Nollvisionens pris är vår frihet

Det tycks inte finnas något slut på förbudsivern i detta land. Metro:

En Sifoundersökning som Cancerfonden låtit göra, och som presenteras i dag, visar att 63 procent av rökarna mellan 15 och 29 år skulle röka mindre om det var svårare att få tag i tobak. Mer än hälften, 57 procent, av svenskarna är också positiva till att förbjuda tobaksförsäljning i livsmedelshandeln.

Och:

Cancerfonden efterlyser en nollvision, likt den i trafiken. Enligt Sifoundersökningen tycker 63 procent av befolkningen att det är dags att införa en nollvision när det gäller tobaksrökning. Också bland riksdagsledamöterna finns ett stöd för en nollvision: 65 procent av ledamöterna kan tänka sig en sådan.

Jag vet inte hur man har formulerat sig när man ställde dessa frågor, men med tanke på hur många som verkar ha varit positiva till rökförbudet på krogar, skulle jag inte bli förvånad över att det faktiskt finns en viss verklig sympati för att med våld och tvång förverkliga denna nollvision.

Jag skulle dock önska att Cancerfonden och våra politiker blev lite mer explicita i denna fråga. Varför inte bara säga att din hälsa är en statlig angelägenhet eftersom vi, politikerna, anser att din kropp i princip är statlig egendom? Jag undrar hur många som skulle stöda denna paternalism då.

För det är, trots allt, ganska uppenbart att det enda sätt vi kan minska antalet röka till noll är genom att också minska vår frihet till mycket nära noll. Dock måste jag erkänna att jag just precis nu är ganska pessimistisk i denna fråga. Jag tror tyvärr att alldeles för många verkligen tycker att det är rätt av staten att bestämma över våra liv in i minsta lilla detalj.

En dum bonde

Metro:

– Vi måste bryta oss loss från Sverige för att få tillbaka den skånska själen, säger Erik Poulsen, språkrör för Befria Skåne från Sverige.
Sedan mycket ung ålder har han drömt om ett självständigt Skåne. År 1995 startade han, vid 18 års ålder, partiet Befria Skåne från Sverige tillsammans med en vän.
– Skåningen har alltid blivit förnedrad av resten av Sverige. Schablonbilden av skåningen som den dumma bonden är vidrig, säger Erik Poulsen.

Detta är något av det dummaste jag har hört på mycket länge. Jag tycker normalt sett att lokalpatriotism som sådant är löjligt. Detta är ännu löjligare. Och som skåning tycker jag att man får skylla sig själv om man uppfattas som en dum bonde, om och när man offentligt säger sådana här saker.

Jag gjorde lite undersökningar på Internet och kom då över en hemsida som heter Skånelands Befrielsefront. Erik Poulsen ligger inte bakom hemsidan men han sympatiserar med den. (Det framgår av en kommentar från honom i gästboken.) Så vad är det då sådana som Poulsen sympatiserar med här? På hemsidan kunde jag bland annat läsa detta:

…Norr om den skåneländska gränsen blir vårt folk dagligen utsatta för kränkande kommentarer, spott och spe. Om det inte vore för att skenet måste hållas uppe mot omvärlden, så hade vi skåneländare förmodligen fått bära märken och bussats in i koncentrationsläger.

Vi säger, att nu får det vara slut. Vi tänker inte tåla ett ord till. Inte en kränkande mening om vårt ursprung. Inga stereotyper a lá myge maot i skaone, och dylika kränkningar mot den skåneländska integriteten.
Om inte våra krav tillfredställs, så kommer vi att gripa till våld för att driva kampen mot svearnas förtryck…

Det är svårt att ta detta på allvar. Men låt oss säga att de verkligen tror på detta. I så fall kan vi bara konstatera att de är i huvudsak inte ute efter mer frihet. Nej, vad de är ute efter är ”respekt” från ”Norr”. Detta är nog den mest patetiska ursäkt någonsin för att förklara krig om självständighet: ”Oh nej, vi blir framställda som dumma bönder på TV! Det är förtryck! Sluta upp med det genast! Annars blir det krig!”

Erik Poulsen är dock inte ensam i kampen för ett ”fritt” Skåne. Skånepartiet är det största partiet. Det är ett litet vidrigt rasistiskt parti av tokstollar från hela Skåne. (Se själva här.) De vill naturligtvis inte heller ha frihet och kapitalism, bara sin egen lilla något mer rasistiska version av den svenska blandekonomin. Så hur går det med denna ”frihetskamp”? Metro:

Vid det senaste valet fick [Skåne]partiet 2 800 röster, att jämföra med 11 500 i mitten på 80-talet. Men ordförande Carl P Herslow går inte med på att raset skulle kunna bero på en förlegad ideologi.
– Nej, det beror främst på vår höjda medlemsavgift, säger han.

Med andra ord: ”Give me liberty or give me…! Äsch, det är inte värt pengarna”.

Jag själv tycker att det är en helt befängd, för att inte säga vidrig idé att tro att Skånes problem beror på att vi låter oss styras av folket från ”Norr” och att allt löser sig bara skåningarna får ta hand om sina egna problem, med hjälp av sitt eget folk. Det är en befängd och vidrig idé för det är en form av etnisk kollektivism. Det är egentligen inget annat än tribalism.

Vi kan skratta åt det, men om dessa människor tar det på allvar, då är det precis samma irrationella kollektivism som ledde till stamkrigen på Balkan eller i Afrika. De flesta skåningar är, tack och lov, helt ointresserade av ett ”fritt” Skåne eller ”skånsk självständighet”. Det är till deras fördel. Låt oss hoppas att det också förblir så. Om denna rörelse någonsin får kraft i Skåne, då kommer jag att lämna Skåne.

Vårdstrejken är inte farlig

Denna insändare skickade jag in lite här och där idag:

Tusentals sjuksköterskor vill nu gå ut i strejk. De tycker att de har för dåligt betalt, vilket ju är naturligt med tanke på att det är ett svårt och krävande jobb. Man tar ju ansvar för andras liv.

För att strejken ska vara så effektiv som möjlig måste så många som möjligt gå ut i strejk. Men detta får inte sjuksköterskorna göra, för det vore ”samhällsfarligt”. Detta då många sjuka är i behov av sjuksköterskorna.

Detta betyder att sjuksköterskorna inte får strejka bara för att folk behöver dem. Med andra ord har man ”rätt” att tvinga sjuksköterskor att jobba mot sin vilja, bara för att andra behöver dem.

Många tycker säkert att det bara är rätt att tvinga sjuksköterskor att jobba mot sin vilja. De har nämligen fått för sig att sjukvård är en ”rättighet”. Om sjukvård är en ”rättighet” då betyder det att vi har rätt att tvinga sjuksköterskor och läkare att ge oss vård. Om de inte ger oss vård frivilligt då ”kränker” de vår ”rätt” till sjukvård. ”Rätten” till sjukvård betyder alltså ”rätten” att förslava.

Men det finns ingen ”rätt” att förslava. Det spelar sedan ingen roll om vi är i behov av dem. Jag har inte rätt att ta dina organ bara för att jag behöver nya. Jag har ingen rätt att ta dina pengar bara för att jag behöver pengar. Och jag har ingen rätt att tvinga en sjuksköterska eller läkare vårda mig bara för att jag behöver dem.

Sjuksköterskor har, som alla andra, en rätt att leva för sin egen skull. De har därför ingen moralisk skyldighet att förse oss med sjukvård. De har därför en moralisk rätt att strejka.

Vårdstrejken är inte samhällsfarlig. Nej, det är idén att vi har rätt att tvinga människor att jobba, bara för att vi behöver dem, som är farlig.

Uppdatering: Den blev publicerad i dagens (20080422) HD.

Uppdatering II: POS rapporterar att den även blev publicerad i DN idag (20080423). Angenämt!

Vi behöver en ny moral

Jag skrev denna insändare för ett tag sedan. Jag har skickat in den lite här och där, men den verkar inte ha blivit publicerad någonstans (fast jag fick tecken på att så skulle ske):

Vad är det för fel på världen idag? Felet är moralen. Inte bristen på moral, utan dominansen av fel sorts moral, nämligen den konventionella moralen. Den konventionella moralen företräds av två dominerande teorier. Den religiösa och den sociala teorin.

Enligt den religiösa teorin ska en god människa tjäna Guds vilja. Så vad vill Gud? Många religiösa förnekar, med hänvisning till Guds vilja, rätten till abort, trots att det skulle döma många människor till föräldraskap mot deras vilja. För många som nu tvingas ge upp sina drömmar är detta en dödsdom för själen. Detta driver många kvinnor till olagliga och osäkra aborter som årligen kostar tiotusentals kvinnors liv. Många religiösa är också, med hänvisning till Guds vilja, emot embryonal stamcellsforskning, trots att sådan forskning skulle kunna resultera i nya läkemedel som skulle kunna göra livet bättre för miljontals människor.

Enligt den sociala teorin ska en god människa tjäna ”samhällets bästa”. Så vad består ”samhällets bästa” av? I Nazityskland bestod det av att man förslavade och mördade miljontals människor i koncentrationsläger på grund av deras ras. I Sovjetunionen bestod det av att man förslavade och mördade miljontals människor i koncentrationsläger på grund av deras samhällsklass. I Sverige bestod det fram tills ganska nyligen av att man tvångssteriliserade tiotusentals människor på grund av deras gener.

Eftersom moralen är en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, bör vi döma den konventionella moralen efter den vägledning den ger oss. Och som vi kan se ger den konventionella moralen inte mycket till vägledning. Eftersom det moraliska inte är det praktiska – då det tenderar att leda till död och lidande – drar många slutsatsen att vi därför måste vi välja mellan att vara moraliska eller att vara praktiska.

Men det måste inte sluta så här. Det finns faktiskt ett rationellt alternativ. Enligt Ayn Rands filosofi, objektivismen, bör en god människa tjäna sitt eget rationella egenintresse. Den säger att din egen rationella lycka är det högsta moraliska målet med livet. Den säger att varje människa är ett självändamål, varför du varken ska offra dig själv för andra eller andra för dig själv. Du ska leva för din egen skull och av egen kraft och erkänna alla andras rätt att göra detsamma. Vill du veta mer? Läs då Ayn Rands roman Atlas Shrugged.

Avdrag som dold social ingenjörskonst

Yaron Brook argumenterar i Forbes att staten faktiskt ägnar sig åt dold social ingenjörskonst, när de med olika skattelättnader försöker muta oss – med våra egna pengar – till ett politiskt önskvärt beteende. Jag tycker att detta är en mycket bra artikel som visar att speciella avdrag av olika slag inte bara ”snedvrider” ekonomin, och gör den mer ineffektiv, utan faktiskt uppmuntrar oss till att handla mot vårt eget bästa, mest rationella, omdöme. Läs den!

Kapitalismen är oskyldig

De kommunister som idag beklagar sig över att Forum för levande historia upplyser barn och ungdomar om kommunismens brott, försöker antyda att kampanjen är motiverad av ”ideologiska” faktorer eftersom den drivs på initiativ av en borgerlig regering. Föraktfullt undrar de sedan om och när de kommer att få upplysa om ”kapitalismens brott”. De frågar sig när de kommer att få skriva om kolonialismen och den internationella slavhandeln som skedde under ”borgerliga regimer”. Kolonialism och slaveri sägs utgöra exempel på kapitalismens påstådda ”brott mot mänskligheten”.

Det finns bara ett litet problem med detta resonemang och det är att varken logik eller historia ger dem rätt i att detta skulle utgöra ett exempel på brott orsakade av kapitalism. För att förstå detta måste vi inte bara studera historia vi måste också förstå idéerna som är involverade här.

Vad är det för idéer som historiskt sett har resulterat i massmord, slaveri, diktatur? Det är framför allt idéer som altruism, kollektivism, mysticism, intrinsikalism och subjektivism. Dessa idéer ledde historiskt sett till religiösa teokratier under den mörka medeltiden och till sekulära diktaturer under 1900-talet. Under 1800- och 1900-talet ledde de i synnerhet till ideologiska rörelser som nazismen, fascismen och kommunismen. (Läs gärna Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels för en bra redogörelse av hur de dominerande filosofiska idéerna t ex gav oss Nazityskland.)

Rakt motsatta idéer har historiskt sett aldrig haft någon större dominans i historien. Men under slutet av 1700- och början av 1800-talet fick rationella filosofiska idéer som förnuft, egoism, objektivitet, individiualism påverka västvärlden ett litet tag. Detta resulterade i skapandet av USA som i sin tur inspirerade många europeiska länder att inrätta mer rationella konstitutioner, med mer frihet i många europeiska länder som följd. Det var idéer om individens rättigheter som resulterade i frihet och kapitalism. Principen om individens rättigheter leder inte och kan inte leda till slaveri eller massmord eller diktatur. Det är enligt all logik omöjligt och det finns absolut inget historiskt stöd för slutsatsen.

Diktatur, massmord och slaveri är ingen motsägelse enligt kommunismen. Det är inte oförenligt med de grundläggande premisser som ligger till grund för kommunismen. Tvärtom kan man inte praktisera kommunismen utan att vi får en totalitär stat, utan mänskliga offer, utan slaveri. Det är därför historien ser ut som den gör. Det var därför Sovjetunionen, Kommunistkina, Kommunistvietnam, Kommunistkuba, Kommunistiska Nordkorea, med flera, slutade precis som de gjorde. Det var logiskt tvunget att de skulle sluta så här. Det följde som en implikation av idéerna som låg till grund för dessa regimer.

Om det goda är att leva och dö för gruppen, att slava för allmänheten, att offra sig för andra – då är i synnerhet länder som Sovjetunionen eller Kommunistkina ingen moralisk olyckshändelse. Om du har en moralisk skyldighet att leva för andra, då är det inte fel att tvinga dig om du inte går med på att slava för andra frivilligt. Om sanning, logik och moral är subjektiv, beroende på vilken klass du tillhör, då är det hopplöst att argumentera i grundläggande frågor om hur samhället ser ut. Ska du förverkliga kommunismen måste du därför ta till våld.

(Och när vi väl är inne på det var så klart inte heller nazismen en olyckshändelse. Samma idéer dominerade i Nazityskland som i de kommunistiska länderna och de fick i stort sett samma resultat. Det fanns skillnader, men inte av någon väsentlig skillnad. Men för de som söker detaljer här hänvisar jag återigen till Leonard Peikoffs briljanta analys i boken The Ominous Parallels.)

Det behövs verkligen en upplysningskampanj. Men inte bara i Sverige utan i hela världen. Det är kapitalismens natur och historia som förr och nu förtigs och förvrängs. Tvärtemot vad kommunisterna säger vill de faktiskt inte att kapitalismens sanna natur eller historiska ska komma fram. För om folk verkligen fick reda på sanningen om kapitalismen skulle det bara underminera kommunisternas irrationella hat mot kapitalismen.

Det är värt att påpeka att trots allt prat om kolonialism, slaveri så är varken kolonialismen eller slaveriet en produkt av kapitalismen. Kolonialism och slaveri är fundamentalt sett helt oförenligt med de idéer som gav upphov till kapitalismen. Kolonialismen var aldrig populärt bland klassiska liberaler. Det var aldrig projekt som i någon större skala inleddes av eller uppmuntrades av näringslivet eller kapitalisterna. Nej, koloniaismen var väsentligen ett statligt projekt som filosofiskt sett motiverades av en form av kollektivism som var mycket populär under 1800-talet, nämligen nationalismen.

Återigen samma grundläggande idéer leder till samma grundläggande resultat. Nationalism är här synsättet att nationens välfärd (med vilket man även menar sådana saker som nationens prestige) är det goda. Att vara en god människa är därför detsamma som att leva för nationen; att villigt offra sig för fosterlandet om det är vad fosterlandet kräver. Men enligt samma logik som det är rätt att offra dig själv för nationen är det också rätt att offra andra för din nationen. Så om nationens välfärd, prestige och stolthet kräver att man med tvång och våld koloniserar länder, förslavar deras befolkning, och plundrar dem på deras rikedomar, då är det precis lika rätt som att vi ska tvingas finansiera dessa statliga projekt med skatt. Allt är för nationens bästa.

Nationalisterna var och är som många andra kollektivister ute efter en form av pseudo-självaktning som de söker erhålla genom nationens ställning i världen. Detta driver nationalisterna till att propagera för dominans gentemot andra länder.

Låt mig citera vad Ludwig von Mises skriver om kolonialismen i sin bok Omnipotent Government:

The colonial expansion of the nineteenth century was very different from that of the preceding centuries. It was motivated solely by considerations of national glory and pride. The French officers, poets, and after-dinner speakers—not the rest of the nation—suffered deeply from the inferiority complex which the battles of Leipzig and Waterloo, and later those of Metz and Sedan, left with them. They thirsted for glory and fame; and they could quench their thirst neither in liberal Europe nor in an America sheltered by the Monroe Doctrine. It was the great comfort of Louis Philippe that his sons and his generals could reap laurels in Algeria. The Third Republic conquered Tunis, Morocco, Madagascar, and Tonking in order to reëstablish the moral equilibrium of its army and navy. The inferiority complex of Custozza and Lissa drove Italy to Abyssinia, and the inferiority complex of Aduwa to Tripoli. One of the important motives that made Germany embark on colonial conquests was the turbulent ambition of shabby adventurers like Dr. Karl Peters. (Min kursivering.)

Affärsmän och ekonomiska intressen var aldrig en pådrivande kraft i sammanhanget:

It is a Marxian invention that the nineteenth-century colonial expansion of the European powers was engendered by the economic interests of the pressure groups of finance and business. There have been some cases where governments acted on behalf of their citizens who had made foreign investments; the purpose was to protect them against expropriation or default. But historical research has brought evidence that the initiative for the great colonial projects came not from finance and business but from the governments. The alleged economic interest was a mere blind. The root cause of the Russo-Japanese War of 1904 was not the desire of the Russian Gov­ernment to safeguard the interests of a group of investors who wanted to exploit the Yalu timber estates. On the contrary, because the government needed a pretext for intervention, it deployed ”a fighting vanguard disguised as lumbermen.” (Min kursivering.)

von Mises ger många fler exempel i sin bok.

Kolonialismen var inte en produkt av kapitalism, tvärtom, så var det som jag har antytt en produkt av rakt motsatta idéer, kollektivism och etatism. I det största kolonialmakten Storbritannien var liberaler emot kolonialismen. I den mån man ändå koloniserade av samma irrationella skäl som alla andra koloniserade, var Storbritannien en ganska välvillig kolonisatör. von Mises igen:

…British liberalism has fundamentally reformed the meaning of colonial imperialism. It granted autonomy—dominion status—to the British settlers, and ran the East Indies and the remaining Crown colonies on free-trade principles. Long before the Covenant of the League of Nations created the concept of mandates, Great Britain acted virtually as mandatory of European civilization in countries whose population was, as the Britons believed, not qualified for independence. The main blame which can be laid on British East Indian policies is that they respected too much some native customs—that, for example, they were slow to improve the lot of the untouchables. But for the English there would be no India today, only a conglomeration of tyrannically misruled petty princi­palities fighting each other on various pretexts; there would be anarchy, famines, epidemics.

Detta är inte bara en intressant trivia i sammanhanget, det har som vi snart kommer att se, en viss betydelse för en annan sak som kapitalismens fiender gärna anklagar kapitalismen för, nämligen slaveriet.

Slaveriet var inte en kapitalistisk produkt, det var väsentligen en restprodukt från förkapitalistisk tid. Slaveriet var helt oförenligt med kapitalismens natur. Det var därför också kapitalismens ekonomiska natur och principer som gjorde slut på slaveriet.

Till de ekonomiska faktorerna har vi det faktum att slavekonomier har svårare för att konkurrera med fria ekonomier. I Human Action skriver Ludwig von Mises: ”Servile labor disappeared because it could not stand the competition of free labor; its unprofitability sealed its doom in the market economy… at no time and at no place was it possible for enterprises employing servile labor to compete on the market with enterprises employing free labor. Servile labor could always be utilized only where it did not have to meet the competition of free labor”. Förklaringen är enkel. Slavar har aldrig samma incitament att göra ett bra jobb som fria arbetare på en fri marknad. (Mises för ett längre resonemang i boken som jag hänvisar er till om ni vill veta mer.)

Sedan har vi, rent principiellt, det faktum att slaveriet var hela tiden var en motsägelse enligt kapitalismens principer. Kapitalismen är ju trots allt ett system av frihet. Det är ett system som ju trots allt bygger på principen om individens rättigheter. Det är därför fundamentalt oförenligt med slaveri. Motsägelser kan man inte komma undan med och mycket riktigt slutade det med att man blev tvungen att till slut välja sida. Det fanns inget utrymme för fler kompromisser. Resultatet blev det amerikanska inbördeskriget och tack och lov vann den mer konsekventa parten i denna konflikt. Slaveriet avskaffades.

Det avskaffades dock inte bara i USA under denna tid. En annan faktor som gjorde att slaveriet avskaffades på många håll i världen var just det relativt välvilliga brittiska imperiets stora inflytande över hela världen. Låt mig citera Thomas Sowell recension av en bok, Bury the Chains av Adam Hochschild, som handlar just om hur detta gick till:

The book re-creates the very different world of that time, in which slavery was so much taken for granted that most people simply did not think about it, one way or the other. Nor did the leading intellectuals, political leaders, or religious leaders in Britain or anywhere else in the world.

The dozen men who formed the world’s first anti-slavery movement saw their task as getting their fellow Englishmen to think about slavery — about the brutal facts and about the moral implications of those facts.

Their conviction that this would be enough to turn the British public, and ultimately the British Empire, against slavery might seem naive, except that this is precisely what happened. It did not happen quickly and it did not happen without encountering bitter opposition, for the British were at the time the world’s biggest slave traders and this created wealthy and politically powerful special interests defending slavery.

The anti-slavery movement nevertheless persisted through decades of struggles and defeats in Parliament until eventually they secured a ban on the international slave trade, and ultimately a ban on slavery itself throughout the British Empire.

Even more remarkable, Britain took it upon itself, as the leading naval power of the world, to police the ban on slave trading against other nations.

Intercepting and boarding other countries’ ships on the high seas to look for slaves, the British became and remained for more than a century the world’s policeman when it came to stopping the slave trade.

Nu kanske någon vill säga att det som motiverade dem var inte väsentligen rationella idéer och värden, utan religiösa sådana. Det är sant att deras religiösa övertygelser hade en viss inverkan. Men den var inte på något sätt avgörande. Religiösa människor av detta slag hade alltid funnits, men det hade ingen speciell inverkan på slaveriets vara eller icke-vara förrän nu.

Varför just nu? Därför att nu var många explicit eller implicit övertygade om individens rättigheter och individens värde. Dessa idéer fick i sin tur kraft först efter människorna fick upp ögonen för förnuftets kraft under 1600- och 1700-talets vetenskapliga bedrifter. När folk såg vad förnuftet kunde göra började de sätta ett större värde på människan och på den enskilde människan och såg, implicit, värdet av att lämna människor fria.

Det var praktiskt taget omöjligt att argumentera för frihet när man hade den kristna synen på människor som irrationella monster, styrda av låga, syndiga tankar och begär. Den sortens varelser vill man inte gärna lämna fria.

Det var en respekt för förnuftet som gav en riktig kärlek till livet, människan, individen och friheten. Det var denna kärlek i kombination med principen om individens rättigheter som gav de religiösa motståndarna till slaveriet många starka moraliska och praktiska argument till sin fördel.

Det finns inget sådant som ”kapitalismens brott”. Kapitalismen är det enda system som från början till slut, av princip och logik, omöjligen kan leda till något sådant som massmord eller slaveri eller diktatur. Allt sådant, liksom mycket mer därtill, utgör kränkningar av individens rättigheter. Kapitalismen bygger på principen om individens rättigheter, varför allt sådant är, så att säga, ett brott mot kapitalismen som system. Det finns ingen logik i anklagelsen och det finns ingen historik att backa upp den med. Kapitalismen är helt oskyldig.

Nya nätnattväktare

Har du inget att göra idag? Då skadar aldrig lite upplysning! Jag rekommenderar därför två nya nätnattväktare. POS skriver om relationen mellan förnuft och känsla enligt objektivismen och ger lite nya exempel på det logiska felslutet självuteslutning.

Frihet med nyanser av tvång

DN:

DET RÄCKER inte med teknik och forskning, framhöll Reinfeldt i sitt invigningstal vid konferensen, det behövs ekonomiska styrmedel också. Till exempel koldioxidskatt, som Kina kunde ha nytta av att införa:

- Jag är fast övertygad om att prismekanismer behövs för att främja en hållbar utveckling. I Sverige är koldioxidskatten 100 euro per ton. I Kina är den noll, sade Reinfeldt.

Han varnade också Kina för att det kan gynna protektionistiska stämningar i Europa om europeisk industri får konkurrensnackdelar genom genom att tvingas köpa utsläppsrätter dyrt för att EU ska nå sina klimatmål medan kinesisk industri slipper sådana pålagor. (Min kursivering.)

Statliga interventioner bruka leda till krav på ytterligare statliga interventioner. Logiken bakom detta fenomen är att statliga interventioner alltid ställer till med problem och att man därför försöker lösa problemet med nya statliga interventioner. Men här ser vi något annat. Här tar man de problem som de statliga interventionerna orsakar i Europa som ett argument för att införa statliga interventioner i ett land där de inte finns och följaktligen inte orsakar några problem. Och allt på uppmuntran av en ”frihetlig” borgerlig politiker.

Det är illa nog när borgerliga politiker, som säger sig stå för frihet, inför nya skatter och regleringar i Sverige. Det är nästan värre när samma borgerliga politiker uppmuntrar Kina att förstöra sin egen friare ekonomi med skatter och regleringar. Om man vill motverka protektionism i Europa, propagera då för värdet av en fri kapitalistisk ekonomi som sådan. Börja inte med att propagera emot en fri kapitalistisk ekonomi i Kina.

Det beteende vi observerar beror dels på mycket dåliga nationalekonomikunskaper hos våra politiker. Men det beror också på mycket dålig filosofi. Det är den dåliga filosofin som gör folk antingen ointresserade av eller oförmögna att t ex ta till sig sund nationalekonomi. Reinfeldt och hans många motsägelser är ett av många exempel på detta.

Reinfeldt har sagt att han bland annat är inspirerad av Hegel. Han har kategoriskt avfärdat att han skulle vara inspirerad av Hegels totalitära drag. Men varje gång Reinfeldt talar om friheten är han alltid nog med att visa att det ett inte ”enkelt” begrepp. Det är snarare ett begrepp ”rikt på nyanser”. (Detta är ett typiskt hegelianskt förhållningssätt.) Som alltid när hegelinspirerade människor talar, betyder detta att totala motsägelser ger oss en mer ”fullständig” bild av verkligheten, i detta fall av frihetens ”sanna” väsen.

Detta innebär inte bara att man i frihetens namn kan tänka sig alla möjliga inslag av våld och tvång i Sverige. Det innebär också att man kan säga sig värna om den relativa ekonomiska friheten i Europa genom att argumentera för att Kina ska införa mer våld och tvång i samhället i form av skatter och regleringar. Det är i princip samma attityd som gjorde det möjligt för många anti-kapitalister att säga att Franklin Dilano Roosevelt, med hjälp av omfattande statliga interventioner, kunde ”rädda” kapitalismen i USA.

Mattias Svensson skrev för ett par år sedan en artikel i Captus där han tog upp just Reinfeldts speciella – hegelianska – frihetsbegrepp:

Det enda han gör riktigt klart är att han inte menar att frihet betyder frihet från politiska ingrepp. Ett sådant frihetsbegrepp – baserat på den liberala traditionens negativa rättighetsbegrepp som lämnar individen fri att sträva efter lycka och egendom genom egna val och i frivillig samverkan med andra – avfärdas av Reinfeldt eftersom det vilar på ”en för enkel analys”. Rätt använd kan politiken istället ”vara ett stöd för människors frihetssträvan”.

Läs gärna hela analysen för den visar just hur bisarrt detta ”rikare” frihetsbegrepp blir med tiden. Det inkluderar som exempel ”friheten” att ha ett statligt finansierat kungahus.

Vid flera senare tillfällen har Reinfeldt ”förtydligat” sin syn på friheten. Smålandsposten:

Det jag har utmanat är tesen att friheten är enkel. Alltså frihet definierad som det en del moderater ägnade sig åt för tjugo år sedan. Friheten för dem var bara frånvaron av politik… Men när friheten går ner på individnivå, när det handlar om transfereringssystem och människors olika beroendeförhållanden, då är friheten mer komplicerad. Då handlar det om att frigöra människor i deras vardagssituation. Och då kallar samma personer mig för samhällsingenjör, därför att jag tar mig an denna komplicerade verklighet. Men det är ett samhällsproblem att människor har brist på frihet i denna praktiska bemärkelse, och det ska alliansen fortsätta fördjupas för att lösa!

Detta är typiskt hegelianskt. Likaså är implikationerna typiskt hegelianska. Ty den totala summan av allt detta är att frihet inte bara betyder frånvaron av tvång och våld, så måste det dessutom betyda just närvaron tvång och våld.

Statsminister Reinfeldt är nog mer inspirerad av irrationella filosofer som Hegel än vad han förstår eller än vad han är villig att erkänna inför sig själv och andra. I vilket fall som helst bådar det inte gott för friheten. Varken i Kina eller Sverige.

En ärligare indoktrinering?

Bengt Lindroth kommenterade den 11 april 2008 i Sydsvenskan debatten om Forum för levande historias uppysningskampanj om kommunismens brott. Lindroth menar att debatten i Sverige är något omotiverad eftersom inga av de brott som kommunismen har gjort möjlig har drabbat oss i Sverige. Att därför folk blir så upprörda över detta för honom svårt att förstå.

Jag har ingen större sympati för denna reaktion. Det finns absolut ingen anledning till varför vi ska vara likgiltiga inför ondskefulla ideologier som kommunismen. Det är irrationellt att inte döma idéer. Just eftersom dessa onda idéer hade sådana förödande konsekvenser i andra länder är det extra viktigt att vi förstår oss på idéerna så att vi lär oss av historien och inte upprepar samma misstag igen.

Debatten handlar om det principiella med att staten ägnar sig åt saker som den inte ska, nämligen döma idéernas status som sanna eller falska, goda eller onda. Staten ska förstås inte göra detta. Det är bara farligt att staten börjar utvärdera idéer. Kan staten börja bestämma vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, då kan den också motivera censur av det som staten anser är falskt. Redan idag hamnar Förintelseförnekare i fängelse i Europa. Staten kan även börja förbjuda handlingar som den anser är fel. Som ett exempel riskerar idag folk som köper och/eller säljer sex att hamna i fängelse i många länder. Inte för att ”brottet” har några faktiska offer, utan endast för att det anses vara dåligt för ”samhällsmoralen”.

Men Lindroths argument är istället att det är fel av svenska staten att döma vad som har hänt i andra länder och att debatten i Sverige är konstig just eftersom det handlar om saker som hände i andra länder. Som kontrast till den svenska statens kampanj lyfter han fram en ny upplysningskampanj för demokratins värde i Danmark.

I Danmark har regeringen bidragit till en liknande diskussion, men med en väsentlig skillnad mot Sverige. Upplysningsarbetet utgår från Danmarks egen historia, handlar om landets egen utveckling till ett modernt folkstyre. Om blindskär och milstolpar längs vägen. Den demokratikanon i 35 punkter regeringen Anders Fogh Rasmussen just presenterat vill i många delar fylla samma kunskapsbrister om historien som Forum för levande historia siktar in sig på. Till exempel punkterna 28 om Demokrati och totalitarism i mellankrigstiden och 34 om Murens fall. Mottagandet i Danmark har bland många varit positivt, också bland en del kulturradikaler som annars häcklat Anders Fogh Rasmussen i samband med Muhammedkarikatyrerna, eller förkastat kulturminister Brian Mikkelsens rödvita, nationella kulturkanon för drygt två år sedan.

Sedan frågar han sig själv: ”Skall staten ägna sig ens åt initiativ av den danska typen? Svaret borde i princip vara ja”. Varför?

Staten kommer i vissa lägen aldrig ifrån att den måste ta akut ansvar för frågor om hur det nära förflutna i kontroversiella fall skall tolkas och klarläggas. Vem skall tillsätta sanningskommissioner och ge direktiv till vitböcker? Stundom måste staten göra det. I Finland pågår en het debatt apropå 90-årsminnet av inbördeskriget 1918, som ändade med 37000 döda. Fortfarande upprörs många medborgare av de vitas ofta folkrättsvidriga ståndsavrättningar eller summariska rättegångar mot förlorande röda. Kravet på en formell ursäkt från finländska staten, som faktiskt spelade en roll i detta, har rests.

Det är helt i sin ordning att staten måste ta ställning i frågan om ett brott har begåtts eller inte. Det är ju trots allt detta som rättegångar syftar till. Men upplysningskampanjen för demokrati eller mot kommunism är ingen rättegång som syftar till att avgöra om ett brott har begåtts eller inte, utan om en idé är god eller ond. Det är, av skäl som jag har gett, en väsentlig skillnad, för vår frihet.

Lindroth fortsätter: ”I våra grannländer, med egna minnen av nazi- eller Sovjetockupationer, krig, quislingar, medlöperi, motstånd, rättsuppgörelser på mer eller mindre legalt snygga grunder räcker den egna historien gott till för uttömmande statligt uppammade diskussioner om rätt och moral, om det onda och det goda, om förtryck och folkstyre. Vi svenskar finner mindre sådant dramatiskt stoff i berättelsen om vårt lyckligare lottade och fridsammare, men periodvis igelkottsaktiga 1900-tal.” (Min kursivering.)

Betyder detta att staten i Sverige har bara rätt att bedöma det som svenska folket och svenska staten har varit med om eller tagit del i, men inte sådant som bara har drabbat andra länder i första hand? Om så, betyder då det att staten kan döma socialdemokratin som rörelse, på grund av dess stora inflytande på det svenska samhället? Vore det, med andra ord, ärligare med en statlig kampanj som upplyste svenska folket om de ”framsteg” och ”reformer” som socialdemokraternas långvariga regeringsinnehav har resulterat i? Vore det lämpligt av staten att indoktrinera barn och unga i socialdemokratins moraliska överlägsenhet? Vore det lämpligt att tvinga mig, med flera, att via skatten finansiera sådana här kampanjer i framtiden?

Det blir inte ett dugg mer ärligt att staten i Sverige endast bedömer den svenska statens handlingar eller det svenska folkets historia. Det blir inte heller ett dugg mindre farligt för historien, moralen eller sanningen, om den svenska staten bara ägnar sig åt att döma idéer som har drabbat Sverige.

Kriminell subjektivism

Jag har flera gånger sagt att subjektivism rent logiskt kan leda till kriminalitet. Ty enligt subjektivismen så är det sanna och det rätta för dig inte nödvändigtvis det sanna och rätta för mig. Vad som är sant och rätt bestäms inte av objektiva fakta, som alltså inte finns, utan av våra känslor. Så om det känns rätt att begå mord eller stöld, då är det också rätt – för somliga.

Detta är dock inte bara en logisk implikation av subjektivismen. Det finns dessutom ytterligare empiriska bevis för denna slutsats. Undersöker man de kriminellas sinne är det klart att subjektivism är typiskt för kriminella.

Ibland får man också bekräftelser på detta samband i dagstidningarna. I Helsingborgs gratistidning Xtra! kunde jag häromdagen t ex läsa om ett rån i en videbutik Lund. Xtra! skrev 11 april 2008:

Ett tiotal av de åtalade erkände stöld. Några var arroganta i tingsrätten. Till exempel en 19-åring som förekom på en övervakningsbilderna flyttandes en tv inne i lokalen…

- Det är inte förbjudet att flytta en tv, sade han till åklagaren.
- Nej, men att stjäla och bära i väg med den, blev hennes svar.
- Det är inte förbjudet för mig att stjäla, blev 19 åringens svar.

Arrogant, irrationell och kriminell. Sådan är subjektivismen.