Eller?

Skulle vilja förtydliga begreppet i sammanhanget. Altruismen, med betydelsen att offra sig för någon annan utan någon egenvinning utmynnar inte i en egenprocess av egoismens kärna eller relevans. om vi bortser från ordet är ”offrandet” själsligt och i viss mening gudomaktigt och djupt rotat i den mänskliga koloniseringen av människans livsspektra; den allmängiltiga Gudstron”. Jag ställer mig frågan varför, utifrån objektivitetens alla synvinklar och objektivitetens alla infallsvinkar, kan man sig bemästra andra människors livsspektra genom att avfärda ”offrandet” som den yttersta meningen av välvilja och för den delen att vara människa?

Man kan inte objektivt avfärda människan som människa om man inte vet varför man gör det. Och eftersom objetiviteten inte sträcker sig längre än mänsklig objektivitet existerar den heller inte och går inte djupare. Alltså är förklaringen till altruismens ”offrande välvilja” av obetydelse då objektiviteten inte kan sträcka sig till att förklara den.

Vad bör fångarna i fångarnas dilemma göra? (Detsamma som du skulle göra?)

Vad jag svarade på detta kan alla se ovan, men jag kom på att jag nog måste tillägga en sak för att göra det jag sade snäppet tydligare. Huruvida det finns en evolutionär bakgrund här eller ej, ser jag inga skäl att ifrågasätta. Om evolutionen är sann och människan är en produkt av den – en teori jag inte har något att ifrågasätta – då följer det att alla hennes förmågor i någon mening är en produkt av evolutionen, inklusive förmågan att, under de rätta omständigheterna, uppleva tillfällig smärta som värt besväret om hon är övertygad om att det i framtiden bringar henne mer lycka eller njutning (eller t o m en känsla av meningsfullhet).

Men vad evolutionen uppenbarligen inte har försett oss med är den begreppsliga kunskapen om vad som faktiskt främjar vår lycka eller välfärd på längre sikt. Det vet vi eftersom många människor pga evasioner (som är ett uttryck för vår fria vilja) eller okunskap agerar kortsiktigt. Förnimmelser och varseblivningar kan, taget för sig själva, inte alstra en sådan kunskap. Mitt favoritexempel är Coca cola. Om vi dricker coca cola då kommer man, om man fungerar som jag, uppleva ren njutning. Men dricker man för mycket kan man få diabetes eller hål i tänderna eller bli överviktig. Men du kan inte utläsa dessa långsiktiga konsekvenser av njutningen som coca cola-konsumtionen åstadkommer. Du kan därför inte heller avgöra om det är värt att trappa ned på din coca cola-konsumtion (eller vad det nu är du kanske överkonsumerar), utan denna begreppsliga kunskap. Och det är denna kunskap som vi måste kämpa oss till just precis för att vi inte föds med den.

När Locke skrev ”det finns ingenting i intellektet som inte förut funnits i sinnena”, replikerade Leibniz ”utom intellektet självt”. Jag anser att det är det bästa Leibniz någonsin sagt. Tyvärr gick han vidare och menade att intellektet innehåller medfödda *idéer*. Det gör det inte. Allt som finns är en *potential* att bilda idéer.

”OM det i framtiden framläggs tunga vetenskapliga bevis (tunga = måste accepteras även av herrarna Svenberg och POS) för att evolutionen utrustat människor med en preferens för beteendemönster som inte harmonierar med vad den rationella egoismen föreskriver, vad får detta för konsekvenser för Objektivismen?”

Den dag det framläggs ”tunga vetenskapliga bevis” för att allt jag tänkt i själva verket inte tänkts av mig utan av evolutionen, kommer jag självfallet att ta livet av mig.

Skämt åsido, så är det här ett argument som innebär att man ska överge allt man faktiskt *vet*, bara för att någon *påstår* att det *eventuellt* skulle kunna komma fram något i framtiden som kullkastar all ens kunskap. Jag har förresten sett det här förr, i alla möjliga versioner.

”…skriver Uppsalaprofessorn i ekologisk zoologi Staffan Ulfstrand i detta ämne.”

Carl får tala för sig själv, men jag har en bestämd känsla (om betingad av evolutionen eller ej kan jag väl låta vara osagt) av att inga auktoriteter accepteras på denna blogg, inte ens Ayn Rands auktoritet. Vi har det från de bästa auktoriteter att det är ett felslut att förlita sig på auktoriteter.

Jag har inte läst boken, men återigen. Studera verkligheten själv. Studera andra människor. Ägna dig åt lite introspektion. Kan du då finna någon medfödd kunskap? Jag kan inte. Och ingen annan har, såvitt jag vet, kunnat identifiera någon sådan medfödd kunskap.

Låt mig nu också betona att jag talar om begreppslig kunskap. Reflexer räknas alltså inte. Tvärtom vet vi alla att vi måste lära sig allt ifrån fokusera sina ögon, till att gå, till att läsa, till att tala, till att räkna, osv. Vi föds inte med matematiska kunskaper, eller geometriska kunskaper, eller nationalekonomiska kunskaper, eller historiska kunskaper, eller moraliska kunskaper, osv. Allt detta och mycket mer därtill måste vi lära oss.

Vad gäller Pinkers verkar han dock inte använda begreppet ”tabula rasa” i samma mening som jag och andra filosofer (Aristoteles, Thomas Aquinas, John Locke, Ayn Rand, m fl) använder det. (Jag baserar detta på vad jag kunde läsa om Steven Pinkers bok här.) När vi använder det då talar vi om huruvida vi föds med någon (begreppslig) kunskap eller ej. När Pinker tycks tala om det då tycks han tala om huruvida medvetandet har några medfödda karaktärsegenskaper alls. Detta är inget som jag eller några andra rationella filosofer förnekar. Självfallet har vårt medvetande, så att säga, nedärvda karaktärsegenskaper. T ex att vi har, i någon utsträckning, del skillnader mellan könen eller att intelligens, i någon utsträckning, är medfödd. Att förneka att medvetandet har karaktärsegenskaper vore en motsägelse; A är A och medvetandet är vad det är.

”Jag är själv ingen expert på evolutionsbiologi som korrekt kan utvärdera alla nya rön inom fältet, men icke desto mindre är den fråga som synes mig fundamental i detta sammanhang fortfarande vara: OM det i framtiden framläggs tunga vetenskapliga bevis (tunga = måste accepteras även av herrarna Svenberg och POS) för att evolutionen utrustat människor med en preferens för beteendemönster som inte harmonierar med vad den rationella egoismen föreskriver, vad får detta för konsekvenser för Objektivismen?”

Inga alls. Skulle någon bevisa att människor föds med en gen som gör att hon har, säg, altruistiska tendenser eller preferenser, då skulle objektivismen istället säga att hon bör – för sitt eget liv och lyckas skull – systematiskt motarbeta dessa tendenser eller preferenser. Det är samma princip som med folk som föds med, säg, en större risk för vissa sjukdomar bör ta hänsyn till detta och, efter bästa mån, anpassa sitt beteende efter detta.

”Svanbergs mothugg att människor inte beter sig som om medfödda moraliska anlag existerade kan vara relevant, men hur ska man t.ex. se på familjebandens styrka? De flesta skulle nog anse det vara moraliskt acceptabelt för en mor att vid en brand rädda sitt eget barn före grannens. Och i detta beslut är nog den genetiska bestämningen mer avgörande än slutsatser baserade på logiska härledningar om det egna livet som det högsta goda. Denna handling uttrycker väl ett innehåll, POS? Saken är att innehållet inte är resultatet av ett förnuftsmässigt övervägande och därför inte kan inordnas i någon av kategorierna ont eller gott, bra eller dåligt.”

Det där stämmer inte, dvs ditt exempel illustrerar inte vad det är avsett för att illustrera.

För det första så är det så att de allra flesta oundvikligen gör värdeomdömen, om än implicita. Vi gör dessa genom alla val vi gör och genom de situationer vi ställs inför. Varje gång vi t ex väljer att handla på ett livsbefrämjande sätt då väljer vi implicit att hålla livet som det yttersta värdet. De flesta är implicit medvetna om att det är deras liv som ytterst står på spel. Det är därför de handlar som de gör; tar på sig bilbältet, tar på sig varma kläder när det är kallt ute, söker upp en läkare när de har bröstsmärtor, etc.

(Att alla inte alltid eller konsekvent handlar på ett livsbefrämjande sätt, dvs på ett moraliskt sätt, verifierar bara att vi inte föds med någon medfödd moralisk kunskap. Att vi måste anstränga oss för att uppnå moralisk kunskap precis som vi måste kämpa oss till all annan kunskap.)

Dessa (implicta) värdeomdömen lägger sedan till grund för hur vi känslomässigt förhåller oss till saker och ting. Känslorna kan ses som ”automatiserade” (moraliska) utvärderingar. Känslorna gör, så att säga, våra värderingar verkliga för oss. Och evolutionärt är detta säkert inte en slump. Vi har inte alltid tid att stup i kvarten gå igenom alla val vi har gjort för att avgöra vad som är rätt eller fel.

Poängen är att bara för att vi ofta gör blixtsnabba utvärderingar som motiverar oss till handling, betyder det inte att det är uttryck för någon medfödd moralisk kunskap eller någon medfödd preferens. Alltså, förmågan att uppleva känslor är medfödd. Den är säkerligen en produkt av evolutionen. Men vad det är som får oss att t ex bli lyckliga eller olyckliga, det är inte medfött på samma sätt. Det beror på vår kunskap och våra värderingar.

”Moral förutsätter ju, och nu nickar du säkert instämmande, en fri vilja. Slutsats: Människan har en natur. Den är varken ond eller god per se, men den finns och därför finns det anledning att ta hänsyn till den om målet är att skapa ett bra samhälle.”

Ja, människan har en natur och det ligger i hennes natur att hon har en fri vilja. Det ligger också i hennes natur att hon inte har någon medfödd begreppslig kunskap. Men om du själv medger och inser att moral förutsätter fri vilja, då borde du ju inse hur olämpligt det är att tala om en ”medfödd” moral i form av ett medfött ”moraliskt” beteende (ungefär som reflexer).

Martin citerade mig: “Ibland måste vi göra saker som gör ont, som i värsta fall medför en direkt fara för vår överlevnad, för att vi ska slippa att ha ont i framtiden och/eller slippa att dö i framtiden. T ex genomföra en stor operation av något slag. Om vi endast gick efter vår njutning/smärta-mekanism, då skulle vi inte komma särskilt långt.”

Och kommenterar: ”Att avstå från något skönt för att göra något jobbigt men som i ger avkastning i form av ökad tillfredställelse i framtiden kan också sägas ha evolutionär bakgrund. Belöningen är en känsla av meningsfullhet.”

Så är det säkert. Det där ser jag ingen anledning att förneka för ett ögonblick. Men vad jag försökte visa med detta var ju att även om vi, tack vare evolutionen, har fått en förmåga att uppleva njutning och smärta, såväl som en förmåga att uppleva lycka och olycka, så betyder det fortfarande inte att vi har någon medfödd moral. Det betyder bara att vi föds med kapaciteten att upptäcka vad som är bra och dåligt för oss. Vår kunskap om vad som är bra eller dåligt för oss börjar, historiskt, med upplevelsen av njutning och smärta. Men för människan som inte kan förlita sig på sina förnimmelser eller varseblivningar, för att överleva på lång sikt, är det där bara början. Hon måste sedan skaffa sig begreppslig kunskap som ger henne vägledning på lång sikt. Och den kunskapen är _inte_ medfödd.

Svanbergs mothugg att människor inte beter sig som om medfödda moraliska anlag existerade kan vara relevant, men hur ska man t.ex. se på familjebandens styrka? De flesta skulle nog anse det vara moraliskt acceptabelt för en mor att vid en brand rädda sitt eget barn före grannens. Och i detta beslut är nog den genetiska bestämningen mer avgörande än slutsatser baserade på logiska härledningar om det egna livet som det högsta goda. Denna handling uttrycker väl ett innehåll, POS? Saken är att innehållet inte är resultatet av ett förnuftsmässigt övervägande och därför inte kan inordnas i någon av kategorierna ont eller gott, bra eller dåligt. Moral förutsätter ju, och nu nickar du säkert instämmande, en fri vilja. Slutsats: Människan har en natur. Den är varken ond eller god per se, men den finns och därför finns det anledning att ta hänsyn till den om målet är att skapa ett bra samhälle.

Svanberg: ”Ibland måste vi göra saker som gör ont, som i värsta fall medför en direkt fara för vår överlevnad, för att vi ska slippa att ha ont i framtiden och/eller slippa att dö i framtiden. T ex genomföra en stor operation av något slag. Om vi endast gick efter vår njutning/smärta-mekanism, då skulle vi inte komma särskilt långt.”

Att avstå från något skönt för att göra något jobbigt men som i ger avkastning i form av ökad tillfredställelse i framtiden kan också sägas ha evolutionär bakgrund. Belöningen är en känsla av meningsfullhet. ”Sköna känslor är det naturliga urvalets hävdvunna trick att få oss att uppträda på sätt som gynnar vår evolutionära framgång, i detta fall genom att få oss att antecipera i stället för att konsumera”, skriver Uppsalaprofessorn i ekologisk zoologi Staffan Ulfstrand i detta ämne.

Men faktum är ju att de grammatiska strukturerna skiljer sig avsevärt från språk till språk. Man märker det t.o.m. om man jämför svenska med engelska; och de blir ju ännu större om man i stället går till finsk-ugriska språk eller bantuspråk eller kinesiska. Men finska barn har lika lätt att lära sig finska som svenska barn att lära sig svenska. Så vad är det för strukturer som skulle vara medfödda eller ”inbäddade”? Prepositionsuttryck som i svenska och engelska eller en massa olika kasus som i finskan och ungerskan?

Sanningen är väl den att en människa är född med en enorm *potential* eller *förmåga* att lära sig en väldig massa saker – inte bara språk utan sådant som att spela piano, klättra i berg, spela snooker, m.m., m.m. *Förmågan* att abstrahera, bilda begrepp, formulera teorier, etc. är förvisso medfödd. (Och då också förstås förmågan att formulera moralprinciper.) Men det betyder inte att *innehållet* i ens medvetande också skulle vara medfött. Det är det inte. Det får man allt förvärva själv.