Arbetslinjen!

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Jag vet inte hur mycket jobbet kommer att ta på mina (mentala) krafter. Det är omöjligt att säga i förväg. Men jag vill redan säga att jag kanhända kommer att blogga lite mindre framöver på grund av detta. Förhoppningsvis blir det inte så. Men om det nu blir så, då får ni nog vänja er vid att jag kanske bara uppdaterar bloggen i slutet av veckan eller under helgerna. Vi får se helt enkelt.

Moderna liberaler

Madeleine Sjöstedt, (fp), skrev igår på SvD Brännpunkt att konstnärer måste börja jobba. ”Kultursektorn har fastnat i bidragsberoende. De stora förlorarna är de fria professionella kulturarbetarna … Jobblinjen ska gälla även konstnärer och kulturarbetare”, skriver Sjöstedt. Låter alldeles förträffligt, inte sant?

Sjöstedt polemiserar mot socialdemokraternas kulturpolitik: ”Socialdemokraternas viktigaste­ kulturpolitiska löfte 2006 var att öka antalet statsunderstödda konstnärer från drygt 150 till drygt 300. Det är en skrattretande låg ambition för att förbättra kultursektorn som arbetsmarknad, särskilt med tanke på att den höga arbetslösheten är runt 18 procent, inom de konstnärliga yrkena”.

Denna polemik är ett ont omen för vad som ska komma. Folkpartiets kritik är alltså att socialdemokraterna inte är tillräckligt ambitiösa när det kommer till att öka antalet statsunderstödda konstnärer. Kultursocialism är den självklara ”liberala” positionen förklarar Sjöstedt: ”Det offentliga stödet till kulturen går, och ska gå till den kultur som inte är kommersiellt gångbar. Som liberal är det självklart att hålla fanan högt för ett högt offentligt kulturstöd”.

Sjöstedt är dock noga med att påpeka att ”bidragssystemet får inte utformas så att mottagarna blir beroende av det och slutar eller förhindras söka andra finansieringskällor. Politiken får aldrig ensam avgöra kulturens framtid”. Ändå går samtliga förslag hon kommer med ut på att öka det statliga stödet till konstnärer:

Den som är duktig på att hitta ny, större publik och samarbeten med andra finansiärer ska premieras. Utöver det ordinarie verksamhetsstödet behövs därför ett bonussystem, som gynnar dem som lyckas öka sina intäkter … Konstnärer ska få skäligt betalt för sitt jobb. Staden ska vara en god arbetsgivare, som ger konstnärer skäliga löner … Stockholms fria kulturliv ska … erbjudas en fria gruppernas marknadsförare, som hjälper till att bygga upp kanaler för samordning, marknadsföring och biljettförsäljning … Om kulturprojekt i Stockholm får stöd av EU ska staden bidra till resten.

Så en ”liberal” position i kulturfrågan är att förespråka mer offentligt stöd till kulturen. Detta betyder oundvikligen mer statlig kontroll över kulturen. Ändå är ”liberalen” Sjöstedt uppenbarligen så oerhört naiv att hon inte förstår hur detta är fullständigt oförenligt med det fria och oberoende kulturliv, som hon säger sig hålla på.

Allt detta betyder i slutändan att den ”liberala” kulturpolitiken går ut på att vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Folkpartiet är ett retoriskt och ideologiskt sett så falskt och genomruttet parti att de ibland till och med kan få nya moderater som Anders Borg att framstå som principiella. Och det säger inte lite det.

Folkpartiet är lika mycket liberaler som ”modern konst” är konst.

Energikrisen i Afrika

Det finns ett direkt samband mellan välstånd och energi. Afrika är en fattig kontinent. Det finns många skäl till detta men ett skäl är just att man saknar energin som krävs för att skapa, bevara och expandera en modern industri. New York Times redogör i dag i en artikel om hur omfattande bristen på energi faktiskt är:

Power blackouts — ‘load shedding,’ in utility jargon — are hardly novel in sub-Saharan Africa, where many electricity grids remain chewing-gum-and-baling-wire affairs. Even so, this year is different. Perhaps 25 of the 44 sub-Saharan nations face crippling electricity shortages, a power crisis that some experts call unprecedented.

…

The implications go beyond candlelight suppers and extra blankets on beds. The lack of reliable power has already begun to hamper the region’s development, clipping more than 2 percent off the annual growth rates of the worst-hit African economies, according to the World Bank. Some nations, like Ghana, have tried to deal with their power crises by leasing huge teams of gas generators, producing emergency power at exorbitant rates until power plants can be built.

…

Excluding South Africa, whose economy and power consumption dwarf other nations’, the region’s remaining 700 million citizens have access to roughly as much electricity as do the 38 million citizens of Poland.

…

On average, the World Bank says, fewer than one in four sub-Saharan Africans are hooked to national electricity grids.

Det är visserligen inte miljörörelsen som har hindrat Afrika från att producera tillräckligt med energi. Det är många andra faktorer som hindrar utvecklingen. New York Times anger följande förklaringar till energikrisen i Afrika: ”The causes are manifold: strong economic growth in some places, economic collapse in others, war, poor planning, population booms, high oil prices and drought have combined to leave both industry and residents short of power when many need it most”. Förklaringen till nästan alla dessa fenomen är, förresten, etatism. Något som New York Times av en ren händelse inte nämner.

Muslimer mot terrorism?

SvD rapporterar att terrorismen äntligen har blivit mindre populär bland världens muslimer. SvD skriver:

Efter attacken den 11 september 2001 började opinionsmätare intressera sig för hur stort stöd självmordsbombare egentligen hade i den muslimskt dominerade världen. Siffrorna var nedslående. 2002 ansåg 74 procent av muslimerna i Libanon, till exempel, att självmordsattacker eller andra våldsdåd mot civila var legitima ”för att försvara islam från dess fiender”.

När nu Pew Research Center gör om mätningen är utvecklingen glädjande. Stödet för terrordåd mot civila har fallit markant. I Libanon anser nu 34 procent att terror är försvarbart. Det är fortfarande skrämmande många, förstås, men gillandet har ändå rasat med 40 procentenheter. I Jordanien har stödet sjunkit med 20 procentenheter till 23 procent, i Pakistan med 24 enheter till 9 procent, och i Indonesien är det idag 10 procent av muslimerna som försvarar våldet, mot 26 procent år 2002.

SvD:s förklaring till denna förändring är intressant:

Vad har då hänt under dessa fem år? Ett tydligt svar: kriget mot terrorismen. Världshistoriens bredaste militära koalitioner har invaderat Afghanistan och Irak, och därmed flyttat slagfältet.

Självmordsbombare, som tidigare på avstånd kunde betraktas som något som drabbade fienden och dennes marionettregimer, är i dag ett hot främst mot de egna landsmännen, de egna bröderna och systrarna.

På fem år har det blivit tydligt hur barbarisk terrorismen är. Priset har varit högt, men något ljus i mörkret kan skönjas.

SvD argumenterar alltså för att när muslimerna får smaka på sin egen medicin, då blir de inte lika benägna att stöda terrorismen mot andra.

SvD noterar för övrigt att Israel som har försökt få fred med palestinierna – den enda gruppen av muslimer där stödet för terrorism fortsätter att vara högt – genom kompromisser och eftergifter, endast har fått mer terrorism, inte mindre terrorism som svar.

Detta är en, åtminstone vid första ögonkastet, ganska plausibel teori. Men det finns komplikationer som gör att man inte ska dra några förhastade slutsatser kring denna undersökning.

Mellanöstern experten Daniel Pipes säger exempelvis att stödet för sådana som Usama bin Laden kan ha minskat eftersom det verkar möjligt för muslimerna att nå totalitära sina mål utan terrorism.

Islamiska partiers framgångar i olika demokratiska val runtomkring i Mellanöstern visar på detta. Om detta är sant och det är sant att detta bidrar till det minska stödet för terrorism bland muslimer, då betyder det inte att muslimerna har blivit våra vänner och allierade helt plötsligt, det betyder bara att de har blivit mer ”praktiska”.

Robert Spencer, från Jihad Watch, säger så här:

We haven’t seen in Lebanon or anywhere else in the Islamic world any large-scale initiative to refute the jihad ideology, or to counter jihadist claims to represent true and pure Islam. Accordingly the sharp reduction in support for suicide bombing and other jihadist tactics recorded in the poll may represent little more than a growing awareness of the need to try to contain the damage that jihad terror attacks cause to the image of Islam.

Och hans kollega, Hugh Fitzgerald vid Jihad Watch säger så här:

[T]he main point is this: is any declared opposition to a particular kind of terrorism — as suicide bombing — based on fear that this weapon could easily be used, as in Iraq and Pakistan, against Muslim regimes, and so be a threat, given the nature of the weapon, to the security of Muslim streets in Muslim cities, combined with a worry over Islam’s ”image”? Or is it a principled opposition to the random killing of non-combatants? And does it extend to Infidels, and if so, to all Infidels, or only those who live in cities where there are also Muslims who might suffer?

Without knowing the answers to these questions, these polls are, and will remain, guides to nothing and nowhere. Polling is an exceedingly clumsy way to find out the truth about what Muslims think. What they think surely must come from what they are taught to think, in environments in which Islam informs every area of life, in a way that no other faith does or ever has, but that can only be compared, in its overwhelmingness, to living in a totalitarian state, with the ruling ideology that is in the very air one breathes. Nevertheless, this poll will be taken seriously, and misused, in order to prolong naivete, unwariness, willful ignorance, and a willful refusal to study and to think about the unprecedented problem of millions of Muslims allowed to live, without anyone having thought much about it, in the countries of Western Europe and North America, and the consequences of that heedlessness, that nearly criminal negligence, that civilizational frivolity.

Fitzgerald kommer med många bra kommentarer. Läs därför hela hans inlägg för att förstår varför han säger det han säger.

”The Religious Vote”

Gallup har gjort en undersökning om religionens inverkan i politiken. Den avslöjar inget nytt. Snarare bekräftar den allt vi har vetat länge. Nämligen att republikanerna är ett parti övertaget av kristna fundemntalister.

Av de som besöker kyrkan varje vecka är 45% republikaner, endast 26% är demokrater. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka och varje månad, är 38% republikaner och 23% demokrater. Av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan är 26% republikaner och 32% demokrater.

Gallups kommentator, dr Frank Newport, konsterar att det således finns ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara republikan.

Det finns i och för sig också ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara en oberoende. Men detta bekräftar ju att i den mån de religiösa kan lockas att rösta på ett av de två etablerade partierna i USA, så är det republikanerna de vänder sig till i första hand.

Gallup undersökte sedan hur sambandet förhöll sig om de tillfrågade fick välja mellan Rudy Giuliani och Hillay Clinton. Av de som besöker kyrkan varje vecka skulle 60% rösta på Giuliani medan endast 34% skulle rösta på Clinton. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka eller varje månad skulle 63% rösta på Giuliani medan bara 29% skulle rösta på Clinton.

Men av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan skulle 49% rösta på Clinton och 46% rösta på Giuliani. Clinton vinner alltså här. Att Giuliani ändå får så många röster bland dessa väljare är inte ett dugg oväntat när man tänker efter. Giuliani är trots allt inte är en kristen fundemntalist själv vilket säkerligen gör att många sekulära eller ateistiska amerikaner inte har några större svårigheter med att rösta på honom.

Återigen ser vi enligt, dr Frank Newport, ett tydligt samband mellan vilket allvar du tar din religion och vilket parti du troligen kommer att stöda.

Det enda anmärkningsvärda är varför religiösa republikaner i så stor utsträckning skulle rösta på Giuliani framför Clinton, detta trots att Giuliani har fått en del kritik från religiösa konservativa i USA för att han är i deras ögon är alldeles för liberal i frågor såsom abortfrågan. Det är ganska klart i vilket parti de känner sig mest hemma och vilket parti de är mest lojala mot.

Republikanerna är de religiösas parti.

En del objektivister i USA har förresten lagt märke till att många demokratiska presidentkandidater har försökte vädja till de religiösa väljarna. En del försöker använda detta som ett argument för att det i detta avseende inte gör någon skillnad vilken presidentkandidat som vinner.

Tydligen låter de sig också hänföras – som om de vore mer lättlurade än små barn – av de demokratiska presidentkandidaternas skådespel inför de religiösa väljarna – där de i uppenbara försök att få deras stöd endast ger dem sina läppars bekännelse.

(I fallet mellan Clinton och Giuliani kan det möjligen stämma att det inte gör någon skillnad, beträffande de religiösas inflytande över Vita huset, men bara på kort sikt. På lång sikt lär Giulianis svek mot de religiösa väljarna endast straffa sig i nästa val. Och vi ska inte glömma bort att en anledning till varför så många religiösa väljare i USA ännu inte har tagit ställning i frågan om vilken republikansk kandidat de vill ha som president, beror på att Fred Thompson, som nyligen har blivit litet av en favorit bland de religiösa i USA, inte har gjort klart för dem om han kommer att ställa upp presidentkandidat.)

Dessa objektivister förväxlar orsak och verkan. Det är inte för att demokraterna helt plötsligt har blivit de religiösas parti som de beter sig på detta vis. De beter sig på detta vis eftersom de vill bli de religiösas parti, eftersom de vet att de religiösa väljarna numera är så många i USA att de ensamma kan avgöra ett helt val.

Verkan utan orsak

Bush och de neokonservativa borde lära sig av Turkiets historia. Om inte de senaste årens utveckling i Mellanöstern i sig själv är bevis nog för att idén att demokratisera Irak var ett ganska dödfött projekt utgör definitivt Turkiets historia det.

Turkiet är ett bra exempel som visar på vilken betydelse kulturen har för att friheten ska ha en chans. David Warren har skrivit en väldigt bra redogörelse av hur Turkiet gick från att vara en islamisk stat till att bli en någorlunda modern och sekulariserad stat under Ataturk, till att nu återigen börja glida tillbaka till medeltiden. Orsaken är islams ökande inflytande. Och då ska vi komma ihåg att landet sekulariserades och förblev ganska sekulariserat under betydligt bättre förhållanden än de i Irak.

Warren:

It is important to grasp why Turkey was the only Muslim nation to develop and maintain something like Western institutions over several generations. The point is that this was not achieved by ”democracy,” but by Ataturk. A limited, guided democracy, grew out of his authoritarian vision. The Turkish military always stood by, prepared to intervene in political life to vindicate a secular constitution, in which it was assigned the responsibility of doing so.

Turkey has been an unconscious model, for Western occupiers trying to guide political developments in Iraq and Afghanistan. She cannot be a conscious model, because the U.S. and allies have never been prepared to do what Ataturk did to create a civil order, nor what the U.S. and allies themselves did when they imposed democracy upon Germany and Japan after the Second World War.

En av Warrens poänger är att i en irrationell kultur måste man styra människor med hårdhandskarna för att komma någonstans. På kort sikt förefaller länder som Turkiet bekräfta detta, men Turkiet visar också att det inte är en långsiktigt hållbar strategi. Varför? Warren själv kan inte låta bli att konstatera att kulturen – ”strongmen” eller inte – är det som bestämmer den slutgiltiga utkomsten:

Without a George Washington, I doubt the United States itself could have become anything like the vast free republic that emerged. On the other hand, without the cultural and social order that the U.S. inherited from colonial times, a Gen. Washington was inconceivable. (Min kursivering.)

Så sant.

Frihet har ingen större chans i länder som Irak på grund av kulturen. Kulturen bestäms ytterst av filosofin. De dominerande filosofiska idéerna i Irak – kollektivism och islam – är fundamentalt oförenliga med frihet. Det är därför Bush har fel när han påstår att alla människor över hela världen söker frihet. Bushs ambitioner i Irak är fel från början till slut. Bush söker en verkan, frihet, utan att bekymra sig dess orsak, en någorlunda rationell kultur. Det är en, vid första anblicken, hopplös uppgift.

Mysteriet kring den försvunna kursen

Jag har länge haft planer på att köpa in ett gäng dyra kurser från AynRandBookstore.com. Problemet är att jag inte har pengar så att det räcker. En av dessa kurser är Leonard Peikoffs Objectivism through Induction. Jag vet inte om denna kurs är bra eller dålig, men utifrån vad jag kan läsa låter det mycket intressant och tilltalande. Men nyligen upptäckte jag att denna kurs inte längre säljs på AynRandBookstore.com. Jag blev förundrad över varför så var fallet.

Så jag mailade folket vid butiken och deras svar löd så här:

Thank you for your interest in Dr. Peikoff’s course ”Objectivism Through Induction.” By agreement with the author, this course has been discontinued, and so we are no longer able to sell it.

Detta gjorde mig, så klart, nyfiken så jag mailade även Peikoff om en förklaring. Men han har inte svarat mig ännu. Jag har även frågat Diana Hsieh om hon hörde något tillkännagivande av Peikoff vid OCON. Det hade hon inte, men hon lovade att återkomma med en kommentar om saken så fort hon vet mer.

Så nu slänger jag ut det här: Är det någon av mina läsare som har en susning om varför OTI har ”försvunnit”?En sak till. Är det någon av mina läsare som har lyssnat på denna kurs och som kan kommentera dess innehåll? Om så, bör jag då vara glad eller ledsen över att jag inte längre kan köpa kursen? Om ni har kursen i CD-format, tror ni att jag någon dag kan få låna den?

”The World Without Us”?

Gary Kamiya recenserar i Salon boken ”The World Without Us” av Alan Weisman. Bokens tema är: ”What would the earth look like if humans suddenly disappeared? An audacious new book imagines a people-free planet, and restores our sense of awe”. Kamiya skriver:

Weisman embarks on an audacious intellectual adventure: He tries to imagine what the world would be like if humans suddenly disappeared. ”How would the rest of nature respond if it were suddenly relieved of the relentless pressures we heap on it and our fellow organisms?”

Bokens författare och dess beundrare är representativ för den människohatande själ som driver environmentalismen. Kamiya som uppenbarligen gillar boken skriver: ”Written as if by a compassionate and curious observer on another planet, his book restores a sense of wonder not just to one little piece of the cosmos, but to the human race whose amazing deeds have transformed it, and whose equally monumental folly now threatens it”. (Min kursivering.) Och: ”‘The World Without Us’ taps into one of our deepest, if only furtively acknowledged, pleasures: imagining destruction. Just as Tom Sawyer sneaked deliciously into his own funeral, we gobble up Weisman’s anecdotes about the decay and dissolution of everything human”.

Tala för dig själv Kamiya.

Att mänskligheten försvinner är enligt Kamiya och Weisman inte något deprimerande. Nej, det är ett ”happy ending” som är ”oddly inspiring”. Och tillägger Kamiya: ”Weisman concludes that many of those happy endings are possible even if humanity doesn’t disappear — as long we curb our appetites and our population”. (Min kursivering.)

De som säger att environmentalismen såsom ideologisk rörelse drivs av en vilja att förbättra människans miljö bör lägga märke till denna kommentar: ”And even if we end up causing our own extinction, it is profoundly reassuring to think that the Earth will not only survive, but flourish”.

I boken beskriver Weisman med stor pervers förtjusning hur människans tillvaro skulle långsamt ruttna bort om bara människan kunde försvinna från jordens yta:

What would happen to our homes? Weisman walks us meticulously through the steps that lead inevitably to the complete destruction of almost every single part of our houses. The first and last enemy is water. Water sneaks in at the weak points of roofs, near the chimney, for example. It enters around the edges of nails. Mold begins to grow on wet wood; under the mold, ”threadlike filaments called hyphae are secreting enzymes that break cellulose and lignin down into fungi food.” The roof falls in. More water enters through the windows, some shattered when birds flew into them. The floor corrodes. Squirrels and lizards eat the drywall. Vinyl siding begins to crack as its plasticizers weaken. Even aluminum begins to break down, as salt eats it away. Steel gas pipes begin to rust away. PVC pipe yellows and thins. In 500 years, just about everything is gone, eaten away by the elements, the remaining scraps covered up by vegetation.

Efter en nästan lika detaljerad redogörelse av hur New York skulle ruttna bort inleder Kamiya med denna avslöjande mening: ”Having whetted our appetite with this vision of a dissolved New York…”

Vidare:

The last glacier left New York only 11,000 years ago — which would make us due for another Ice Age now, were it not for the fact that we’ve stuffed ‘our atmospheric quilt with extra insulation’: CO2. As a result of human activity, ‘there’s more CO2 floating around today than at any time in the past 650,000 years.’ This means that glaciers won’t encroach for at least another 15,000 years. (Min kursivering.)

Varför får jag känslan av att Weisman är irriterad över att vi slipper istiden?

Weisman säger att om bara människan försvann från Afrika skulle djurlivet frodas som aldrig förr. Med falsk indignation noterar Weisman ”that ‘Only one thing, too terrible to contemplate, might slow all this proliferating before all the animals go extinct’: AIDS. Noting that the HIV virus probably spread to humans through bush meat, he asks rhetorically, ‘Could AIDS be the animals’ final revenge?’” Notera att det inte slog Weisman att om det nu är så oerhört viktigt att bevara djurlivet i Afrika, kan vi väl bara föda upp fler djur – istället för att hoppas på AIDS som den enda lösningen?

Som alltid när den nihilistiska environmentalismen talar om ”lösningar” handlar det om falska alternativ:

In his conclusion, Weisman changes his tone — and reveals just how seriously he takes the problems he has been exploring. He calls for mankind to cut its birthrate dramatically by limiting every female to one child. By 2100, we would have reduced the human population to 1.6 billion, back where it was in the 19th century. The only alternative, he strongly implies, may be figuring out how to travel to other planets, either physically or by replicating ourselves remotely, cloning our bodies holographically and e-mailing our minds across the cosmos.

Valet står alltså mellan att vi kraftigt minskar antalet människor eller också löjlig science fiction fantasier. Science fiction som ändå inte har en tillstymmelse till chans att bli verklighet, om världens Weismans får en chans att påverka framtiden.

I den mån folk inte lyckas genomskåda motiven som gömmer sig bakom världens Weismans, kommer de alltid att välja det mest ”realistiska” alternativet som ”lösning”. Och därmed går de rakt in i environmentalisternas fälla.

Accepterar du argumentet att jorden skulle ”må bättre” av att det fanns några människor, att en jord utan människor därför vore ”bättre”, och att som en ”lösning” på våra ”miljöproblem” accepterar du förslaget att minska antalet människor, då hamnar du i en situation som implicit gör till dig förespråkare av en utrotning av mänskligheten.

För går man med på allt detta då är det inte längre en principfråga som diskuteras när någon föreslår den fullständiga utrotningen av mänskligheten. Nej, det är då endast en diskussion om detaljer som berör exakt hur många människor som ska få leva – om några ska få leva överhuvudtaget – och exakt hur man ska göra sig av med de ”överflödiga”. Så om och när en framtida Weisman säger att 1,6 miljarder är för många och att vi måste gå ned till 500 miljoner, och sedan efter det ned till 100 miljoner, och sedan efter det ned till 10 miljoner, varför då inte bara löpa hela linan ut? Vad kan du rimligen säga i protest – om du har accepterat environmentalismens premisser?

Nej, om du verkligen värdesätter livet, människan och vår tillvaro på jorden, då måste du ta ett principiellt ställningstagande mot environmentalismen. Men för att ta ett sådant ställningstagande måste man inse att man är värdig att leva – och att man är värdig att njuta av livet på jorden – att man är värdig att åtnjuta en hög levnadsstandard. I vår kultur är det inte uppenbart varför det skulle vara moraliskt sett helt riktigt att se sitt eget livs värdighet.

Environmentalismen är inte en produkt av ”fakta” från någon UR-dokumentär eller ”vetenskap” från FN. Nej, det som gör så många så villiga att utan problem överväga ett självmord för ”naturens skull” – och att hänsynslösts dra med resten av mänskligheten i ett sådant självmord – är just den nedvärdering av av människans liv som modern filosofi har förorsakat genom århundrandena.

Upplysningsarbete som syftar till att informera allmänheten om att världen inte håller på att gå under på grund av människans aktiviteter – och att människans faktiska miljö i själva verket aldrig har varit bättre än vad den är idag – är bra. Det underminerar nämligen endast trovärdigheten hos environmentalisterna.

Fakta och vetenskap avslöjar att denna fråga inte handlar om fakta eller vetenskap eller jordens framtid eller vår miljö. Fakta och vetenskap avslöjar att denna fråga är i grunden filosofisk och att den enda långsiktiga lösningen därför är att sprida en mer rationell filosofi i vår kultur. Tips på vad du kan göra? Läs essän ”What Can One Do?” av Ayn Rand. Den finns återpublicerad i Philosophy: Who Needs It.

Dåliga nyheter

Financial Times berättar om resultaten från en ny oroväckande opinionsundersökning:

A popular backlash against globalisation and the leaders of the world’s largest companies is sweeping all rich countries, an FT/Harris poll shows.

Large majorities of people in the US and in Europe want higher taxation for the rich and even pay caps for corporate executives to counter what they believe are unjustified rewards and the negative effects of globalisation.

Viewing globalisation as an overwhelmingly negative force, citizens of rich countries are looking to governments to cushion the blows they perceive have come from the liberalisation of their economies to trade with emerging countries.

Detta är dåliga nyheter. Jag borde kanske inte vara så förvånad, men ändå är jag det. Amerikaner och européer är alltså fientliga till globaliseringen, dvs global kapitalism, dvs frihandel. Varför? Deras attityder säger en hel del om deras värderingar:

Corporate leaders fared little better, with 5 per cent or fewer of those polled in the US and all large European economies (except Italy) saying they had a great deal of admiration for those who run large companies. In these countries, between a third and a half said they had no admiration at all for corporate bosses.

In response to fears of globalisation and rising inequality, the public in all the rich countries surveyed – the US, Germany, UK, France, Italy and Spain – want their governments to increase taxation on those with the highest incomes. In European countries, a large majority want governments to go further and to impose pay caps on the heads of companies.

Är detta bara uttryck för mycket dåliga nationalekonomikunskaper eller är det uttryck för mycket dåliga värderingar? Jag säger att detta framför allt är ett uttryck för att jantelagen har blivit alltmer globaliserad.

I den mån det är fråga om dåliga kunskaper i ämnet nationalekonomi, då beror det av allt att döma i lika stor utsträckning på bristande utbildning såväl som brister beträffande utbildningens innehåll. Samtidigt:

Europeans still overwhelmingly support the principle of free competition within the European Union, contrary to Nicolas Sarkozy’s wishes at the recent European summit…

Vid en första anblick verkar detta som en positiv nyhet. Men givet vår kultur tar jag inte detta som ett bevis för att européerna har en genuin förståelse för eller uppskattning av den fria konkurrensen. De flesta är nämligen anhängare av teorin om perfekt konkurrens och de håller denna platonska föreställning om konkurrensens natur som ett ideal för hur den också bör fungera – med allt vad det innebär. Men denna teori är, som ekonomen George Reisman har påpekat, faktiskt värre än marxismen. Så i den mån folk är bekanta med denna teori, implicit eller explicit, kan de omöjligen visa en genuin uppskattning för värdet av fri konkurrens.

Stycket fortsätter så här: ”but in France, Germany and Spain, the populations want their political leaders to play a larger role in managing their economies”. (Min kursivering.) Notera förresten att samtidigt som folket säger sig stöda principen om fri konkurrens, tycks folket inte ha en susning om vad en fri ekonomi är, eller vad det har att göra med en fri konkurrens.

Om detta är ett uttryck för dåliga kunskaper, då är det ett betydligt värre problem än bara bristande nationalekonomikunskaper. Dessa människorna vet uppenbarligen inte vad kapitalism är för något.

Det finns ändå ett par saker som kan kanske inge en liten gnutta hopp.

Betydligt fler britter och amerikaner anser att den sociala rörligheten är stor jämfört med fransmän, italienare, spanjorer och tyskar. Välfärdsstaten och omfördelningspolitiken är mindre omfattande i Storbritannien och USA.

Märkligt nog tycks européerna inte se något samband mellan deras små förhoppningar om att kunna göra klassresor och att de samtidigt stöder en välfärdspolitik som går ut på att göra det mer eller mindre omöjligt för människor att göra klassresor.

Tvärtemot vad många européer tror har de skapat ett klassamhälle i ordets verkliga bemärkelse: ett samhälle där staten medelst skatter, subventioner och privilegier gör att somliga förblir fattiga och andra förblir rika. De stoppar uppkomsten av nya stora företagare. Se Sverige som ett exempel. Sverige lever i stor utsträckning ännu på storföretag som startades för 100 år sedan.

Förmodligen är det inte så att européerna är ofattbart korkade. Förmodligen är det snarare så att de är ofattbart illvilliga. Deras avundsjuka tycks sitta djupare i den européeiska folksjälen än i exempelvis den amerikanska.

I Europa verkar man inte bry sig nämnvärt om man själv förblir fattig och hopplös. Det viktigaste tycks vara att man klämmer åt de framgångsrika och förmögna. Att denna perversa attityd inte finns i USA eller Storbritannien i samma omfattning är bra eftersom detta är ett moraliskt sundhetstecken.

Frågan är hur länge detta kommer att hålla i sig. Financial Times avslutar sin redogörelse med detta omen: ”The issue of rising inequality is now high on the political agenda of every country and will feature prominently in the 2008 US presidential election”.

En verifierad hypotes?

I igår kunde jag läsa om en man som hade en extremt liten hjärna. Man var nästan tvungen att använda sig av ett förstoringsglas för att se hjärnan på röntgenbilderna.

”Bilderna var högst uppseendeväckande… Hjärnan var nästan borta, säger Lionel Feuillet, som ledde läkarlaget på sjukhuset i Marseille”. Lite fler detaljer: ”Läkarna mätte mannens IQ till 75, mot normalvärdet som ligger runt 100″. Och: ”Den 44-åriga mannen är statsanställd i Frankrike och far till två barn, och lever ett helt normalt liv, skriver AFP”.

Lägg märke till detaljerna och deras implikationer!

Man behöver tydligen ingen stor hjärna för att vara anställd av den franska staten. Och man behöver tydligen ingen hög IQ för att kunna leva ”ett helt normalt liv” i Frankrike.

Aha! Det var det jag misstänkte!