Är invandring en “volymfråga”?

Är invandringen en “volymfråga”? Ja, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Enligt individualismen är statens enda syfte att skydda individens rättigheter. Och detta kan ha implikationer för invandringens omfattning.

Under normala omständigheter medför statens åtagande inga begränsningar på befolkningens storlek, då den tenderar att öka i en långsam och stadig takt. Så länge befolkningen växer i en långsam och stadig takt kan staten i lugn och ro anställa fler poliser, domare, åklagare, advokater, etc.

Men det finns särskilda omständigheter då det finns ett skäl för att tillfälligt begränsa invandringens omfattning. Om vi t ex ställs inför en omfattande flyktingvåg där flera miljoner är på flykt. Då kan det finnas ett skäl för Sverige att införa en invandringskvot.

Skälet är att om det plötsligt kommer ovanligt många invandrare då kan nattväktarstaten bli överbelastad. Och om nattväktarstaten inte längre har resurserna som krävs för att säkra individens rättigheter då bör staten dra en (tillfällig) gräns för hur många som kan ta sig in.

Om staten försummar sitt uppdrag—att säkra individens rättigheter—genom att låta fler människor komma in än vad den har resurser att beskydda, då gör staten inte längre sitt jobb. Då offrar staten sina tjänares dvs invånarnas fri- och rättigheter genom att utsätta dem för onödiga risker.

Nu kanske du undrar: “Men inskränker inte en sådan gräns individens rätt till rörlighet?” Bra fråga. Svaret är “Nej”.

Det finns situationer där du inte kan röra dig hur som helst utan att det hotar andras rättigheter. Ta som ett exempel en hiss som bara rymmer så många människor. Om du tvingar dig in i den fulla hissen, som nu blir överbelastad, då hotar du allas rättigheter. Så du har ingen rätt att utan vidare tvinga dig in i den där hissen.

Principen är densamma för invandring. Om polisen redan har fullt upp som det är samtidigt som det fortsätter att välla in människor som polisen också måste skydda då kommer polisen, precis som hissen, till slut att bli överbelastad. Ju fler som kommer in, desto mindre kommer polisen att räcka till, och som en följd hotas allas rättigheter.

Att sätta en gräns för hur många som får gå in i hissen kränker ingens rätt till rörlighet. Det är tvärtom ett måste för att säkra den. Samma sak med en gräns för hur många som får invandra.

Att under särskilda omständigheter (t ex en omfattande flyktingvåg) sätta en tillfällig gräns för invandringens volymer är tvärtom en förutsättning för att staten ska kunna göra sitt jobb, dvs skydda och säkra våra rättigheter, inklusive rätten till rörlighet.

Det är nattväktarstatens förpliktelser och resurser som sätter gränsen. Så om t ex polisen bedömer att man behöver, säg, 1 polis per 1000 invånare för att de ska kunna säkra individens rättigheter, då bestämmer det “kvoten”. Så fort nattväktarstatens resurser bedöms som tillräckliga för en väsentligen större befolkning, bör man se till att höja invandringskvoten eller helt avskaffa den tillfälliga invandringskvoten.

Så ja, invandringen är en “volymfråga”, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Tacka kapitalismen för din semester

I somras skrev Lina Stenberg en Aftonbladet-ledare med titeln “Tacka arbetarrörelsen för din semester”. Som rubriken antyder återberättar hon den socialdemokratiska skrönan om Sveriges lagstadgade semester.

Stenberg skriver:

Det gick successivt framåt, kampen om arbetstiderna, lönerna och semestern, då för drygt hundra år sedan. Det tog tid. Men det handlade inte om att arbetarrörelsen ville ta det långsamt. Tempot berodde helt på det massiva motståndet från högern.

Denna socialdemokratiska saga är en anti-kapitalistisk lögn. Faktum är att hela artikeln är full av lögner.

I verkligheten är det bara högre produktivitet (dvs värde skapat per timme) som gjorde det ekonomiskt gångbart för massorna att jobba färre timmar och ta ut mer betald semester. Det enda som varaktigt och markant höjer arbetarnas produktivitet är affärsmännens sparande och investeringar i nya och bättre verktyg och maskiner. Och det går inte att strejka eller lagstifta fram kapitalet eller tekniken som behövs för att höja produktiviteten. Så arbetarrörelsens kamp är helt irrelevant.

Hur gör högre produktivitet kortare arbetstid och längre betald semester möjlig? Högre produktivitet betyder högre löner. Här är ett förenklat exempel: Säg att din lön går upp från 100/tim till 150 kr/tim eftersom produktiviteten har ökat från 150 kr/tim till 200kr/tim. Nu kan du gå ned till 8 timmar om dagen och ändå tjäna mer än vad du gjorde när du jobbade 10. Högre lön gör att arbetare har råd att jobba mindre. (Föräldrarnas högre löner gör att barn inte måste jobba alls.) Högre produktivitet gör att det också lönar sig för arbetsgivaren att låta dig jobba 8 istället för 10 timmar. (För detaljer se till exempel George Reismans diskussion i kapitel 14 i Capitalism: a treatise on economics.)

Tack vare högre produktivitet har arbetstimmarna gått ned dramatiskt de senaste 150 åren. 1870 jobbade de flesta i västvärlden ca 3000 timmar om året. 2017 jobbar den vanlige amerikanen bara 1760 timmar; svensken 1610; svensken 1420; tysken 1350; och så vidare. Lägg märke till att trenden är densamma i samtliga länder och att den började innan arbetarrörelsen fick något politiskt inflytande. Lägg också märke till att trenden är densamma oavsett arbetarrörelsens storlek och styrka.

Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som sagt, vare sig framkalla kapitalet eller tekniken som krävs för att höja arbetarnas produktivitet och kompensation. Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här, endast göra oss mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit och därmed hålla nere vår levnadsstandard.

Många tycks tro att vår semester är en gåva från socialdemokraterna. I verkligheten är det arbetaren som jobbar ihop sin semester. Semesterersättningen är bara en del av den totala kompensationen. Strejker och lagar kan inte utan vidare öka den totala kompensationen. På sin höjd kan de bara ändra på kompensationsmixen d.v.s. blandningen av lön och förmåner. Ju mer staten tvingar fram betalda semesterveckor, desto mindre blir det över för löner eller andra förmåner. Lagstadgad semester är en lagstadgad lönesänkning. (Om man tvingar upp den totala kompensationen högre än arbetarnas produktivitet blir resultatet som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här bara arbetslöshet och lägre reala disponibla löner.)

Stenberg och andra inte sena med att poängtera att i länder utan lagstadgad semester får alla inte flera veckor betald ledighet. Men detta bevisar inte vad hon och hennes likar tror.

I USA finns det som Stenberg (för ovanlighetens skull) korrekt påpekar ingen lagstadgad semester. “Ändå” har 79% betald semester. Av dem får 60% minst 2 veckor. Ju längre du har jobbat desto fler veckor brukar du få. Efter fem år på jobbet har de flesta minst 3 veckor. 80% får dessutom betalt på de federala helgdagarna vilket i genomsnitt ger ytterligare 8 dagar betald ledighet. De flesta amerikaner har alltså redan idag 3-5 betalda semesterveckor.

Frågan är inte huruvida amerikaner får lika många lediga dagar som svenskar. Frågan är huruvida det privata näringslivet frivilligt erbjuder någon betald ledighet alls – något de alltså inte skulle ha gjort om det nu låg något i Stenbergs socialistiska fantasier.

Som vi kan se erbjuds de flesta amerikaner flera veckors betald ledighet. Varför? Vinstintresset. Samma incitament som får arbetsgivare att konkurrera om arbetstagare med högre löner får dem att locka med kortare arbetstimmar eller generösa förmåner som betald semester.

Ett fåtal socialdemokrater säger sig förstå och medge sambandet mellan produktivitet och kompensation. Ändå insisterar de att arbetarrörelsens strejker och lagar behövs för att garantera att högre produktivitet resulterar i högre löner eller mer semester. Men som både grundläggande nationalekonomisk teori och omfattande empiri bekräftar följer den totala kompensationen produktiviteten. Affärsmännens vinstintresse och konkurrens om arbetskraften gör med andra ord att löner och förmåner tenderar att motsvara arbetarnas produktivitet.

Lina Stenberg med flera häver ur sig anti-kapitalistiska myter när de säger att vi har arbetarrörelsen att tacka för semestern. Sanningen är att vi har kapitalismen att tacka för våra rekordfå arbetstimmar och rekordlånga semestrar.

Kuba lider av socialism, inte USAs embargo

Socialistiska länder som Kuba är ju som bekant fattiga. Men ska man tro socialister – som av någon obegriplig anledning envisas med att prisa dessa u-länder som inspirerande föredömen – beror landets misär på USAs embargo, inte socialismens förödande verkan.

Detta är en stor lögn.

Sanningen är att Kuba kan handla med 99% av världens länder, inklusive USA. Och affärsmän från Argentina, Australien, Brasilien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Israel, Italien, Ryssland, Spanien har (mot bättre vetande?) investerat enorma summor i landet.

USAs embargo är irrelevant. John Tamny brukar påminna om OPECs symboliska embargo mot USA. OPECs export till USA tog bara omvägen via icke-sanktionerade länder. Tamny påminner också om USAs tandlösa blockad mot Tyskland under första världskriget. USAs export till Tyskland tog bara omvägen via Skandinavien. Trots embargot finns det en och annan iPhone på Kuba.

Men det är svårt för Kuba att importera något av den semi-kapitalistiska omvärldens överflöd. Varför? Förenklat därför för att kunna köpa måste man först sälja. Socialismen gör dock landet oförmöget att producera värdefulla exportvaror.

För perspektiv: 2019 exporterade Sveriges 10 miljoner invånare varor för ett värde av 158 miljarder dollar. Kubas 11 miljoner exporterade bara för ett värde av 1,2 miljarder dollar.

Kubas statligt kontrollerade ekonomi producerar så lite av värde att landets import måste finansieras med turism, ex-kubaners välgörenhet (nästan uteslutande från USA), och (tills nyligen) bistånd från Venezuela.

De som vill klandra Kubas misär på USAs embargo glömmer gärna att Sovjetunionen subventionerade Kubas socialistiska ekonomi med 75 miljarder dollar. Sovjets årliga bistånd utgjorde en femtedel av Kubas ekonomi.

Genom att ge socialismen livsuppehållande behandling blev Kuba fattigare. Naturligtvis. Bureau of Inter-American Affairs rapport från slutet av 1990-talet ger en fingervisning om utvecklingen:

many economic and social indicators have declined since the 1959 revolution. Pre-Castro Cuba ranked third in Latin America in per capita food consumption but ranked last out of the 11 countries analyzed in terms of percent of increase since 1957. Overall, Cuban per capita food consumption from 1954-1997 has decreased by 11.47 percent . . . The number of automobiles in Cuba has fallen since the 1950’s — the only country in Latin America for which this is the case. The number of telephone lines in Cuba also has been virtually frozen at 1950’s levels.

Så går det när man förbjuder ”exploaterande” företagare.

I några avseenden har livet kanske blivit bättre sedan 1950-talet, men i många andra har det blivit värre.

Då, på 1950-talet var Kuba ett av Latinamerikas rikaste länder. Nu, ett av världens fattigaste. Havanna håller bokstavligen på att rasa ihop. De låga statliga lönerna (ca 30 dollar i månaden) räcker med nöd och näppe till mat. I de statliga affärerna råder det en brist på det mesta. Många tvingas köa i timmar eller dagar . . . till tomma butiker.

I förbifarten kan jag inte låta bli att notera följande:

Socialister menar att Kuba är ett av socialismens främsta exempel. De dåliga levnadsförhållandena beror bara på USAs vägran att exportera. Socialister har dock också fått för sig att världskapitalismen bara ”suger ut” fattiga länder, varför isolering är lösningen. Således valde många Latinamerikanska socialister att ”skona” sina ekonomier från den ”exploaterande” världshandeln genom att frivilligt anamma samma socialistiska ”självförsörjning” som alltså sägs orsaka nöden på Kuba.

I vilket fall som helst gäller lagen om orsak och verkan även för Kuba. Det enda socialismen förmår att producera i överflöd är förtryck och fattigdom. Med eller utan USAs embargo var Kuba tvunget att sluta upp så här – ett lika oundvikligt som tragiskt öde, givet socialismens irrationella natur.

Myten om USAs “dubbelarbetande fattiga”

Det sägs ibland att den hänsynslösa kapitalismen i USA är så omänsklig i sin ”exploatering” att den tvingar de arbetande massorna att ta flera jobb för att få ihop de 70 timmar i veckan de behöver bara för att sätta mat på bordet. Detta är fel.

De som gör sådana här påståenden tror (eller vill tro) att USA är ”kapitalismens högborg”. De (vill) tro detta därför att de vill kunna klandra USAs problem på kapitalismen. ”Vi vill inte ha det som i låt gå-kapitalismens USA!”

I verkligheten är USA är en blandekonomi dvs en marknadsekonomi handikappad av statliga tvångsingrepp. Som alla andra blandekonomier lider USA av skatter och regleringar som på olika sätt kränker individens rätt att producera, handla och att sträva efter lycka.

Skatter motverkar, bara för att ta ett exempel, sparande och investerande dvs kapitalackumulation. Detta gör att färre nya och växande företag startas, att färre nya och bättre varor och tjänster introduceras, att färre nya och bättre jobb skapas.

Detta inlägg handlar inte att ”försvara” USA. Detta inlägg handlar om att jag är trött på folk som häver ur sig felaktigheter och att jag tycker att man ska grunda sina åsikter på fakta, inte anti-kapitalistiska vanföreställningar.

Det finns nog med bekymmer i blandekonomins USA att man inte behöver hitta på att många amerikaner utarmas så mycket av ”storföretagens” ”utsugning” att de ”måste” ta flera jobb för att klara sig.

Om vi tittar på statistik från USAs census bureau kan vi se att i femtedelen av hushållen med lägst inkomster (vilket jag framöver kommer att kalla för de ”fattiga” hushållen) finns det ingen som jobbar.

Bland arbetande amerikaner är ca 95% inte ”fattiga”. Bland heltidsarbetande är endast 3% ”fattiga”. (Det måste dock sägas att de allra flesta som räknas som ”fattiga” i USA sällan lider någon större nöd.)

Med tanke på att ett helt vanligt jobb räcker för att slippa räknas som ”fattig” är det inte så konstigt att nästan inga amerikaner behöver eller vill ha flera jobb för att klara sig.

Det rör sig om 4-5% av anställda. Av dessa har 95% antingen ett deltidsjobb utöver deras heltidsjobb eller också har de två deltidsjobb. De jobbar ungefär lika många timmar som vanliga heltidsjobbare, alltså 40 timmar i veckan.

Det är att fler högutbildade (dvs medel- och höginkomsttagare) som har flera jobb än lågutbildade (dvs låginkomsttagare). Detta talar emot föreställningen att det är ”fattiga” amerikaner som tjänar så lite att de måste ta flera jobb.

Varför har då ett fåtal amerikaner flera jobb? Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet rapporterar:

At the individual level, moonlighting serves both economic and noneconomic purposes, as earlier studies have shown. In May 2004, for instance, most workers who were holding more than one job reported doing so in order to earn extra money (38.1 percent), to meet expenses, or to pay off debt (25.6 percent). Meanwhile, a nonnegligible fraction of multiple jobholders (17.6 percent) reported that their primary motivation was the enjoyment they received from their second job.

Så det visar sig att de flesta extraknäcker för att tjäna mer pengar eller för att de tycker om sitt andra jobb, inte för att undvika ”relativ fattigdom”.

Det finns som sagt missförhållanden i blandekonomins USA. Men att massorna måste ta flera jobb för att försörja sig är lyckligtvis bara en anti-kapitalistisk myt.

Marknadshyror fungerar

För mig är marknadshyror – och dess välsignelser – vardag, inte teori.

2011 flyttade jag till Finland. Innan jag lämnade Sverige hade jag och min då framtida finska fru försökt hitta en hyresrätt i Helsingborg. En hopplös uppgift om man inte har tid att vänta i årslånga bostadsköer. För mig var bostadskö en självklarhet; för min fru, däremot, en styggelse.

I Finland hade min fru aldrig haft några som helst bekymmer med att hitta en hyresbostad. Och när hon kom till Sverige kände hon inte till att landet lider av hyresregleringar, bostadsbrist och köer. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde min fru tro att det skulle vara så svårt att finna en hyresbostad. Så under sin tid i Sverige kände hon sig som en amerikan i Sovjetunionen.

Som förlorare kollade vi in några andrahandslägenheter. Det var ett skralt utbud av tråkiga lägenheter. Men som tur var råkade jag känna någon som kände någon som skulle flytta. Desperata tog vi risken och sade ja – till att flytta in i ett vattenskadat källarutrymme.

Vi bodde där ett par månader sedan fick min fru nog av Sverige.

Så hon började spana på hyresbostäder i den finska huvudstadsregionen. När hon visade mig vad hon hade hittat höll jag på att ramla av stolen. Här såg jag sida efter sida efter sida efter sida av lediga hyresbostäder, många redan samma dag.

Fram tills detta ögonblick hade jag bara läst om marknadshyror. Jag hade aldrig sett dem ute i det vilda. Så när jag såg detta kände jag mig som en sovjet i Amerika.

När min fru kom hem till Finland igen fick hon ett förstahandskontrakt inom ett par dagar – innan hon ens hade ett jobb. Och det var inte som att hon tog första bästa heller. Hon hade redan kollat in flera lovande alternativ. Jag följde efter ett par månader senare. Ända sedan dess har jag också njutit av marknadshyrorna i Finland.

Ett tag senare ville vi flytta igen. Och med det stora utbudet av lediga hyresrätter var det bara att välja och vraka. Så är det med marknadshyror. Ingen bostadsbrist. Inga köer. Inga problem.

Det är mot denna bakgrund som jag förundras när jag stöter på svenskar som ständigt varnar om vilken “katastrof” det skulle bli med marknadshyror. “Se på Finland!”

De som räds det finska systemet har i själva verket ingen aning om hur illa ställt de har det jämfört med oss finländare. Och nästan allt de har hört om hur “hemskt” det är i Finland är fel eller vilseledande.

Bostadsbyggandet
Många påstår att marknadshyror inte ökar bostadsbyggandet. Detta är en halvsanning.

I den mån detta är sant är det bara för att statliga tvångsingrepp förbjuder lönsamt byggande. Många länder plågas av plan- och byggregler som förbjuder, fördyrar och fördröjer bostadsbyggande. Några lider därutöver av höga skatter, statligt privilegierade fackföreningar, begränsad arbetskraftsinvandring och andra statliga otyg som alla bidrar till att ytterligare försvårar bostadsbyggande.

Om man är orolig för att marknadshyrorna inte får igång bostadsbyggandet bör man, som jag, argumentera mot de statliga tvångsingrepp som ju begränsar det. Men de flesta som oärligt menar på att lagen om utbud och efterfråga inte gäller för just bostäder har inga sådana intentioner.

Allt annat lika är det så att ju friare hyrorna och bostadsbolagen desto mer byggs det. Ta Tokyo. Där bygger man så pass många bostäder att huspriserna och hyrorna är ungefär lika höga nu som för tjugo år sedan. Förklaringen är främst att man lättade på plan- och bygglagarna. Så 2018 byggde man som exempel lika många nya lägenheter i Tokyo som i New York, Los Angeles, Boston och Houston tillsammans.

Förresten måste det inte alltid byggas fler hyresbostäder. Det kan räcka långt med att delar av det befintliga beståndet av ägarbostäder börjar hyras ut. Som i Finland.

Bostadsbidrag
Många påstår att man inför marknadshyror då kommer kostnaderna för bostadsbidragen att explodera precis som de gjorde i Finland. Detta är vilseledande.

1995 fanns det 2,2 miljoner finska hushåll varav 210 000 hushåll, eller 9%, fick bostadsbidrag. 2019, före staten saboterade ekonomin med irrationella nedstängningar, fanns det 2,7 miljoner hushåll varav 380 000, eller 14%, fick bostadsbidrag. Nästan hela ökningen beror dock på en regeländring som gjorde att studenter kan från och med 2017 få allmänt bostadsbidrag. Utan regeländringen hade sannolikt siffran varit ungefär 130 000 hushåll mindre. Alltså ungefär 250 000 hushåll eller 9%. Så ökningen beror inte på att hyrorna plötsligt, 2017, hade rusat iväg och tvingat fler att söka bostadsbidrag.

Mellan 1994-2008 minskade hushållen med bostadsbidrag från 210 000 till 140 000. Två vårdnadshavare med bostadsbidrag från 60 000 till 15 000. Ensamstående med bostadsbidrag minskade från 57 000 till 39 000. Varför? Därför att det gick bra för den finska ekonomin. Trenden vände med finanskrisen 2008 som följdes av en lång utdragen lågkonjunktur. Så hur många som får bostadsbidrag beror mer på ekonomin, inte marknadshyrorna.

Allt staten subventionerar brukar bli dyrare. Den riktiga läxan är att när man inför marknadshyror bör man samtidigt ta bort bostadsbidragen. Bostadsbidraget driver nämligen upp hyrorna genom att subventionera efterfrågan. Så om det alls finns en kausalitet här är den att bostadsbidrag gör att fler behöver bostadsbidrag.

Subventionerade bostäder
Många har säkert hört att Finlands marknadshyror måste kombineras med subventionerade bostäder.

Det finns subventionerade bostäder i Finland som ransoneras ut efter behov. Dessa begränsar dock utbudet av hyresbostäder som man kan bjuda på vilket driver upp hyrorna. Vi skulle se samma sak med matpriserna om man plötsligt införde priskontroller på en del av maten. De flesta som blir utan den utransonerade och priskontrollerade maten måste bjuda på det mindre utbudet av den osubventionerad maten. På samma sätt måste de som blir utan de utransonerade hyresbostäderna bjuda på det mindre utbudet av osubventionerade hyresbostäder. Så tvärtemot vad många tror gör de subventionerade bostäderna hyrorna högre, inte lägre. (De högre hyrorna för andrahandskontrakt reflekterar samma problem i Sverige.)

Subventionerade bostäder behövs inte mer än subventionerad mat. Precis som marknaden kan producera billig mat åt massorna kan den producera billigt boende – om vi bara ger den en ärlig chans.

Marknadspriser bestäms inte av säljarnas girighet mer än av köparnas behov. Hyresvärdar som godtyckligt sätter hyror över vad folk kan betala blir utan kunder precis som bagaren som försöker sälja brödlimpor för 1000 kr. För att få kunder måste de anpassa sina priser till betalningsförmågan. Det kommer att finnas bostäder för nästan alla inkomster liksom det finns mat, kläder och smarttelefoner för nästan alla inkomster.

Höga hyror
Det sägs att hyrorna är högre i Finland än i Sverige. Men det är inte som att hyrorna i Finland är ovanligt höga. Det är snarare som att hyrorna i Sverige är ovanligt och onaturligt låga. Hyrorna i Helsingfors är nämligen inte mycket högre jämfört med huvudstäderna i andra rika länder som Danmark.

I vilket fall som helst är “låga hyror” inget egenvärde. Vad är bäst: Kraftigt subventionerad mat tillgänglig först om ett några månader eller år? Eller mat till marknadspriser som du kan köpa när som helst i vilken butik som helst?

Med artificiellt låga hyror kan man “spara pengar”. Priskontrollerna i Sovjetunionen skapade en brist på det mesta precis som priskontrollerna i Sverige skapar en brist på hyresbostäder. Sovjeterna kunde också “spara” då det knappt fanns något att köpa för pengarna.

Slutsats
Det är synd att så många medvetet eller omedvetet försöker skrämma och förvirra om Finland. För trots alla skatter och regleringar som begränsar bostadsbyggandet fungerar den fria hyressättningen ganska bra i Finland. Faktum är marknadshyror är något av det bästa med Finland.

Marknadshyror – fortfarande moraliska

2008 skrev jag en artikel, “Marknadshyror – den moraliska lösningen”, i vilken jag på ett ganska abstrakt plan resonerade mig fram till att marknadshyror är praktiska eftersom de är moraliska. Med tanke på att ämnet är aktuellt tänkte jag uppmärksamma artikeln igen:

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Läs resten här.

Lafferkurvan är irrelevant

De senaste åren har Timbros chefsekonom Jacob Lundberg skrivit många upplysande artiklar om skatternas nationalekonomiska effekter. I hans senaste artikel går han igenom saker som borde vara självklara men som förvånansvärt få känner till (och ännu färre vill kännas vid): Lafferkurvan.

Lafferkurvan illustrerar sambandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Om skattesatsen är 0% blir det av uppenbara skäl inga skatteintäkter. Om skattesatsen är 100% blir det av lika uppenbara skäl inga skatteintäkter. Så det finns en “optimal” nivå för skattesatserna.

Lundberg skrev en sak i förbifarten som fick mig att reagera: “På högerkanten låter det ofta som om alla skattesänkningar är gratis för statskassan”.

Lundberg förklarar att det finns inga belägg för att samtliga skatter är på “fel” sida av Lafferkurvan och att många inom “högern” argumenterar slarvigt och inte tycks bryr sig om det finstilta. Denna icke-objektiva inställning är därför avslöjande.

Den tragiska sanningen är att Lafferkurvans popularitet inom “högern” delvis är ett uttryck för önsketänkande dvs subjektivism. Många inom “högern” anammar Lafferkurvan därför de vill att den ska vara sann.

Av moralfilosofiska skäl vill “högern” inte göra några större nedskärningar i välfärdsstaten, än mindre börja avskaffa den. Ändå vill de sänka skatterna så mycket som möjligt. Men ofinansierade skattesänkningar måste finansieras med lån eller inflation eller både och. Lafferkurvan tycks locka med en väg ut ur dilemmat. Dynamiska effekter låter dem både ha och äta kakan.

“Högerns” fascination med att optimisera skatteintäkter antyder att man ser på individen som en statlig mjölkko. Lafferkurvans budskap är att om staten exploaterar individen “för mycket” då förlorar hon lusten att träla. Så det gäller att finna rätt nivå av statlig utsugning.

Fixeringen kring optimala skattenivåer implicerar kollektivism. En individualist skulle aldrig drömma om att individens rätt att behålla sina förtjänster skulle bero på vilken skattesats som maximerar välfärdsstatens inkomster.

En individualist säger att skatterna ska sänkas därför att rikedomarna tillhör individerna som jobbade ihop dem. Individen ska behålla så mycket av sina egna pengar som möjligt därför att de är hennes av rätt, inte av tillstånd.

Lafferkurvan är irrelevant. Det spelar ingen roll om skattesatserna är på “rätt” eller “fel” sida. Skatterna ska sänkas oavsett.

“Vänstern” och “högern”

Jag har länge argumenterat för att “vänster”/“höger” syftar till det fundamentala ideologiska alternativet mellan diktatur eller frihet eller étatism och kapitalism:

“Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

“I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

“Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

“Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.”

Debattören Henrik Unné menar dock att “vänster”/”höger”-skalan är ogiltig. Hans argument är, som jag förstår det, att “vänster” och “höger” från början syftade på hur två stora grupperingar var placerade i Franrikes nationalförsamling under franska revolutionen. De som råkade sitta till “vänster” stödde revolutionen och de till “höger” stödde monarkin. Men förutom detta fanns det inget väsenskilt mellan dem då båda var étatister. Den icke-väsentliga skillnaden var att de till “vänster” var egalitära étatister medan de till “höger” var anti-egalitära étatister.

Filosofen Greg Salmieri har överfört samma resonemang till nutida USA (och i förlängningen västvärlden). Enligt honom refererar “vänster” och “höger” till sociala grupper. Som grupper identifierar de sig själva i relation till sina meningsmotståndare. De som placerar sig till “vänster” gör det då de i ett eller flera avseenden skiljer sig åt från deras definierande motpol till “höger”.

Emellertid noterar Salmieri att grupperingarnas åsikter är över hela kartan och att det sällan finns ett tydligt mönster i deras positioner. Så om “vänster” och “höger” syftar på dessa grupper och vad de tycker och tänker, då framhäver detta hur “vänster” och “höger” inte syftar till ideologier utan till politiska stammar. (Salmieri medger att de som kallar sig “vänster” och “höger” hade kanske åsikter som bättre föll samman med en ideologisk vänster/höger-skala av det slag som jag har argumenterat för. Men i och med gruppernas synpunkter, av olika skäl, ändras hela tiden behöver det som var sant om “vänster” och “höger”, säg 1950, inte vara sant om det idag.)

Så vadå? Vad spelar det för roll hur man definierar “vänster”/”höger”-skalan? Filosofen Ayn Rand svarade på denna fråga vid flera tillfällen. Hon observerade att många, framför allt inom “vänstern”, länge har hävdat att alternativet vi står inför är kommunism eller fascism dvs en vänster- eller en högerdiktatur. Varför har de envisats med detta? Rand förklarar:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

(“The Fascist New Frontier”, The Ayn Rand Column, s 89.)

Målet är alltså att utradera frihet eller kapitalism som ett tänkbart alternativ till diktatur eller étatism. De icke-extrema étatister som inte vill ha diktatur måste nöja sig med den blandekonomiska mitten. Jag vill inte att étatisterna kommer undan med deras försök att definiera bort kapitalismen som ett möjligt och genuint alternativ. Det är därför som jag vill slå ett slag för min ideologiska “vänster”/”höger”-skala.

Men samtidigt ligger det något i vad Henrik Unné och Greg Salmieri säger. Det går som exempel alldeles utmärkt att prata om den “religiösa” högern eller den “kollektivistiska” högern. Det går på så sätt att det är lätt att se vilka individer eller grupper man hänvisar till. Och det är lätt att se att vad som räknas som “högern” i Finland 2021 osannolikt skulle räknas till “högern” i Sverige 2021. Den svenska “högern” 2021 skulle, i sin tur, knappast räknas till “högern” i USA 1980 eller Frankrike 1789. Uppenbarligen har “vänstern” och “högern” olika innebörd från tid och plats. (Att det är svårare att se skillnader mellan “vänstern” över tid och plats är förresten ganska talande.)

Så vi har här två perspektiv på “vänster”/”höger”. Hur ska man få ihop det faktum att det finns ett fundamentalt ideologiskt alternativ inom politiken – frihet och diktatur eller kapitalism och étatism – samtidigt som etiketter som den “kollektivistiska” högern inte är meningslös?

Lösningen, som ligger rakt framför näsan, är insikten att vi pratar om olika saker. Men båda perspektiven är giltiga eftersom de pekar på saker i verkligheten – två politiska landskap, en ideologi och en “sociologisk”. Genom att klargöra vad vi pratar om kan vi undvika att prata förbi varandra. En möjlighet är att skilja på “vänster” och “höger” och “vänstern” och “högern”. “Vänster” och “höger” indikerar en plats eller riktning på en ideologisk skala medan “vänstern” och “högern” är etiketter för sociala grupper.

Spontana tankar om “gross output”

De flesta förstår sig inte på grundläggande nationalekonomi. Ett tydligt tecken på att man inte förstår hur ekonomin fungerar är att man har fått för sig att ekonomin drivs av konsumtion. Vid en första anblick låter det plausibelt. Ta bara det att BNP till 50-70% består av “privat konsumtion”. Alla vet att företag behöver kunder för att överleva. Ändå är det helt fel att tro att konsumtion är ekonomins motor.

Endast det vi blir varse om genom direkt observation, varseblivning, är självklart. Alla andra abstrakta resonemang och slutsatser måste vi härleda och logiskt berättiga. Och om de är sanna måste vi kunna härleda dem hela vägen tillbaka till varseblivning. Och gör vi det då kommer vi att se att ekonomin drivs av produktion, inte konsumtion.

Vi kan se att vi först måste producera innan vi kan konsumera. Vi måste jaga, fiska och samla innan det finns något vi kan äta. Vi måste så innan vi kan skörda. Vi måste sälja innan vi kan köpa. Affärens kunder måste först tjäna pengar, vanligtvis via deras arbete, innan de kan spendera dem.

Om vi tittar på verkligheten kommer vi inte bara att se sanningen i produktionens primat utan även kapitalets betydelse. Kapital är sparat välstånd som används för att producera mera välstånd. All produktion utöver vad du kan åstadkomma med dina bara händer – en verklig hand ur mun-existens – finansieras av kapital. Jägaren måste ha kött (kapital) att leva på medan han bygger nya vapen (kapital) för att förbättra sin jakt. Ju mer avancerad en ekonomi är, desto mer kapital behövs.

Jag brukar ge exemplet på en Hollywood-film: långt innan filmen går upp på vita duken måste man ofta investera en bra bit över en miljard kronor. Pengarna behövs för att köpa och hyra inspelningsutrustning och lokaler samt ersättning åt en hel armé av människor: regissören, kameramän, ljudtekniker, skådespelare, statister, sminköser, CGI-konstnärer, etc. Och alla får betalt innan filmen är färdig. Det är därför som ingen behöver vänta på att biljettförsäljningen ska komma igång för att de ska få betalt. Kapitalet finansierar filmen, inte biljettförsäljningen. Principen är densamma för all produktion. Alla företag och alla jobb finansieras av kapital.

Känner man inte till att kapitalfinansierad produktion driver ekonomin, inte konsumtion, då blir det svårt att se vad som är vilseledande med BNP. Det är svårt att se hur “vanligt folk” drabbas av skattehöjningar för “de rika”. De flesta tror att sådana skattehöjningar bara minskar “de rikas” onödig “privata skrytkonsumtion”. I själva verket sparas och investeras direkt eller indirekt en stor del av “de rikas” förtjänster. På detta vis finansierar direkt eller indirekt “de rikas” kapital merparten av all produktion och alla jobb. Skattehöjningar för “de rika” är därför inte i någons rationella egenintresse.

Men även om någon, i något avseende, ser detta kan de ändå låta sig luras av abstrakta aggregat som bruttonationalprodukten, BNP. Men vad få känner till är att BNP bara fångar upp bråkdel av ekonomin. Merparten av ekonomins försäljningsintäkter uppstår via företag till företag (B2B), inte företag till konsument (B2C). Lite förenklat fångar BNP upp B2C, inte B2B. Så BNP inkluderar försäljningsintäkterna av Hollywoods biljettförsäljning, men inte försäljningsintäkterna som uppstår vid Hollywood-filmernas produktion. På motsvarande sätt exkluderar BNP merparten av all produktion i ekonomin.

Det finns några ekonomer som har räknat ihop summan för samtliga försäljningsintäkter i ekonomin, inte bara försäljningsintäkterna för de slutliga konsumentvaror och -tjänsterna. En av dem är Mark Skousen. Han kallar summan av alla försäljningsintäkter för “gross output” (“GO”) eller bruttoproduktionen (BP). Det visar sig att BP är ungefär dubbelt så stor som BNP!

Så istället för att “privat konsumtion” skulle motsvara 50-70% av BNP motsvarar den endast 25-35% av BP. BP visar att “privat konsumtion” bara utgör en liten del av ekonomin. Fast även detta sätt att uttrycka sig kan ge sken av att “privat konsumtion” får så mycket som 35% av ekonomins “hjul att snurra”. Återigen, vi måste producera innan vi kan konsumera. Vår “privat konsumtion” betalas huvudsakligen med löner och löner måste jobbas ihop. Vidare finansieras våra löner, som allt annat, av kapital. Produktion är orsak, konsumtion är verkan. Alltid.

“Etniska svenskar” är inte att lita på

Det sägs ibland att vi måste begränsa invandringen för att bevara vår västerländska frihet. För om för vi “släpper in” för många invandrare som inte förstår eller uppskattar vår frihet kommer de en dag att rösta bort den. Men stämmer detta?

Invandrare röstar, sedan länge, på samma partier som infödingarna. Det sägs att de flesta röstar på Socialdemokraterna. Dra vilka slutsatser du vill av det men det är inget tecken på att de är värre än infödda S-väljare. Den genomsnittlige invandraren utgör med andra ord ungefär samma hot mot min frihet som den vanlige “etniske svensken”.

De flesta riksdagspartier, som domineras av “etniska svenskar”, gör ett dåligt jobb på att skydda individens frihet. Även “högern”, som sägs stå för kapitalism och frihet, gör ett ganska uselt jobb.

Moderaterna klagar på att Sveriges pandemipolitik är otillräckligt restriktiv. De har ondgjort sig över att att svenskarna har haft alldeles för mycket frihet jämfört med föredömen som den kinesiska diktaturen. Moderaterna anser att statens roll inte är att skydda individens rättigheter utan att “vetenskapligt” bekämpa ett virus med förbud, arbetslöshet och fattigdom. Moderaterna röstade ja till den nya “tillfälliga” pandemilagen.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga smittor. Så i en pandemi kan staten sätta individer i karantän om det finns specifika bevis för att tro att de är smittade eller har varit utsatta för smittan. Men pandemilagen ger staten makten att begränsa individens rörelse-, mötes- och föreningsfrihet utan specifika bevis för att individen är smittsam och kan utsätta andra för fara. Pandemilagen är alltså en preventiv lag som orättvist kollektivt bestraffar alla genom att behandla oss som “skyldiga” dvs smittsamma tills motsatsen är bevisad. Så pandemilagen ett oförsvarbart övergrepp på individens frihet. En femtedel av väljarna, de flesta sannolikt “etniska svenskar”, röstade på Moderaterna.

Som en ideologisk grupp utgör islamister, från Mellanöstern, ett hot mot friheten. Men låt oss ha perspektiv. De är bara en av flera ominösa ideologiska grupper i blandekonomins Sverige. Än så länge har de, jämfört med till exempel de människohatande miljöisterna, inget inflytande över politiken. Och om de någonsin får inflytande vem kommer bereda vägen för förslag om islamiska lagar? “Etniska svenskar” som varken förstår eller uppskattar västerländska värden och ideal såsom åsiktsfriheten.

I går kom justitieminister Morgan Johansson med ett nytt hot: regeringen vill förbjuda Förintelseförnekelse. En sådan lag innebär ett avskaffande av tanke- och yttrandefriheten. Om staten kan förbjuda (den irrationella) åsikten att Förintelsen inte ägde rum kan den i princip förbjuda vilka åsikter som helst. Detta är ett totalitärt förslag som hör hemma i diktaturer, inte i nåtsånär fria länder.

Det är en skandal att Sverige har sjunkit så lågt att ett totalitärt förslag som detta kan läggas fram utan att det blir krigsrubriker. I ett mer rationellt och civiliserat samhälle skulle ingen politiker ens våga tänka tanken på ett sådant förfärligt lagförslag. Om någon ändå råkade offentligt leka med tanken hade det blivit ett sådant drev att de hade tvingats avgå. Och de skulle resten av livet leva med skammen.

Jag låter det vara osagt om den vanlige invandraren hyser farliga politiska övertygelser. Men hur det än ligger till med den saken lurar man sig själv om man för ett ögonblick inbillar sig att den vanlige “etniske svensken” hyser ofarliga politiska övertygelser. Den överväldigande majoriteten “etniska svenskar” stöder och röstar ofta på en politik som ökar statens makt på bekostnad av individens frihet.