On the road again

I morgon åker jag till Tyskland. Igen. Med bandet. Kommer inte hem igen förrän den 30:e. Så till dess blir det tyvärr lite tystare än vanligt här.

När är vi framme?

Jag har blivit lite försenad men idag vill jag ge två exempel till på hur man kan reducera. Sedan kommer jag att säga ett par ord om hur man vet att man är ”framme” när man försöker reducera.

Det första exemplet är från Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Jag tänker citera den del där hon reducerar begreppet värde och därmed visar vilka fakta som ger upphov till begreppet:

“Value” is that which one acts to gain and/or keep. The concept “value” is not a primary; it presupposes an answer to the question: of value to whom and for what? It presupposes an entity capable of acting to achieve a goal in the face of an alternative. Where no alternative exists, no goals and no values are possible.

I quote from Galt’s speech: “There is only one fundamental alternative in the universe: existence or nonexistence—and it pertains to a single class of entities: to living organisms. The existence of inanimate matter is unconditional, the existence of life is not: it depends on a specific course of action. Matter is indestructible, it changes its forms, but it cannot cease to exist. It is only a living organism that faces a constant alternative: the issue of life or death. Life is a process of self-sustaining and self-generated action. If an organism fails in that action, it dies; its chemical elements remain, but its life goes out of existence. It is only the concept of ‘Life’ that makes the concept of ‘Value’ possible. It is only to a living entity that things can be good or evil.”

[...]

Only a living entity can have goals or can originate them. And it is only a living organism that has the capacity for self-generated, goal-directed action.

Ayn Rand bevisar inte att begreppet ”värde” vilar på begreppet ”liv” genom en deduktionsprocess. Hon bevisar det genom en reduktionsprocess.

Lägg märke till vad Rand gör när hon bevisar att begreppet värde vilar på begreppet liv. Och lägg märke till vad hon inte gör. Hon visar vilka fakta som ger upphov till begreppet. Hon indikerer därmed också hur hon induktivt validerade principen om att det är livet som gör alla värden möjliga.

Låt mig nu ge ett annat exempel på en reduktionsprocess ur OPAR. På sidorna 353-355 i OPAR validerar Leonard Peikoff principen om individens rättigheter genom en reduktionsprocess. Han identifierar att den vilar på att människans liv är standarden, att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, att människor överlever genom att producera och att egoismens etik är riktig.

Denna reduktionsprocess går inte hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån, men han radar upp vad vi måste veta för att komma hit – och sedan förlitar han sig på att läsaren reducerar och integrerar vidare på egen hand.

Detta för oss till bra frågor: När vet jag att jag är ”framme”? Vad räknas? Hur långt tillbaka måste vi gå? Hur mycket måste vi reducera?

Du är framme när du är på den varseblivbara nivån – men detta betyder inte nödvändigtvis att man måste reducera precis alla begrepp som dessa observationer förutsätter. En del observationer förutsätter att vi redan har en massa begrepp. Men så länge du vet vilka dessa är och de inte är några flytande abstraktioner för dig, då ser jag ingen anledning att gå vidare.

Vi ska inte ignorera att vi är vuxna allmänbildade människor med en normal och fungerande vokabulär; vårt mål är inte att reducera oss till ordlösa bebisar. Syftet med att reducera våra begrepp är att validera våra begrepp och vår kunskap; att rekonstruera den genom att etablera dess logiska koppling till verkligheten.

Så bara för att vi inte har ägnat oss åt att reducera betyder det inte att det mesta vi vet består av flytande abstraktioner; verkligen inte. Vi kan och bör alltså utnyttja vad vi vet, vår etablerade vokabulär, när vi reducerar. Låt den snarare hjälpa dig genom att indikera vad som är rimligt att anta att vi kan veta. Det var därför som jag föreslog att man använder sig av en ordboksdefinition, för då får man en indikation på vad en vanlig människa vet. Således bör du bara satsa på de viktigaste begreppen och bara om du anser att deras koppling till verkligheten är dimmig.

Så om du reducerar A och upptäcker att du måste veta B för att komma hit och att du måste veta C för att komma till B, och C är helt glasklart för dig – hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten – då finns det naturligtvis ingen anledning att reducera vidare. Det är bara ett slöseri med tid.

Eftersom detta är en ganska abstrakt poäng, vill jag ta ett mycket enkelt exempel för att visa vad jag menar.

Låt oss anta att du genomför en reduktion som för dig till begreppet ”mat”. ”Mat” är ett enkelt exempel på vad som är en del av en vanlig människas normala och fungerande vokabulär. Men ”mat” är en abstraktion som förutsätter att du redan känner till sådana saker som revben, malet kött, kyckling, fisk, paprika, gurka, macka, smör, mjölk, pasta, potatis, ris, etc. ”Mat” är alltså en abstraktion från abstraktioner. Det är alltså inte ett begrepp som vi hade kunnat direkt från varseblivning; det förutsätter, som sagt, att vi redan känner till en del saker som vi kan äta.

Nu är frågan: Eftersom mat inte är ett första nivåns begrepp, är det då meningsfullt att reducera vidare? Och mitt svar är: Nej, eftersom det knappast är inte en flytande abstraktion för dig. Du vet vad mat är. Och du har inga som helst svårigheter med att identifiera vad mat förutsätter; du ger bara några exempel på några maträtter och sedan är du färdig.

Det är helt upp till dig själv att avgöra om du har kommit till en punkt som faktiskt är väl integrerad med den varseblivbara verkligheten eller inte. Du vet hur du känner inför begrepp som ”mat”, du känner knappast någon tvekan eller osäkerhet. Så om du känner tvekan och osäkerhet kring ett begrepp och dess koppling till den varseblivbara verkligheten, då är det kanske värt att reducera (och integrera) vidare trots allt.

Jag hoppas att detta var av någon användning.

Mer om reduktion

Idag ska jag göra två saker. Dels visa hur jag reducerade begreppet inflation. Dels visa en annan metod för att reducera. Men innandess vill jag klargöra ett par saker.

Låt mig börja med att besvara en invändning mot att reducera begreppet inflation:

”Inflation kräver väl ändå ingen validering? Vi alla vet väl vad inflation är? Och för att se sambandet räcker det väl med att observera att i en del länder tryckte man en massa pengar och sedan stiger priserna? Vi alla lärde väl oss om 1920-talets Tyskland? Vi alla har väl läst nyhetsartiklarna om inflationen i Zimbabwe? Svårare än så är det väl inte? Och pengar vet alla vad det är? Alla vet vad ett pris är? Alla vet vad en prishöjning är? De allra flesta förstår säkert också vad krediter är, vad varor är och vad tjänster är. Så vad behöver vi egentligen reducera här? Det mesta är väl direkt tillgängligt för varseblivning?”

Svar på invändningen: Vi ska inte ta reda på vilka fakta som krävs för att förstå priser eller prishöjningar. För att göra det kräver nästan inget arbete alls. Och du kan inte bara genom att observera att priserna stiger veta att det är orsakat av en ökning av penningmängden. Därför måste vi reducera.

Dessutom är det så att väldigt många människor kan läsa dessa artiklar, de kan även läsa en och annan bok om ekonomi, men ändå inte förstå någonting, inte ha en susning om vad inflation är, vad som orsakar det eller vad man ska göra åt det. Överraskande många av dem utger sig för att vara ekonomer. En och annan jobbar för finansdepartementet, bank eller värre: någon centralbank. Så förvånansvärt många, väldigt många, använder sig av begreppet som en flytande abstraktion.

(I princip behandlar samtliga inflationister, som keynesianerna, begreppet inflation som en flytande abstraktion. Eller ta alla de som väljer att bara definiera inflation som ”stigande priser”, vilket gör att de ”förklarar” inflation med hänvisning till stigande priser. De som pratar så här, och det inkluderar ekonomer vid Riksbanken – den statliga entitet som faktiskt är orsaken till inflation – har ingen aning om vad de pratar om.)

För de av er som tycker att detta är ”självklart” måste komma ihåg att det beror på att ni har läst en och annan bra bok om nationalekonomi och sedan har ni integrerat det ni har läst med era observationer av historia och dagens löpsedlar. Och denna summa av kunskap har ni sedan automatiserat. Därför känns det självklart, fast det inte är det. Många av er tycker säkert också att det är självklart att människor har rättigheter eller att förnuftet är ett värde. Men det är inte alls självklart. Vi fick alla en gång i tiden lära oss detta, genom mycket läsande och tänkande. Och de som först upptäckte och myntade dessa begrepp kunde inte lära sig det genom att läsa en bra bok om nationalekonomi eller samhällsfilosofi.

En annan invändning som jag har hört är att allt som krävs för att reducera begreppet inflation är att vi kan konkretisera en sedelpress och se hur pengarna blir fler och fler, i relation till antalet varor, och sedan konkretisera hur priserna stiger. Eftersom detta är lätt som en plätt menar somliga att det inte finns något behov av att reducera begreppet ”inflation”. Men de som kommer med denna invändning vet inte vad det innebär att reducera ett begrepp eller en proposition. Att reducera är inte detsamma att konkretisera. Att konkretisera är att komma på exempel. Det handlar om att visualisera något (varseblivbart) eller också peka ut riktiga (varseblivbara) exempel. (Ett exempel måste, förresten, inte uteslutande bestå av en sak som ett bord eller en människa; ett ord är också en konkret.)

Det är sant att en oförmåga att komma på konkreta exempel är ett tecken på att man inte vet vad man pratar om, eftersom man bär på flytande abstraktioner, dvs abstraktioner vars koppling till verkligheten man inte riktigt har klar för sig. Men bara för att du kan konkretisera något så betyder det inte att du känner till den begreppsliga kedjan från det abstrakta tillbaka till det varseblivbara. Det betyder alltså inte att du har validerat begreppet. Att konkretisera är med andra ord inte att validera genom en reduktionsprocess.

Distinktionen är viktig. Vi kan faktiskt konkretisera ogiltiga begrepp, fast de har inget med verkligheten att göra. Vi kan konkretisera Gud eller enhörningar eller spöken eller tomtar och troll. Det finns ingen gräns för vår fantasi. Men om du försöker reducera tillbaka begreppen till verkligheten, kommer du att upptäcka att begreppen inte har en grund i verkligheten.

Låt mig nu gå över till begreppet inflation. Jag vill börja med att säga att jag än så länge bara har fått in ett bidrag. Jag tänker inte avslöja vem det är. Men jag tycker att det är modigt av honom eller henne.

Jag vet inte varför fler inte har skickat in ett bidrag. En del tycker säkert att detta är ointressant. Det är synd, men jag har gjort mitt bästa för att förklara vad det är och varför det är viktigt. Jag kan inte göra mycket mer.

Men jag kan även tänka mig att en del känner sig osäkra och att de tycker att detta är alldeles för svårt. Så de ger upp. För de som känner sig hemma i denna kategorin tänker jag ge ett tips på hur man snabba upp och förenkla reduktionsprocessen. På så sätt hoppas jag att jag kan inspirera fler att försöka.

Metoden jag redogjorde för i förra inlägget är den metod som Leonard Peikoff redogör för i OPAR. I princip går den bara ut på att man tar en definition eller proposition och sedan försöker man ta reda på vad det är man måste veta för att komma hit. Man frågar sig helt enkelt: ”Vad måste jag veta för att veta X? Jag måste veta Y. Vad måste jag veta för att veta Y?” Sedan fortsätter man tills man kommer till en punkt där man är på den varseblivbara nivån. ”Jag måste veta Z. Kan jag direkt observera Z? Ja!” Då är du framme.

Mycket enkla exempel: För att veta vad en förälderlös är, måste man bland annat veta vad barn är. För att veta vad en möbel är, måste man bland annat veta vad stolar och bord är. För att veta vad ärlighet är, måste man bland annat veta vad sanning är.

I Objectivism Through Induction rekommenderar Leonard Peikoff och Harry Binswanger också en annan metod för att reducera: genusmetoden. Gentusmetoden vilar på två observationer. Alla (riktiga) definitioner har en struktur. De består nämligen av två delar: genus och differentia. Ayn Rand skriver i Introduction to Objectivist Epistemology:

The rules of correct definition are derived from the process of concept-formation. The units of a concept were differentiated—by means of a distinguishing characteristic(s)—from other existents possessing a commensurable characteristic, a Conceptual Common Denominator. A definition follows the same principle: it specifies the distinguishing characteristic(s) of the units, and indicates the category of existents from which they were differentiated.

The distinguishing characteristic(s) of the units becomes the differentia of the concept’s definition; the existents possessing a Conceptual Common Denominator become the genus.

Thus a definition complies with the two essential functions of consciousness: differentiation and integration. The differentia isolates the units of a concept from all other existents; the genus indicates their connection to a wider group of existents.

For instance, in the definition of table (“An item of furniture, consisting of a flat, level surface and supports, intended to support other, smaller objects”), the specified shape is the differentia, which distinguishes tables from the other entities belonging to the same genus: furniture. In the definition of man (“A rational animal”), “rational” is the differentia, “animal” is the genus.

Och denna struktur avslöjar faktiskt kunskapens hierarki. Ayn Rand igen:

Observe that the concept “furniture” is an abstraction one step further removed from perceptual reality than any of its constituent concepts. “Table” is an abstraction, since it designates any table, but its meaning can be conveyed simply by pointing to one or two perceptual objects. There is no such perceptual object as “furniture”; there are only tables, chairs, beds, etc. The meaning of “furniture” cannot be grasped unless one has first grasped the meaning of its constituent concepts; these are its link to reality. (On the lower levels of an unlimited conceptual chain, this is an illustration of the hierarchical structure of concepts.)

Peikoff och Binswanger påpekar också att alla propositioner, inte bara definitioner, har denna struktur.

Att använda sig av genusmetoden innebär, som vanligt, att man tar en definition och sedan försöker man identifiera vad som är genus och vad som är differentia, och därmed också identifiera kunskapens hierarki hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Genusmetoden fungerar då vi söker en specifikare form av något inom ramen för ett vidare begrepp eller också en specifikare princip inom ramen för en vidare princip.

Exempel: För att veta att det finns olika typer av människor, t ex ögonfärger eller ålder eller nationaliteter, måste vi först veta att det finns människor. För att veta att det finns olika typer av hundar, t ex collie och bulldog, måste vi först veta att det finns hundar. För att veta att det finns olika typer av stolar, t ex solstolar och köksstolar, måste vi först veta att det finns olika typer av stolar. Det är, faktiskt, i denna ordning vi lär oss.

Med detta sagt, kan vi då använda oss av reduktionsmetoden för att reducera begreppet ”inflation”? Ja, det kan vi. Men jag upptäckte när jag själv skulle reducera begreppet att det blev genast mycket lättare när jag använde mig av genusmetoden.

Så här gjorde jag. Inflation definieras enligt Merriam-Webster som ”en generell och kontinuerlig prishöjning orsakad av ökning av penningmängden (i relation till mängden varor och tjänster)”. Genus är ”(en generell och kontinuerlig) prishöjning”, differentia är den specifika orsaken till denna prishöjning. Vi måste först veta att priserna stiger i allmänhet och vad som orsakar dem, innan vi kan lära oss vad som är den specifika orsaken till den.

Så vad orsakar då prishöjningar? För att snabba upp processen lite tänker jag anta att vi har grundläggande kunskap om nationalekonomi. Jag tänker alltså anta att vi har grundläggande förståelse av lagen om utbud och efterfråga. Och om någon nu vill anklaga mig för att ”fuska” eller för att gå i cirklar, då säger jag att vi säkerligen kan genomföra denna reduktion utan någon explicit kunskap om lagen om utbud och efterfråga. Men jag antar, som sagt, den här bara för att snabba upp processen lite. Givet antagandet är svaret således: antingen ett minskat utbud eller också en ökad efterfråga. (Eller en kombination av båda delarna.)

Vad säger lagen om utbud och efterfråga? Att priset på varor och tjänster bestäms av utbud och efterfråga. Vad bestämmer utbudet? Vad folk är villiga att producera varor för. Vad bestämmer efterfrågan? Vad folk är villiga att betala för varor. Ju högre pris, desto mer vill man sälja. Och ju lägre pris, desto mer vill man köpa. Och vice versa.

Vad måste vi veta för att komma hit? Att köpa och sälja är en form av handlande. Kan vi se människor köpa och sälja? Ja. Vad måste vi veta för att verkligen förstå vad det är de gör och varför? Vi måste veta hur vi människor fungerar. I synnerhet hur vi fungerar rent psykologiskt. Vi måste förstå att människor vill ha saker: vi vill ha mat, kläder, mattor, möbler, bilar, hus, tvspel, bio, semester, etc. Och vi vill ha pengar så att vi kan köpa alla dessa saker. Vi måste alltså förstå att de har begär för saker som de gillar och/eller behöver (som de alltså värderar). Vi måste också förstå att det finns ingen riktig gräns på människors begär för saker. Vi vill alltid har mer och bättre. Vi har aldrig problem med att komma på vad vi vill göra med våra pengar.

Kan vi veta dessa saker genom direkt observation? Ja och nej. Som med alla medvetandebegrepp vilar de på att vi redan har en del extrospektiv kunskap, men givet att vi har sådan kunskap är alla medvetandebegrepp baserade på direkt introspektion. Medvetandebegrepp som t ex ”tanke” eller ”känsla” förutsätter nämligen att det finns något att tänka på eller ha känslor för. Vi måste alltså först veta ett och annat om världen, för att kunna ha några tankar eller känslor om den. Men när vi väl har dem, då kan vi genom introspektion observera dem direkt. (För detaljer läs Introduction to Objectivist Epistemology av Ayn Rand.)

Att vi själva har olika begär för saker kan vi alla ganska snabbt upptäcka genom introspektion. Och därmed förstår vi också andra människor. Poängen här är att om det inte vore för denna kunskap hade det inte varit ”självklart” för oss att kunder, som vi själva, vill betala så lite pengar som möjligt eller att säljare vill sälja för så mycket pengar som möjligt.

Här är vi framme vid den varseblivbara nivån: att vi kan observera oss själva ha ett närmast omättligt begär för saker, för välstånd. Och det är här vi börjar. (Vi kan sedan, om vi vill, reducera våra begär tillbaka till begreppet ”värde”, som i sin tur kräver en reduktion för en fullständig validering. Men för våra syften behövs inte detta. Jag utgår ifrån att mina objektivistiska läsare vet att känslor, som begär, förutsätter värden.)

Vi har nu etablerat en del av de fakta som ger upphov till lagen om utbud och efterfråga. Jag har alltså inte identifierat alla fakta, men det behövs inte. Jag har medvetet riktat in mig på att komma ned till den varseblivbara nivån så snabbt som möjligt.

Men vi är inte färdiga med vår reduktiva validering av begreppet inflation. Så vad mer måste vi veta? Vi måste veta vilka fakta som ger upphov till definitionens differentia: identifikationen av den specifika orsaken till den generella prishöjningen. Vi måste således ta reda på vad vi måste veta för att kunna utesluta alla andra orsaker.

Till att börja med kan vi observera genom att studera historia och vår vardag att priserna har stigit i decennium efter decennium detta trots att vi knappast har levt under några krigsransoneringar. (Jag medger att detta var dock mycket lättare att observera om man levde under 1970- och 1980-talet.) Tvärtom har vi haft decennier av ekonomisk tillväxt. Alla vet att vi är rikare idag än när mormor och morfar var unga. Dessa enkla observationer utesluter att priserna har stigit på grund av ett begränsat eller minskat utbud på varor och tjänster. Så vi måste finna orsaken i efterfrågan.

Vi vet att vi efterfrågar med pengar, så det enda sättet efterfrågan kan ha ökat är genom att det finns mer pengar att efterfråga med. Så vi måste veta en sak till: Var kommer alla dessa nya pengar ifrån? Detta är inte heller ”självklart”.

Det dock ganska lätt att komma över sådan kunskap. Vi läser historia och lär oss att många länder har haft perioder av hyperinflation eftersom staten har finansierat sina utgifter med sedelpressarna. När jag gick i skolan läste i alla fall jag om 1920-talets Tyskland och 1980-talets Brasilien. Vi kan även läsa om i olika länder i dagstidningarna. På sistone har väl knappast någon missat hyperinflationen i Zimbabwe? Är man dessutom någorlunda uppmärksam kan man även snappa upp, bara genom att läsa dagstidningar, att det är centralbankerna som skapar de nya pengarna.

Integrerar vi nu alla våra observationer med varandra, då finns det bara en induktiv slutsats: ”en generell och kontinuerlig prishöjning beror på att staten ökar penningmängden (i relation till mängden varor och tjänster)” – och detta är inflation.

Detta blev ett väldigt långt inlägg och förra gången lovade jag fler exempel på hur man reducerar. Men dessa exempel får av utrymmesskäl vänta till imorgon kväll. Jag hoppas dock att ni har fått ut någonting av denna långa utläggning. Till dess: Frågor? Invändningar? Beröm?

Att reducera

Tidigare har jag talat om värdet av att integrera. Jag uppmanade även mina läsare att integrera olika principer. Jag gjorde detta dels för att jag trodde att det skulle vara kul och dels för att jag trodde att det kunde vara lärorikt. Jag tror att många tyckte det var kul och lärorikt. Därför tänker jag nu prova på en annan sak: reduktion.

KUNSKAPENS HIERARKI
Låt mig börja med att etablera kontexten. Vår kunskap har en hierarki. Den har en viss (logisk) ordning. Vi lär oss vissa saker före andra och utan dessa skulle vi inte kunna gå vidare och lära oss resten. Exempel: vi måste först lära oss att uttala varje enskild bokstav innan vi kan lära oss att läsa. Exempel: vi måste lära oss aritmetik innan vi är redo för algebra. Exempel: vi måste lära oss historia i en kronologisk ordning.

Ni kan genom att observera er egen personliga historia säkert komma på hur många exempel som helst på hur er egen kunskap har kommit i en viss ordning och hur varje sådant steg i ert lärande var nödvändigt för att ni skulle kunna komma vidare.

Vi lär oss också begrepp i en viss (logisk) ordning. Ayn Rand skrev:

Concepts have a hierarchical structure, i.e., … the higher, more complex abstractions are derived from the simpler, basic ones (starting with the concepts of perceptually given concretes). (Introduction to Objectivist Epistemology, s 41.)

Låt oss illustrera detta med ett par exempel. Ta begreppet ”föräldralös”. Du hade inte kunnat bilda detta begrepp om du inte först hade bildat begrepp som ”mamma”, ”pappa”, ”barn” och ”förälder”. Eller ta begreppet ”möbel”. Du hade inte kunnat bilda begreppet ”möbel” om du inte först hade bildat begrepp som ”bord”, ”säng”, ”stol”, etc (och sedan satt dessa i kontrast till en massa andra saker som ”bil”, ”cykel”, ”båt”, ”flygplan”, etc vilket i sin tur gör det möjligt för dig att bilda begreppet ”fordon”). Dessa exempel är enkla. Det är betydligt svårare att ta reda på vad begrepp som ”rättigheter”, ”kapitalism”, ”rättvisa” eller ”objektivitet” vilar på. Du kan och bör dock göra det, genom en reduktionsprocess.

Att reducera handlar om att ta sig igenom kunskapens hierarki, att gå igenom hela den begreppsliga kedjan, hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Ty det är ju där vi alla börjar: genom att observera verkligheten.

Ett begrepp som inte går att reducera tillbaka till verkligheten saknar grund i verkligheten. Ett exempel på ett ogiltigt begrepp är begreppet ”Gud”. (Av samma anledning kan och bör man förresten reducera propositioner. En proposition som inte går att reducera tillbaka till verkligheten är falsk. Ett exempel på en falsk proposition är att ”Gud skapade människan för 6000 år sedan”.)

Varför måste vi då bry oss om att reducera? Eller annorlunda uttryckt: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av att reducera? Det faktum att vi lär oss väldigt mycket från andra människor. Det är många begrepp vi inte bildar på egen hand, utan vi plockar upp dem från andra. De flesta sådana begrepp är ganska abstrakta som ”rättvisa” eller ”kapitalism” eller ”kalori” eller ”atom”. Du kan varken direkt se ”rättvisa”, ”kapitalism”, ”kalorier” eller ”atomer”. Dessa begrepp vilar således på en mer eller mindre lång begreppslig kedja som kopplar dem till den varseblivbara verkligheten.

Om vi inte validerar dessa begrepp genom en reduktionsprocess, då riskerar vi att sluta med vad Ayn Rand kallade för ”flytande abstraktioner”, dvs begrepp som vi inte har kopplat till verkligheten. Om man inte vet vilka fakta som ett begrepp vilar på, då vet man varken om begreppet är giltigt eller vad det faktiskt betyder.

Ett tecken på att man dras med ”flytande abstraktioner” är att man har svårt för att komma på exempel på vad det är man pratar om. Man har med andra ord svårt för att konkretisera sina idéer. Således skrev Ayn Rand:

To know the exact meaning of the concepts one is using, one must know their correct definitions, one must be able to retrace the specific (logical, not chronological) steps by which they were formed, and one must be able to demonstrate their connection to their base in perceptual reality. (ITOE, s 67.)

VÄRDET AV REDUKTION
Värdet av att reducera ligger delvis i att man kan skydda sig från andras missbruk av begrepp. Ett exempel på ett sådant missbruk är att stjäla begrepp. Att begå en begreppsstöld är att använda sig av ett begrepp samtidigt som man ignorerar eller förnekar de fakta som ger upphov till begreppet. Ett exempel är att tala om ”föräldralösa” och samtidigt glömma bort eller förneka att det finns sådana saker som ”föräldrar” eller ”barn”.

Nu pågår detta missbruk så gott som aldrig på denna nivå. Det är vanligare att människor, speciellt filosofiprofessorer, gör sig skyldiga till en begreppsstöld när den begreppsliga kedjan tillbaka till den varseblivbara verkligheten är betydligt längre. Det är således vanligare när det kommer till ganska abstrakta begrepp såsom ”rättvisa” och ”rättigheter” eller propositioner som ”livet är det yttersta värdet”.

Ett exempel är de som talar om djurens rättigheter. De som talar om djurens rättigheter stjäl begreppet ”rättigheter” eftersom de använder det utan att tänka på de fakta som ger upphov till det. T ex det faktum att moralbegrepp inte är tillämpbara på djur eftersom de saknar viljefrihet såväl som förmågan att tänka begreppsligt. (Se Andrew Bernsteins essä ”Animal ‘Rights’ vs. Human Rights”.)

Ett större värde av att reducera ligger i att man kan själv se att ens begrepp och idéer faktiskt är baserade på verkligheten. När vi objektivister säger att Ayn Rands filosofi är baserad på verkligheten då är det inte bara slogan som vi slänger oss med. Vi menar det; det ska tas bokstavligen.

Med några få undantag är hela objektivismen, liksom all annan sann filosofi och vetenskap, baserad på induktion.

Att reducera är motsatsen till att inducera. Att inducera är att generalisera från de varseblivbara konkreterna. Att reducera är att, steg för steg, gå från generaliseringarna ned till de varseblivbara konkreterna.

Genom att reducera identifierar du den logiska hierarkin på din kunskap. Du identifierar med andra ord vad du måste veta, vilka observationer du måste göra, för att inducera objektivismen (och alla andra sanna principer).

Gör du din reduktion rätt, då kommer du att få inte två, tre exempel, utan hundratals eller tusentals eller miljontals. Du kommer med andra ord att få ett flöde av de konkreter som ger upphov till dina begrepp eller som också summeras i form av en princip. På så sätt kan du också rekonstruera din förståelse av objektivismen genom induktion. (Denna aspekt är något som jag lär kommer att återkomma till senare.)

METOD
Så att reducera är, som vi kan se, otroligt viktigt och värdefullt. Men hur går vi tillväga för att reducera? Metoden som jag kommer att redogöra för här är huvudsakligen densamma som Leonard Peikoff går igenom i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. (Den som vill veta mer om reduktion bör läsa sidorna 129-141 i OPAR.)

Jag tänker börja med att reducera ett begrepp. Begreppet jag vill reducera är medvetet på vad jag skulle betrakta som en medelhög abstraktionsnivå. Samtidigt är det ett mycket vardagligt begrepp. Begreppet jag har valt är ”tid”.

Det första steget är att skaffa sig en definition. Då jag saknar tillgång till en svensk ordbok använder jag mig av en engelsk ordbok. Merriam-Webster definierar ”time” som ”the measured or measurable period during which an action, process, or condition exists or continues”.

Nästa steg är att fråga sig: Vilka fakta ger upphov till detta begrepp? Vad måste jag veta för att komma hit? Begreppet ”tid” vilar bland annat på begreppet ”period” och förutsätter att vi vet hur vi mäter dessa perioder. Så jag slog upp ”period”: ”the completion of a cycle, a series of events, or a single action”; ”a portion of time determined by some recurring phenomenon”; ”the interval of time required for a cyclic motion or phenomenon to complete a cycle and begin to repeat itself”.

En ”period” är alltså en cykel av rörelser eller händelser. En cykel är en serie av rörelser som upprepas regelbundet, ofta i en viss ordning. Kan vi nu direkt observera några sådana cykliska rörelser eller händelser? Ja. Solen går upp och ned, månens rörelser, årstiderna, etc. (Vi kan även, beroende på vilken tid vi lever i, observera människotillverkade cykliska rörelser i form av våra olika klockor: vattenur, sandur, solur, atomur, etc.) Dessa och andra sådana måste vi alltså känna till.

Vi vet också, med hänvisning till definitionerna ovan, att vi mäter en period genom att relatera olika rörelser till en cyklisk rörelse. Och studerar du hur vi faktiskt använder våra klockor eller naturens cykliska rörelser då kommer du att se att detta är precis vad vi gör när vi mäter tiden.

Tid är nämligen inget annat än ett mått på rörelser; tid mäter hur många rörelser det går på en bestämd cyklisk rörelse. Den måste vara cyklisk om den ska kunna tjäna som måttstock. (Jag använder medvetet begreppet ”rörelse” i ordets vidaste mening.) Exempel: Hur många timmar tar det att köra till Stockholm? Hur många dagar tar det att cykla jorden runt? Hur långt kan jag springa på 10 sekunder? Hur många minuter tar det för mig att värma upp min mat? Hur många månader tar det innan bebisen föds? Hur många år tar det innan objektivismen har tagit över Amerika?

Vi vet nu att för att bilda begreppet ”tid” måste vi känna till att det finns rörelser, händelser och handlingar, varav en del är cykliska. Kan vi varsebli rörelser, händelser och handlingar? Ja. Således har vi nu nått den varseblivbara verkligheten; vi har reducerat tillbaka begreppet ”tid” till de fakta som ger upphov till det.

(Lägg märke till att vi inte har tagit reda på vilka fakta som ger upphov till vårt behov av att mäta tiden. Det är en annan fråga. Vi har inte heller identifierat vilka fakta som motiverar oss att välja vissa (cykliska) rörelser som en måttstock. Men om du vill göra det för fullständighetens skull, då tror jag inte att du kommer ha några svårigheter med det. Att mäta kräver att måttstocken är stabil; en meterstock som hela tiden ändrar längd kan du inte mäta längd med och klockor som hela tiden går fel kan du inte mäta tiden med.)

Metoden är alltså följande: 1. Ta en ordboksdefinition. 2. Fråga er själva: Vad måste jag veta för att komma hit? Kom ihåg att du vill ha svar på följande: Vilka fakta i verkligheten ger upphov till det här begreppet? Så fortsätt tills du kommer till den varseblivbara nivån. Då är du framme.

PROVA SJÄLV
Precis som Peikoff vill jag understryka att det är svårt att reducera. Ibland kan det ta några timmar och ibland kan det ta dagar. Men nästan hur lång tid det än tar är det alltid värt det i slutändan; det är faktiskt väldigt givande.

Jag valde ”tid” eftersom jag ville börja med något som var lite lagom. Men eftersom det är svårt rekommenderar jag att man börjar med de viktigaste, de mest grundläggande begreppen eller principerna. Jag menar alltså grundläggande begrepp som ”gott”, ”rättvisa” och ”sanning” eller grundläggande principer som att ”förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel” eller ”ärlighet är bra”. Ta en sak i taget och låt det ta tid.

Så nu när vi vet vad reduktion är och varför det är bra, vill jag ge för de av er som är intresserade en uppgift till nästa vecka. Försök reducera begreppet ”inflation”.

Nästa vecka ska jag visa dels hur jag reducerade begreppet och sedan tänker jag försöker ge ett par exempel till.

Har ni frågor tar jag emot dem i kommentarerna. Men om ni vill skicka in bidrag, då tar jag denna gång helst emot dem via e-mail: carl.svanberg@gmail.com

Lycka till!

En intressant och bekant analys

Thomas Bowden vid ARI har en intressant analys av EU:s övergrepp på Intels rättigheter. Men på något sätt känns denna analys ganska bekant. Jag kan bara inte sätta fingret på vad det är… ;-)

Jag hoppas att du vinner

Johnny Munkhammar kommer säkert inte ihåg mig, men jag är i alla fall samma Carl Svanberg som skrev alla dessa ”konstiga” hyllnings e-mail till dig varje gång jag och min kompis Robert hade sett dig fullständigt slakta dina motståndare i någon debatt på TV. Det var alltid roligt och inspirerande att se. Det är en av många anledningar till att jag hoppas att du vinner din kamp mot cancern, Johnny Munkhammar. Men om jag känner Munkhammar rätt, lär han slakta cancern precis som han slaktar allt annat motstånd i sin väg.

Vadå vinklade nyheter?

Under rubriken ”Europe Socialists Suffer Despite Capitalism’s Woes” skriver New York Times:

Even in the midst of one of the greatest challenges to capitalism in 75 years, involving a breakdown of the financial system due to “irrational exuberance,” greed and the weakness of regulatory systems, European Socialist parties and their left-wing cousins have not found a compelling response, let alone taken advantage of the right’s failures.

Det är uppenbart att denna journalist, Steven Erlanger, inte har en susning om vad han skriver om, utan helt okritiskt bara har accepterat den konventionella ovisdomen.

Debattforum

Liberal Debatt har lagts ned. Jag har inte varit där på år och månader. Jag var där mest för att läsa inlägg av Per-Olof Samuelsson och Henrik Unné. Kvalitén blev hela tiden sämre och redan för några år sedan, med troll som ”Lucas”, var den ganska låg. Jag saknar alltså inte Liberal Debatt men en del av er gör det kanske. Och för er finns det nu ett alternativ. Filip Björner har nämligen startat ett nytt debattforum som heter Debattsidan för den som är debattsugen.

För ett fritt bankväsende

INTRODUKTION
Under 1800-talet hade USA en era av laissez-faire inom bankväsendet. USA upplevde också den ena bankpaniken efter den andra. Dessa ständigt återkommande bankpaniker visade oss vad som händer om vi lämnar bankväsendet fritt från statens upplysta överseende. För att stabilisera ekonomin och bankväsendet, blev vi tvungna att reglera bankerna och införa The Federal Reserve. Detta hör till den så kallade konventionella visdomen. Men detta är inget annat än en myt.

REGLER BAKOM BANKPANIKER
Det är sant att USA har upplevt väldigt många bankpaniker. Men det var inte bankpanikerna som gav upphov till statens omfattande inblandning i det amerikanska bankväsendet. Tvärtom. Det var statens inblandning som gav upphov till bankpanikerna. Det amerikanska bankväsendet har aldrig varit fritt från statlig inblandning. Sanningen är att det amerikanska bankväsendet är och har länge varit en av de mest reglerade industrierna i världen.

Det som ligger bakom denna myt är att bankväsendet under åtminstone andra halvan av 1800-talet verkade under så kallade ”Free banking”-lagar. Detta har skapat stor förvirring. Före ”fribanks”eran kunde bara ett fåtal med speciella tillstånd av staten och/eller politiska kontakter starta en bank. Under ”fribanks”eran kunde ”vem som helst” starta en bank, under villkoret att de underkastade sig en massa statliga regleringar.

Dessa statliga regleringar gjorde det svårare för bankirer att agera som rationella affärsmän. Man förbjöd banker att ha mer än ett kontor. Man förbjöd i praktiken också all mellanstatlig filialexpansion. Detta gjorde många banker beroende av sin regionala industri och det blev i praktiken omöjligt att sprida sina risker genom att ha kunder i andra delar av landet. Många banker blev således underdiversifierade och underkapitaliserade. Samtidigt tvingades banker att backa upp sin sedelstock med statsobligationer. Man gjorde inte detta för att ge bankerna ”stabilitet”, utan för tvinga dem att finansiera delstaternas budgetunderskott.

Genom den här typen av regleringar tvingades bankerna att lägga alla sina ägg i samma korg. Och det var dåliga ägg. Statsobligationerna tenderade nämligen att falla i värde eftersom många var rädda för att delstaterna skulle gå i konkurs. Det gjorde att bankerna mycket lättare blev insolventa och insolventa banker var, enligt lag, tvungna att gå i konkurs. Detta är också en förklaring till att det amerikanska bankväsendet drabbades av många fler bankpaniker än övriga världen. (”Banking Crises”, Charles W Calomiris, ss 2-5. Fribanksskolan, Per Hortlund, ss 134-136) Experter uppskattar att 80% av de banker som gick i konkurs gjorde det som en följd av denna reglering. (Ibid, s 50.) Så redan från början hade regleringarna gjort förutsättningarna dåliga för bankerna.

Samtidigt uppmuntrade staten på alla tänkbara sätt bankerna att agera kortsiktigt, oansvarigt och irrationellt. Redan under under 1800-talet skapade staten en ”skyddad verkstad” för bankerna. Istället för att låta bankerna gå i konkurs som en följd av dåliga affärer såg man till att backa upp bankerna med statliga centralbanker såsom The First Bank of America och The Second Bank of America. Precis som dagens ”The Fed” fungerade dessa statliga centralbanker som ”bankernas bank” och var således ständigt redo att låna ut för att rädda bankerna undan en konkurs. Dessutom hjälpte staten dem att undvika konkurs genom att om och om igen ge dem rätten att slippa betala ut kundernas pengar vid bankrusningar. Att staten går in för att rädda bankerna undan deras dåliga affärer är alltså inget nytt. Staten började med detta redan under 1800-talet. Nu som då skapade detta en ”moral hazard”-situation. Man uppmuntrade bankerna att fortsätta ta större och större risker, att låna ut mer och mer pengar, med mindre och mindre pengar i reserv. Ju mindre reserver, desto större likviditetsrisk.

Bankerna blev på en och samma gång tvingade att ta risker som de inte ville och samtidigt uppmuntrade att ta fler risker som de inte borde. Staten hade genom sin inblandning på en och samma gång gjort förutsättningarna för sunda affärer sämre och samtidigt gjort bankerna till en privilegad aktör på marknaden. Det är därför inte undra på att det amerikanska bankväsendet var instabilt under 1800-talet: de statliga regleringarna gjorde det svårt att bedriva rationella affärer för banker, samtidigt som de direkt uppmuntrades till att göra irrationella affärer.

REGLERINGAR FÖDER REGLERINGAR
Idag försöker politikerna rida ur finanskrisen genom inflation och ”billiga krediter”. Även på 1800-talet strävade politikerna efter samma sak. Dels eftersom de tyckte det var önskvärt att alltid kunna finansiera statens utgifter med sedelpressarna och dels eftersom de, liksom många affärsmän, tyckte att det var bra för ekonomin att det var lätt att komma över ”billiga krediter”.

Ibland gick det dock inte att komma över ”billiga krediter”. Då klagade affärsmän, bankmän och politiker på att bankernas kreditexpansion var begränsad. De sade att penningmängden var ”inelastisk”. Det är sant att penningmängden var ”inelastisk”. Det berodde framför allt på att man hade tvingat bankerna att backa upp sin sedelutgivning med statsobligationer.

Men istället för att verka för att motverka statens destruktiva inblandning från bankväsendet, drog man den felaktiga slutsatsen att orsaken till problemet var själva ”inelasticiteten”. Vad de beklagade sig över var att det överhuvudtaget fanns en gräns på hur mycket pengar dessa banker kunde låna ut. Politiker och affärsmän klagade med andra ord över att de inte kunde få någonting i utbyte mot ingenting.

Så de flesta drog den felaktiga slutsatsen att vad som behövs är en bank som kan bära upp hela systemet och ge oss denna ”elasticitet”. Vad man sökte efter var en centralbank som kunde fungera som ett slags skyddsnät för bankerna. De ville alltså ha en statlig centralbank med en obegränsad makt att trycka nya pengar ur tomma intet. Därmed skulle man aldrig ha ont om ”billiga krediter”. 1913 fick de som de ville. Då grundades The Federal Reserve.

Lägg märke till vad som är orsak och verkan här. The Fed skapades inte för att för att hejda den instabilitet som det fria, oreglerade bankväsendet skapade. Nej, den skapades som en följd av de instabilitet som staten direkt och indirekt hade skapat. Införandet av The Fed är därför ännu ett exempel på hur statlig inblandning i ekonomin tenderar att skapa ekonomiska problem, som politiker sedan använder som en förevändning för att öka statens inblandning i ekonomin.

Alla våra erfarenheter sedan 1913 visar med all önskvärd tydlighet att The Fed inte gett oss någon stabilitet. Jag behöver egentligen bara nämna Den stora depressionen för att illustrera detta. Men om det känns för avlägset i tiden, då hänvisar jag till den nuvarande finanskrisen. (För detaljer läs min artikel ”Blandekonomins kris”.) Eftersom statens inblandning i bank- och penningväsendet är orsaken till instabiliteten kan de aldrig utgöra lösningen på instabiliteten.

ETT FRITT BANKVÄSENDE ÄR LÖSNINGEN
Vad är lösningen på alla problem inom det genomreglerade bankväsendet? Det är förstås att ta bort statens destruktiva inblandning. Bara med ett fritt bankväsende kan vi slippa de hemska följderna av kreditexpansion.

Ekonomen Ludwig von Mises:

Free banking is the only method available for the prevention of the dangers inherent in credit expansion. It would, it is true, not hinder a slow credit expansion, kept within very narrow limits, on the part of cautious banks which provide the public with all information required about their financial status. But under free banking it would have been impossible for credit expansion with all its inevitable consequences to have developed into a regular – one is tempted to say normal – feature of the economic system. Only free banking would have rendered the market economy secure against crises and depressions. (Human Action, s 444.)

Varför? För det första skulle det inte funnits någon stat som kunde backa upp bankerna. Om bankerna gjorde dåliga affärer till följd av oansvarig kreditexpansion, då skulle de själva få betala. De skulle gå i konkurs. De skulle inte uppmuntras att fortsätta med sin dåliga affärsverksamhet, utan skulle tvingas lära sig att göra bättre affärer, precis som alla andra affärsmän måste göra inom alla andra delar av ekonomin. Risken för bankrusningar skulle motivera bankerna att vara mycket återhållsam i sin kreditexpansion.

För det andra skulle det ta många år för banker att bygga upp ett gott rykte om sig. Det skulle kräva flera år av goda affärer, av att göra vad man lovar, att sköta sina affärer och så vidare. Man kan inte tro att man ska kunna bygga upp ett gott rykte omkring om man samtidigt ägnar sig åt omfattande kreditexpansion. Det är mycket lätt att märka det om man verkar under konkurrens. Det behöver inte ens finnas någon särskild risk för stor bankrusning för att konkurrensen ska ha en inverkan på bankerna här. Allt som krävs är att ett fåtal större kunder blir minsta lilla fundersamma.

För det tredje om en bank lånar ut för mycket, då kommer en del av bankens kunder att handla med andra som är kunder i andra banker och när pengarna till slut hamnar i dessa banker kommer de att kräva ut tillgångarna från den expanderande banken. Om de inte kan betala ut detta går de i konkurs. Så det ligger inte i deras intresse att ägna sig åt omfattande, oansvarig kreditexpansion. Detta är den så kallade motstående klirningarnas princip. (Märk väl att denna princip motarbetades i 1800-talets Amerika genom lagar som förbjuda mellanstatlig filialexpansion. På så sätt skapade man lokala och regionala monopol vilket motverkade de motstående klirningarnas princip.)

Det är inte bara teoretiska faktorer som talar för detta. Ser vi till historiska fakta ser vi att de länder som inte hade många av dessa regleringar, dvs ett friare bankväsende, hade också ett stabilare bankväsende än det i Amerika. Ta Kanada, Skottland och Sverige som exempel. Deras bankväsende var mindre reglerat än det amerikanska och betydligt mer stabilt.

Kritiker till ett fritt bankväsende alltid använder sig av exempel från USA för att bevisa att det inte är en bra idé, men de tittar aldrig på länder där bankväsendet var ännu friare och fungerade ännu bättre. Under de 70 åren som Sverige hade ett fritt bankväsende gick, för att ta ett exempel, inte en enda bank omkull. Och ”trots” Kanada inte hade någon centralbank gick inte en enda bank omkull under den stora depressionen. Detta ska jämföras med USA där över 9000 banker gick i konkurs.

Det amerikanska bankväsendet var aldrig helt fritt, men det var i många avseenden friare än dagens system och följaktligen var kriserna under 1800-talet betydligt mindre än de som kom under 1900-talet. De flesta kriser som uppstod var mycket korta och milda jämfört med allt som kom under 1900-talet.

För att få perspektiv observera att fler banker gick i konkurs under 1930 (806) än under bankpanikerna 1873, 1884, 1890, 1893 och 1907 tillsammans (737). Den stora depressionen skulle sluta med att ytterligare tusentals banker gick i konkurs. (Elmus Wicker, ”Banking Panics in the US: 1873-1933″.) Ekonomen Charles W Calomiris: ”None of the U.S. banking panics of the pre-World War I era saw nationwide banking distress (measured by the negative net worth of failed banks relative to annual GDP) greater than the 0.1% loss of 1893″. (s 5.) Detta kan jämföras med Den stora depressionen: ”U.S. Bank failures resulted in losses to depositors in the 1930s in excess of 3% of GDP”. (Ibid.)

Varför denna skilllnad? Calomiris förklarar:

Loss rates tended to be low because banks structured themselves to limit their risk of loss… Market discipline (the fear that depositors would withdraw their funds) provided incentives for banks to behave prudently. The picture of small depositors lining up around the block to withdraw funds has received much attention, but perhaps the more important source of market discipline was the threat of an informed (often ’silent’) run by large depositors (often other banks). Banks maintained relationships with each other through interbank deposits and the clearing of public deposits, notes, and bankers’ bills. Banks often belonged to clearing houses that set regulations and monitored members’ behavior. A bank that lost the trust of its fellow bankers could not long survive. (Ibid.)

Förklaringen var med andra ord att marknadskrafterna fick ett större utrymme.

SLUTSATS
Orsaken till bankpanikerna i 1800-talets USA var inte den fria marknaden. Orsaken var de statliga interventionerna i bankväsendet. The Fed infördes inte för att bota instabiliteten på den ”oreglerade” bankväsendet utan, tvärtom, för att bota instabiliteten orsakad av den reglerade bankväsendet. Det enda alla dessa erfarenheter borde lära oss, en gång för alla, är att vi inte har råd med alla dessa statliga interventioner i bankväsendet. Lösningen är inte mer stat, utan frihet. Lösningen är laissez-faire inom bankväsendet.

Mjukvarupatent – för eller emot?

Eftersom en del fortfarande vill diskutera det här med patent, i synnerhet mjukvarupatent, tänkte jag göra det lite lättare för er.

Det har nämligen blivit otroligt svårt att följa debatten som pågår här. Jag vet inte hur jag ska göra för att förändra detta. Därför låter jag er fortsätta debatten här.

Det kan hända att jag kommer med ett eget inlägg om saken. Jag har nämligen läst och tänkt lite mer på detta och andra relaterade ämnen.

Ordet är fritt för alla – förutom piratpartister.

För att få en så absolut smidig debatt som möjligt, för alla inblandade, rekommenderar jag att man håller sig till en poäng per inlägg. Så har man väldigt mycket på hjärtat, dela då gärna upp det i fler inlägg. Detta är bara en rekommendation, jag straffar ingen som väljer att ignorera den.