Archive for the ‘Moral’ Category
Är placebo moraliskt?
Fråga: ”Är det moraliskt för läkare att behandla patienter med placebopiller eller placebooperationer?”
Jag säger att det beror på.
Till att börja med ska man inte överskatta placeboeffektens omfattning. Det finns en del som talar för att de flesta studier som påvisar en sådan effekt har alla möjliga sorters brister. Så medan placeboeffekten förmodligen finns, ska man vara försiktig och inte överskatta dess effekt.
Om man istället för att handskas med riktiga problem bara ger patienterna sockerpiller som får patienten att tillfälligt känna sig bättre, men som inte botar deras underliggande sjukdomstillstånd, då anser jag att det är en form av bedrägeri och därför omoraliskt.
Det är en sak att man ger en hypokondriker några uppmuntrande ord och sockerpiller. Det är en helt annan sak att man, under falska förespeglingar, ger folk helt meningslösa låtsasoperationer. Operationen är inte bara onödig den medför också en risk för patienten; en risk som han förmodligen aldrig hade gått med på frivilligt om han visste att operationen bara var på låtsas.
Som patient betalar du för en riktig behandling, inte bara något som ska få dig att tillfälligt känna dig bättre. Så frågan är om det inte också bör, i detta sammanhang, vara olagligt.
Men om patientens problem faktiskt är psykologiskt (t ex hypokondri eller konversionssyndrom) eller om hans psykologiska tillstånd är avgörande för att man ska kunna bota honom, då kan jag se ett visst värde i placebobehandlingar. I synnerhet om det bara är en del av en större riktig behandling. Då anser jag varken att det är omoraliskt eller bedrägligt.
Plikt-, konsekvens- eller sinnelagsetik?
Fråga: ”På gymnasiet fick jag lära mig att det finns tre sorters etik: regeletik, konsekvensetik och sinnelagsetik. Vilken kategori tillhör objektivism?”
Regeletik eller pliktetik är idén att moralen består av en massa plikter eller budord eller kategoriska imperativ som man bara ska följa eftersom det är ens plikt. Inget varför, ingen motivering, inga skäl. Du bör. Det är din plikt. Punkt slut.
Objektivismen förkastar pliktetiken. Det finns inga *rationella* argument för pliktetiken, inga fakta som ger upphov till idén om en plikt eller budord eller några kategoriska imperativ. Vill du veta mer om objektivismens syn på pliktetik, då hänvisar jag till Ayn Rands essä ”Causality Versus Duty” som finns publicerad i Philosophy: Who Needs It.
Vad sägs då om konsekvens- och sinnelagsetik? Konsekvensetik är idén att konsekvenserna bestämmer handlingarnas moraliska status. Sinnelagsetik är idén att ens intentioner bestämmer handlingarnas moraliska status.
Låt oss börja med sinnelagsetik. En socialist blir inte ett dugg mindre ond eftersom han minsann ”menade väl” med att förslava en hel nation. Målet helgar inte medlet. (Nu är det dock ganska sällsynt med välmenande socialister; idag finns det inga förutom totalt okunniga och mycket förvirrade tonåringar. Men det är en annan femma.)
En person som begår ett fel av misstag är moraliskt sett inte lika dålig som en som gör det med flit. Man kan och bör även dömas efter ditt tänkande i den mån ditt tänkande har konsekvenser, dvs i den mån du handlar på ditt tänkande. Men blotta tanken är inte skäl nog för att döma någon.
Så vad sägs om en filosof som ”bara” propagerar för falska filosofiska idéer? Är han oskyldig? Han handlar ju inte nödvändigtvis på sina egna idéer. Nej, han är inte alls oskyldig; han är moralisk skyldig för vad som händer om folk tar hans falska idéer på allvar. Att propagera för falska idéer är i sig själv en handling.
Intentioner räknas men det är inte det enda som räknas. Så objektivismen är uppenbarligen ingen sinnelagsetik.
Hur är det med konsekvensetik då? Konsekvenserna spelar uppenbarligen roll. Men när man avgör vad som är rätt eller fel då försöker man inte avgöra det genom att endast se till varje enskild handling och dess konsekvenser. Det är denna inställning som får konsekvensetikerna (tillsammans med sinnelagsetikerna) att tro att ”målet helgar medlen”. Detta är, enligt objektivismen, emellertid helt omöjligt; målet kan *inte* helga medlen.
Problemet med konsekvensetiken är mycket djupare. Konsekvensetiken är faktiskt ett uttryck för det så kallade induktionsproblemet tillämpat på etiken.
Konsekvensetikerna tror inte på några absoluta moralprinciper. De går antingen på varje enskild handling och dess konsekvenser (t ex handlingsutilitarism) eller också går de efter en typ av handlingar och dess generella konsekvenser (t ex regelutilitarism) som har sina undantag.
Det beror på att de inte tror att induktion kan generera några nödvändiga slutsatser. Det beror på att de tror att induktion handlar om enumeration. Det är utan tvekan sant att induktion genom enumeration inte fungerar och aldrig kan generera några giltiga slutsatser alldeles oavsett hur många observationer man gör.
Om man inte vet *varför* en policy *måste* fungera (eller inte), då kan man inte motivera några absoluta regler eller principer inom moralen. *Detta* är den epistemologiska förklaringen till att folk tror att man bör vara ärlig, förutom ”då och då”, när man kan ”komma undan med det”.
Objektivismen säger att man endast kan avgöra om en handling är rätt eller fel genom att relatera den till en rationell moralprincip. Om en handling strider mot en moralprincip då är den fel. Det behövs inga ”nyttokalkyler”. Och när vi talar om moralprinciper då talar vi inte om några ”tumregler”. Vi talar om en *induktiv generalisering* som, liksom alla andra riktiga generaliseringar och principer, är *kontextuellt absoluta*.
Vi inducerar inte genom enumeration; man kan inte inducera någonting genom enumeration. Vad gör vi istället? Leonard Peikoff förklarar:
[Y]ou first abstract the essence of a series of concretes. Then you identify, by an appropriate use of logic, the necessary implications or result of this essence. You thereby reach a fundamental generalization, a principle, which subsumes and enables you to deal with an unlimited number of instances — past, present and future. The consequence, in this example, is an absolute prohibition against the con-man mentality — a prohibition based not on God, but on perception and thought (The Voice of Reason, s 341)
Så för att inducera principer inom moralen, liksom i allmänhet, måste man identifiera den essentiella faktorn till *varför* en viss policy fungerar (eller inte fungerar) på grund av sakens natur. Sedan måste man integrera alla observationer med detta faktum. När man väl har identifierat denna essentiella faktor då behöver man inte göra hundratals eller tusentals observationer eller experiment, för att se att principen följer av nödvändighet.*
Låt mig konkretisera genom att citera mig själv: ”Vad är essensen av att vara orättvis? Det är att straffa de goda och belöna de onda. Med andra ord handlar det om att man straffar de rationella, ärliga och produktiva till förmån för de irrationella, oärliga och icke-produktiva. Det handlar alltså om att straffa de som främjar livet, och belöna de som förstör livet. Det finns i princip inga fördelar, bara nackdelar”. (Varför moralprinciper?)
Objektivismen är en unik filosofi. Den låter sig därför sällan kategoriseras under några konventionella beteckningar. Objektivismen står inte för en pliktetik, konsekvensetik eller sinnelagsetik. Objektivismen står för sig själv.
* = Vad gör en induktiv generalisering nödvändig? Två saker. Dels den samlade kunskapen och dels direkt observation. När du ska begreppsliggöra en observation, det vill säga generalisera, då måste du antingen förneka precis allt du vet eller också måste du förneka vad du ser. Vad du än gör, resulterar det i en motsägelse. Därför följer generaliseringen av nödvändighet. Se The Logical Leap av David Harriman för detaljer.
Äntligen!
Förra veckan gifte min syster sig i hemlighet. Det var en rolig överraskning. Dagen efter åkte hon tillsammans med sin nya man till New York. Idag fick jag se fina bilder därifrån. Ett par av bilderna visar hur de bygger nya skyskrapor vid ”Ground Zero”. Det är en mycket vacker och upplysande syn. Bättre sent än aldrig.
Vad som dock gör bilderna av dessa nya skyskrapor ännu mer upplyftande är att Osama bin Laden ÄNTLIGEN är död. Tack och lov dog han inte av några naturliga orsaker eller av en olyckshändelse. Han dödades av ett skott i huvudet av USA:s ”finest and bravest”! ÄNTLIGEN fick Osama bin Laden vad han förtjänade! Detta är utan tvekan den bästa nyheten jag har fått på mycket länge. Världen är absolut rättvisare och bättre efter Osama bin Ladens död.
Låt mig bara i förbifarten säga att allt pladder om att avrättningen av Osama bin Laden är olaglig är inget annat än rent nonsens. Om dödandet av Osama bin Laden strider mot den förbannade ”folkrätten”, då är det bara ytterligare bevis för att ”folkrätten” är moraliskt korrupt. I tid och otid skyddas alltid mördare, terrorister och diktatorer av ”folkrätten”. Detta är inget man bör ta någon som helst hänsyn till. Osama bin Laden gav upp rätten till sitt liv för länge sedan. Så att säga att han hade rätt till en rättegång är, i detta sammanhang, bara befängt.
Låt mig också säga att allt pladder om att avrättningen är omoralisk förtjänar inga kommentarer; de som säger detta vet inte innebörden av rättvisa och har därför diskvalificerat sig själva som deltagare i en rationell och civiliserad diskussion.
Vad har detta för betydelse för kriget mot radikal islam? Jag tycker att Boston Globe uttrycker det bäst:
[I]t carries the potential to rekindle the faith and unity that Americans felt in the first months after the 9/11 attacks. This time, however, the unity isn’t one of shock or fear, but of joy and newfound confidence. A nation that despaired of any clear victories, of any unclouded outcomes, from its years of war, can now celebrate a singular triumph. A nation that debated, and will continue to debate, the effectiveness of military force and the reliability of overseas intelligence, can now join in praise of an intelligence success and a military triumph.
På lång sikt har detta förmodligen ingen större betydelse. Men det har, åtminstone på kort sikt, en stor symbolisk betydelse. Inte minst för oss i västvärlden; för oss som värderar västvärlden, våra liv, våra rättigheter, vår frihet, vi som vet att vi har den moraliska rätten på vår sida, vi som vet att vi måste föra ett riktigt krig mot fienden. Nyheten om att Osama bin Laden har fått smaka på sin egen medicin är för många, som jag, tillräckligt för att hålla vid liv den moraliska glöden; känslan av att man lever i en värld där det finns lite rättvisa trots allt och att de goda till slut vinner över de onda och att kampen är värt det!
Fyra nyanser av strunt
Filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson menar att vi bör ”nyansera” synen på abort (DN Debatt den 14 april 2011):
Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.
Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer.
Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.
Argumentet här är alltså att om dagens generationer har rätt att få sina ”legitima önskemål tillgodosedda” då har även framtida generationer det. Alla argument som ger dagens generationer denna rätt, ger även framtida generationer. Alternativet är att vara inkonsekvent.
Så om framtida generationer vill leva, då har vi ett ansvar att göra det möjligt för dem att leva, vilket bland annat innebär att kvinnan kan glömma sin absoluta rätt till abort. Ibland måste hon offra sig för den framtida generationens skull, precis av samma anledning som hon ibland måste offra sig för den samtida generationens skull. (Inte undra på att de anser att ”målkonflikter” är moralens essens, varför det inte finns några ”binära svar”, att allt är en fråga om ”mer eller mindre rätt eller fel”.)
Vad är då den underliggande premissen här? Att att om man har önskemål då har man rätt att kräva av andra att de tillgodoser dem. Och om andra inte gör vad de kan för att tillgodose deras intressen, då har deras rätt att få sina intressen tillgodosedda kränkts. Individen har alltså ingen rätt att leva för sin egen skull. Individen är alltså moraliskt sett inget självändamål. Individen ska leva för andras skull, eftersom andra har intressen.
Detta konsekvensargument är således vilseledande och motsägelsefullt. Antingen har alla rätt att leva för sin egen skull, dvs värna om sina egna intressen för sin egen skull, eller också inte – i vilket fall det är sekundärt vem som offrar sig för vem, när eller hur mycket. Det är en principfråga. Det är därför, till skillnad från vad dessa filosofer säger, en ingen ”binär” fråga.
Deras argument är inte bara fel moral- och samhällsfilosofiskt sett. Det är även fel verklighets- och kunskapsfilosofiskt sett.
Metafysiskt sett är det potentiella inte det faktiska. A är A: Att A kan bli B förändrar inte att A inte är B just nu. Deras resonemang mynnar därför metafysiskt sett ut i en attack på identitetslagen och därmed verkligheten som sådan. (Mer konkret betyder detta att människor som kanske kommer att födas, finns faktiskt inte just nu och har, följaktligen, inte några intressen.)
Epistemologiskt utgör deras attack på identitetslagen också en attack på logiskt tänkande som sådant. Logik som metod vilar på insikten att verkligheten är fri från motsägelser varför vårt tänkande också måste vara fritt från motsägelser om det ska vara förenligt med verkligheten.
När man inser att detta är vad resonemanget mynnar ut i, då finns det egentligen ingen anledning att ta meningsmotståndaren på allvar. Redan nu har grunden för deras argument fullständigt kollapsat. Hela artikeln är inget annat än intellektuellt snömos. Det finns egentligen ingenting att bemöta. Det finns nästan inget man kan göra med det som sägs, för nästan inget har sagts.
Allt vi får är odefinierade antaganden som egentligen aldrig backas upp av någonting: det finns intressen och några av dem är legitima ibland och därför bara bör vi ta hänsyn till dem. Vilka intressen? Vad menas med intressen? Vad gör dem legitima? Ingen motivering, ingen förklaring, ingenting.
Vilken status har en idé där man inte tar hänsyn till kunskapens hierarkiska natur? När man inte tar hänsyn till vilka fakta, om några, som ger upphov till en idé? Resultatet är nödvändigtvis en godtycklig idé. Det finns, taget för sig själv, inget man kan göra med sådana här grundlösa idéer rent kognitivt. Det enda man bör göra är att avfärda det utan vidare – som om ingenting har sagts. Eftersom strikt talat har ingenting sagts.
Det är, om någon undrar, så här akademiska filosofer brukar göra. De bara börjar ”någonstans” med några antaganden som väljs på måfå eftersom de verkar ”plausibla”. Givetvis sker detta utan någon som helst hänsyn till kunskapens hierarkiska natur. De flesta är inte ens medvetna om att kunskapen har en hierarki. Detta är egentligen det enda intressanta med artikeln: att den ger utomstående en inblick i det psyko-epistemologiska kaos som härjar i filosofifakulteterna.
Låt inte polemik komma i vägen
Det är ett misstag att tro att man förstår en idé först när man kan försvara den mot alla möjliga invändningar som andra kommer med. När man söker förstå en idé då ska man inte lägga fokus på andras frågor, förvirringar och invändningar.
Att fokusera på andras tänkande är att vara andrahandsorienterad. Om man sätter upp som ett krav på sig själv att man förstår en idé först när man vet hur man ska bemöta alla möjliga frågor, förvirringar eller invändningar som andra kommer med, då sätter man upp andras tänkande som en implicit standard för sanningen. Inte verkligheten.
Och istället för ditt rationella omdöme använder du dig implicit av andras (irrationella, okunniga och/eller förvirrade) omdöme som måttstock för vad som är klart och tydligt. Du försätter dig på så vis i en hopplös situation.
Man ska fokusera på sin egen förståelse: sin egen relation mellan dig och verkligheten; det är att vara förstahandsorienterad. Om man verkligen förstår idén korrekt kommer man kunna svara på de flesta invändningar i vilket fall som helst. Så även om de som kommer med frågor och invändningar är civiliserade, kan du inte hjälpa dem att förstå om du inte själv har en bra förståelse för ämnet.
Det är dessutom altruistiskt att lägga ned så mycket tid och möda på att försöka reda ut andras förvirringar eller invändningar, istället för att satsa på att förstå för sin egen själviska glädje och nyttas skull.
Så låt inte andras polemik ta upp din fokus, när du söker förstå en idé. Du bör även vara en egoist när det gäller ditt tänkande.
Med en licens att arbeta
Enligt The Wall Street Journal så håller USA på att förvandlas till ett land där man inte längre har någon rätt att sträva efter lycka. Möjligen kan man en få statlig licens att sträva efter lycka efter man har genomgått en kostsam och meningslös utbildning. Så är fallet för nästan var fjärde arbetare i USA:
While some states have long required licensing for workers who handle food or touch others—caterers and hair stylists, for example—economists say such regulation is spreading to more states for more industries. The most recent study, from 2008, found 23% of U.S. workers were required to obtain state licenses, up from just 5% in 1950, according to data from Mr. Kleiner. In the mid-1980s, about 800 professions were licensed in at least one state. Today, at least 1,100 are, according to the Council on Licensure, Enforcement and Regulation, a trade group for regulatory bodies.
Jag säger att dessa krav på licenser är meningslösa av åtminstone två skäl: för det första behövs de inte om syftet är att uppnå en viss kvalité eller säkerhet. Om syftet är kvalité, då behövs det inte eftersom den fria marknaden kan se till att leverera hög kvalité till vem som helst som är villig att betala för det. Vad dessa regleringar däremot gör är att folk som inte har råd med det bästa får nöja sig med att vara utan, eftersom de billigare alternativen är bortreglerade. Om syftet är säkerhet, då behövs det inte eftersom det ligger i alla affärsmäns intresse att leverera säkra tjänster som utförs på rätt sätt.
Om affärsmän gör ett dåligt arbete, som resulterar i osäkra byggnader till exempel, och man vet det, då ska han kunna straffas för det. Att medvetet bygga osäkra byggnader är att medvetet utsätta andra människor för fara för deras liv och det är lämpligen förbjudet. Det enda regleringar gör är att man förbjuder billigare men, i kundens ögon, tillräckligt säkra alternativ. Och istället för att låta varje affärsman spendera år på att bygga upp ett rykte ser systemet med licenser till att ta bort incitamentet från affärsmän att tänka på sitt rykte såväl som kundernas incitament att tänka på vem de har att göra med.
Det behövs sällan någon specialiserad utbildning för att göra många typer av arbeten och den utbildning som behövs har man rätt att skaffa sig på vilka sätt man själv vill. Det är inget staten ska ha någon säg om. Om man bara kan eller vill skaffa sig den genom att lära sig på arbetet, då är det upp till en själv. Om folk inte vill ha med dig att göra eftersom du saknar en viss utbildning, då är det upp till kunderna. Då är det ditt problem som hårfrisörska, inte statens.
Men det värsta med dessa regleringar är inte att de är meningslösa. Nej, det värsta, ur en moralisk synpunkt, är att dessa meningslösa krav på licenser gör det omöjligt för människor att förverkliga sina karriärer, att tjäna pengar, att göra det bästa av sina liv:
At a time of widespread anxiety about the growth of government, the licensing push is meeting pockets of resistance, including a move by some legislators to require a more rigorous cost-benefit analysis before any new licensing laws are approved. Critics say such regulation spawns huge bureaucracies including rosters of inspectors. They also say licensing requirements—which often include pricey educations—can prohibit low-income workers from breaking in to entry-level trades.
Texas, for instance, requires hair-salon ”shampoo specialists” to take 150 hours of classes, 100 of them on the ”theory and practice” of shampooing, before they can sit for a licensing exam. That consists of a written test and a 45-minute demonstration of skills such as draping the client with a clean cape and evenly distributing conditioner. Glass installers, or glaziers, in Connecticut—the only state that requires such workers to be licensed—take two exams, at $52 apiece, pay $300 in initial fees and $150 annually thereafter.
Vad tycker du om Wikileaks?
Vad är din åsikt om ”whistleblowers”? Vad tycker du om Wikileaks? Låt mig behandla den vidare frågan först, sedan säger jag vad jag tycker om Wikileaks. Generellt sett anser jag att det är bra med ”whistleblowers”. När det förekommer överträdelser eller brott då kan och bör man, under vissa villkor, göra detta känt för allmänheten. Det räcker inte med att det är moraliska överträdelser. Det måste vara lagliga överträdelser.
Om du jobbar för ett företag som inte gör något olagligt, och du har gått med på att inte avslöja vad företaget gör, då vore det omoraliskt av dig att gå ut med vad du vet, bara för att du ogillar en särskild policy. Inte ens om policyn faktiskt är omoralisk har du rätt att gå ut med vad du vet. Det vore nämligen ett kontraktsbrott från din sida. Det måste vara fråga om riktiga brott med riktiga offer.
Om du bryter mot ditt eget kontrakt då finns det ett riktigt brott med ett riktigt offer, nämligen företaget, och det är du som står för den lagliga såväl som moraliska överträdelsen. Man kan inte bekämpa omoraliska policies genom att själv kränka andras rättigheter. (Jag anser inte nödvändigtvis att man ska gå ut med information som bara bevisar att företaget bara bryter mot irrationella och omoraliska lagar. Så om företaget du jobbar för bryter mot antitrustlagar och du vet det, då har du ingen moralisk skyldighet att gå ut med det.)
Det finns mer komplicerade fall. Ta Climategate. De som tog ut denna information gjorde helt rätt. Varför? Det var fråga om vetenskapsmän som manipulerade vetenskapliga data för att få deras hypotes att framstå som starkare än vad den är. Om vetenskapsmännen jobbade för en privat organisation då vore det illa nog. Men man ska komma ihåg att dessa vetenskapsmän försörjs helt eller delvis av staten. Deras ”vetenskap” används sedan av politiker som ett argument för att kränka våra rättigheter, strypa vår frihet och begränsa vår framtida levnadsstandard. Och dessa manipulerande vetenskapsmän vet det. Så att göra denna information känd gör det möjligt för oss att försvara oss mot de politiker som, på ovetenskapliga grunder, vill inskränka vår frihet. Vetenskapsmännen bröt dessutom mot lagen genom att medvetet förstöra eller vägra ge ut data som skulle avslöja deras manipulation. Detta är vetenskapliga data som den skattebetalande allmänheten har rätt till just precis eftersom den producerats med hjälp av skattemedel. Så att göra dessa moraliska, vetenskapliga och lagliga överträdelser kända för allmänheten är, under dessa omständigheter, i allra högsta grad moraliskt.
Principen är densamma för staten. Om du ser att staten bryter mot sina egna lagar och regler, och du anser att det är ett hot mot våra rättigheter, då har du moraliskt sett har rätt att försöka gå ut med viss information. Om du stöter på bevis för att staten spionerar på sin egen befolkning utan stöd i lagen, eller bedriver hemliga ”organlotterier” (a la Torbjörn Tännsjö) vid sjukhus, eller avrättar oskyldiga människor vid hemliga koncentrationsläger, då är det ju inget snack om saken.
Men det finns en generell begränsning för vilken sorts information du kan sprida ut. Du har ingen rätt att sprida ut information som påverkar statens legitima arbetsuppgift: att skydda individens rättigheter. Vilket betyder information som berör landets säkerhet, militära hemligheter och angelägenheter, informatörer, agenter, etc. Det inkluderar även sådana saker som att polisen hjälper vittnen eller offer för brott genom att tillfälligt eller permanent ge dem en ny hemlig identitet.
Detta för mig till Wikileaks. Baserat på vad som har kommit ut ser jag inget moraliskt berättigande för vad denna organisation gör. Man har spridit ut information om informatörer och medhjälpare till USA:s militär i Irak och Afghanistan. Man har spritt ut information som gör det svårare för USA att försöka upprätta en god diplomatisk relation med andra länder. Det har, till ingens överraskning, kommit ut att al-Qaida och andra terroristorganisationer redan har börjat använda sig av uppgifter från dessa dokument för att kunna planera framtida terroristattacker.
Det finns ingen sådan ”rätt till information”. Här är en analogi. Anta att polisen skyddar vittnen mot maffian inför en rättegång. Det finns ingen ”rätt” att veta vilka dessa vittnen är eller var de håller hus. Om någon du nu säger: ”Ja, men tänk om det finns korrupta poliser? Jag vill bara föra ut dokument som bevisar det”, då säger jag att du har ingen rätt att föra ut dessa dokument om det också avslöjar vittnenas identitet, vilket hjälper maffian att göra slut på dem.
Jag anser därför att Wikileaks är en kriminell organisation och att alla inblandade ska arresteras och dömas för spioneri åt fienden. Det inkluderar i allra högsta grad Julian Assange. Assange är ingen hjälte, han är, genom att aktivt hjälpa grupper som al-Qaida och länder som Iran, en del av fienden och, moraliskt sett, en medhjälpare till mord. (Det faktum att libertarianer ser honom som en slags hjälte, eftersom han underminerar staten, utgör ytterligare bevis för hur genomrutten libertarianismen är som rörelse.) Jag anser också att den som har fört ut dessa hemliga dokument till Wikileaks är landsförrädare. De bör få livstid eller avrättas.
Det finns en fantastiskt bra artikel som jag håller med om fullständigt. Den är skriven av Keith Yost för The Tech. Den heter ”The Nihilism of WikiLeaks and Julian Assange compromises U.S. security”. Jag har ingen aning om vem den här Yost är, men han skriver otroligt bra. Jag är nästan säker på att han har tagit intryck från vad utrikespolitiska kommentatorer från Ayn Rand-institutet har sagt de senaste åren. En sak som tyder på det är att hans artikel är helt fri från moraliska tvivel. Vilket är lika ovanligt som det är befriande.
Gott nytt år!
Med anledning av att det är nyårsafton vill jag citera Friedrich Nietzsche:
What, if some day or night a demon were to steal after you into your loneliest loneliness and say to you: ”This life as you now live it and have lived it, you will have to live once more and innumerable times more; and there will be nothing new in it, but every pain and every joy and every thought and sigh and everything unutterably small or great in your life will have to return to you, all in the same succession and sequence – even this spider and this moonlight between the trees, and even this moment and I myself. The eternal hourglass of existence is turned upside down again and again, and you with it, speck of dust!”
Would you not throw yourself down and gnash your teeth and curse the demon who spoke thus?… Or how well disposed would you have to become to yourself and to life to crave nothing more fervently than this ultimate eternal confirmation and seal?
Jag tror naturligtvis inte på den eviga återkomsten i en metafysisk mening. Men Nietzsche scenario är ändå intressant i en moraliskt och psykologiskt mening. Om du känner ångest inför ”den eviga återkomsten”, bör är det nämligen hög tid att rannsaka ditt liv och försöka förändra det till det bättre. Det handlar om att ta reda på vad det är du vill ha ut av ditt liv, sätta upp mål och sedan varje dag handla för att uppnå dem. Det är det som är meningen med nyårslöften. Denna strävan efter värden, för att uppnå sin egen personliga lycka, är den moraliska meningen med livet.
Vill du ha hjälp för att ta reda på vad det är du vill ha ut av ditt liv? Vad det är du ska satsa på? Och sedan hur du ska förverkliga dina mål? Då vill jag rekommendera tre böcker. How to Get Control of Your Time and Your Life av Alan Lakein, I Could Do Anything If I Only Knew av Barbara Sher och Getting Things Done av David Allen. Böckerna är inte felfria, men de alla har faktiskt ett och annat bra tips på hur man identifierar vad det är man vill med sitt liv, vad det är man tycker om att göra, hur man sedan sätter upp mål och hur man gör för att faktiskt få saker och ting gjorda.
Med detta sagt, låt mig nu önska er alla ett Gott nytt år!
