Förnuftets kalla och oresonliga röst

Kommentarer utifrån ett objektivistiskt perspektiv

Bloggen är död, länge leve bloggen!

leave a comment »

Nu är jag mer eller mindre tillbaka från semestern. Nästan. Jag är fortfarande i Finland och vet inte hur länge jag blir kvar här. Har en enorm ”back log” med nya saker som jag fortfarande måste ta itu med.

Vad har jag haft för mig? Jag har varit rysligt upptagen. Förutom njutit av livet i Finland, har jag översatt min C-uppsats till engelska, fixat ett par amerikanska, objektivister till professorer som referenser och ansökt till OAC. Mitt långsiktiga mål är att jobba för ARI/ARC som författare/skribent. Allt jag gör syftar, ytterst, åt detta mål.

Jag har därför både goda och dåliga nyheter. Den dåliga nyheten är att jag har bestämt mig för att lägga ned bloggen. Mitt främsta skäl för mitt beslut är att jag vill nå fler läsare.

Detta för mig till den goda nyheten: jag kommer *inte* att sluta blogga. Jag kommer däremot att satsa allt på min ”nya” engelspråkiga blogg The Cold Voice of Reason.

Jag har redan ett par artiklar på gång, men i början kommer jag även att publicera översättningar av mina svenskspråkiga favoritinlägg. (Vad gäller den svenska bloggen så kommer jag, på sin höjd, kanske skriva någonting om det är något som jag verkligen brinner för och som endast berör svenska läsare.)

Jag tar fortfarande emot frågor, fast i framtiden föredrar jag om de formuleras på engelska då jag kommer att besvara dem på engelska. Jag uppskattar alla som har donerat till min gamla blogg. Jag uppskattar alla som kommer att donera till mig i framtiden också.

Bloggen är död, länge leve bloggen!

Bästa premisser,
Carl Svanberg

Written by Carl Svanberg

augusti 9, 2011 at 2:41 e m

Publicerat i Övrigt

Uppdatering

leave a comment »

Det är lite tyst här, vilket jag beklagar. Det råkar bara vara så att jag har otroligt mycket att göra just nu, saker som berör min framtid. Och som den egoist jag är måste jag prioritera lite annorlunda. Men inom ett par dagar hoppas jag på att ge er någon slags uppdatering.

Vad jag kan och vill säga nu är att OCON var helt underbart. Jag kan verkligen rekommendera alla som är seriösa ”students of Objectivism” att besöka OCON. Det är otroligt givande: kurserna, människorna, atmosfären – för att inte tala om hotellet och omgivningen. Om man har tid och pengar, och vill bli den bästa egoisten man kan, då kan jag inte rekommendera OCON tillräckligt mycket!

Jag hoppas att jag träffar er vid OCON nästa år!

Written by Carl Svanberg

juli 13, 2011 at 11:04 e m

Publicerat i Pro-liv

OCON

leave a comment »

Jag är just nu vid OCON, i Fort Lauderdale, där min Internetaccess är lite begränsad. Jag är dessutom upptagen hela tiden, med föreläsningar, träffa nya roliga människor och njuta av Florida. Så jag kommer förmodligen inte uppdatera min blogg under veckan. Ha det!

Written by Carl Svanberg

juli 4, 2011 at 6:02 e m

Publicerat i Pro-liv

Evolutionsargumentet mot naturalism

leave a comment »

Låt mig nu behandla nästa argument: Platingas evolutionsargument mot naturalism.

Naturalism är idén att det inte finns några övernaturliga varelser som Gud. Supernaturalism är idén att det finns övernaturliga varelser. Platinga menar att om evolutionsteorin och naturalismen är sanna, då följer skepticism. Men om vi istället accepterar evolutionsteorin och supernaturalism, då följer inte skepticism, eftersom Gud kommer att rädda oss från det.

Hur kommer Platinga fram till detta fantastiska alternativ? Så här: enligt evolutionsteorin så kommer det som främjar vår överlevnad att främjas; förnuftet utvecklades därför inte nödvändigtvis för att producera sanna idéer utan bara idéer som hjälper oss att överleva; därför kan vi inte vara säkra på att förnuftet kan producera sanna idéer; därför skepticism. Men om vi istället accepterar att det finns en Gud som i sin välvilja garanterar att förnuftet kan producera sanna idéer, då slipper vi skepticism.

Jag måste medge att detta är ganska originellt. Men det räcker inte.

Det är en motsägelse att anta att vi kan bevisa och veta att evolutionsteorin är sann och ändå påstå att vi inte kan lita på förnuftet, att vi inte kan med säkerhet veta någonting med hjälp av förnuftet. Man kan inte använda kunskap, förvärvad genom att använda sig av förnuftet, som ett skäl för att tvivla över förnuftets förmåga.

Genom att använda oss av förnuftet för att upptäcka saker, för att avgöra vad som är sant eller falskt, ser vi induktivt att förnuftet inte bara är en källa till kunskap utan den enda källan till kunskap, inklusive kunskap om evolutionsteorin. Det finns ingen varseblivningsmässig kunskap som ogiltigförklarar sinnena och det finns ingen begreppslig kunskap som ogiltigförklarar förnuftet.

Argumentet förutsätter en falsk, deterministisk syn på förnuftet: förnuftet producerar inte idéer på samma sätt som våra njurar producerar urin; förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet. Det faktum att begreppsligt tänkande inte är automatiskt riktigt, att det är viljestyrt, är vad som gör en metod, nämligen logik, för att upptäcka sanningen möjlig och nödvändig. (Plantinga gör sig därmed också skyldig till en begreppsstöld. Man stjäl bland annat begreppet ”logik” genom denna deterministiska syn på förnuftet.)

Argumentet vilar på att förnuftet är giltigt nog för att avgöra vad som följer logiskt eller inte, vad som är förenligt med verkligheten eller inte. Man måste förutsätta vad man försöker motbevisa, nämligen att förnuftet är ogiltigt, för att härleda att evolutionsteorin implicerar att vi inte kan lita på förnuftet.

Plantinga är naturligtvis övertygad om att han kommer undan dessa motsägelser, eftersom han, i vanlig ordning, anammar Gud som sin epistemologiske frälsare utan någon som helst motivering.

Han introducerar således, återigen, det godtyckliga i ekvationen: Hur vet vi att det finns en Gud som kan garantera våra sanningar? Hur känner vi till hans egenskaper, inklusive att han är välvillig och därför garanterar att förnuftet duger för att upptäcka sanningen? Inte ett enda argument eller bevis har getts för att vi ska tro på Gud, även om vi ville, för att rädda oss från denna skepticism.

Det finns alldeles säkert fler motsägelser här, men detta får räcka för nu.

Written by Carl Svanberg

juni 27, 2011 at 11:37 f m

Publicerat i Gudsargument

Gud som ”basic belief”

leave a comment »

Låt mig ta Alvin Platingas argument för Gud som en ”basic belief” eller grundläggande trosföreställning. Idén är att Gud kan tjäna som ett axiom för all kunskap. I så fall kan det vara rationellt att tro på Gud, utan att ge några bevis för att Gud finns.

Argumentet börjar med att ifrågasätta idén att all kunskap måste kunna härledas ifrån självklara sinnesdata som alltså utgör grunden för all kunskap. Hur? De har en massa argument. Men i essentiella termer handlar det om att visa att David Humes empirism är absurd eftersom om vi tar den på allvar, då måste vi förneka en massa saker som det verkar rimligt att tro på utan att ha några bevis för det. Till exempel entiteter, yttervärlden, jaget och kausalitet. Eftersom detta är absurt, menar Plantinga med flera att om vi kan tro på dessa saker utan bevis, eftersom det verkar rimligt, varför kan vi inte då tro på Gud utan bevis?

Detta argument är ett perfekt exempel på att skepticism är alltid en hopplös återvändsgränd som får mysticism att framstå som ett rimligt alternativ. (Detta är förresten en anledning till att jag tror att de nya ateisterna på lång sikt gör mer skada än nytta. De flesta av dem är nämligen, i essentiella termer, anhängare av Humes filosofi.)

Hume, och hans efterträdare, förnekar allt detta eftersom han inte kunde direkt se någonting av allt detta. Allt han ser är mer eller mindre regelbundna förnimmelser. Ibland ensamma, ibland kombinerade. Men det är allt. Han kan inte se några abstraktioner eller någon ”nödvändighet” mellan dem. Följaktligen finns det inga rationella skäl att tro på dessa saker och alla dessa abstraktioner är meningslösa och/eller overkliga.

De tre underliggande orsakerna till detta är framför allt hans nominalism som resulterar i en förnekan av alla abstraktioner (eftersom han bara ser förnimmelser, inte abstraktioner, när han öppnar ögonen). Humes nominalism implicerar också en förnekan av abstraktioner från abstraktioner, dvs kunskapens hierarkiska natur. (Detta betyder att om du inte kan direkt se atomer, då finns det ingen anledning att tro på dem.)

Vad gäller nödvändighet, ser Hume bara att någonting *är* fallet, inte att det ”måste” så. Hume tror att om man kan föreställa sig någonting då är det också ”logiskt möjligt”, även om det inte finns några som helst bevis för att tro att det är möjligt. Släpper man in det godtyckliga i sitt tänkande då spelar det ingen roll om man faktiskt direkt observerar det ena kausala sambandet efter det andra, eftersom allting kan när som helst omkullkastas med ett godtyckligt ”Men tänk om…?”

Jag tänker inte gå in mer på djupet här. Jag vill bara visa var Hume kommer ifrån och indikera varför Hume har fel. Jag vill bara säga tillräckligt för att visa att en vederläggning av Hume inte utgör en vederläggning av förnuftet.

Om du vänder dig till Ayn Rands rationella kunskapsfilosofi, i synnerhet hennes begreppsfilosofi, då upphör alla dessa problem omgående. Den som vill veta mer om objektivismens kunskapsfilosofi bör läsa Introduction to Objectivist Epistemology av Ayn Rand, Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff och The Logical Leap av David Harriman.

Låt mig nu, med detta sagt, ställa några kritiska frågor kring idén att Gud kan tjäna som ett axiom. För saken är den att oavsett hur irrationell David Hume är ger det inte teisterna någon rätt att ta Gud som ett axiom.

Hur kan man ens för ett ögonblick jämföra tron på entiteter, yttervärlden eller jaget med tron på Gud? Det kan man uppenbarligen inte. Att det finns entiteter, en yttervärld, och ett jag är faktiskt självklart. Vi är implicit medvetna om det i varje vaket ögonblick. Det är också därför vi inte behöver bevisa det. Det finns däremot inga bevis, inga observationer, inga fakta – ingenting – som ger oss skäl att tro på Gud. Så att stoppa in Gud här är helt omotiverat.

De bästa försöken att motivera Gud som en grundläggande trosföreställning genomsyras av godtycke. Låt mig citera ett exempel för att ge er en indikation om vad jag pratar om:

There are at least two reasons to believe that it might be rational for a person to accept belief in God without the support of an argument. The first is a parity argument. We must, by our nature, accept the deliverances of our cognitive faculties, including those that produce beliefs in the external world, other persons, that the future will be like the past, the reality of the past, and what other people tell us—just to name a few. For the sake of parity, we should trust the deliverances of the faculty that produces in us belief in the divine (what Plantinga (2000), following John Calvin, calls the sensus divinitatus, the sense of the divine).

Eller med andra ord: ”It is natural to suppose that if God created us with cognitive faculties which by and large reliably produce beliefs without the need for evidence, he would likewise provide us with a cognitive faculty which produces belief in him without the need for evidence”.

Detta är lika godtyckligt som det är fantastiskt. Vi har alla rationella skäl för att tro på yttervärldens existens, andra medvetanden, kausalitet och mycket mer. (En del av detta är ju axiomatiskt.) Det faktum att de flesta accepterar många vetenskapliga teorier som sanna utan att veta allt betyder inte att de tror på det utan anledning eller bevis. Det faktum att alla inte alltid kan ge någon bra redogörelse för hur de kom att tro på vissa saker är inte bevis för att de accepterade idéer utan anledning eller bevis. Det är ganska vanligt att folk bara kommer ihåg deras slutsatser, men inte vilka fakta eller resonemang som övertygade dem. Jag kan fortsätta men låt oss gå vidare.

Det finns annat skäl till varför Gud kan tjäna som en grundläggande trosföreställning:

The second reason is that belief in God is more like belief in a person than belief in a scientific hypothesis. Human relations demand trust, commitment, and faith. If belief in God is more like belief in other persons than belief in atoms, then the trust that is appropriate to persons will be appropriate to God.

Detta mynnar ut i att vi ska tro på Gud eftersom det är praktiskt. Men hur vet vi att det är praktiskt? Vi vet genom erfarenhet att det är praktiskt att vara hederlig och att ha med hederliga människor att göra, att hålla sina löften, att ha tillit till människor som har bevisat sin pålitlighet genom åren. Vi vet däremot inte att Gud finns, eller att det finns någon anledning att tro på honom. Än mindre har vi någon anledning att ha visa någon ”tillit” till Gud. Hela argumentet är cirkulärt, då det förutsätter att Gud finns och att vi bör tro på honom av samma skäl som vi tror på människor. Inte för att vi har några förnuftiga skäl till det, utan för att precis som det finns fördelar med att skapa och bevara goda relationer till andra människor, finns det fördelar med att skapa och bevara ett gott förhållande till Gud.

Jag vill citera ett annat skäl till varför det inte är irrationellt att tro på Gud utan några som helst bevis eller argument: ”First, there are very few people who have access to or the ability to assess most theistic arguments. It is hard to imagine, therefore, that the demand for evidence would be a requirement of reason”. Kommentarer är överflödiga.

Om Gud ska vara en ”grundläggande trosföreställning”, dvs en som ligger till grund för all kunskap, då är det dömt att misslyckas eftersom det förutsätter en massa kunskap för att ha någon som helst plausibilitet.

Man kan inte ta vad som helst man känner för och låta det få tjäna som ett axiom. Kom ihåg att ett riktigt axiom ska inte bara vara självklart, det ska också vara grunden för all kunskap. Gud är allt annat än självklar just eftersom det är allt annat än grundläggande.

Gud är, enligt traditionella definitioner, en perfekt varelse: allvetande, allsmäktig och god. För att få en minimal förståelse för vad detta betyder måste man alltså redan veta en hel del: att det finns varelser, att en del av dem är perfekta, vad det innebär att vara perfekt, vad det innebär att vara allvetande, allsmäktig och god, etc. Inget av detta är självklart eller ens i närheten.

Man kan inte ta, som ett axiom för all kunskap, en trosföreställning som i själva verket förutsätter en massa ganska sofistikerad kunskap. Det är därför helt obegripligt hur man ska kunna motivera all annan kunskap med Gud som axiom.

Jämför detta med riktiga filosofiska axiom som objektivismen har identifierat: ”existens existerar”, ”medvetandet är medvetet” och ”A är A”. Dessa utgör grunden för *all* kunskap, inte bara objektivismen som ett filosofiskt system.

Det enda som är självklart är det varseblivningsmässiga. Objektivismens tre filosofiska axiomer valideras därför genom varseblivning. Det är här vi börjar.

Det är inte svårt att se hur axiomerna utgör grunden för all kunskap: det måste finnas (existens) någonting (identitet), annars finns det inget att veta (medvetande) någonting om. Alla försök att förneka axiomerna slutar också av nödvändighet i motsägelser. Detta visar att de verkligen är axiomer. Axiomerna är verkligen sanna, självklara och oreducerbara.

Written by Carl Svanberg

juni 22, 2011 at 4:48 e m

Publicerat i Gudsargument

Finjusteringsargumentet

with 2 comments

Låt mig nu gå över till det så kallade finjusteringsargumentet. Det säger att om någonting i universums lagar eller betingelser vore det minsta lilla annorlunda, då skulle allting vara helt annorlunda och då skulle, bland annat, liv vara omöjligt. Men nu är allting ”perfekt inställt” för att liv ska vara möjligt – vilket bevisas av att liv faktiskt finns – och därför måste det ha funnits någon som gav universum denna perfekta programmering och det är, naturligtvis, Gud.

Låt mig konkretisera vad det är dessa religionsfilosofer tänker på:

1. If the initial explosion of the big bang had differed in strength by as little as 1 part in 1060, the universe would have either quickly collapsed back on itself, or expanded too rapidly for stars to form. In either case, life would be impossible. [See Davies, 1982, pp. 90-91. (As John Jefferson Davis points out (p. 140), an accuracy of one part in 10^60 can be compared to firing a bullet at a one-inch target on the other side of the observable universe, twenty billion light years away, and hitting the target.)

2. Calculations indicate that if the strong nuclear force, the force that binds protons and neutrons together in an atom, had been stronger or weaker by as little as 5%, life would be impossible. (Leslie, 1989, pp. 4, 35; Barrow and Tipler, p. 322.)

3. Calculations by Brandon Carter show that if gravity had been stronger or weaker by 1 part in 10 to the 40th power, then life-sustaining stars like the sun could not exist. This would most likely make life impossible. (Davies, 1984, p. 242.)

4. If the neutron were not about 1.001 times the mass of the proton, all protons would have decayed into neutrons or all neutrons would have decayed into protons, and thus life would not be possible. (Leslie, 1989, pp. 39-40 )

5. If the electromagnetic force were slightly stronger or weaker, life would be impossible, for a variety of different reasons. (Leslie, 1988, p. 299.)

Detta låter inledningsvis nästan imponerade. Eller hur? Jag har visserligen ingen kompetens att bedöma dessa påståenden, men det spelar ingen roll om vartenda ett av dessa påståenden är riktiga, då ingen av dem gör varken till eller från när det kommer till att bevisa Guds existens. Låt mig citera Philosophy of Religion:

There are many ways that the universe might have been; the overwhelming majority of these would not have been such as to support the development of life. The expansion of matter after the Big Bang, for instance, had to occur at the right rate—fast enough to avoid a Big Crunch but slow enough to allow for the formation of planets—in order for life to arise; it did. The strengths of the physical constants (e.g. the strong force and the weak force) had to fall within certain bounds in order for life to arise; they do. The greater the number of conditions necessary for life, the less likely it is that the universe satisfies these conditions by chance. (Min kursivering.)

Detta stycke ger oss de två underliggande premisser som ligger till grund för finjusteringsargumentet.

Den första underliggande premissen är att det finns nästan oändligt många ”logiskt möjliga” alternativ som vi kan föreställa oss. Därför är det ytterst osannolikt att precis allting gick helt rätt till för att universum skulle vara perfekt inställt för att liv ska vara möjligt. Inte minst om det skedde av en ren slump. Det kan bara finnas en rimlig förklaring: en övernaturlig finjusterare ligger bakom allting; Gud. Men sanningen är att enligt samma premiss är allt som händer, även en sådan enkel sak som att gå ut med hunden, ett otroligt osannolikt sammanträffande med tanke på alla praktiskt taget oändliga alterantiva scenarion som man kan föreställa sig istället.

Fantasier är dock inget bevis eller argument; att man med fantasins hjälp kan föreställa sig någonting gör det inte logiskt möjligt. Den falska metafysiska premissen här är medvetandets primat. Den falska epistemologiska premissen här är den analytisk-syntetiska diktomin.

Den andra underliggande premissen är att alternativet till en gudomlig programmering av universum är ”slump”. Detta är ett falskt alternativ. Alternativet är inte design eller slump. Att världen uppvisar ordning, dvs regelbundenhet, är ingen slump. Världens ordning är ett uttryck för identitetslagen och dess korollarium: kausalitetslagen. Slump, mirakel och kaos existerar inte i universum eftersom motsägelser inte heller existerar. Saker är vad de är och agerar i enlighet med deras natur. De kan inte handla annorlunda.

Så det riktiga alternativet är mellan identitets- och kausalitetslagen å ena sidan och slump eller gudomlig design å andra sidan. (”Slump” är bara giltigt som ett epistemologiskt begrepp. ”Slump” är händelser som är oförutsägbara eller oplanerade, på grund av bristande kunskap.)

Finjusteringsargumentet mynnar ut i följande: eftersom världen är som den är, kan liv finnas, därför måste också Gud finnas. Vilket betyder: eftersom A är A måste Gud finnas. Det följer uppenbarligen inte. Anta, för att göra en jämförelse, att det finns värme och is och, på grund av att världen är som den är, måste isbiten, allt annat lika, smälta av värmen. Om allt vore helt annorlunda, då skulle den kanske inte smälta, men så vadå? Från det faktum att vi kan *föreställa* oss att om något vore annorlunda, då skulle förmodligen allt annat också vara annorlunda (t ex inget liv), följer det inte att det måste finnas en Gud.

Universum finns, det är vad det är, och måste vara så (det metafysiskt givna är absolut), och uppenbarligen är det möjligt för liv att uppstå i universum så som det är. Faktum är att givet verklighetens betingelser är det inte alls fantastiskt osannolikt att liv skulle uppstå i universum. Det är faktiskt, givet omständigheterna, nödvändigt.

Written by Carl Svanberg

juni 21, 2011 at 12:05 f m

Publicerat i Gudsargument

Det kosmologiska kalamargumentet

with one comment

En del påstår att det händer en massa saker inom religionsfilosofin och att objektivismen inte har hängt med. Det finns tydligen en hel hög med nya argument som ingen objektivist har bemödat sig med att bemöta. Hur kan objektivister, med hänsyn till denna utveckling, vara så säkra på att Gud inte finns, när de inte ens har bemödat sig med att bemöta de senaste argumenten?

Anledningen till att de flesta objektivister inte har bemödat sig med att bemöta de senaste argumenten är ganska uppenbar: dessa nya argument är egentligen inget annat än nya versioner av samma gamla gudsargument som har vederlagts tusentals gånger förut. Inget nytt under solen, med andra ord. Att en del verkligen tror att de nya argumenten tillför något nytt som man ”måste” bemöta, beror på att de inte kan tänka i essentiella termer.

Vad är dessa ”nya” argument? Vi har till exempel det kosmologiska kalamargumentet, finjusteringsargumentet, Alvin Platingas argument om gudstro som ”basic belief” och Platingas evolutionsbaserade argument mot naturalism.

Vad som slår mig är att de är så fantastiskt svaga. Ändå finns det folk som verkligen faller för dem. Vad är anledningen? Jag kan åtminstone komma på tre förklaringar: en vilja att tro på Gud som gör att man tar till vad som helst för att rationalisera detta irrationella begär; ofattbar godtrogenhet och, ja, låg intelligens. (Psyko-epistemologiskt sett är omfattande rationalism är det enda som gör att dessa argument verkar plausibla.)

Jag tänker systematiskt gå igenom det ena argumentet efter det andra. Jag tänker inleda med det kosmologiska kalamargumentet. Som alla andra kosmologiska gudsargument söker det bevisa att Gud måste finnas eftersom universum finns, eftersom allting har en orsak, och orsaken måste vara Gud.

Du kanske tror att universum är evigt, men universum kan inte vara evigt. Varför? Därför att det implicerar (matematiska) motsägelser. Varför? Därför att det förutsätter att en *faktisk* oändlighet finns, när i själva verket oändlighet endast existerar som en matematisk *potential*.

Detta ”problem” finns endast i huvudet på extremt rationalistiska filosofiprofessorer, och deras studenter, som behandlar tiden som en summa av odefinierade ”moment”. De vet inte vad tid är.

Tid är ett mått på rörelser. Tid förutsätter att det finns två eller fler rörelser och att du använder en av dem som en måttstock för att avgöra hur många rörelser det går per rörelse. Eller mer konkret: När du undrar hur lång tid det tar för dig att gå från Helsingborg till Lund och någon svara ”två dygn”, då säger man hur många dygn det går på en sådan promenad.

Därför kan man inte uppskatta, varken faktiskt eller potentiellt, ”åldern” på universum. För att göra det måste man nämligen relatera universum till någonting bortom eller utanför universum. Men det finns inget ”bortom” eller ”utanför” universum. Begreppet tid är därför inte tillämpbart på universum som sådant. Universum står utanför tiden; universum är evigt, utan början eller slut.

Egentligen är allt detta inget annat än ett enda gigantiskt sidospår, då den första premissen är falsk: universum har nämligen ingen orsak. Till att börja med kan inget komma ur intet.

Idén att ”universum har en orsak” förutsätter dessutom en begreppsstöld. Man kan inte tillämpa begreppet ”orsak” på universum som sådant. Att tillämpa begreppet på universum, dvs fråga vad som är orsaken till allt som finns, är därför att göra sig skyldig till en begreppsstöld. Detta i och med man då förnekar den kontext som gav upphov till begreppet till att börja med. Vi bildar inte begreppet genom att observera *inget göra ingenting*. Nej, vi bildar det genom att observera existerande entiteter som agerar och tillämpar det på ingenting.

Härnäst: ”finjusteringsargumentet”.

Written by Carl Svanberg

juni 20, 2011 at 1:09 f m

Publicerat i Gudsargument

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.