Det är altruismen som spökar

I Sudan pågår det ett folkmord. Militanta araber, Janjaweed, ägnar med hjälp av den sudanska regeringen sig åt ett folkmord. Uppskattningsvis har 2 miljoner flytt. 180 000 har dödats.

Det som händer är onekligen hemskt. Det är därför inte undra på att många reagerar som de gör. De blir förbannade över att ingenting händer. Att FN, USA, EU, Sverige – västvärlden – inte griper in och sätter stopp för det hela. De kräver att någonting görs. Att någon gör något. Premissen är att vi har en moralisk skyldighet att rädda människorna i Darfur. Men har vi det? Nej. Inte om varje människa har rätt att leva för sin egen skull.

Vi får inte heller glömma bort att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Det är inte statens uppgift att skicka iväg våra pengar eller våra soldater, på ”humanitära” räddningsaktioner. Tvärtom är det, om våra intressen inte står på spel, statens moraliska skyldighet att inte skicka iväg våra pengar och soldater till den ena oroshärden efter den andra.

Det är därför alltid med en viss förundran jag kan se så kallade liberaler, kräva att vi ska börja behandla människor som medel för andras ändamål, som om de vore offerdjur utan några rättigheter. För det är precis vad de säger, implicit, när de indignerat kräver att västvärlden ska ”göra något”. Tydligen slutar västerlänningar att ha rättigheter, så fort en oroshärd uppstår någonstans i världen.

Vad är det som händer? Det är altruismen som spökar. Ayn Rand skrev:

En gång när en student frågade Barbara Branden: ”Vad kommer att hända med de fattiga i ett objektivistiskt samhälle?” – svarade hon – ”Om du vill hjälpa dem, kommer ingen att hindra dig.”

Detta är hela frågeställningens kärna och ett perfekt exempel på hur man vägrar att acceptera motståndarens premisser som grund för diskussionen.

Bara enskilda människor har rätt att avgöra när och om de önskar hjälpa andra; samhället – som organiserat politiskt system – har ingen rätt alls härvidlag.

…

Om en människa spekulerar om vad ”samhället” borde göra för de fattiga, accepterar hon därmed den kollektivistiska premissen att människans liv tillhör samhället, och att hon, i egenskap av samhällsmedlem, har rätt att förfoga över deras liv, bestämma deras mål eller planera ”fördelningen” av deras ansträngningar.

Detta är den psykologiska bekännelse som är underförstått i sådana frågor och i många frågeställningar av samma slag.

I bästa fall avslöjar den en människas psyko-epistemologiska kaos; den avslöjar ett felslut som man kan kalla ”den frusna abstraktionens felslut” och som består i att ersätta en vidare abstrakt klass med en särskild konkret som tillhör denna – att i detta fall ersätta den vidare abstraktionens ”etik” med en specifik etik (altruismen). En sådan människa kan således förkasta den altruistiska teorin och hävda att hon accepterat en rationell kodex – men genom att inte integrera sina idéer fortsätter hon tanklöst att närma sig etiska frågor i av altruismen fastställda ordalag.

Oftare avslöjar emellertid denna psykologiska bekännelse en djupare ondska: den avslöjar i vilken enorm utsträckning altruismen undergräver människors förmåga att fatta begreppet rättigheter eller värdet av ett enskilt liv; den avslöjar ett medvetande ur vilket en mänsklig varelses verklighet har utplånats. (”Kollektiviserad etik”, Själviskhetens dygd, översättning av Per-Olof Samuelsson.)

Det är därför sådana ”liberaler” som Henrik Alexandersson och Mathias Sundin, utan moraliska betänkligheter kan gå ut och kräva uppoffringar till höger och vänster. För dem verkar det som om de enskilda människor som kommer att offras för att rädda folket i Sudan, inte riktigt finns.

Licensmonopol är inte liberalt

I en debattartikel i Dagens Nyheter sade Jan Björklund, från folkpartiet, att man borde förbjuda ”obehöriga” lärare från att undervisa i skolorna. Men som Mattias Svensson påpekade, är detta inget annat än ett försök att införa ett licensmonopol inom lärarkåren dvs ett statligt tvångsmonopol. Det som gör detta förslag ännu lustigare är att folkpartiet gärna utger sig för att vara ”liberaler”. ”Liberaler” my ass!

Det finns i stort sett två argument för att införa ett licensmonopol inte bara inom lärarkåren utan inom alla tänkbara områden.

Det första är staten har en skyldighet att upprätta en viss standard inom vissa områden, där det är ”viktigt”. Vi kan t ex inte låta vem som helst ”leka” läkare och börja operera på människor, eller låta ”vem som helst” få undervisa i skolorna, eller låta ”vem som helst” få bygga ett hus, eller låta ”vem som helst” få köra taxi, osv. Det är nämligen farligt. Tänk om lärarna är dåliga? Tänk om läkarna inte är läkare överhuvudtaget? Tänk om taxiförarna bara har vanligt körkort?

Det andra är att folk helt enkelt är alldeles för dumma för att ”liberala” politiker ska våga ge dem friheten att ta eget ansvar för sina liv och sina val. Tänk om en del är så dumma att de söker sig till kvacksalvare för vård eller till människor utan några som helst bevisbara meriter för att undervisa sina barn?

Låt mig börja med att begrunda det första argumentet. Det enda som händer om man inför ett licensmonopol är att staten sätter upp en godtycklig minimunstandard för vilka som ska få jobba inom ett område. Detta i sin tur resulterar endast i att utbudet av lärare, läkare, taxiförare, osv blir mindre än vad det annars hade varit. Det i sin tur gör deras tjänster dyrare än vad de annars hade varit, helt i enlighet med lagen om utbud och efterfråga. Vad händer? Jo, för många låg- och medelinkomsttagare kommer en del eller i värsta fall alla dessa tjänster vara utom räckhåll. (Det här samma ”liberaler” brukar hävda att marknaden har misslyckats, varför vi behöver statlig finansiering, subventioner, skatter, osv.) Det som händer är alltså detsamma som skulle hända om staten bestämde vad som utgjorde en minimunstandard för hur en bil ska se ut eller en bostad, eller för den delen en dator. Det enda detta resulterar i är att göra dessa varor så dyra att de blir utom räckhåll för många människor. Det är därför helt uppenbart att det inte tjänar några av dessa människor att man gör så här, även om genomsnittsläraren eller genomsnittsläkaren eller genomsnittsdatorn numera har en högre kvalité. Så för konsumenterna av dessa varor och tjänster finns det kort sagt inga fördelar. (De som hade tillräckligt höga inkomster för att kunna köpa den bästa vården, eller bästa undervisning, eller de bästa datorerna, som pengar kan köpa, är uppenbarligen inte i något behov av minimunstandarder av detta slag.) Så det enda som händer är att låg- och medelinkomsttagare förbjuds från att skaffa sig de bästa varor och tjänsterna de kan givet deras inkomster. Det finns med andra ord inga fördelar med ett licensmonopol.

Hur kan ”liberaler” försvara ett licensmonopol? Det är för mig uppenbart att detta i bästa fall måste röra sig om en stor okunskap om grundläggande nationalekonomi. I värsta fall handlar det om att dessa ”liberaler” inte är liberaler överhuvudtaget. De tror nämligen att vanliga människor helt enkelt är för dumma för att de ska våga dem få bestämma själva. Men om folk verkligen är så här korkade, varför skulle de då lämpa sig för att rösta på Folkpartiet? Att somliga människor kan göra dåliga val, och därför söker sig till kvacksalvare när de blir sjuka, är inget som helst argument för att begränsa alla andras frihet att söka sig till riktiga läkare.

På en fri marknad, utan licensmonopol, så skulle folk vara tvungna att ta personligt ansvar. De skulle vara tvungna att själva granska vilka de gör affärer med. Eftersom de flesta inte är dumma i huvudet, skulle de flesta försökt ta reda på vem de har att göra med. De skulle i regel lita på människor eller företag som har lyckats etablera sig och skaffa sig ett bra rykte. Människor som har blivit utbildade på erkända skolor skulle givetvis få en högre status och ha ett bättre rykte, än andra aktörer inom samma bransch. Det skulle på en fri marknad finnas ett enormt behov av marknadens alla aktörer att bygga upp och upprätta ett gott rykte. Eftersom ”vem som helst” kan försöka etablera sig, kommer konkurrensen att vara så mycket större än vad den är idag, och därmed också behovet av att skaffa sig ett gott rykte. Det skulle även i fortsättningen finnas organisationer, föreningar, tidningar, m fl som i kundernas tjänst systematiskt granskade och utvärderade olika företag, varor och tjänster. Det skulle även finnas privata certifieringar av olika slag. Självfallet skulle det fortfarande vara bedrägeri att utge sig för att ha fått sin läkarexamen från en viss skola, när man i själva verket inte alls har gjort det. Det skulle fortfarande vara förbjudet att sälja varor och tjänster under falska förespeglingar. Utöver allt det här så skulle ju också långivare, banker, försäkringsbolag se till att fungera som granskare. Försäkringsbolag lär ju t ex sätta upp sina standarder för hur de vill att bostäder ska se ut för att de ska vilja försäkra dem. Vidare är det ju så att precis som jag som inte kan någonting om att producera datorer, eller vårda människor, eller installera kök hos människor, inte skulle få för mig att försöka konkurrera inom dessa områden, så skulle ju inte heller slaktare börja jobba som läkare. När konkurrensen är fri kommer det som alltid att resultera i ett större utbud, lägre pris och generellt sett högre kvalité.

Så för att summera, kan vi konstatera att det inte finns några legitima skäl för staten att införa ett licensmonopol. Det ser endast till att göra tjänster och varor otillgängliga. Hela idén bygger på den falska premissen att marknaden inte fungerar eller att människor är för dumma för att ta ansvar för sig själva. Människors rationella egenintresse kommer på en fri marknad, i kombination med sådana lagar som förbjuder bedrägeri, att sätta stopp för de värsta farhågorna som dessa ”liberaler” bär på. En marknad fri är det moraliska eftersom det gör det möjligt för så många som möjligt att få konkurrera på en marknad, och för så många som möjligt att komma över de tjänster de vill ha, givet deras plånbok. Det gör det med andra ord möjligt för alla att obehindrat tjäna sitt rationella egenintresse. Det är därför också det praktiska eftersom det resulterar i ett större utbud, lägre pris och en generellt sett högre kvalité.

Stress

På grund av _stress_ som är skadlig för min hälsa, tänker jag inte att prioritera min blogg så mycket den närmsta tiden. Jag kommer inte att överge den, men den kommer ligga på is. Jag kommer i framtiden _endast_ att publicera någonting när jag verkligen anser att jag har något _speciellt_ att säga. Många inlägg har, ska det medges, bara varit ”utfyllnadsinlägg” för att få folk att fortsätta besöka min blogg. Men det är slut med det. Det kommer pga av min livssituation att bli mindre kvanitet, och förhoppningsvis, mer kvalité.

Mats Hallgren baktalar egoismen

I en kommentar ägnar sig SvD-reportern åt att baktala egoismen, eller som han kallar det för ”ekonomisk patriotism”:

Det går en våg av ny ekonomisk patriotism över Europa i dessa dagar. Snart sagt varje dag möts vi av rubriker om hur olika ekonomiska och politiska aktörer i EU-länderna försöker skydda sina nationsgränser från intrång.

Gränsöverskridande företagsköp, som tidigare ofta bejakades som ett tecken på en hälsosam strukturomvandling verkar numera uppfattas som något hotande och obehagligt. Samgående mellan företag från olika länder, avsedda att stärka företagens (och därmed Europas) globala konkurrenskraft, ses som något negativt som bör stoppas.

Jag undrar hur förvrängd föreställning man måste ha om egoismen, för att komma fram till en sådan bisarr slutsats som att ”den nationella egoismen överskuggar meningen med europeisk union”. För det finns absolut inget egoistiskt motiv bakom politikernas protester. Det är möjligen så att dessa politiker själva tror att de värnar om sina länders intressen, men det faktum att de tror en sådan sak förändrar inte det faktum att det faktiskt inte ligger i deras länders intresse att bekämpa gränsöverskridande företagsköp.

Precis på samma sätt som det inte ligger i mitt rationella egenintresse att Helsingborgs kommunalpolitiker söker stoppa något företag i Stockholm från att köpa upp ett företag etablerat här i Helsingborg, så ligger det inte heller i Sveriges intresse att bekämpa tyska företag från att köpa upp de som idag ligger i Sverige. För vad är det sådana här uppköp tenderar att resultera i? Jo, det är en effektivare och bättre arbetsfördelning. Och en effektivare arbetsfördelning gynnar ju alla inblandade i längden.

Det finns ett stort pedagogiskt problem med att baktala egoismen på det här viset. Om man faktiskt går med på att det är egoistiskt av dessa politiker att bekämpa detta, då säger man ju indirekt att det faktiskt är emot ländernas egenintresse att låta marknaden få agera fritt. Och hur är det då meningen att man ska övertala folk om värdet av en fri ekonomi? Genom att ljuga och säga att kapitalismen handlar om altruism? Att komma med motsägelsefulla resonemang om hur ”själviskt” det är att vara osjälvisk?

En ny milsten

Efter 300 inlägg och 6537 besökare, vill jag passa på att tacka för intresset.

”Global Capitalism: The Solution to World Oppression and Poverty”

I samband med förra inlägget vill jag uppmärksamma er om att dr Andrew Bernstein, författaren till The Capitalist Manifesto, idag inledde en artikelserie om varför kapitalismen är lösningen på världsfattigdomen:

A proper understanding of capitalism is sorely lacking today. In order to gain such understanding, it is best to start with a true story that captures the spirit and sense of life of capitalism. Then it is possible to extract the deeper principles it embodies and the intellectual causes that give rise to it.

”Kändisar förvärrar svälten”

Johan Norberg och Johan Forssell har skrivit en bra artikel i SvD som ger ytterligare en god illustration på varför det moraliska är det praktiska. Afrika lider fortfarande av en enorm fattigdom, medan andra länder i Ostasien har tagit sig ur fattigdomen och idag är relativt rika länder. Men det var inte socialism, bistånd och protektionism som gjorde dem rika. Det var kapitalism, produktion och frihandel.

Först när den fattiga världen själv liberaliserar och tillåts handla med den rika utan strafftullar och subventioner kan ett bestående välstånd skapas.

Handelsutvecklingen har medfört en sällan skådad rikedomsökning i Ostasien som på 30 år har förvandlat u-länder till tigerekonomier. Med ökad handel och specialisering har länderna gått från jordbrukssamhällen till högteknologiska industristater.

Det är orsaken till att den extrema fattigdomen i u-länderna har halverats sedan 1981, och undernäringen har minskat från 28 till 17 procent. Sorgligt nog har denna utveckling näst intill gått Afrika helt förbi.

Söder om Sahara breder fattigdomen ut sig. Trots svindlande summor i bistånd och lån står dagens generation kvar vid farföräldrarnas plog. I armodets spår frodas också ofriheten. Afrika är fortfarande världens minst liberala och demokratiska kontinent.

De visar också hur de senaste förslagen att bekämpa fattigdomen i Afrika endast kommer att resultera i att fattigdomen förblir eller t o m förvärras:

Detsamma gäller ökat bistånd. Det konserverar synen på u-länderna som eviga biståndsmottagare. 1960 var Zambia och Sydkorea lika fattiga. Sedan dess har Zambia fått 14 gånger mer i bistånd än Sydkorea. Ändå har Zambia blivit ännu fattigare. I dag är Sydkorea mer än 20 gånger rikare än Zambia.

Femtio år av transfereringar från nord till syd har på många håll skapat en korruptionskultur och en passivitet som har skadat utvecklingen långt mer än den har bidragit.

De som hävdar att lösningen är ännu mer pengar har en skyldighet att förklara varför de 2 300 miljarder dollar som redan har spenderats i bistånd inte redan har skapat denna utveckling.

Då man kan ju tycka att kapitalismens totala och ovedersägliga överlägsenhet torde vara känd för de allra flesta, kan och bör man fråga sig vad det är som driver dessa ”humanister”. Om jag vore cynisk, skulle jag nog tro att dessa ”humanister” drevs av ren illvilja och att de bara är ute efter att fortsätta med att förstöra för de fattiga. Men så är det nog inte. Deras förslag bygger snarare på att de är extremt okunniga. Ta det inte personligt Dogge Doggelito, men det förefaller mig inte särskilt överraskande att du liksom många andra är okunnig om kapitalismens historia, natur och moraliska status.

Rasism?

Det finns de som säger att man är rasist om man är skeptisk till ”spridandet av demokrati” i Mellanöstern. Men rasism har absolut inget med saken att göra. Och jag tycker det är rent ut sagt patetiskt av somliga att sjunka så lågt som att ens antyda att rasism skulle ligga bakom denna skepticism från min och andras sida. Det ska ju inte förnekas att det kanske finns de som på rasistiska grunder motsätter sig denna idé, men det förändrar inte det faktum att det är lågt och fel av folk att klumpa ihop mig med dessa rasister.

Det inte rasism att konstatera att Mellanöstern inte är redo för frihet. (Och man ska inte dra ett likhetstecken mellan demokrati och frihet.) Kulturen i Mellanöstern är extremt irrationell. Den bygger på mysticism och kollektivism. Med sådana idéer är det omöjligt för friheten att växa fram. Inte ens om man i Irak t ex lyckas skapa en liberal demokrati, med konstitutionella restriktioner, kommer friheten att vara varaktig. Det visar inte minst USA:s historia. USA var från början kulturellt sett ljusår ifrån dagen Mellanöstern: USA:s grundande fäder stod för förnuft och individualism. USA var en produkt av Upplysningen. Det var därför friheten kunde etableras i USA; det var därför friheten överhuvudtaget hade en chans i USA. Men allteftersom kulturen i USA blev mer irrationell, har också friheten i USA minskat, detta trots USA:s briljant utformade konstitution. Givet all denna kunskap, hur kan man då vara så naiv att tro att friheten har en chans i Mellanöstern?

Rasism har inget med saken att göra. Att kritisera en kultur är inte detsamma som att kritisera en ras. Hur deras kultur ser ut har inget med ras att göra. Det är inte för att Mellanöstern bebos av araber och perser som friheten inte har en chans där. (För att dra den slutsatsen måste man faktiskt likt en rasist, anse att kulturer kommer med rasen, dvs att man anser att vita föds med vissa värderingar och uppfattningar, att svarta föds med andra värderingar och uppfattningar, osv.) Att jag värdesätter den västerländska civilisationen och betraktar den som objektivt sett mer värd än t ex den muslimska (o)civilisationen, beror inte på att jag är vit. Min enorma uppskattning av den västerländska kulturen och civilisationens värden, följer istället logiskt av det faktum att den objektivt sett är mer livsbejakande, och därför objektivt sett mer värd – om man håller människans liv som värdemätaren.

Alla kulturer är inte lika mycket värda #15748554411448565624

Kommentarer överflödiga…

Principer är praktiska

Har ni tänkt på att alla försök att besvara en fråga av typen: ”Bör jag inte stjäla, om jag kan komma undan med det?” eller: ”Bör jag inte kränka andras rättigheter, om det har några fördelar?”, är ekvivalent med att fråga sig själv: ”Bör jag göra det som inte fungerar, när det fungerar?” För vad det handlar om är ju att besvara en fråga utan någon hänvisning till den rationella principen som har identifierat vad som på lång sikt faktiskt är praktiskt.

Det är detta som är det fundamentala praktiska problemet med pragmatismen. De vill ju att vi ska avgöra om någonting ”fungerar” på dess ”egna meriter”, ofta helt isolerat, utan kontext, utan hänsyn till kunskap om alla konsekvenser bortom ögonblicket eller stunden. De konstaterar att om helvetet inte brakar loss, så ”fungerar” det. Men det är ju inte så vi bedömer om någonting verkligen fungerar. Inte om vi vill leva och frodas bortom stunden, dvs på lång sikt. (Observera att på kort sikt kan människor överleva utan att äta eller dricka, men det betyder ju inte att det faktiskt är ”praktiskt” att varken äta eller dricka.)

Rationella moralprinciper finns till för att identifiera vad som är lämpligt inte bara idag utan även imorgon. Och har vi väl gjort det, då blir det ju en motsägelse att hävda att det är praktiskt att vara en oärlig, principlös, irrationell, icke-produktiv och av andra beroende människa – även om det på kort sikt kan verka praktiskt. Det är därför frågor av typen: ”Bör jag inte kränka andras rättigheter, om det har några fördelar?” är helt obefogade. Det som gör det helt obefogat, är att principen om individens rättigheter faktiskt etablerar att det inte finns några fördelar med att kränka andras rättigheter. (För en mer detaljerad härledning och redogörelse av principen om individens rättigheter, se Ayn Rands essä ”Man’s Rights” i The Virtue of Selfishness.)

Människans överlevnad kräver av henne att hon tänker längre än ögonblicket; att hon inte bara tänker på idag utan även på imorgon. Människan kan och måste tänka långsiktigt om det är tänkt att hon ska överleva långsiktigt. Hon kan inte överleva genom att handla impulsivt efter vad som känns rätt för stunden, genom att utan några referenser till principer försöka hantera livet på ett rent perceptuellt plan. Livet är alldeles för komplicerat för det. Det är därför människan behöver principer, rationella principer, som kan förse henne med den moraliska vägledning som livet förutsätter.

Det är genom att upptäcka och formulera principer – principer för mänsklig överlevnad – som vi identifierar vad som faktiskt är moraliskt och praktiskt. Utan dessa kan vi inte avgöra vad som är rätt eller fel; alla försök att överleva utan någon referens till moralprinciper är som att försöka överleva som djur. Men precis som djur inte kan överleva som växter, kan människan inte heller överleva som djur. Inte på lång sikt.