Ekonomernas tystnad och Greenspans svek

Idag publicerades en mycket bra insändare om finanskrisen i SvD Synpunkt av Åke Sundström via Stefan Karlsson:

Nej, dagens ekonomiska kris har skapats av ­betydligt potentare aktörer – de centralbanker som tillhandahållit den frestande drogen: billiga krediter i närmast obegränsade volymer. Skadorna har fördjupats av statliga bankinspektioner som tigit eller ingenting förstått om riskerna.

Sundström har naturligtvis helt rätt i att det yttersta ansvaret ligger på centralbankscheferna världen över. Socialistisk centralplanering inom bank- och penningväsendet fungerar lika bra som all annan socialistisk centralplanering. Det vill säga inte alls. Men en faktor som i sammanhanget inte betonas lika mycket är just finansinspektionens ansvar. Finansinspektionen ser nämligen till att skapa en falsk trygghet i systemet genom att på irrelevanta grunder påstå att bankerna är ”stabila” när de i själva verket är praktiskt taget konkursfärdiga på grund av systemet med fraktionella bankreserver.

Sundström ställer också en fråga som jag ofta ställer mig: Var finns de pro-kapitalistiska ekonomerna i Sverige? Ja, vi har Stefan Karlsson. Men förutom honom? Eller existerar det fler, men de får bara inget utrymme i debatten? Eller finns de verkligen inte? Jag såg aldrig någon vid Ekonomi Centrum i Lund. Bara mainstreamekonomer som var formade av keynesianska och marxistiska premisser.

Dagens finanskris kommer inte bara att kosta oss pengar, den kommer också att bidra till att underminera kapitalismen som ideal. Det spelar ingen roll att vi inte har någon riktig oreglerad kapitalism idag. Så länge allmänheten är outbildad och de intellektuella gör allt vad de kan för att mata dem med lögner och felaktigheter, då kommer allmänheten också att dra fel slutsatser om kapitalismen. Det vore därför önskvärt om vi hade haft en mindre trupp av duktiga pro-kapitalistiska ekonomer som kunde och ville upplysa människor genom sina debattartiklar och insändare.

Om tidningarna inte vill publicera dem, då är det en tragedi och skam. Men då borde de försöka arrangera föredrag för allmänheten. Det skulle inte räcka för att sälja in kapitalismen som ett moraliskt ideal, men det skulle köpa oss objektivister mer tid för just den uppgiften. (Jag vet att en del försöker, men hur många är de egentligen? Det är det som är det skrämmande och tragiska; att de få som verkligen försöker är just så få. Det är säkert ingen slump, med tanke på vad de lär sig vid universiteten. Vilket är kanske ännu mer skrämmande och tragiskt.)

Detta får mig att tänka på vad George Reisman skrev i sin senaste artikel:

Very few of the professors and their students have read so much as a single page of the writings of Ludwig von Mises, who is the preeminent theorist of capitalism and knowledge of whose writings is essential to its understanding. Almost all of them are thus essentially ignorant of sound economics.

Detsamma tycks även gälla för centralbankschefer och då inte bara de svenska.

Vi har förstås Alan Greenspan som visste bättre. Men han gjorde sig skyldig till omfattande evasioner. Vad blev resultatet av dessa evasioner? Vi ser resultaten runt omkring oss idag.

Trots att dagens USA under inga som helst omständigheter kan betraktas som en ”fri marknad” eller ”oreglerad kapitalism”, skyller Alan Greenspan finanskrisen på just frånvaron av regleringar och statlig kontroll. Han gör detta i en kontext där alla vet att Greenspan åtminstone en gång i tiden var vän med Ayn Rand och sympatisk till hennes idéer, och drar således även hennes namn, och objektivismen, ned i den oreda han själv har ställt till med. Journalisterna gör, naturligtvis, inte sitt jobb utan spelar med och låtsas som att Rands idéer verkligen har blivit beprövade, som Greenspan antyder, och att de nu har misslyckats.

Om den fundamentala orsaken till våra problem är av en filosofisk natur – och det är de – då kan endast en rationell och sann filosofi utgöra den fundamentala lösningen. Om den filosofin är objektivismen – och det är det – då följer det att alla försök att underminera spridandet av objektivismen är skadligt för mänskligheten. Eftersom Greenspan troligtvis har gjort mer skada för objektivismen än någon annan sedan paret Branden, har han troligtvis också skadat mänskligheten mer än någon annan sedan paret Branden.

Det är dags för ett omdöme. Alan Greenspan var inte bara en vanlig usel centralbankschef, han har också visat sig vara en mycket irrationell och oärlig människa. Han är en usel människa, en omoralisk människa, en riktig dr Robert Stadler, som Diana Hsieh uttryckte det.

Apropå regleringar

En av alla statliga myndigheter Comptroller of the Currency Administrator of National Banks som har till uppgift att kontrollera det amerikanska bankväsendet beskriver sig själv på följande sätt:

The Office of the Comptroller of the Currency (OCC) charters, regulates, and supervises all national banks… The OCC’s nationwide staff of examiners conducts on-site reviews of national banks and provides sustained supervision of bank operations. The agency issues rules, legal interpretations, and corporate decisions concerning banking, bank investments, bank community development activities, and other aspects of bank operations.

National bank examiners supervise domestic and international activities of national banks and perform corporate analyses. Examiners analyze a bank’s loan and investment portfolios, funds management, capital, earnings, liquidity, sensitivity to market risk, and compliance with consumer banking laws, including the Community Reinvestment Act. They review the bank’s internal controls, internal and external audit, and compliance with law. They also evaluate bank management’s ability to identify and control risk… The OCC regulates and supervises more than 1,600 national banks and about 50 federal branches of foreign banks in the U.S., accounting for nearly two-thirds of the total assets of all U.S. commercial banks…

Det finns med andra ord inte en enda aspekt av bankernas aktiviteter som inte är under statlig kontroll. Så vad händer om bankerna inte gör exakt som staten säger? ”The agency can remove officers and directors, negotiate agreements to change banking practices, and issue cease and desist orders as well as civil money penalties”.

Med tanke på att ingen bank har rätt att starta nya kontor, eller skaffa sig kapital, eller genomföra några andra ändringar i sin verksamhet utan OOC:s godkännande, är bankerna i princip helt kontrollerade av staten.

Ändå påstår våra lögnaktiga, ignoranta politiker, journalister och intellektuella att vi just har bevittnat ”laissez-faire” kapitalismens misslyckande. Så trots att det amerikanska bankväsendet är totalt genomreglerat och kontrollerat av staten, svamlar vänstern om ”avregleringar” och kräver, otroligt nog, ännu fler regleringar och statliga kontroller!

Det finns verkligen ingen gräns för anti-kapitalisternas oärlighet.

Vilken avreglering?

Via Oactivist fann jag en artikel med titeln ”What deregulation?” av av ekonomen Pierre Lemieux:

There have been pieces of legislation that increased the regulatory burden of financial firms. The Federal Deposit Insurance Corporation Improvement Act of 1991 “greatly increased the powers and authority of the FDIC,” in the agency’s own terms. The Community Reinvestment Act of 1977, which obliged mortgage lenders to lend to people who could not afford it, was reinforced by the Gramm-Leach-Bliley Act of 1999, leading to the subprime crisis. The Federal Deposit Insurance Reform Act of 2002 increased the FDIC’s discretion.

Rekommenderas.

Anti-kapitalism förstör forskning

En ny studie visar att forskning producerad av industrin är bättre än vetenskap producerad av staten och/eller andra icke-profitdrivna institutioner. Om detta rapporterar i alla fall John Tierney. Men på grund av marx-inspirerade ad hominem-attacker vägrar nu duktiga vetenskapsmän bedriva forskning för industrin, helt enkelt för att de håller på att tröttna på att ständigt få deras integritet ifrågasatt. Därmed kan mycket bra forskning komma att ute utebli. Tierney skriver: ”In light of the new study, I worry what will happen if the best scientists become afraid to work with the sponsors that can afford to pay for the most thorough studies. What happens to the quality of future research?” En mycket bra fråga. Priset för den anti-kapitalism som finns i vår kultur är ofta större än vad man först tror.

Oreglerad kapitalism?

CEI (via Oactivist):

While the Dow collapses, we have a bull market in government regulations. The 50-plus departments, agencies and commissions are now at work on 3,882 rules; 757 will affect small businesses. More than 51,000 final rules were issued from 1995 to 2007. Those regulations are not free.

Enforcing and overseeing them costs $42 billion per year. A far bigger cost — one that is not counted in the budget — is compliance. Regulatory compliance costs of $1.16 trillion are now higher than Canada’s entire 2004 GDP ($1.017 trillion).

At a time of lackluster 1% economic growth, the regulatory state costs 8.5% of U.S. GDP. Combined with the 21% of GDP consumed by federal spending, we have a federal government that absorbs nearly 30% of economic output. None of this includes state and local government, which push the burden of government up to 53.9% of GDP.

The Federal Register, which lists all new rules, ran to 72,090 pages in 2007. This was down 3.8% from 2006. The record year was 2004, which saw 75,676 pages.

Out of more than 60 federal departments, a mere five accounted for 45% of new rules. The departments of Treasury, Commerce, Agriculture, and Homeland Security, along with the EPA, instituted a combined 1,741 new rules in 2007.

Så mycket för att finanskrisen i USA skulle bero på den ”oreglerade” kapitalismen.

Perspektiv

Nu när socialisterna gör allt vad de kan för att skriva om historien och verkligheten, kan det vara bra att få lite perspektiv på saker och ting. Låt mig därför citera Steve Forbes:

Between the early 1980s and 2007 we lived in an economic Golden Age. Never before have so many people advanced so far economically in so short a period of time as they have during the last 25 years. Until the credit crisis, 70 million people a year were joining the middle class. The U.S. kicked off this long boom with the economic reforms of Ronald Reagan, particularly his enormous income tax cuts. We burst from the economic stagnation of the 1970s into a dynamic, innovative, high-tech-oriented economy. Even in recent years the much-maligned U.S. did well. Between year-end 2002 and year-end 2007 U.S. growth exceeded the entire size of China’s economy. Obviously China’s growth rates were higher, but China was coming off a much smaller base.

De senaste 30 åren har verkligen inte varit någon era av laissez-faire. Inte desto mindre är det sant att ekonomin i många länder och i många avseenden har blivit friare sedan börjavn av 1980-talet. Och detta har utan tvekan haft en otroligt positiv betydelse för miljontals och åter miljontals människor som har lyfts ur fattigdom och misär. Så om finanskrisen påminner oss om faran med de socialistiska inslagen i vår ekonomi, då kan vi med glädje se tillbaka på de senaste 20-30 åren för att påminna oss om vad lite avregleringar, privatiseringar, tull- och skattesänkningar, dvs lite mer inslag av kapitalism, kan göra världen över.

Dagens ”must read”

Om ni vill ha ytterligare intellektuell ammunition mot de som påstår att finanskrisen bevisar att ”laissez-faire kapitalismen” är orsaken, då bör ni definitivt läsa George Reismans senaste artikel ”The Myth that Laissez-Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Smakprov:

Recent articles in The New York Times provide further confirmation [that the news media are in the process of creating a great new historical myth of capitalism]. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Läs!

”Take that Göran Greider!”

OK, nu har jag skickat in en insändare till Metro baserad på denna artikel. Håll ögonen öppna. ;-)

Befria producenterna!

New York Times-kolumnisten och nyligen Nobelsprisvinnare i nationalekonomi Paul Krugman skriver om hur man bör lösa den ekonomiska krisen i USA: ”It’s politically fashionable to rant against government spending and demand fiscal responsibility. But right now, increased government spending is just what the doctor ordered, and concerns about the budget deficit should be put on hold”. Hur lyder Krugmans argument för att föra en mer aktiv finanspolitik? Jo, Krugman pekar på misslyckandet med att inflatera fram en återhämtning i Japan. Japan försökte nämligen, precis som USA nu försöker, återhämta ekonomin genom att återigen låta centralbanken sänka räntan och inflatera penningmängden.

Varför fungerar inte penningpolitiken längre? Förmodligen av samma anledning som att Keynes teorier helt plötsligt slutade fungera under 1970-talet. Tiderna har helt enkelt bara förändrats. Då var då, nu är nu:

What we need right now is more government spending — but when Mr. McCain was asked in one of the debates how he would deal with the economic crisis, he answered: “Well, the first thing we have to do is get spending under control.”

If Barack Obama becomes president, he won’t have the same knee-jerk opposition to spending. But he will face a chorus of inside-the-Beltway types telling him that he has to be responsible, that the big deficits the government will run next year if it does the right thing are unacceptable.

He should ignore that chorus. The responsible thing, right now, is to give the economy the help it needs. Now is not the time to worry about the deficit.

Paul Krugman är en hängiven beundrare av John M Keynes. Och allt som gör Keynes till en av de absolut sämsta ekonomerna någonsin, gör också Krugman till en av de sämsta ekonomerna någonsin. Man skulle kunna tro att 1970-talets stagflation var tillräckligt för att misskreditera Keynes teorier en gång för alla. Ändå fortsätter Krugman, utan några som helst hämningar, med att förespråka keynesianism.

Förutom att det finns inga fakta i världen som ger stöd för att ökad offentlig konsumtion skulle vara bra för ekonomin, så är det intressant att han nämner Japan. Japan tillämpade nämligen exakt den medicin som Krugman propagerar för. När penningpolitiken inte fungerade, då försökte de öka den totala efterfrågan i ekonomin med stora statliga ”stimulanspaket”. Men det fungerade inte. Låt mig citera vad jag själv skrev i min essä ”Keynes är ond”:

I Japan har man under 1990-talets lågkonjunktur konsekvent tillämpat keynesiansk politik. Under 1990-talet prövade man tio stimulanspaket som tillsammans motsvarade offentliga utgifter på 100 miljarder yen. Statsskulden exploderade under perioden så att den idag är en bra bit över 100% av BNP. Vad är resultaten? Mellan 1990 och 2000 har real BNP stagnerat. Mellan 1998-2001 har tillväxten faktiskt varit negativ. Arbetslösheten mer än fördubblades under perioden, och då ska man komma ihåg att man där precis som i Sverige har manipulerat med arbetslöshetsstatistiken genom att införa en japansk motsvarighet till plusjobben.

Faktum är att New York Times bara en dag efter Krugmans kolumn publicerades hade en artikel om hur keynesianismen i Japan slutade:

What came next for Japan was depressing but far from a depression. There were no miso soup lines and the relatively low official unemployment rate often seemed to belie that there was a problem at all. But Japan seemed out of miracles. The economy would grow a little, then stop, then contract a little. Countless bridges to nowhere were built, but all the spending on infrastructure failed to lift the nation out of its doldrums. (Min kursivering.)

Känner inte Krugman till dessa fakta? Man kan undra, med tanke på vad Krugman skriver:

[T]his is also a good time to engage in some serious infrastructure spending, which the country badly needs in any case. The usual argument against public works as economic stimulus is that they take too long: by the time you get around to repairing that bridge and upgrading that rail line, the slump is over and the stimulus isn’t needed. Well, that argument has no force now, since the chances that this slump will be over anytime soon are virtually nil. So let’s get those projects rolling.

Jeffrey M Herbener fyller i med lite mer detaljer om det japanska 1990-talet:

Japan has tried nine stimulus packages since 1990 totaling $888 billion. Although varied in shape and size, they all have had the same three features: government spending and debt, bailouts, and reflation.

Och:

[T]he national debt in Japan was run up to pay for the spending binge, a policy that has further impaired already injured credit markets. Japan’s national debt now stands at well over 100% of its GDP, up from 60% in 1993. In 1999, Japan will issue 90% of all industrial country’s net new bond issues, some $352 billion. Its total bond issue in 1999 will be $517 billion and will give Japan the largest debt issue in the world.

Slutsats: det enda som växer om Krugman får som han vill är statsskulden.

Keynes teorier kan inte fungera, varken i teorin eller i praktiken, eftersom det är i verkligheten logiskt omöjligt. Det är logiskt omöjligt eftersom om välstånd måste produceras, då kan aldrig den rena förstörelsen av välstånd samtidigt vara en källa till välstånd. Det är omöjligt. Om du går hem och slår sönder allt du äger och sedan bränner upp alla dina pengar på horor och sprit, då kommer du bara att sluta upp som mycket fattig. Och om resten gör detsamma kommer vi alla ganska snart att svälta och dö. Sedan spelar det ingen roll att Paul Krugman har tagit emot Nobelpriset i nationalekonomi. (Jag vet att Paul Krugman inte tog emot priset på grund av hans keynesianism, utan på grund av hans frihandelsteorier. Men det spelar faktiskt ingen roll. Många kommer tyvärr att se Nobelpriset som ett argument för Krugmans keynesianism.)

Varför fungerade ingenting av den konventionella visdomen i Japan under 1990-talet? Herbener igen: ”A depression will persist until the malinvestments of the boom are liquidated and the capital structure is reconstructed to best satisfy consumers. Fiscal expenditures delay liquidation and reconstruction since government spending always strives to bailout and subsidize the existing production structure”. Men är ändå inte detta precis vad alla politiker världen över föreslår som en ”lösning”, som ett sätt att ”rädda” ekonomin? Jo visst är det så. Och det kommer inte att fungera.

Det man gör just nu är inget annat än en katastrof. Istället för att låta de dåliga investeringarna och de dåliga lånen försvinna ur ekonomin, gör nu politikerna allt vad de kan för att hålla dessa investeringar och lån vid liv. De häller inte lite bensin på elden. Nej, de fullständigt vräker på med bensin på elden.

Välstånd måste produceras och om vi vill producera mer, då är den enda boten att befria USA:s ekonomi. Frihet, inte statligt tvång är lösningen. Den enda lösningen och den enda moraliska lösningen. Men friheten har inte ökat under Bushadministrationen. Tvärtom. Det är inte bara statens utgifter och storlek som har vuxit kraftigt de senaste åren. Även regleringarna har blivit värre under Bushadministrationen. Det främsta exemplet här är Sarbanes-Oxley lagen från 2002, som är en av de absolut värsta lagarna som har införts sedan Antitrustlagarna kom i slutet av 1800-talet.

Sarbanes-Oxley tvingar oskyldiga affärsmän att bevisa att de inte har ägnat sig åt oegentligheter i bokföringen. Affärsmän behandlas alltså som skyldiga tills de har bevisa motsatsen. Och om de inte förmår att övertyga statens byråkrater, då löper de risk att hamna många år i fängelse. Att tvinga VD:ar att slösa timmar och åter timmar åt sådana här saker, när de kunde spendera denna tid åt att tänka, investera och producera, är naturligtvis skadligt för ekonomin. Det är inte bara demoraliserande för affärsmän, det är naturligtvis hämmande och ofattbart frustrerande. Skulle du se fram emot att gå till jobbet om du var tvungen att ägna ett par timmar om dagen åt att bevisa att du inte har begått ett ”brott” mot några godtyckliga regleringar?

Vad USA:s ekonomi behöver är inte mer stat och regleringar, utan frihet. Det var ju trots allt stat och regleringar som orsakade krisen. Vill ni få fart på ekonomin? Se då genast till att sluta upp med alla dessa räddningspaket. Se genast till att kraftigt minska statens utgifter och att sänka skatterna. Se genast till att befria producenterna från lagar som Sarbanes-Oxley och Antitrust. Kort sagt: befria producenterna!

De praktiska konsekvenserna av pragmatism

Hur ofta får vi inte höra, inte minst i kristider, att vi inte har råd med principer och abstrakta, ideologiska överväganden? Att vi inte har tid för opraktisk idealism? Kort sagt, att vi måste vara praktiska; att vi måste vara pragmatiska. Men är pragmatismen verkligen praktisk? Nu finns det mycket som man kan säga om pragmatismen. Men vad man inte kan säga är att den är praktisk. För att se detta räcker det med att vi studerar en aspekt av den pragmatiska mentaliteten som kommer av den pragmatiska meningsteorin.

Enligt pragmatismen kan vi bara utläsa meningen av en proposition genom att studera dess konsekvenser. Vad betyder det? Det betyder att för att en proposition ska ha någon mening måste den till att börja med ha några praktiska konsekvenser. Men denna meningsteori säger dessutom att om två olika propositioner har samma praktiska konsekvenser, då har de också samma mening.

Om detta vid en första anblick låter plausibelt, låt mig då bara göra det alldeles klart för er vad detta faktiskt betyder.

Om du till exempel förespråkar sänkt skatt och en socialist förespråkar höjda bidrag, och de praktiska konsekvenserna i båda fallen är, till synes, desamma, nämligen att människor kommer att ha mer pengar i sin plånbok, då betyder detta enligt pragmatismen att sänkt skatt och höjda bidrag har samma mening. Om du då skulle protestera emot höjda bidrag på ideologiska grunder, då skulle en pragmatiskt sinnad människa förvånat fråga dig: ”Varför protesterar du? Du får ju som du vill. Sänkt skatt, höjda bidrag. Potato, Potatoe. Det är ju i praktiken sak samma. Vi måste vara praktiska och inte fästa oss för mycket vid ideologiska överväganden”. Kan du se hur detta kommer att sluta?

Låt mig ta ett annat exempel. Hur kommer det sig att en del säger att ”frihet” kräver statligt tvång? Därför att om man inte gör skillnad på att ens valmöjligheter begränsas av storleken på plånboken – vars storlek ytterst beror på din egen förmåga, så länge du verkar på en fri marknad – och på att ens valmöjligheter begränsas av att staten helt enkelt förbjuder dig från att handla fritt, då följer det att om du begränsas av storleken på din egen plånbok, då är det en lika stor inskränkning av din frihet, som om du levde under statligt förbud. De praktiska konsekvenserna tycks ju vara desamma, och följaktligen är det, ur pragmatikernas ögon, ingen skillnad. Samma praktiska konsekvenser, samma mening.

Så om din möjlighet att propagera för dina åsikter till massorna begränsas av det faktum att du inte äger en tidningspress, då är din yttrandefrihet lika inskränkt som om du blev censurerad av staten. Ty konsekvenserna är ju desamma, säger pragmatikerna: du kommer inte att få dina åsikter publicerade i Dagens Nyheter. Vilken slutsats drar många pragmatiker av detta? Jo, det drar slutsatsen att det finns ingen väsentlig skillnad mellan yttrandefriheten under kapitalism, där bara ”de rika” har råd med en egen tidningspress, och att leva under en totalitär diktatur med censur. Den pragmatiska lösningen? Du inleder med att säga: ”Vi måste vara praktiska, inte ideologiska”. (Glöm inte bort att vara självgod i tonen.) Börja sedan argumentera emot kapitalism och för presstöd och andra instanser av statligt tvång och våld. Säg sedan i en sann pragmatisk anda att du, trots motsägelsen, gör det i yttrandefrihetens namn.

Om detta låter förbluffande, kom då ihåg att pragmatismens främsta försäljningsargument är att det är ”praktiskt” att vara pragmatisk. Om verkligheten talar för att så inte är fallet, vad ska man då dra för slutsats om pragmatismen?

Notera hur pragmatismen bland annat tjänar som en rationalisering för att sudda ut skillnaden mellan ekonomisk makt och politisk makt. Notera vilka implikationer oförmågan och oviljan att göra denna skillnad har för att motivera allehanda inskränkningar i vår frihet. Ta lagar som ger fackföreningar rätten att tvinga arbetsgivare till förhandlingar. Ta konkurrenslagar som syftar till att straffa företag och affärsmän som är framgångsrika på att konkurrera. Ta McCain-Feingold-lagstiftningen som inskränker yttrandefriheten genom att göra reglerna för kampanjdonationer strängare. Etc, etc. Sådana är de faktiska, ”praktiska” konsekvenserna av pragmatismens meningsteori.

Pragmatismens meningsteori har sannerligen fantastiska konsekvenser. Som vi kan se talar vi inte bara om ett epistemologiskt kaos, utan även i strikt praktiska konsekvenser. Pragmatismen är, kort sagt, inte ett dugg praktisk. För att verifiera det behöver vi bara studera löpsedlarna. Det gäller därför att vara vaksam för pragmatismen. Vill ni veta mer om pragmatismen och dess destruktiva inflytande på vår kultur, och hur ni kan skydda er, då rekommenderar jag er att läsa Tara Smiths artikel ”The Menace of Pragmatism” i det senaste numret av The Objective Standard. Har du inte lust att inleda en prenumeration av The Objective Standard? Var lugn. Numera kan du köpa enskilda artiklar i PDF-format för endast $4,95. Trevlig läsning!