsättningar, ägna dig åt kulturell aktivism besök The Ayn Rand Centers aktivism-sida.

Nu när halva mandatperioden har gått, kan det kanske vara på sin plats att undersöka hur det har gått för alliansregeringen. Hur har det gått? Varför gick det som det gick? Och var är vi på väg?

Efter FRA-lagens införande är många borgerliga väljare besvikna. Det är inte så konstigt eftersom den borgerliga regeringen i stort nog måste betraktas som ett fiasko. Även för oss som inte hade några större förväntningar måste det betraktas som ett fiasko. Skatterna har sänkts, men värnskatten är kvar, varför vi faktiskt har fått en mer progressiv beskattning. Statens storlek har inte minskat, utan ökat. Arbetsrätten är oförändrad. Regleringarna har inte minskat, utan ökat. Fastighetsskatten ersattes av en fastighetsavgift. Bensinskatterna har inte sänkts, utan höjts. Etc. Så när FRA-lagen röstades igenom blev det droppen för många. Numera överväger många liberala alliansväljare att bojkotta alliansen.

Jag håller med om att vi bör bojkotta alliansen, men inte på grund av FRA-lagen. Utan på grund av ett mycket större svek. Vad skulle kunna vara värre än FRA-lagen? Låt oss ta ett steg tillbaka och begrunda helheten.

Våra politiker, vare sig de är borgerliga eller socialdemokratiska, speglar bara kulturen. De startar inga ideologiska rörelser. Snarare är de produkten av filosofiska och ideologiska rörelser startade av ett fåtal intellektuella aktivister. (Det är därför intellektuell filosofisk aktivism, på lång sikt, är mycket viktigare än strikt politisk aktivism.) Vad är det då för ideologisk rörelse som dominerar i Sverige idag? Det är inte socialismen. Det är absolut inte liberalismen. Nej, det är miljörörelsen.

Miljörörelsens inflytande har nog aldrig varit större än vad det är just nu. De senaste fem-tio åren har de haft väldigt mycket medvind. Det som har gett miljörörelsen så mycket medvind på sistone är förstås den så kallade klimatfrågan. (Här vill jag betona att det är inte “vetenskapen” i frågan, som har spelat någon avgörande roll här, utan det vidare filosofiska klimatet som gör folk mottagliga för miljörörelsens hysteriska kampanjer mot industrisamhället och kapitalismen.)

Vad står på spel i klimatfrågan? För mer än ett år sedan skrev jag:

Miljörörelsen säger att vi radikalt måste minska vår konsumtion av fossila bränslen. De säger att vi måste köra mindre bil. De säger att vi måste resa mindre. De säger att vi borde producera och konsumera mindre. Detta för att minska våra koldioxidutsläpp. Om vi inte gör det, säger de, då kommer vi att få se mer och värre värmeböljor, översvämningar och stormar. Vi kommer alltså att få dåligt väder. Men är verkligen dåligt väder skäl nog för att lägga ned vårt moderna industrisamhälle?

Att människor i västvärlden inte längre dör som flugor, att de flesta av oss överlever sin barndom, att vi lever längre och friskare liv, att vi är praktiskt taget fria från fattigdom och svält, beror på industrialiseringen. Anledningen till att många människor i Tredje världen än idag dör som flugor och lever i svält och fattigdom, är att de inte har genomgått någon industrialisering. Om man värdesätter mänskligt liv och mänsklig välfärd, då kan det inte råda några tveksamheter kring det oerhörda värdet av vår industriella civilisation. Det kan inte heller råda några tveksamheter kring hur man bör väga fördelarna med industrisamhället mot nackdelarna med dåligt väder. Ändå tycks miljörörelsen vara bestämd på att det är industrin som ska bort.

Nedmonteringen av vår industriella civilisation är kanske inte något som företrädare för miljörörelsen öppet talar om. Kanske för att de vet att det inte går att sälja den miserabla levnadsstandarden i Tredje världen som en attraktiv framtid. Kanske för att de inser hur ett sådant “ideal” skulle få dem och deras “goda intentioner” att framstå. Inte desto mindre är en sådan nedmontering den oundvikliga konsekvensen av den politik som de företräder. De vill nämligen att vi ska minska användandet av fossila bränslen. Men de vill samtidigt inte bygga ut kärn- eller vattenkraften. Istället vill de att vi ska förlita oss på ineffektiv och dyr “förnyelsebar” energi såsom vind- och solkraft. Men detta är en fantasi, inget seriöst alternativ. Nej, i praktiken är därför det enda alternativet att minska vår energikonsumtion och därmed försämra vår levnadsstandard; att offra och ge upp alla de mänskliga framsteg som har skett de senaste 200 åren.

Klimatfrågan gör det klart och tydligt varför miljörörelsen måste stoppas. Ty detta är hotet som de representerar: total förstörelse och förintelse; död och lidande på en ofattbar skala. Det är inför denna miljörörelse som borgerligheten nu börjar ge efter för. Detta - inte FRA - är på lång sikt det absolut största sveket från alliansens sida.

Jag menar att sätter vi FRA-lagens införande mot hotet från miljörörelsens agenda, framstår FRA-lagen som ingenting i jämförelse. Sett ur ett lite större och längre perspektiv blir detta ännu klarare. Det finns trots allt inte en stor rörelse som försvarar eller förespråkar FRA-lagen. Det finns varken något stöd för den bland allmänheten eller bland de intellektuella. Det finns inga som demonstrerade för dess införande eller som bemöter de som nu demonstrerar emot den.

Regeringen själv vill helst inte prata om FRA-lagen och statsministern verkar helst vilja glömma att de överhuvudtaget röstade igenom den. En fråga som de mycket hellre pratar om är miljöfrågan. Se bara vad som har hänt seda valet.

Bara några månader efter valet bestämde sig moderaterna för att gå inför att bli det “nya miljöpartiet”. De började förespråka höjda bensin- och koldioxidskatter. De försvarar systemet med elcertifikat. Moderaternas Lars Lindblad uttryckte det så här: “Vi som parti måste klara, på ett bättre sätt än tidigare, de svåra avvägningarna mellan andra områden och miljön och visa att miljön faktiskt också måste få vinna i avvägningen”. På moderaternas hemsida Miljösmart.se kan man till och med ta del av lite beröm av miljöpartiet: “Miljöpartiet har gjort ett bra jobb med att lyfta upp miljö- och klimatfrågan i debatten, men nu är det moderaterna som tar vid”. Sydsvenskan: “m bekänner sig numera till grön skatteväxling, höjda koldioxidskatter och en ny kilometerskatt för tung trafik”.

Kom ihåg hur det gick till när moderaternas “förnyelse” inleddes för några år sedan. Kom ihåg hur ni kanske inte trodde att det var på riktigt. Men nu vet ni att det var på riktigt. Jag är rädd för att det även är på riktigt den här gången.

Det är inte bara moderaterna som går in för att bli ett nytt miljöparti. Även kristdemokraterna vill numera framstå som ett borgerligt miljöparti. De vill inte bara höja bensin- och koldioxidskatten. De vill dessutom utreda ett system med individuella utsläppsrättigheter - ett förslag med klart totalitära implikationer. DN rapporterade från kristdemokraternas riksting: “Det blev också debatt om förslaget att utreda individuella utsläppsrätter då måste vi registreras och kanske FRA kunde sköta detta, föreslog ett av ombuden”. Och: “Den stora utmaningen handlar om att få bättre balans mellan vad vi tar ut från naturen och vad den kan klara av att leverera, sade Anders Wijkman. Det handlar inte bara om klimatfrågan utan också om ekosystemkrisen och att vi överutnyttjar naturresurserna, enligt Wijkman”. Wijkman vill med andra ord att kristdemokraterna ska återuppväcka gamla falska malthusianska vanföreställningar. Eller vad sägs om detta? SvD: “Internationellt vill partiet ha en ‘Marshallplan’ för klimatet. Tanken är att de rika länderna ska finansiera klimatåtgärder i den fattigare delen av världen. EU ska gå före och avsätta 50 miljarder kronor årligen”.

Alla är inte överens om detaljerna, men de är rörande överens om att staten med skatter, regler, subventioner och bidrag ska styra över svenskarnas energiproduktion och -konsumtion. Eftersom allt vi företar oss går på energi, betyder detta att de borgerliga partierna är rörande överens om att staten ska, i princip, styra över alla aspekter av ekonomin och därmed alla aspekter av våra liv.

Ja, de borgerliga har tidigare föreslagit liknande saker, men förr var det utan någon större övertygelse eller entusiasm. Förr gav de bara miljöfrågorna sina läppars bekännelse. Det är först nu som de har gått in för att göra miljörörelsens agenda till sin egen. Det är först nu som vi ser något som börjar likna ett genuint intresse i frågorna. DN: “MER RADIKALT ÄN miljöpartiets miljöpolitik, tyckte flera av debattörerna [vid kristdemokraternas riksting] och gladdes åt detta…“. Så ja, vi har på ett par år gått från att “bara” ha ett miljöparti, till att ha fått sju mer eller mindre “miljöpartistiska” partier i riskdagen.

Om det faktum att denna sjukdom, dvs miljöhysterin, har spritt sig till moderaterna - ett parti som aldrig har förknippats med något engagemang för så kallade miljöfrågor - inte är ett oroande tecken för hur långt det faktiskt har gått, skulle jag bara vilja påminna er om att Johan Norberg också har börjat gå miljörörelsens ärenden genom att förespråka en internationell koldioxidskatt. Och precis som de borgerliga låtsas Norberg som att skatter, dvs statligt våld, är en “marknadsvänlig” lösning.

Nej, Johan Norberg och de borgerliga söker inte avskaffa industrisamhället. Men faktum kvarstår att vart vi än vänder oss finner vi bland så kallade “liberaler” och allmänborgerliga debattörer och politiker som är klart ivriga på att ta det där första spadtaget för att omsätta miljörörelsens anti-kapitalistiska, anti-industriella vision i praktiken. Men ger man dem lillfingret, dvs ger man dem rätt i princip, kommer man snart att bli tvungen till fler och fler eftergifter.

Om de borgerliga tidigare tävlade med socialdemokraterna om vem som var den “bästa” socialdemokraten, kommer de numera också att tävla om vem som är den “bästa” miljöpartisten. Det är på detta sätt som miljörörelsen stärks ytterligare av de borgerligas eftergifter. Och i den mån allmänheten faktiskt är villiga att frivilligt lägga sig på slaktbänken, kommer denna tävling att gynna de mer konsekventa. När dessutom ett parti som moderaterna tar till sig dessa frågor då blir de också mer mainstream och därmed mer gångbara hos allmänheten. De förknippas inte längre med flummiga, skäggiga hippies i miljöpartiet.

Om deras engagemang för miljöfrågorna är äkta och varaktiga, vilket jag tyvärr tror, då är det också dithän de kommer att leda oss. Så länge de inte ifrågasätter dessa idéer följer det som en logisk implikation. De kan förstås alltid evadera dessa implikationer och då kommer det att ta längre tid. Men i så fall är det faktiskt illa nog. För detta betyder att hur lång tid det tar innan de väljer att, steg för steg, löpa linan ut eller också börja ifrågasätta sina idéer, hänger på deras vilja att blunda inför verkligheten. Den borgerliga regeringen kanske inte sitter kvar efter nästa val. Men de har redan flyttat fram miljörörelsens positioner så långt att det spelar faktiskt ingen roll.

Efter FRA-lagens införande var det många som sade att man kanske borde rösta på miljöpartiet eftersom de sade nej till FRA-lagen. Detta tycker jag är en, rent ut sagt, helt vansinnig prioritering. Miljöpartiet är ju självfallet mycket värre på samtliga punkter än de övriga partierna. Bekämpa gärna FRA-lagen, men ge inte miljöpartiet och miljörörelsen någon ytterligare hjälp på traven.

Så vad bör vi göra? En gång i tiden skulle man med en viss trovärdighet motivera en röst på ett borgerligt parti med argumentet att man vill stöta ut miljöpartiet ur riksdagen. Nu går det inte längre. Inte så länge de borgerliga, med moderaterna i spetsen, ändå gör sitt bästa för att göra miljöpartiet överflödiga.

Under vissa bestämda omständigheter kan man motivera en röst på något av de borgerliga partierna med argumentet att de skulle utgöra det minst onda. Men med tanke hur samhällsdebatten ser ut skulle ännu en valframgång för de borgerliga endast tas som ett bevis för att väljarna gillar deras nya fokusering på miljöfrågorna.

Under andra omständigheter skulle det mindre onda alternativet medföra att vi fick lite mer tid för att sprida bättre idéer. Idag har vi i princip ingen sådan tid och vi sparar inte heller någon genom att stöda de borgerliga.

Så det mesta talar för att det enda moraliska alternativet är att avstå från att rösta helt och hållet. Inte för att det köper oss tid, utan för att det är det enda sättet som man kan sända en någorlunda klar signal. Sedan kan vi bara hoppas på att politikerna inte missförstår vårt budskap. Men hur det än går i nästa val står det nu helt klart att miljörörelsen har flyttat fram sina positioner. Därför har vi, oavsett vilket, mycket mer kvar att göra för att långsiktigt förändra opinionen.

Kristdemokratiska kvinnoförbundet vill censurera Internetsidor med kontaktannonser för prostituerade. Varför? Inte för att de är olagliga. Så vad är motivet? Det filter som man föreslår “blir ett rent moralfilter … - Syftet är att försvåra för och störa den här verksamheten, säger rapportförfattaren Adina Craciunescu till Politikerbloggen“.

Staten gör rätt i att stänga ned en del Internetsidor, nämligen de Internetsidor som kränker individens rättigheter. Det kan vara sidor med upphovsskyddat material. Det kan vara piratkopieringsnästen som The Pirate Bay. Det kan vara sidor som uppmanar till brott eller som innehåller förtal. Det kan vara sidor med barnporr. (Med det senare menar jag för övrigt inte oskyldiga fotografier på nakna barn tagna av familjen.) Yttrandefriheten ger dig inte rätt att kränka andras rättigheter.

Men kristdemokratiska kvinnoförbundet är inte ute efter att skydda våra rättigheter. Vuxna människor har en moralisk och politisk rätt att köpa och sälja sex om de så önskar. De har också en moralisk och politisk rätt att annonsera om sina sexuella tjänster. Man kan så klart ha moraliska invändningar gentemot deras val av yrke, men det är inte vår eller statens uppgift att med våld och tvång bekämpa somligas val av yrken.

Detta är, liksom alla andra försök till lagstiftad moral, mycket farligt.

Vad blir nästa steg? Jag är rätt säker på att det finns de som tycker att min blogg är fylld med en massa omoraliska budskap och jag skulle inte bli särskilt förvånad om de i moralens namn skulle vilja stänga ned min blogg. Om de lyckas med detta, varför då stanna där? Varför inte förbjuda mig från att yttra mig i TV, radio och tidningar?

Att kristdemokraterna accepterar detta förslag kommer inte som en större överraskning. Kristdemokraterna är det enda partiet i regeringen som inte vill avskaffa den statliga censuren. Och sedan finns det som bekant de kristdemokrater vill förbjuda vissa TV-spel på grund av dess depraverade innehåll.

Kristdemokraterna visar med denna inställning klart och tydligt var de står: i valet mellan ett “moraliskt” samhälle och ett fritt samhälle väljer de bort det senare.

Kristdemokraternas frihetsfientliga attityder hör uppenbarligen inte hemma i ett fritt samhälle. Så om vi värdesätter vår frihet bör vi följaktligen verka för att försöka filtrera bort kristdemokraterna från Sveriges riksdag.

Igår lanserades en ny rapport i Timbros serie på temat “ideologiska glasögon”. Denna gång var det Stefan Karlsson som lanserade sin rapport “Ludwig von Mises och den svenska konjunkturen”. Beskrivning:

Det är oroligt på den svenska bostadsmarknaden. Många anar en kommande ekonomisk nedgång. I en ny rapport från Timbro använder Stefan Karlsson ekonomen Ludwig von Mises, ledande företrädare för “den österrikiska skolan”, för att visa på Riksbankens roll i att förvärra det ekonomiska läget och varför det främst är bankirer som tjänar på en inflationistisk lågräntepolicy.

Upplysning av detta slag skadar aldrig. Med tanke på hur mycket dumheter och elände som följer i spåren av centralbankens aktiviteter vore det önskvärt att så många som möjligt läser och tar lärdom av denna rapport. Sprid gärna kännedom om den till alla som kan vara intresserade. Läs den här!

Ayn Randinstitutet, ARI, har lagt upp en ny föreläsning: “The Corporation” av Yaron Brook. Beskrivning:

In this course, Dr. Brook discusses the history and economics behind the rise of the modern corporation, explaining how this form of business organization made possible new heights of wealth creation. He explains why the corporation, despite its productive virtues, has been attacked as illegitimate and immoral since its inception. Finally, he discusses the popular paradigm of “corporate social responsibility” and contrasts it with the proper corporate goal of shareholder wealth maximization.

Jag har bara hunnit lyssnat lite på den (den första föreläsningen), men det lilla jag hörde tyckte jag lät intressant. Jag är inte säker men jag tror att man måste vara en registrerad besökare för att komma åt den. Men det kostar ingenting för att bli en registrerad besökare.

ARI har dessutom startat ett nytt kontor i Washington DC som heter The Ayn Rand Center for Individual Rights och detta kontor har fått en egen hemsida. ARC ska tydligen koncentrera sig på att argumentera för laissez-faire kapitalism på objektivistiska grunder, medan ARI fortsätter med att sprida objektivismen på bred front.

Apropå ARI:s aktiviteter rapporterar Diana Hsieh från OCON 2008:

ARI has shipped 1.1 million books as part of the “Free Books for Teachers” program. So if the books have a lifespan of four to five years, then four to five million students are reading Ayn Rand’s novels in their English classes. By the end of the decade, over seven million kids will have read Ayn Rand. (Min betoning.)

Mycket goda nyheter.

Vid en första titt ser ARC:s sida precis ut som ARI:s ordinarie sida. Men vid en lite närmare titt ser man att det finns nya godsaker. ARC har publicerat essäerna “Man’s Rights” och “The Nature of Government” av Ayn Rand. (De ska även publicera “Collectivized ‘Rights’” i sin helhet.) Nu blir det alltså ännu enklare att sprida kännedom om Ayn Rands filosofi. Så gör nu er själva en självisk tjänst och se till att sprida länkarna till dessa artiklar till alla som kan tänkas vara intresserade!

Idag hade jag mitt anförande på Timbro. Jag vill tacka alla som kom idag, det var många fler än vad jag kunde förutse. Jag tyckte att det var mycket trevligt!

Jag är på det stora hela rätt nöjd och jag ser verkligen fram emot era reaktioner till min rapport.

Jag ber lite (men bara lite) om ursäkt för att jag inte riktigt förstod en del frågor som jag fick, men vad ska man göra? Jag är ingen tankeläsare.

Sedan vill jag återigen rikta ett personligt tack till Per-Olof Samuelsson. Det var mycket trevligt att äntligen få träffas och talas vid. Jag ser fram emot att göra det igen.

Oh well. Nu fortsätter bloggpausen och min mycket trivsamma vistelse här i Stockholm.

Imorgon (onsdag) åker jag upp till Stockholm. På torsdag håller jag min presentation av min Timbro-rapport. Exakt vad som händer i helgen vet jag inte riktigt, men jag lär vara upptagen på ett eller annat sätt. Kanske stannar jag i Stockholm. Om så, kanske jag möter några av er där. Det vore väldigt angenämt.

(Om någon förresten vill passa på att möta upp mig vid Stockholm C vid 20-tiden och slå ihjäl någon timme vid en kvällsfika, är det inget mig emot. Om ni försöka nå via mobilen mig får ni allt vara lite kreativa. En ledtråd: Ramlösa.)

Hur som helst lär det tyvärr vara dött här fram några dagar framöver.

PS: Jag har läst igenom Svenssons rapport, men jag har tyvärr inte hunnit samla tankarna ännu. Kanske, men bara kanske hinner jag skriva ihop något kort om saken innan jag åker imorgon…

Aftonbladet säger att yttrandefriheten i Sverige är hotad. Varför? Därför att Bonnier vill köpa upp Canal Plus. Aftonbladet skrev:

Bonniers köp av Canal Plus ökar ägarkoncentrationen av de svenska medierna. Bonniers kommer nu totalt dominera både tidnings- och tv-marknaden. De har närmast monopol på bioutbudet och kommer dessutom få möjlighet att bjuda högst på de flesta attraktiva sportevenemangen. Till och med den borgerliga regeringen måste inse att en så dominant aktör är ett problem för yttrandefriheten.

Hur kommer Aftonbladet fram till att detta “hotar” yttrandefriheten i Sverige? Innebär Bonniers uppköp av Canal Plus att Aftonbladet inte längre får skriva vad de vill på sin ledarsida? Innebär det att jag inte får säga vad jag vill på min blogg? Innebär det att någons faktiska yttrandefrihet på något sätt begränsas? Givetvis inte.

Så hur resonerar då Aftonbladet? Jo, ungefär så här lyder deras resonemang. Yttrandefrihet kräver en “mångfald” vad gäller utbudet av medierna. “Mångfalden” av utbudet hämmas emellertid av en “ägarkoncentration” av medierna. Således hotas yttrandefriheten av “ägarkoncentrationen”. Detta är hela argumentet. Och det är därför som de förespråkar presstöd till mindre populära tidningar och regleringar mot “ägarkoncentration” för att “skydda” vår yttrandefrihet.

Det finns flera saker som är helt fel med detta argument.

Kräver yttrandefrihet mångfald? Nej. Så här går det när man definierar saker i termer av oväsentligheter. Sanningen är att yttrandefrihet inte alls kräver mångfald. Mångfald är en mycket vanlig följd av yttrandefrihet, men det är, i sig själv, inte yttrandefrihet.

Ibland kan faktiskt “mångfald” förverkligas genom att man inskränker yttrandefriheten. Ta Sveriges radios utbud. Sveriges radios utbud finansieras ju med skatter och tvlicensen, dvs med tvång. I den mån jag tvingas finansiera detta utbud existerar också det på bekostnad av min yttrandefrihet. När jag tvingas finansiera detta utbud hindras jag samtidigt från att t ex konsumera andra tvkanaler eller tidningar.

Bara för att det inte finns någon marknad för ett visst utbud, följer det inte att yttrandefriheten på något sätt är hämmad eller inskränkt. Nej, detta betyder bara att det inte finns tillräckligt många som är villiga att betala för att höra vad du har att säga. Det är allt. Din rätt att säga din mening är helt oberörd.

Hämmar “ägarkoncentrationen” mångfalden? Nej. För att ett företag ska bli stort måste de tillfredsställa de flestas preferenser och behov. Det enda sätt ett mediaföretag kan bli stort är genom att skapa en mångfald som inte fanns tidigare, så att de får alla tittare eller läsare som de söker. Eller också genom att köpa upp tidningar eller tvstationer som täcker in dessa läsare och tittare.

(Denna poäng är förvisso lite mindre viktig eftersom jag inte på något sätt vill antyda att Bonnier eller något annat företag har en moralisk skyldighet att förse oss med “mångfald”. Jag säger bara att den fria marknadens princip medför att det enda sättet företag kan bli stora är genom att möta behovet och preferenserna hos de flesta vilket som sagt kräver att man uppnår tillräckligt med mångfald.)

Om “ägarkoncentrationen” är en följd av att Bonnier är det enda företag som förmår att producera det som folk vill ha, och “mångfalden” blir mindre till följd av detta, då följer det alltså inte att yttrandefriheten på något sätt ska ha inskränkts eller hämmats. Att det inte finns en marknad för din tidning medför inte att din yttrandefrihet på något sätt har inskränkts. Det betyder bara att dina icke-existerande kunder utövade sin rätt att inte läsa din tidning.

Det är alltså tvärtom Aftonbladets “lösningar” på detta icke-problem som utgör det riktiga hotet mot yttrandefriheten i Sverige. Det är presstödet och regleringar mot “ägarkoncentrationer” som hotar yttrandefriheten. Att förbjuda eller motarbeta ägarkoncentrationen innebär bara att man försöker förbjuda Bonnier från att sälja så många tidningar som möjligt, sända så mycket tv till så många som möjligt, sända så mycket radio åtill så många som möjligt. Dvs det innebär bara att man med våld inskränker deras möjligheter att sälja och sprida åsikter, information och underhållning.

Detta bevisar att Aftonbladet inte har en susning om vad yttrandefrihet egentligen är. Om Aftonbladet var seriösa med sitt oroliga prat om yttrandefriheten, då skulle de argumentera för att avskaffa presstödet och att lämna mediemarknaden i fred från statligt tvång och våld.

Vad är yttrandefrihet egentligen? Det är inget annat än att säga vad du vill och att försöka sprida ditt ord utan att stoppas eller hämmas med (statligt) våld. Yttrandefrihet är med andra ord en följd av rätten till egendom. Rätten att köpa de tidningar som du gillar eller de böcker som du gillar eller lyssna på de radiostationer som du gillar eller se på de tvkanaler som du gillar. Det är rätten att köpa en tvstation, tidning, bokförlag eller radiostation för att kunna sända det som du vill sända. Det är däremot inte rätten till en tidning eller tvstation eller radiostation - eller, för den delen, en marknad för dina idéer.

Religion är verkligen inte utdöende i USA. Det visar inte minst Pew Forums senaste undersökning. I denna undersökning finns det massor med uppseendeväckande såväl som skrämmande uppgifter.

Evangelikerna, som utgör 26% av de troende, är den enskilt största gruppen av religiösa amerikaner. Vi talar om ca 80 miljoner amerikaner. De kan ensamma avgöra ett val om de så önskar. Jag kommer därför att koncentrera mig på deras attityder här.

Här är några skrämmande uppgifter:

• Fler än 63% av amerikanerna tror att Bibeln är Guds ord.

• 88% av evangelikerna anser att Bibeln är Guds ord.

• 59% av evangelikerna anser också att Bibeln ska tolkas bokstavligt.

• 79% av amerikanerna tror på mirakel!

• 68% av amerikanerna tror på existensen av änglar och demoner - och att de är aktiva i denna värld!

• 58% av amerikanerna säger att de ber dagligen!!

• Av dessa uppger 31% att Gud svarar på deras böner åtminstone en gång i månaden!!!

Jag säger bara: “Herregud!”

Det finns naturligtvis ett samband mellan religion och politik.

Across a variety of religious traditions, those who say that religion is very important in their lives, express a more certain belief in God, or pray or attend worship services more frequently tend to be much more conservative in their political outlook and more Republican in their party affiliation.

Så ju mer religiös du är, desto större är också sannolikheten för att du är konservativ och republikan. Hälften av alla evangeliker beskriver sig som republikaner. Republikanerna är verkligen de religiösa fundamentalisternas parti.

I samband med detta vill jag rekommendera er att lyssna på Leonard Peikoffs podcast, episod 5, från den 23 december 2007. I denna podcast diskuterar Peikoff betydelsen av just partiernas olika kopplingar till vissa intresse- och väljargrupper, i dagens blandekonomi, och hur detta på lång sikt påverkar inrikespolitiken.

För de som har svårt att förstå denna poäng, tänk då på svensk inrikespolitik. Tänk på den faktiska relationen mellan t ex socialdemokraterna och LO eller den historiska relationen mellan t ex moderaterna och svenskt näringsliv.

Om man förstår denna poäng, och delar uppfattningen om att den primära kulturella konflikten numera står mellan religion och förnuft (och inte, i första hand, mellan socialism och kapitalism), då blir det nog också klarare varför jag inte föredrar republikanerna och John McCain, framför demokraterna och Barack Obama. Jag väljer socialdemokraterna, varje dag, före medeltida religiösa fundamentalister.