Är placebo moraliskt?

Fråga: ”Är det moraliskt för läkare att behandla patienter med placebopiller eller placebooperationer?”

Jag säger att det beror på.

Till att börja med ska man inte överskatta placeboeffektens omfattning. Det finns en del som talar för att de flesta studier som påvisar en sådan effekt har alla möjliga sorters brister. Så medan placeboeffekten förmodligen finns, ska man vara försiktig och inte överskatta dess effekt.

Om man istället för att handskas med riktiga problem bara ger patienterna sockerpiller som får patienten att tillfälligt känna sig bättre, men som inte botar deras underliggande sjukdomstillstånd, då anser jag att det är en form av bedrägeri och därför omoraliskt.

Det är en sak att man ger en hypokondriker några uppmuntrande ord och sockerpiller. Det är en helt annan sak att man, under falska förespeglingar, ger folk helt meningslösa låtsasoperationer. Operationen är inte bara onödig den medför också en risk för patienten; en risk som han förmodligen aldrig hade gått med på frivilligt om han visste att operationen bara var på låtsas.

Som patient betalar du för en riktig behandling, inte bara något som ska få dig att tillfälligt känna dig bättre. Så frågan är om det inte också bör, i detta sammanhang, vara olagligt.

Men om patientens problem faktiskt är psykologiskt (t ex hypokondri eller konversionssyndrom) eller om hans psykologiska tillstånd är avgörande för att man ska kunna bota honom, då kan jag se ett visst värde i placebobehandlingar. I synnerhet om det bara är en del av en större riktig behandling. Då anser jag varken att det är omoraliskt eller bedrägligt.

Bör man förbjuda pit bulls?

Fråga: ”Bör man förbjuda ägandet av pit bulls?”

Jag säger att om man kan bevisa att en särskild hundras är farlig eftersom man inte kan tämja dem ordentligt, då bör man förbjuda eller som ett absolut minimum hårt reglera ägandet av pit bulls.

Jag är ingen expert men statistiken talar för att pit bulls är ovanligt farliga.

Om det beror på deras natur eller att de är väldigt svåra att tämja eller både och, vet jag inte. Men det spelar ingen roll.

En farlig, otämjd hund är värre än en pistol; den är snarare som en ”levande pistol” som kan gå av när som helst.

Vad är kungafamiljens roll i ett fritt samhälle?

Fråga: ”Det jag undrar över är Kungafamiljens roll i Nattväktarstaten. Även om kungafamiljen naturligtvis inte ska få ett apanage eller juridiska förmåner (vilket de har idag), finns det ändå en idé att erkänna dem som ‘kungligheter’ enligt svensk tradition?”

Nej. Kungafamiljen en i grunden ondskefull institution. Det är historiskt sett en familj som härskar över folket med våld, förslavar det och startar en massa dyra och onödiga krig.

Idag är kungafamiljen helt maktlös, den bidrar inte ens till någon maktdelning. Den är därför helt meningslös. Jag kan därför inte se någon rationell anledning till att erkänna dem som kungligheter.

Vad som verkligen är intressant är inte vilken roll, om någon, kungafamiljen ska ha i ett fritt samhälle utan mentaliteten som ligger bakom denna kärlek till kungafamiljen som institution. Vad är detta för mentalitet? Låt oss göra lite filosofiskt detektivarbete.

De som säger att kungafamiljen är en värdefull institution säger det framför allt av två skäl. Den förser oss med en ”kontinuitet” och den kan ena nationen.

Vad menas med ”kontinuitet” här? Det är en mer eller mindre oföränderlig institution som har funnits med oss länge medan allt annat förändras. Detta är den första ledtråden.

Hur kan kungafamiljen ena nationen? Argumentet är att ideologi delar upp nationen. Det som enar folket är inte idéer eller värden utan människor. Detta är den andra ledtråden.

Så vad har vi här? En gammal, oföränderlig institution som är värdefull eftersom den är gammal och inte förändras. Det är också en ideologi- och värdebefriad institution. Kom också ihåg att idéer är abstrakta och att värden förutsätter en abstrakt standard.

Somligas varma känslor för kungafamiljen som institution är inget annat än en psyko-epistemologisk bekännelse. Vad är den essentiella idén som förenar och förklarar allt detta? Den konkretbundna mentaliteten.

Den konkretbundna mentaliteten är oviljan och/eller oförmågan att tänka begreppsligt bortom en viss nivå. Eftersom de inte vet hur de ska leva, bortom här och nu, har konkretbundna människor också en benägenhet att vända sig till traditioner och auktoriteter som talar om för dem hur de ska leva sina liv.

Det brukar vara en stamhövding som på lösa grunder visar att de är bra krigare, eller jägare, eller har ett bra förhållande med gudarna, eller besitter någon form av visdom. Se till exempel på faraons roll i Egypten.

I en konstitutionell republik som Sverige kan kungafamiljen inte ens tillfredsställa detta behov hos de flesta konkretbundna människor. Så de enda som kan tänkas sluta upp bakom kungen, i detta sammanhang, är de lägsta av de lägsta psyko-epistemologiskt sett; de mest konkretbundna av dem alla.

Allmänhetens attityd till en sådan sak som kungahuset är därför en kulturell indikator. Om en sådan här institution överlever på en fri marknad, då är det ett tecken på att allmänheten är väldigt konkretbunden. Och i det långa loppet har den fria marknaden ingen chans i en sådan kultur.

Låt oss integrera denna upptäckt med allt annat vi vet. Vem är den främsta filosofiske fadern till den konkretbundna mentaliteten? Några ledtrådar: Det är en filosof som mer eller mindre förnekar att vi kan tänka abstrakt, som säger att förnuftet endast bevisar att vi inte kan veta någonting med säkerhet, att det inte finns några rationella skäl att tro på sådana saker som kausalitet, att vi därför till vardags måste förlita oss på våra instinkter och vårt vanemässiga tänkande för att överleva.

Ja, David Hume är den moderna konservatismens filosofiske fader.

Sexuellt dilemma?

Fråga: ”Jag [en kvinna] är [sexuellt] undergiven. Samtidigt skapar detta ett litet dilemma, jag är inte alltid bekväm med att säga vad jag tycker om att göra… Jag känner mig ofta sexuellt otillfredsställd… [Vad ska jag göra?]”

Eftersom du är kvinna kan jag förstå om du, under ideala omständigheter, får ut mest av sexet som undergiven. Men under mindre ideala omständigheter kan jag också se hur detta leder till ett dilemma.

Problemet är att kvinnor som undergivna är ofta inte obekväma med att ställa krav. Ett annat problem är att även om de inte känner sig obekväma med att säga vad de vill ha, så har kvinnor (och män) normalt sett ingen lust för att ge ”lektioner” mitt i allting.

Tyvärr finns det inget alternativ. Män kan inte läsa dina tankar, de kan inte veta vad du vill ha eller behöver sexuellt för att kunna bli tillfredsställd. Så du måste kanske ge dem ”lektioner”.

Du bör vara självisk när det kommer till sex. Du bör också vara rationell. En aspekt av rationalitet är att man respekterar kausalitetslagen; man kan inte förvänta sig bra sex utan att göra vad som krävs för att få det. Så om det kräver att du ger ett par lektioner, då är det vad som krävs.

Du ska naturligtvis inte behöva avbryta sexet, varje dag, för att ge lektioner. Det ska räcka med en eller två gånger. Sedan får du, bokstavligen, lämna det i hans händer. Om han bryr sig, då kommer han göra sitt bästa för att försöka tillfredsställa dig enligt dina önskningar. Om han inte bryr sig, då vet du att han ändå inte är värt ditt besvär, att han inte är något att ha.

Sex är ett alldeles för stort värde för att du ska osjälviskt ge upp det. Så säg vad du vill ha, vad du behöver och investera i att ge din älskare ett par lektioner. Det är en investering som, om han lyssnar och lär sig, kommer att betala tillbaka sig själv många gånger om!

Är mångkultur bra?

Fråga: ”Vad tycker du om mångkulturen och (i relation till detta) invandring?”

Jag är INTE en anhängare av multikulturalism, det vill säga idén att alla kulturer är lika mycket värda. Den idén är FALSK och OND. Alla kulturer är INTE lika mycket värda. Därför ser jag inget särskilt värde i att så många olika kulturer som möjligt samlas och ”integreras” i Sverige eller i resten av västvärlden.

Det är naturligtvis bara bra när de bästa människorna från andra länder kommer hit och för med sig det bästa deras kultur har att erbjuda eller, ännu bättre, kan göra egna stora bidrag inom vetenskap, teknologi, industrin, näringsliv, konst, filosofi, etc. Ayn Rand är, i ordets sanna mening, ett riktigt bra exempel på en sådan ”kulturberikare”.

Om mänskligt liv och välbefinnande är din standard för gott och ont, då är – objektivt sett – den västerländska civilisationen av ett enormt objektivt värde; det är, trots alla sina fel och brister (t ex kristendom) den bästa civilisationen av dem alla.

Den är vida överlägsen alla andra kulturer eftersom den mer än alla andra kulturer erkänner och respekterar de sociala, politiska och ekonomiska förutsättningarna för att individen ska kunna göra det bästa av sitt liv här på jorden. Detta är en fråga om fakta, inte ”eurocentriskt” tyckande. Det faktum att de flesta som kan rösta med fötterna sticker ifrån delar av världen som Mellanöstern och Afrika så snabbt de bara kan för att ta sig till Nordamerika eller Europa talar för sig själv.

Det finns, för de av oss som vill leva ett mänskligt liv, ett uppenbart värde i att den västerländska civilisationen överlever. (Om död och lidande däremot är din standard för gott och ont, då är det naturligtvis strunt samma om den västerländska civilisationen överlever eller inte.)

Den västerländska civilisationen lär inte överleva om det kommer hit massor invandrare som, oavsett varför, vägrar att assimilera sig och som istället för med sig och envisas sina egna gamla, irrationella traditioner och värderingar. Jag pratar om sådant som rasistiska eller religiösa hedersmord, en kvinnosyn från medeltiden, arrangerade tvångsbröllop, kvinnor tvingas bära slöjor eller burka, kvinnlig och manlig omskärelse, deras antisemism, rasism och tribalism, etc. I den mån de för med sig sådana här traditioner eller värderingar, så berikar de inte den västerländska kulturen. Nej, de bara förstör den.

Som om det inte vore illa nog att de envisas med dessa barbariska traditioner, så kräver man att resten av samhället inte bara ska tolerera deras traditioner och värderingar, utan dessutom stöda dem med skattepengar och/eller erkänna dem i lagen på olika sätt. Jag tänker t ex på islamiska intressegrupper som vill att man ska erkänna sharialagar i Sverige. Tyvärr har man redan börjat tillämpa lite sharia i västvärlden.

Eftersom multikulturalismen är den FALSKA idé som motiverar intellektuella och politiker att långsamt låta den västerländska civilisationen förstöras, är det också en OND idé. Det finns ingen som helst anledning att vi ska tolerera, än mindre i lagen erkänna, sharia eller andra irrationella och ociviliserade avarter till traditioner och värderingar – det finns ingen anledning att vi ska tolerera västvärldens långsamma självmord!

Vad kan och ska man göra åt detta? Det är en annan fråga. Den som undrar vad man kan och ska göra åt islamiseringen av väst kan läsa min artikel ”Hur stoppa islamiseringen?”

Om Robert Nozick

Fråga: ”Vad tycker du om Robert Nozick?”

Jag tycker att Nozick är en mycket ointressant och mycket icke-originell filosof. Men mitt största problemet med Nozick är hans omfattande rationalism. Detta fullständigt underminerar allt han säger.

Som de flesta analytiska filosofer hade Nozick ingen förståelse för kunskapens kontextuella eller hierarkiska natur. Därför hade han inga problem med att utan hämningar bara deducera fram en massa slutsatser från ogrundade premisser.

Nozick säger att individen är ett självändamål. Vilka fakta ger upphov till denna idé? Nozick bara tar en formulering ifrån Kant (som inte härledde den från verklighetens fakta utan, på något mystiskt sätt, från det noumenala förnuftets vilja). Sedan härleder han, på något sätt, ”självägande”. På dessa två premisser deducerar han sedan fram resten av hans liberala samhällsfilosofi.

Men om premisserna inte har någon grund i verkligheten, då har inte heller slutsatserna någon grund i verkligheten. Så denna rationalism är helt hopplös.

Att försvara individens frihet på sådana här lösa, rationalistiska grunder, är att göra kampen för kapitalismen en björntjänst.

Jag skulle därför aldrig rekommendera någon att läsa Robert Nozick om de vill ha ett bra försvar av individens rättigheter, friheten eller kapitalismen.

Plikt-, konsekvens- eller sinnelagsetik?

Fråga: ”På gymnasiet fick jag lära mig att det finns tre sorters etik: regeletik, konsekvensetik och sinnelagsetik. Vilken kategori tillhör objektivism?”

Regeletik eller pliktetik är idén att moralen består av en massa plikter eller budord eller kategoriska imperativ som man bara ska följa eftersom det är ens plikt. Inget varför, ingen motivering, inga skäl. Du bör. Det är din plikt. Punkt slut.

Objektivismen förkastar pliktetiken. Det finns inga *rationella* argument för pliktetiken, inga fakta som ger upphov till idén om en plikt eller budord eller några kategoriska imperativ. Vill du veta mer om objektivismens syn på pliktetik, då hänvisar jag till Ayn Rands essä ”Causality Versus Duty” som finns publicerad i Philosophy: Who Needs It.

Vad sägs då om konsekvens- och sinnelagsetik? Konsekvensetik är idén att konsekvenserna bestämmer handlingarnas moraliska status. Sinnelagsetik är idén att ens intentioner bestämmer handlingarnas moraliska status.

Låt oss börja med sinnelagsetik. En socialist blir inte ett dugg mindre ond eftersom han minsann ”menade väl” med att förslava en hel nation. Målet helgar inte medlet. (Nu är det dock ganska sällsynt med välmenande socialister; idag finns det inga förutom totalt okunniga och mycket förvirrade tonåringar. Men det är en annan femma.)

En person som begår ett fel av misstag är moraliskt sett inte lika dålig som en som gör det med flit. Man kan och bör även dömas efter ditt tänkande i den mån ditt tänkande har konsekvenser, dvs i den mån du handlar på ditt tänkande. Men blotta tanken är inte skäl nog för att döma någon.

Så vad sägs om en filosof som ”bara” propagerar för falska filosofiska idéer? Är han oskyldig? Han handlar ju inte nödvändigtvis på sina egna idéer. Nej, han är inte alls oskyldig; han är moralisk skyldig för vad som händer om folk tar hans falska idéer på allvar. Att propagera för falska idéer är i sig själv en handling.

Intentioner räknas men det är inte det enda som räknas. Så objektivismen är uppenbarligen ingen sinnelagsetik.

Hur är det med konsekvensetik då? Konsekvenserna spelar uppenbarligen roll. Men när man avgör vad som är rätt eller fel då försöker man inte avgöra det genom att endast se till varje enskild handling och dess konsekvenser. Det är denna inställning som får konsekvensetikerna (tillsammans med sinnelagsetikerna) att tro att ”målet helgar medlen”. Detta är, enligt objektivismen, emellertid helt omöjligt; målet kan *inte* helga medlen.

Problemet med konsekvensetiken är mycket djupare. Konsekvensetiken är faktiskt ett uttryck för det så kallade induktionsproblemet tillämpat på etiken.

Konsekvensetikerna tror inte på några absoluta moralprinciper. De går antingen på varje enskild handling och dess konsekvenser (t ex handlingsutilitarism) eller också går de efter en typ av handlingar och dess generella konsekvenser (t ex regelutilitarism) som har sina undantag.

Det beror på att de inte tror att induktion kan generera några nödvändiga slutsatser. Det beror på att de tror att induktion handlar om enumeration. Det är utan tvekan sant att induktion genom enumeration inte fungerar och aldrig kan generera några giltiga slutsatser alldeles oavsett hur många observationer man gör.

Om man inte vet *varför* en policy *måste* fungera (eller inte), då kan man inte motivera några absoluta regler eller principer inom moralen. *Detta* är den epistemologiska förklaringen till att folk tror att man bör vara ärlig, förutom ”då och då”, när man kan ”komma undan med det”.

Objektivismen säger att man endast kan avgöra om en handling är rätt eller fel genom att relatera den till en rationell moralprincip. Om en handling strider mot en moralprincip då är den fel. Det behövs inga ”nyttokalkyler”. Och när vi talar om moralprinciper då talar vi inte om några ”tumregler”. Vi talar om en *induktiv generalisering* som, liksom alla andra riktiga generaliseringar och principer, är *kontextuellt absoluta*.

Vi inducerar inte genom enumeration; man kan inte inducera någonting genom enumeration. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar:

[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances — past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality — a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)

Så för att inducera principer inom moralen, liksom i allmänhet, måste man identifiera den essentiella faktorn till *varför* en viss policy fungerar (eller inte fungerar) på grund av sakens natur. Sedan måste man integrera alla observationer med detta faktum. När man väl har identifierat denna essentiella faktor då behöver man inte göra hundratals eller tusentals observationer eller experiment, för att se att principen följer av nödvändighet.*

Låt mig konkretisera genom att citera mig själv: ”Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar”. (Varför moralprinciper?)

Objektivismen är en unik filosofi. Den låter sig därför sällan kategoriseras under några konventionella beteckningar. Objektivismen står inte för en pliktetik, konsekvensetik eller sinnelagsetik. Objektivismen står för sig själv.

* = Vad gör en induktiv generalisering nödvändig? Två saker. Dels den samlade kunskapen och dels direkt observation. När du ska begreppsliggöra en observation, det vill säga generalisera, då måste du antingen förneka precis allt du vet eller också måste du förneka vad du ser. Vad du än gör, resulterar det i en motsägelse. Därför följer generaliseringen av nödvändighet. Se The Logical Leap av David Harriman för detaljer.

Bör man reglera alkoholkonsumtionen?

En läsare presenterade detta argument för att begränsa friheten att dricka alkohol: ”Alkoholkonsumtion påverkar andra än den som konsumerar. Antalet våldsbrott ökar med alkoholkonsumtionen. Om det är rätt så måste det också vara rätt att ha fri fart på vägarna. Hög hastighet ökar antalet olyckor. I båda fallen så skadas oskyldiga eller utsätts för risken att skadas”. Hur bemöter man det?

Man kan inte utan vidare förbjuda någonting med anledningen att det KAN vara farligt. Det inkluderar alkoholkonsumtion och att köra ”för fort” på en motorväg. För i så fall kan man förbjuda allting, då praktiskt taget allt KAN vara farligt om bara dosen är den rätta. (I ett helt fritt samhälle kommer förresten vägarna att ägas privat och då kommer ägarna att bestämma vad som gäller på dera vägar. Folk får då välja om utsätta sig för vägar där det är tillåtet att köra hur fort som helst.)

Jag tror inte att alkohol bestämmer hur folk beter sig. I den mån det är sant att man ”tappar kontrollen” under alkoholens inflytande, då är man ändå ansvarig eftersom man vet med sig detta och ändå valde att dricka. Det är därför inget argument för att stoppa eller begränsa alkoholkonsumtionen som sådan. Varför ska den överväldigande ansvarsfulla individer som inte misshandlar andra när de dricker straffas för vad andra oansvariga individer gör när de dricker? Det vore orättvist.

Nej, du har rätt att dricka vad som helst, hur mycket som helst, så länge du inte skadar andra, så länge du inte kränker andras rättigheter. Men det räcker inte med ett ”kan” eller *korrelationer*. Det duger inte. Bara om man kan bevisa ett *kausalt* samband mellan vad du stoppar i dig och andra som staten kan och bör sätta restriktioner på ditt beteende. Ett exempel på detta vore om du har en mycket farlig och mycket smittsam sjukdom, då bör staten sätta dig i karantän tills du inte längre utgör en fara. Men att man dricker alkohol går inte att jämföra med denna situation.

Etisk altruism?

Fråga: ”På samma sätt som det finns en etisk egoism som du skriver kan det inte också finnas en etisk och oetisk altruism? Att handla i någon annans intresse för att man själv valde det? Är det människofientligt att hjälpa en vän att flytta?”

Det finns inget sådant som en ”etisk” altruism. Det är inget annat än en motsägelse. Och att man aktivt väljer att vara altruistisk gör inte saken bättre. Tvärtom gör det saken värre.

Altruism är idén att det moraliska målet med ditt liv är att offra dig – alla de värden som gör ditt liv och din lycka möjlig – för andras skull. Denna policy är inget annat än självmordsmässig och det finns *inga* rationella eller moraliska argument för denna policy. Ingenting som kan ursäkta eller motivera den faktamässigt eller logiskt.

Faktum är att det endast är på egoistiska grunder – att du vill leva – som man har rationella skäl att bry sig om värden eller moral. Moral är en uppsättning av värden och principer för att vägleda dig i dina val och handlingar.

Att vilja hjälpa sina kompisar att flytta är INTE ett dugg altruistiskt eller ”människofientligt”. Det är egoistiskt att hjälpa sina vänner flytta och göra andra tjänster för dem. Dina vänner är ett stort själviskt värde för dig: de gör ju ditt liv bättre, rikare och roligare.

Altruism kan och ska inte förväxlas med välvilja. Egoism kan och ska inte heller förväxlas eller klumpas ihop med illvilja gentemot andra människor. Att klumpa ihop altruism med välvilja eftersom båda låter sig uttryckas i att man gör någonting för andra, medan man ignorerar vad man gör eller varför (nämligen offrar sina värden för andra av osjälviska skäl vs vinner eller bevarar sina värden av själviska skäl), är ett perfekt exempel på vad Ayn Rand kallade för en begreppslig ”package-deal”. Det handlar om att klumpa ihop olika saker på grund av ytliga likheter samtidigt som man ignorerar väsentliga skillnader.

Att klumpa ihop altruism med välvilja är ekvivalent med att klumpa ihop hästar med katter eftersom de båda har en svans. Det kan lätt få katastrofala följder eftersom man inte kan mata en häst med kattmat och vice versa. Vad följer om man tror att valet, moraliskt sett, står mellan att vara välvillig eller illvillig, eller en masochist eller en sadist, eller offra sig själv för andra eller andra för sig själv?

Eftersom de flesta inte är sadister väljer de flesta altruism till priset av lidande. Att istället välja ”egoism”, dvs illvilja och sadism, kommer också att bringa inget annat än lidande; policyn att offra andra för sig själv är i strid med ditt rationella egenintresse och bör därför fördömas på strikt egoistiska grunder.

Är det rasistiskt att vara emot massinvandring?

Fråga: ”Tycker du att det är rasistiskt att vilja stänga invandringen så länge det är så starkt socialt skyddsnät med löjligt höga bidrag som det är i Sverige i och med att att det går att invandra hit och leva på bidrag livet ut utan att ens lära sig svenska?”

Nej. Det är inte ett dugg rasistiskt att folk blir förbannade och trötta på att det kommer hit folk som systematiskt utnyttjar välfärdsstaten utan att göra minsta lilla ansträngning för att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb.

Samtidigt måste det sägas att välfärdsstaten genom sin blotta existens förstör jobb och minskar incitamenten för att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb. (De statligt uppbackade fackföreningarna, som har makten att driva upp lönerna över marknadsnivån, är dock den främsta anledningen till arbetslösheten.) Så det finns utan tvekan många, infödda såväl som invandrare, som går på bidrag och som är helt oskyldiga offer för ”välfärds”politiken.

Det är endast om man tror att vissa människor, på grund av deras gener, är mer benägna att söka sig till Sverige för att kunna leva som en parasit som man är rasistisk i sitt resonemang.

Den riktiga frågan är vad som är rättvist. Jag säger att så länge vi har en välfärdsstat finns det inget uppenbart svar på vad som är det rätta alternativet här. Det finns en onödig konflikt här mellan å ena sidan invandrarnas rätt att flytta hit och å andra sidan vår rätt till våra pengar. Denna onödiga konflikt är skapad av välfärdsstatens existens och så länge den finns måste vi välja det minst dåliga alternativet.

Å ena sidan ska man ju inte straffa de invandrare som söker sig hit och som inte har några som helst planer på att leva som välfärdsparasiter. Å andra sidan ska man ju inte heller straffa den hårt arbetande befolkningen med höga skatter för att finansiera välfärdsparasiterna, vare sig de är infödda eller invandrade.

Därför säger jag att så länge man har välfärdsstaten då bör man begränsa invandringen till de som kan bevisa att de kan försörja sig själva eftersom de redan har fått ett jobb eller liknande. De bästa invandrarna kommer fortsätta att söka sig hit, till vår allas gagn, medan vi slipper de sämsta invandrarna som endast söker sig hit för att leva på välfärdsstaten.